3:e sön e Trefaldighet

3:e efter Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

Antje Jackelén, som innehar tjänsten som ärkebiskop i Uppsala, har som valspråk: ”Gud är större.” Det har i och för sig biblisk bakgrund, men som det står kan man undra: Större än vad? Skulle man fråga människor vad de tror att hon menar, skulle man nog få varierande svar. Det blir till slut ett valspråk utan närmare innehåll.

Den här söndagen vill jag gå ett steg längre och lite förenklat sammanfatta det budskap vi får med: Gud är störst! Jag gör det mot bakgrund av förra söndagen som sade oss att Gud är först. I mötet mellan Gud och människa blir det förr eller senare klart att det alltid är Gud som har initiativet. Man sökte Gud, av någon anledning, och fann honom, men fick så småningom klart för sig att man i själva verket var sökt av Gud.

Idag påminns vi om att Gud är störst. I mötet med honom blir det klart att människan inte har någonting att komma med. Ps. 8 kan förundrat fråga: ”Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?” och Job ställer samma fråga.

När jag noterar det här, får jag omedelbart göra en reservation. Ur ett annat perspektiv är människan någonting stort: hon är Guds avbild. Den insikten har tagit sig in i allmänt tänkande, när man säger att människan har ett okränkbart värde. Fast lite skruvar man då på vad som egentligen sägs: i FN-deklarationer och annat talas om människans ’värdighet’, vilket ju inte är riktigt detsamma som ’värde’.

Men trons insikt om människans storhet rör sig inom ramen för skapelsen. I mötet med Gud blir det alltid så att Gud är stor och människan liten. Det som är det goda budskapet är att Gud tar sig an henne i hennes litenhet. Hennes möte med Gud och den gemenskap med honom som hon inbjuds till, är alltid på Guds villkor.

Det blir tydligt i skildringen av mötet med Matteus i dagens Ev. Han har ingenting att komma med. Tvärtom har han det mesta emot sig, när Jesus kommer. I sin tjänst som tullindrivare hade han förverkat sin plats i gudsfolket, han var ju anställd av ockupationsmakten. Översättningen ’tullindrivare’ är väl korrekt, men fångar inte riktigt tonen i beteckningen. ’Skattmas’ skulle kanske vara bättre, eftersom tullavgifterna var ett slags moms, som den romerska makten krävde av undersåtarna.

Men ändå vänder sig Jesus till Matteus och inbjuder honom att komma med i lärjungaskaran. Han har inte på något sätt gjort sig förtjänt av det. Han är den lille, som Gud i sin storhet ändå tar sig an. Det budskap som Jesus, här i handling, kommer med är att trots att Gud är störst, är han kärleksfull och barmhärtig.

Skildring av hur Matteus kallas att bli lärjunge, och han skall ju senare utses att vara apostel, blir en kombination en här söndagen och den förra. Gud är först: det är Jesus som tar initiativet och vänder sig till Matteus. Och Gud är störst: Matteus har ingenting att komma med, ingenting som skulle göra honom värd Jesu uppmärksamhet.

I sin Lilla katekes formulerar Luther vad som gäller för människan inför Gud. I förklaringen till första trosartikeln om Fadern och Skaparen säger han inte bara att Gud har skapat mig, utan också att han ”försörjer mig rikligt med allt jag behöver” och att han ”bevarar mig för allt ont”. Och han fortsätter, med en ton av häpenhet: ”Allt detta gör Gud av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag förtjänar det eller är värd det.”

”Utan att jag förtjänar det eller är värd det”, det är vad som gäller för oss i mötet med Gud. Vår ställning inför Gud är att vi är syndare. Det är i första hand inte en moralisk bedömning, utan ett sakligt konstaterande att vi inte lever så som Gud har anledning att förvänta sig av dem som är hans avbild. Vi är skapade att vara lika Gud, men vi lever så att vi blir olika honom.

När det här blir aktuellt i kallelsen av Matteus, kommer Jesus med en liten liknelse, där han beskriver det som om Matteus är sjuk. Jesus vill ge honom den vård han behöver. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.” Hade Johannes stått nära och hört Jesus, skulle vi kanske i hans evangelium få höra Jesu säga: ’Jag är den store läkaren.’ När vi talar om ’frälsning’, så använder vi ett uttryck som handlar om räddning och befrielse. På latin heter det ’salvatio’, som på engelska har blivit ’salvation’. Av samma ord har vi fått ’salva’, och termen handlar alltså mer om helande och räddning undan skadlig sjukdom.

”Utan att jag förtjänar det eller är värd det”, är ju också vad Paulus på ett annat sätt säger i dagens Ep.: ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa.” Han noterar, och så kan det ju vara, vet vi, att människor kan offra sig för en god sak. Men Kristus offrade sig inte på det sättet, han ”dog för oss medan vi ännu var syndare”, påminner aposteln om, och inser att Gud med det ”bevisar sin kärlek till oss”.

I skildringen av hur Matteus blev lärjunge inbjuder han Jesus till en måltid, tillsammans med andra som väl har blivit hans vänner, när han och de nu inte var välkomna i de frommas sammanhang. Så var det också vid andra tillfällen, t.ex. när Jesus kallade Sackeus. Det har, på Jesu uppmaning, blivit modellen för den gemenskap med honom som kyrkan inbjuder till. Precis som i Matteus hus samlas syndare, nu vid nattvardsbordet. Om man inte inser att man måste betecknas på det sättet, blir man till sist som de som stod vid sidan av och kritiserade det som hände.

Vid måltiden citerade Jesus profeten Hosea, där Gud säger: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” Det var naturligtvis en kritik av de fromma fariseernas hållning. De var noggranna, in i minsta detalj, med offren i templet. Genom dem fick de del av Guds barmhärtighet, och fick sina synder förlåtna. Men det ledde inte till att de själva var barmhärtiga mot syndiga medmänniskor.

När vi ställer oss själva och vårt liv i parallell till vad som hände med Matteus, så skall vi vara djupt tacksamma över att Gud tar sig an oss, fastän vi om och om igen vänder oss bort från honom. Jesus är en läkare också för oss som är drabbade av syndens smitta. Men vi får inte glömma bort att det skall leda till att också vårt möte med medmänniskor präglas av barmhärtighet.

Att vi i vårt liv är barmhärtiga leder inte till att vi har någon förtjänst eller värdighet inför Gud. Men det blir en av Herren förväntad följd av hans barmhärtighet mot oss. Man brukar kalla det ’Lagens tredje bruk’. Ett problem med modern predikan är att man ofta talar om vad vi bör göra. Den kristne skall vara en god människa. Det är i och för sig något att sträva efter, men felet som görs är att man glömmer bort det som kommer före. Viljan att forma ett liv i barmhärtighet är en följd av något, av att vi i Jesus har fått del av Guds barmhärtighet. Avslöjande är att det talas så lite om Jesus i mycket av predikan idag.

”Gud är större” är alltså valspråket. Om vi läser det i ett av sina sammanhang, i 1 Joh., är det: ”Gud är större än vårt hjärta”, och aposteln har då sagt att vårt hjärta kan ’fördöma oss’. Gud är större än vårt dåliga samvete. Som den store läkaren tar sig Herren Jesus an oss och helar skadan i vår själ. Han vill dela bröd och vin med syndare, för han ”har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare”, bland vilka vi ofrånkomligen finns.