3:e sön efter Epifania

Psalm 8

Psalm 658

Psalm 362

3e sönd ef. Epifania: St. Sigfrids kyrka, Stockholm

Texter: 2 Kung 5:1-4, 9—15; 2 Kor 1:3—7; Joh 4:46—54 (1986 års evangeliebok)

Psalmer: ingångspsalm: 8:1-3 ; psaltarpsalm: 658 (Hos dig är livets källa); gradualpsalm: 362:1-4 (O helge Ande, dig) ; tillredelsepsalm (två delar): bett Hans-Åke välja någon som församlingen brukar uppskatta; psalm vid avdukandet: Se Jesus är ett tröstrikt namn; slutpsalm: 28:1-4 (Så älskade Gud världen all)

——————

Nåd vare mer er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt ord är sanning. Amen!

Inledning

En god vän till mig gifte sig för ungefär fem år sedan. Paret hade omedelbart försökt att få barn. Några år gick och eftersom ingenting hände uppsökte de sjukvården för utredningar. Paret fick till slut beskedet att det var helt omöjligt för dem att få barn. Av hänsyn till dem behöver jag inte säga vad det var. Till saken hör att min vän också har en annan fysisk svaghet som han lidit av i många år och också sökt många läkare för. För honom innebar detta ytterligare ett stort lidande. Men hans fru sa att hon litade på Gud och han tänkte att hon hade rätt. Och efter ett par år var plötsligt hans fru gravid.

När de i detta skede uppsökte sjukvården igen var barnmorskan helt chockerad. Hon sa att det var omöjligt. Så hon gick och hämtade en överläkare som blev än mer chockerad och han gick i sin tur och hämtade ytterligare två överläkare, som cirkulerade i undersökningsrummet av eufori. En av överläkarna namngav då barnen, för det var nämligen tvillingar, till mirakelbarnen. Därutöver fick paret 16 månader efter tvillingarnas födsel ytterligare ett barn. Detta barn kallade personalen på kvinnokliniken för hallelujabarnet.

Detta är tre stora mirakel som inträffat i Sverige alldeles nyligen. Föräldrarna, som är frimodiga kristna, har berättat för grannar och vänner om det inträffade. De berättade även för sjukvårdspersonalen, som visste att det hela egentligen var omöjligt, om varför det hänt.

Händelsen har väckt många frågor hos mig. För det första: tänk om jag oftare kunde ha tron att Gud kan höra min bön, hade jag då inte bett starkare och mer hängivet? För det andra, hur många av de som hört detta vittnesbörd har kommit till tro på grund av det? Har de tre överläkarna börjat gå i kyrkan? För det tredje: min vän fick genom Guds nåd tre barn på ett mirakulöst sätt, men ska han också resten av sitt liv behöva lida av den fysiska svaghet som han har och som orsakar honom stort lidande. Kan inte Gud låta lite av sin mirakelkraft över barnen spilla över på hans kropp så att han kan slippa sin smärta?

Dagens evangelietext gäller ett av Jesu underverk, eller tecken som evangelisten Johannes kallar dem. Johannesevangeliet är uppbyggt kring sju tecken varefter det i de flesta fall Jesu undervisning följer. Och dagens predikan inleds i tecknet.

  1. Jesu tecken talar om Jesus

Det grekiska ordet för tecken, som också används av Johannes i dagens evangelium, är ordet semeia — ”Om ni inte får se tecken och under1, tror ni inte.” Vad vi nu fäster oss vid är endast ordet tecken. Semeion, eller här i pluralis semeia — på svenska tecken.

Av det grekiska ordet kommer vi att tänka på semantiken, det vetenskapliga ämnet som studerar språks eller teckensystems innebörd. Detta vetenskapliga ämne är mycket brett och dess ställning är delvis omdiskuterad. I centrum står emellertid ords betydelse och dess förhållande till hur orden uppfattas av olika människor och ords mening bildas.

När det gäller Jesu tecken, hans underverk, är det alldeles klart hur dessa ska förstås. De ska säga något om Jesus. Vad har Jesu förvandlande av vatten till vin för betydelse, ja det säger något om Jesus. Flera bokstäver bildar ett ord som genom inlärning från barnsben skapar bilder i våra huvuden avseende verkligheten. Språket representerar något; Jesu tecken representerar något.

Just detta tecken, där Jesus uppväcker den kungliga ämbetsmannens son, säger att Jesus är i gemenskap med himmelens och jordens skapar, och har makt över livet. Ser vi inte detta när vi tar till oss underverke, är vi likt barn som lärt sig läsa ord, men som inte reflekterar över vad som står i texten. Eller likt en vuxen som läser en svår bok som han eller hon inte förstår. Texten läses, men meningen går inte fram.

Jesus uppväckte ämbetsmannens son. Detta tecken säger något om Jesus: att han har makten över livet — också våra liv. När vi nu ser närmare på evangelietexten som sådan, stannar vi först upp inför Jesu reaktion på den kungliga ämbetsmannens bön:

  1. Jesu tecken blir till dom, för den som inte tror på Jesus

Ett återkommande tema i Bibeln är människor som får möta tecken på Guds makt eller godhet, men som ändå inte vill tro på Gud. Alltifrån Egyptens kung till de tio spetälska som Jesus botar, men där endast en återvänder till Jesus för att tacka honom. I det bibliska budskapet läggs ett särskilt ansvar på oss att förvalta den nådetid och de nådestunder som vi får. I annat fall kan nådetillfället istället bli till dom över oss.

Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom […] Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär […]” (Rom 1); ”Stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten. […] Den som faller på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad.” (Matt 21:41, 43).

Det finns alltså en ambivalens gällande de tecken som Jesus vill tala till oss med. Det är inte självklart att de leder till tro, åtminstone inte i varje stund där vi tror oss behöva dem. Ibland vill vi ha dem för vår världsliga trösts skull. Ibland vill vi ha uppmuntran för att klara vår vardag. Vi ber inte alltid om dem, för att vi i grunden mest av allt vill ha Jesus själv.

I dagens evangelium förefaller de trots allt leda till tro. Den kunglige tjänstemannen kommer fram till Jesus och ber för sin sjuke sons liv. Jesus konstaterar: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.”2 Man kan ana, att det är på gränsen att de blir till välsignelse. Folket i Galiléen kan inte ta till sig Jesu budskap, utan kräver mer än så, och denna gång får de ett tecken. Om det sedan leder till långsiktig tro och välsignelse för alla de människor som skådade det framgår inte av texten.

För egen del behöver vi återvända till Herren i bön om förlåtelse och be att de nådesstunder vi fått och alltjämt får — vårt dop, nattvardens sakrament, men även vår enskilda andakt och de bönhörelser som vi önskar — ska bli till välsignelse för oss. Vår oförmåga att ta till oss Jesu välgärningar blir ofta till dom för oss, men Jesus Guds sons blod renar oss från all synd. På grund av Jesus kan tecknen bli något annat.

  1. Jesu tecken blir till välsignelse, när vi tror på Jesus

Så hur blir då Jesu tecken, eller för den delen alla hans nådesunder, till välsignelse för oss. Svaret är: vi tar emot dem som Guds gåvor, genom den tro som Gud vill ge oss.

I evangelietexten ber den kungliga ämbetsmannen: ”’Herre, kom innan mitt barn dör!’ Jesus svarade: ’Gå, din son lever. Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom och gick.”

Den kunglige ämbetsmannen tog emot den tro, som den helige Ande gav honom. Framför honom låg en resa på minst sex timmars gångfärd. På den tiden fanns ju inte ens konservburkar med snöre emellan. Och han gick omedelbart. Om han från början hade varit stationerad hos sin familj i Kapernaum och även gått till Jesus framgår inte av bibeltexten men först efter många timmar fick han meddelandet från sina mötande tjänare att hans son hade blivit frisk, vid just den timme då han träffade Jesus.

Då Jesus talade till honom med löftet om att hans son var frisk, ifrågasatte han inte Jesu ord utan tog dem för sanning. Nu blev ju sonen frisk i samma stund som Jesus uttalade orden. Låt oss inte begå misstaget att tro, att mannens bejakande var skälet till att sonen blev frisk. Ingenting av mannens förtjänster — hans ihärdighet, eller hans goda bakgrund — ledde till välsignelsen. Ingenting i vår fromhet kan heller leda till vår välsignelse. Tvärtom går vi ofta bort från Guds goda bud till oss genom våra synder och underlåtelser.

Gud till ära: Tecknet blev inte till dom för mannen. Han skyllde inte tillfrisknandet på tillfälliga eller naturliga omständigheter. Nej det blev till välsignelse eftersom han trodde på Jesus. Det enda han gjorde var att han kom till Jesus, och trodde på hans ord.

  1. Jesus vill skänka oss den tro, som välsignar oss

I evangelietexten står det först om mannen att han trodde Jesus ord. När han hade fått tillfrisknandet bekräftat kom han dock till tro med hela sin familj. Man kan här märka att det kan vara en skillnad mellan den goda saken att ta emot Guds gåvor tacksamt och att leva i verklig gemenskap med Herren.

Ofta tackar kristna Gud för att de får leva och för att han skapat oss. Vi kan känna tacksamhet och verklig glädje över Jesus. Allt detta är gott och bra. Men en del av detta kan även den som inte lever i verklig gemenskap med Herren. Många människor tror på något högre. Det gör de rätt i. De har upptäckt skaparen och förstår att de har ett inre värde som inte beror på dem själva. Även kristna kan leva i en yttre fromhet. Vi går enträget i kyrkan och håller vår andakt.

Det behöver dock också gå på djupet i oss. Herren behöver beröra våra hjärta så att vi verkligen kommer till tro. Denna tro kan endast Gud uppväcka hos oss, och den ges oss för Jesu Kristi skull då han tagit på sig de synder som skiljer oss från honom. Jesus vill skänka oss den tro, som välsignar oss på djupet och ger oss evig frälsning.

Avslutning

Så: Jesu tecken pekar på Jesus och vill hjälpa oss att ta emot honom. Om vi inte vill förstå tecknen blir de till dom för oss, då vi inte förvaltar dem som de nådesstunder de är. Genom Jesu död på korset, då han tagit all vår synd på sig, kan Jesu tecken bli till välsignelse för oss. Och Jesus vill skänka oss den tro som leder till verklig välsignelse för oss, den som ger oss gemenskap med honom.

Amen.

Låt oss be

Kyrkliga tillkännagivanden

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt Ord, tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärta, så att vi inte må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och så blir evigt saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen!

SKRIFTETAL/BEREDELSEORD

2 Kor 1:3—7:

lsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, barmhärtighetens Far och all trösts Gud! 4 Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. 5 Liksom Kristi lidanden flödar över oss, så överflödar också genom Kristus den tröst vi får. 6 Om vi är trängda, är det för er tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, är det för att ni ska få den tröst som ger kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. 7 Och vårt hopp om er står fast, eftersom vi vet att ni delar vår tröst liksom ni delar våra lidanden.”

I dagens episteltext uttrycker aposteln Paulus den starka gemenskapen mellan honom och församlingen i Korint. Relationen mellan honom och Timotheus å den ena sidan, och korintierförsamlingen å den andra sidan hade nu blivit ganska ansträngd. En viktig fråga var att en del av korinitierförsamlingen ifrågasatte honom som apostel över huvud taget.

Paulus betraktade likväl församlingen som sitt eget barn och såg, som vi märker på andra ställen i hans brev, en nära gemenskap mellan honom och församlingen.

I sitt brev försöker Paulus inte direkt använda sina svårigheter och livsfaror för att direkt påkalla församlingens sympati. Han säger inte främst: jag har riskerat livet för hednamissionen så tag mig på allvar! Tyck synd om mig! Nej han säger, jag har riskerat livet, och det var för er skull. Gud har tröstat mig, och det är för att ni ska få trösten. Vi har fått erfara Kristi lidanden och varit trängda — det har varit för er tröst och frälsning. ”Och vårt hopp om er står fast, eftersom vi vet att ni delar vår tröst liksom ni delar våra lidanden.”

Paulus och församlingen står i en osäker ställning till varandra, och Paulus lyfter fram sina lidanden som inte varit för hans skull, utan för församlingens skull.

—————

Även vi idag är sammanlänkade med varandra. När en lem lider, lider hela kroppen. När vi gör fel och misslyckas i kärlek till varandra som kristna, lider i en mening alla kristna. Men betraktar vi det på det sättet? När vi idag kommer till Herrens heliga nattvard, behöver vi pröva oss själva. Håller vi måttet när det gäller vår kärlek till vår medmänniska? Tolkar vi allt till det bästa? När de vi är beroende av — för Paulus var det församlingen, för oss kan det vara vänner, familj eller andra kristna — ifrågasätter vi oss: sätter vi våra intressen främst, eller söker vi Guds intressen? Ska vår nästa tjäna och bekräfta oss, eller ska vi tjäna vår nästa?

Låt oss be och bekänna.

1 seméia kai térata

2Man kan diskutera om v. 48 ska tolkas på det sättet, som i grekiskan har [mä]+konj, dvs. grekiskans starkaste negation: ungefär, ”Detta folk kan verkligen inte tro utan tecken…”

Psalm 42

Psalm 28

Postludium