3:e sön i Advent

Psalm 107

Psalm 423

3:e i Advent – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

107:1-3, 423:-, 100:1-4, 36:-

I Hebr. hävdar aposteln: ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.” Det är naturligtvis ett budskap om vem han är: han fanns från begynnelsen som Guds Son. Han föddes som människa, och det är ju hans födelse som är anledningen till att vi om en dryg vecka firar Jul. Det är också en bekännelse till att han har uppstått från de döda. Därför kommer han att finnas i evighet.

Aposteln menar då också att hans budskap är detsamma, att det inte förändras. När Paulus i Gal. säger att han sändes till oss ”när tiden var inne”, så menar han att det då var den ideala tiden att ge oss människor det slutliga frälsningsbudskapet. Det som då hördes, gäller för alla tider. Det är mot den bakgrunden vi kritiserar att man menar att budskapet är tidsbundet, och bör anpassas efter vad som kan ara lämpligt i en ny tid. Men vi ställer oss vid Pauli sida när han i 2 Kor. markerar: ”Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning.”

Men apostelns ord ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet”, betyder också att i mötet med Jesus upphör tiden att gälla på vanligt sätt. Det förflutna blir närvarande. Det är så vi firar 1:a sön. i Adv.: vi hör om Jesu intåg i Jerusalem, men inte bara som en skildring av vad som en gång hände, utan som något som händer också nu. Vi inleder ett nytt kyrkoår med att ta emot honom som också nu kommer till oss. Så blir också varje söndag en högtid, då vi tar emot honom.

Så är också den gudomliga framtiden redan här. Det blir tydligt för oss på Domssön. Vi tänker inte bara för vad som en gång skall komma, utan vi låter det ske redan nu. Herrens dom går över vårt liv, och vi accepterar att det finns anledning till den gudomliga domen. Vi erkänner oss skyldiga och ber uppriktigt om förlåtelse. Också det här låter vi ske varje söndag, när vi inleder vår gudstjänst med syndabekännelse och i tacksamhet tar emot budskapet om Guds barmhärtiga vilja att ge oss förlåtelse.

Det här har varit en lite omständlig inledning till mötet med den här 3:e Adventssöndagens huvudperson: Johannes döparen. Han och nästa söndags huvudperson, Jungfru Maria, är det två viktigaste Adventsgestalterna. Som ni vet, så avskärmas koret i en ortodox kyrka från kyrkorummet med en ikonostas. På var sin sida på portalen som leder in till altaret finns ikoner av de två. Det är de som visar vägen och leder fram till Herren Jesus.

Vi stannar nu först inför ”i går”. I dagens Ev. har vi hört Lukas noggrant fastställa när Johannes framträdde. Eftersom det fanns olika sätt att beskriva när det ”femtonde året av kejsar Tiberius regering” inföll, är det något oklart när det var. Men mer än något år fel blir det inte, om vi säger att var år 28.

Det som skildras i Ev. är alltså förankrat i mänsklighetens historia. Vår tro bygger inte på gudamyter, inte heller bara på uppenbarelser som benådade personer kan ha fått. Det är av den anledningen som vi i trosbekännelsen säger: ”korsfäst under Pontius Pilatus”. Avsikten är inte att peka ut honom som en särskilt grym makthavare, utan betyder egentligen: ’korsfäst under Pontius Pilatus tid som ståthållare i Judeen’.

När Johannes då uppträdde var det i enlighet med de profetiska löftena. Han var sänd av Gud för en sista beredelse, innan löftet om Messias, om den gudomlige härskaren, gick i uppfyllelse. Han var sänd för att i öknen ropa: ”Bana väg för Herren!”

Också det sista profetiska löftet gick i uppfyllelse. Profeten Malaki ger till slut löftet: ”Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.” Som svar på en fråga skulle Jesus säga: ”Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville”, och evangelisten noterar: ”Då förstod lärjungarna att han talade till dem om Johannes Döparen.”

Johannes kom med ett budskap om det var nödvändigt att bereda sig för Messias ankomst, för Kristi ankomst, om vi översätter till grekiska. Han inbjöd människor att låta döpa sig, som ett tecken på omvändelse och förlåtelse. Och han uppmanade också, som vi hörde, människor att leva hederligt och rättfärdigt, något som tog sig olika uttryck, beroende på yrke och samhällsställning.

Att man tog Johannes botförkunnelse på allvar, berodde på att det hade sin grund i löftet om att Herren skulle komma och inleda en ny, god tid. Budskapet om att löftet skulle gå i uppfyllelse gav en förväntan och glädje som gjorde också beredelsen glädjefylld.

Inför Herrens ankomst måste man bereda sig. Det gäller också, när vi övergår till ”i evighet”, inför framtiden. När vi nu har påminner oss Herrens ’ankomst’, det är ju vad det latinska ordet ’advent’ betyder, så handlar det inte bara om Jesu ankomst, när han framträdde omkr. år 28, utan också, och egentligen än mer, om hans slutliga ankomst vid den jordiska tidens slut. Det var ju löftet han lämnade efter sig, alldeles tydligt vid himmelsfärden, då de gudomliga ’männen i vita kläder’ meddelade: ”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”

Också inför den ankomsten blir Johannes döparens maningar till omvändelse angelägna. Med insikten om att tiderna i det gudomliga sammanhanget flyter samman, gäller de också nu. I Upp. menar aposteln att ”tiden är nära”, och han har sällskap av Paulus i den gamla Ep. för 1:a sön. i Adv.: ”Frälsningen är oss närmare nu än när vi kom till tro.” Maning i Upp. blir då att ”den rättfärdige ska fortsätta göra det rätta och den helige fortsätta helga sig”.

Också här går längan efter vad Gud har utlovat och nödvändig beredelse för det samman. Man kan naturligtvis vara skrämd inför vad som skall komma. Det har i vår kyrka länge rått en dov botsstämning över Domssön. Men mer och mer har väl längtan efter gudomlig rättvisa tagit överhanden. Den beredelse som Döparen uppmanar till präglas av längtan. I sitt andra brev menar Petrus att vi skall leva ”heligt och gudfruktigt”, därför att vi inte bara ”ser fram emot Guds dag” utan också ”påskyndar dess ankomst”.

Vi började Advent med att minnas Jesu ankomst en gång, och riktade förra söndagen blickarna fram mot hans slutliga ankomst. Nu inser vi att Johannes döparen manar oss att bereda oss den, på motsvarande sätt som när han en gång framträdde. Perspektivet är inte mindre, men är dessvärre något som ofta saknas. När vi hör kristna röster i oron för klimatet, så blir det ofta inomvärldsligt. Det sägs inte mycket om att det kanske kan vara ett av de tecken som Herren Jesus anger som något som förebådar tidens slut och hans ankomst. Det är kanske allvarligare åtgärder än att minska koldioxidutsläppen som också skulle bli angelägna.

Så stannar vi då till slut inför ”i dag”, då det förflutna och den gudomliga framtiden möts. Det är Advent och vi bereder oss för Julen. Som vanligt påminner jag om att det inte är Jul ännu, Advent är en beredelsetid för högtiden. Trots all julhandel och alla juldekorationer som redan är på plats, skall vi sträva efter att behålla beredelse som grundton.

När vi om en dryg vecka på nytt får höra om Jesu födelse, så blir inte heller det bara ett minne av vad som en gång hände. Vi låter det som skedde ske på nytt. Vi skall ställa oss vid sidan av herdarna, och så småningom vid Epifania också vid sidan av vise män, där många av oss kanske känner oss mer hemma. Att Gud blev människa, och det för vår frälsnings skull, skall drabba oss på nytt. Vi inbjuds att ta änglabudskapet om ”en stor glädje för hela folket” som något som gäller också oss.

Det är den julglädje som vi väntar på, som nu gör att vi låter Johannes döparen också för oss förkunna ”syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop”, vilket för oss som är döpta betyder att vi rannsakar oss om vi verkligen lever så som kan förväntas av den som är döpt. I de profetord som uppfylldes genom Johannes heter det att ”krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas”. Ja, det finns en hel del krokigt och stenigt i vårt liv som behöver rätas upp och jämnas ut! Till Advent hör många yttre julförberedelser. Dit hör också inre och andlig beredelse.

Den beredelsen sker alltså inför det löfte som också gavs genom profeten: ”Alla människor skall se Guds frälsning.” Utan adventsberedelse kommer vi inte att se åt rätt håll när det bli Jul. Vi kommer att gå vilse bland alla våra julseder och inte uppfatta att det handlar om den frälsning som Herren Jesus vill ge.

Men om vi ser Johannes döparen som förelöparen och vägröjaren för honom, då finns vi med, när det sägs att ”folket var fyllt av förväntan”!

Sång av Armi och Edith

Psalm 39

Psalm 36

Pianopostludium