Högmässa 3:je söndagen efter Epifania den 22 jan -17
S:t Sigfrids kyrka kl. 1100
S K R I F T E M Å L
In nomine …
Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen.
Oremus:
Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss i Sin Heliga Nattvard, må i oss finna en beredd boning. Amen.
Vi lyssnar till några versar ur dagens psalm den 36:e i Psaltaren: 6 Herre, till himlen sträcker sig Din nåd, Din trofasthet ända till skyarna. 7 Din rättfärdighet är som väldiga berg, Din rättvisa som det djupaste hav. Herre, Du hjälper både människor och djur. 8 Din nåd är dyrbar, o Gud, i Dina vingars skugga finner människor tillflykt. 9 De får njuta överflödet i Ditt hus, i Din glädjes strömmar stillas deras törst. 10 Ty hos Dig är livets källa, i Ditt ljus ser vi ljus.
Idag talar vi om tro. Psalmisten sjunger om Guds kärlek, hur Han ger trygghet och glädje. Det är ju en sådan tro, som vi strävar efter. Här måste vi väl säga, att det gäller att vandra på helgelsens väg. Alltid försöka bli bättre medan vi lyssnar till Andens röst. Det gäller också, att det är Andens röst. Så många profeterar och säger: Herre, Herre. Då kan det vara lätt att följa den, som talar högst eller ljuvligast.
Låt oss betrakta Gideon i Domarboken. När han fått löftet att bli den, som skulle rädda israeliterna, och löftet att beskyddas av Herren, utbrister han i kap. 6: 17 f. Gideon sade: ”Om jag har Din ynnest, ge mig då ett tecken på att det verkligen är Du, som talar med mig. Gå inte härifrån, förrän jag är tillbaka. Jag skall hämta en gåva och ställa fram den åt Dig.” Han svarade: ”Jag stannar här, tills du kommer tillbaka.”
Gideon tillreder en killing och bröd, som han tar med sig tillbaka. Han får befallning att lägga detta på en sten. Gud låter sedan genom en ängel eld komma upp ur stenen för att förtära gåvan. Vi läser i v. 22 f.: Då förstod Gideon, att det var Herrens ängel, och han utropade: ”Ve mig, Herre, min Gud, jag har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte.” Herren sade till honom: ”Du kan vara trygg. Var inte rädd, du skall inte dö.”
Gideon frågade efter tecken, då han levde i en tid, då den sanna tron hade överhöljts av hedendomens dimma. Idag lever vi också i en slags dimma. I motsats till Gideon har vi redan fått ett tecken: Herren Jesus. Det räcker inte för en del människor. Man vill se in i framtiden – söker spåmän. Man läser horoskop och kanske sysslar med magi. Man lyssnar till den, som kallar sig ett Herrens särskilda sändebud och söker efter andebudskap. Bibeln förbjuder sådant. Vi har att rätta oss efter de enda två tecknen, som är tillgängliga för en kristen: Jesu liv och Guds Ord.
Låt oss i detta skriftermål först tacka för de bevis på Sin existens och Sin nåd, som Gud visat oss genom Herren Jesus.
Sedan skall vi bekänna vår ibland bristande tillit till Gud. Vår egen kraft ej hjälpa kan.
Herren är så i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:
P R E D I K A N
In nomine …
Jesus skapar tro, det är dagens överskrift. Dödens fruktansvärda hot har genom tiderna drivit människor till Jesus. När man stått där själv eller någon kär anförvant, så har man slutligen gått till den store, starke Undergöraren, som man hört talas om utan att tidigare följa, nu för att söka hjälp i den yttersta nöden. Så var det väl med textens fadersgestalt. Han hade väl hört om Jesus, kanske själv lyssnat på Honom någon gång. Kanske kan man säga, att budskapet om omvändelse och bättring, Himmelriket är nära, fanns där i botten av medvetandet. När han så hörde, att Jesus hade kommit till hans trakter, begav han sig till Honom i sin nöd. För en vanlig människa hade det nog varit troligast att tänka eller säga: Vill ni inte ha min hjälp till vardags, så hjälper jag inte nu heller. Jesu svar är kritiskt men inte avvisande. ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Vi måste väl ändå här säga, att mannen visat ett litet prov på tro, då han sökte upp Jesus. Så Jesu kritiska svar måste här syfta på den fulla tron. Först när fadern kommer hem och får veta, när febern lämnade sonen, kommer han till tro. Jesus klagar över, att så många måste gå den vägen, men Han stänger den inte. Därmed har Kyrkan också fått en anvisning. Den vägen skall hållas öppen för alla. Kritiken, anklagelsen, måste dock stå kvar. ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Kyrkan får inte bli så andlig, att hon förbiser människors existentiella problem. Hon får inte heller bara bli en försäkring mot fattigdom, sjukdom och död. Jesus kräver vår fulla tro på Honom. Han är emellertid kärleksfull nog att kalla på tron, även när den ligger dold under tjocka lager av vardagslivets slöhet och vana.
Den kristna tron är en löftestro. Det är inte fråga om vetande i egentlig mening. Vi har inga sinnesintryck, som kan ge oss besked om Gud. Vi måste förlita oss på Guds Ord. Därför är den salig, som vågar förlita sig på löftena. Många kristna vittnar i sina liv om sin tro. De äger en styrka och en trygghet, som inte är av denna världen. Ty tron på Guds löften kommer icke på skam. Vi sjunger i en psalm (244) Säll är den, som sina händer I Guds händer sluter in. Så skall en kristen vandra på helgelsens väg, i Guds närhet för det andliga livets och trons tillväxt.
Ett Guds barn sluter sina händer i Guds händer genom en trogen, innerlig och oavlåtlig bön. Textens fader, som säkert annars var rik och mäktig, kommer till Jesus med sin bön. Någon har sagt, att vi inte blir rätta kristna, förrän vi lärt oss bedja ordentligt. Vidare, att nöden är den bästa läromästaren. När det en människa förlitar sig på inte längre håller, då kan man uppleva bönens kraft och tröst. Ur bedrövelsen blickar vi då upp mot Herren Jesus. Då kan vi få den trygghet, som bär även genom smärtan och nöden. Vi är i Guds hand. Vi sjunger i en annan psalm (209) Jag skall ej övergiva Det enda hopp jag har. Min tröst skall det förbliva att ropa till min Far.
Ett Guds barn sluter sina händer i Guds händer genom stilla hängivenhet och villig hörsamhet för Honom. När Jesus säger: ”Gå hem, din son lever”, tror han och går. Så skall även vi, när vi hört Ordet, ta emot det, tro det och handla därefter. Vi skall gärna gå, dit Gud vill. Många gånger skall vi finna, att vi får gå in i beredda gärningar, när vi lyder. Guds Ord lär oss, att intet sker, inte ett hår faller från vårt huvud, utan att Gud vill det eller tillåter det. Liksom luften omger oss på alla sidor, så är Hans kärleksrike Ande alltid när. Här kommer osökt genast frågan om allt det onda, som sker i världen. Vill Gud verkligen det. Nej, det onda motverkar Guds goda vilja. Detta problem räcker till en egen predikan eller fler och hinner inte behandlas här och nu. Vi får trösta och styrka oss med löftet, att Gud alltid är med oss, och att en gång skall Djävulen och det onda besegras för alltid.
Ett Guds barn sluter sina händer i Guds genom att fromt och glädjefyllt iakttaga Guds nåd. När fadern på vägen hem möttes av det glädjande beskedet, kom han efter begrundande till tro med hela sitt hus. Han hade fått erfara Guds nåd genom Herren Jesus. Nu kan vi här i världen finna Guds nådesverkningar på många sätt. Hur skulle världen kunna bestå utan Hans kraft och vilja? Hur skulle vi kunna leva utan Guds försyn? Vi kan dock icke helt säga på vad sätt Gud verkar i världen. Då skulle vi ju vara lika Honom. Dock vet vi emellertid, att Herren känner de sina, och att Guds barn är i Guds händer.
Så kan vi då idag påminna oss:
För det första: Saliga de som inte ser, men ändå tror.
För det andra: Vi måste själva välja, då Gud inte vill tvinga sig på någon människa. Vi är inga marionetter, vi har fått en fri vilja.
För det tredje: Gud lovar nåd och välsignelse till dem, som söker sig till Honom.
För det fjärde: Vår tro är en löftestro. Hur många löften har Gud gett i Bibeln? Den frågan har många kristna ställt sig. Några bibelläsare gjorde en gång en uppställning och fick dem till c:a 31.000. Vilken rikedom för Guds barn! Gud sviker inte Sina löften. En kristen skriver: Skulle Gud synas dröja att fullborda Sina i Sitt Ord givna löften. Så böra vi med tillförsikt vänta, att de icke kunna ryggas, emedan 1) Han är sannfärdig – icke kan svika, 2) trofast – håller förvisso, vad Han har lovat, 3) allsmäktig – så att ingenting kan förhindra Hans vilja. Huru troget har Han icke uppfyllt alla Sina löften om Messias, Sina löften till Abraham, till David och andra!
A M E N
Bön efter predikan:
Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen
Tillkännagivanden:
Välönskan över församlingen:
Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft!
Amen
Trosbekännelsen
Psalmer: 543:-
657:-
491: 3 – 6
79: 1 – 2
79: 6 – 7
42:-
48:-
Psalm 48
Ljusen ska snart släckas 
Och sedan kommer belöningen
