3:e sön i advent

Predikan

 Oremus: In nomine…

Tidigare talade man på denna dag inte bara om S:t Johannes Döparen utan om Herrens vägröjare. I alla tider har människor väntat på Herren, väntat på bönesvar, väntat på Hans hjälp, väntat på Hans återkomst. Vi läser i Ps 130: 5Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra Hans ord. 6Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen

Idag kan man börja med att tänka på GT:s profeter, som förkunnade Guds vilja och frälsningsplan. I gt-lig tid var det vanligt med profeter. Som andra människor kunde de ibland hemfalla till lyckoprofeterande för att stå väl till hos landets styrande. Men de flesta lydde Herren och förkunnade Hans vilja. Vi har de stora skriftprofeterna, som förkunnar Guds vilja och siar om den kommande Messias. En intressant profet är Amos, herden. Vid en högtid var det vanligt, att man uttalade straffdomar mot fyra kringboende hednafolk. Han väcker stor uppståndelse, då han, efter att ha uttalat domsord mot tre folk, fortsätter med att förkunna dom över Israel.

Profeterna och deras förkunnelse har stor betydelse för vår tro: Hur Gud genom dem ger förmaningar och förkunnar Sin frälsningshistoria. Den siste i raden av profetgestalter i det gamla förbundet är ju Johannes Döparen, vars minne vi särskilt firar denna dag. I det gamla adventsfirandet på 600-talet med sex adventssöndagar hade fyra av dem Johannesmotiv.

Berättelserna om Johannes Döparen utspelar sig under andra hälften av 20-talet vid början av vår tideräkning; och området är Jordantrakten.  Johannes, ökenprofeten, håller till i trakten av gränsfloden, som en gång betecknade övergången från vandringslivet till den bofasta tillvaron. Han visste, att uppbrottets timme nu snart slog för Gudsfolket. Därför vistades han på gränsen och döpte i Jordan, övergångens flod.

I dagens evangelium har S:t Lukas fört fram det väsentligaste i Johannes´ gärning.  Texten kan indelas i fem avsnitt:

  1. Den historiska förankringen v. 1 – 3
  2. Den profetiska bakgrunden v. 4 – 6
  3. Johannes´ domspredikan v. 7 – 9
  4. Hans, vad man brukar kalla, ”ståndspredikan” v. 10 – 14
  5. En kort notis om det intryck Johannes gjorde på folket avslutar perikopen

S:t Lukas är noga med att fixera de händelser, som han berättar. Det är ibland egendomliga berättelser, men de är verkliga.

Johannesdopet var ett omvändelsedop. Man ville bekänna sina synder och böja sig under straffet. Det var både en bekännelsehandling och en bothandling. Men trädde in i en messiansk menighet, som redan hade tagit domen över sig, och därför med förtröstan emotsåg det, som skulle komma. De hade i omvändelsens döpelse gjort upp med sitt gamla liv och ställt sig in under syndaförlåtelsen och dess rättfärdighet. Här fanns ord om omvändelse och ett nytt liv. Johannes Döparen förberedde folket för det kommande Gudsriket och löste det från den politiskt-nationella drömmen, förberedde det för det rike, som icke är av denna världen.

S:t Lukas hänvisar till profetian hos Jesaja: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör Hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning.

Johannes krossade i sin domspredikan den judiska självkänslan, som likt en mur stod i vägen för det religiösa genombrottet: Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er, att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar.

Domen skall gå över Gudsfolket och drabba envar, som icke bär omvändelsens frukt. Det här uttrycket visar, att Johannes tar avstånd från lagrättfärdighet. Gud fordrar inte gärningar, utan omvändelsens frukt. Det gäller att övervinna det naturliga egenintresset och dela med sig, enligt det gamla kravet i Israel: Du skall älska din nästa såsom dig själv.

Det handlar om solidaritet inom Gudsfolket. Det beskrivs i vad som kallas hans ståndspredikan, svaret på frågan Vad skall vi då göra? De många möjligheterna att på olika sätt berika sig utan möda och risk, lämnas obegagnade av den, som sett sig själv i ljuset från Gudsviljan, böjt sig under domen och begärt nåd. Johannes Döparen åstadkom en revolution i tankegång och livshållning i vida kretsar av judendomen. Han ingav en fruktbar oro i sinnena.

Vår text idag kan sägas visa profetiors uppfyllelse. Hela Julens budskap är berättelsen om hur profetiorna i GT går i uppfyllelse. Johannes fick uppdraget att gå ut och bereda vägen för Jesus; han predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.

Johannes´ ord till folket: Huggormsyngel, vem har sagt er, att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Hans ord är riktade också till oss. Advent är förberedelsetiden före Jul. Det är en tid för bot och bättring. Därav botens blåa färg på de kyrkliga textilierna. Färgen kan också vara lila. Vi skall rannsaka oss själva under denna tid. Vi skall bära sådan frukt, som tillhör bättringen: Kärlekens frukt. Det innebär att vi skall leva vårt liv under kärlekens insegel. Vår kärlek skall vara som Guds. Apostel S:t Paulus beskriver ju som bekant kärleken så: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den. Allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig…. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Så skall vi leva: Tåliga, goda, fridsamma o.s.v. Det skall vara vår måttstock. Det är inte lätt att leva så, men vi kan få kraft av Gud att orka. När vi misslyckas, får vi gå till Gud med våra misslyckanden, få förlåtelse och kraft att orka vidare.

Johannes sade till sina åhörare: Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Översatt till våra förhållanden blir det: Säg inte till er själva: Vi är ju döpta och konfirmerade. Vi går ofta i kyrkan. Det räcker inte. Det är fråga om en verklig omvändelse till Gud för att tjäna honom och medmänniskan i kärlek. Vi får inte vara passiva. Gud kräver handling. Vi måste kämpa mot synden i våra liv och andras. Vi måste hjälpa våra medmänniskor med förbön och i handling. Denna dag har som överskrift: Bana väg för Herren, tidigare Vägröjaren och 1942 Herrens vägröjare. Också vi är vägröjare. Vi har ett ansvar för att budskapet om Jesus förs vidare ut bland människor. Vi skall hjälpa till att, om jag får uttrycka mig så: att fylla upp dalarna av otro. Alltså hjälpa människor till tro och att växa i tro. Att ta bort berg av tvivel, så att vägen blir jämn. Vägen skall också vara rak: De krokiga vägarna och snårskogen av missuppfattningar om kristen tro måste vi försöka få bort. Vi har ett ansvar för Guds rikes utbredande i världen och vårt eget land. Vi har även ett ansvar för oss själva, att också vi växer till som kristna.

Amen

Bön efter predikan:

O Herre Gud, himmelske Fader, som låtit Din Son varda människa, att strida för oss mot synd och död och skänka oss evigt liv. Vi beder Dig: Upplys och led oss med Din Helige Ande, att vi i botfärdighet och tro aktar allenast på Ditt ord och löfte. Låt oss icke hemfalla till övermod och stolthet eller till klenmod och förtvivlan, utan bliva funna i skaran av dem, som varda evigt saliga, genom Din Son, Jesus Kristus. Amen.