2:a söndagen i Advent 2011

 

             Lyssna till predikan prh2adv

 

PREDIKAN

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen

Sedan gammalt talar man i Advent om Honom, som kom, som kommer och som skall komma. Därmed kan vi också säga, att det handlar om Guds rike. Guds rike är oss nära varje gång, som vi öppnar vår Bibel och läser Guds Ord, varje gång vi beder, firar gudstjänst och knäböjer vid Nattvardsbordet. Guds Rike är oss alltså nära i Kristi Kyrka på jorden. Det gäller nu för oss att leva i Kyrkan och ta emot den hjälp och nåd, som Gud där vill ge oss, så att vi med frimodighet kan möta Människosonen den dag, då Han kommer med stor makt och härlighet

Vi brukar kalla Guds Rike på jorden för vår Moder Kyrkan. Det är en bild för hur Kyrkan som en moder vakar över och beskyddar sina barn. Det talas ibland om att vara kristen på egen hand. Det går inte. Vi behöver varandras gemenskap, och gemenskap med Herren Jesus i Ordet och Sakramenten. Vad skönt, att då ha löftet i Jesu ord: Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut. Ett budskap, som vi får sprida. Men där är ett villkor: Vi måste komma till Honom. När vi har överlämnat oss till Herren Jesus, får vi inte tro, att allt är bra med det, och så fördjupa oss i meditation över hur underbart det är i Guds Rike. Nej, vi måste kämpa för vår frälsning – som dock ges oss av nåd. Det är bäst att tillägga detta, för att vi inte skall inbilla oss, att vi kan förtjäna nåden och frälsningen. Det kan vi aldrig. Var och en av oss vore utan Jesu frälsningsverk och Guds gränslösa nåd för evigt förlorade. Men Gud vill, att alla människor skola varda frälsta och komma till sanningens kunskap, som det stod i kyrkans gamla dopritual. Att tro är en kamp, en kamp mot Själafiendens listiga angrepp.

Första söndagen i Advent handlar om Jesu ankomst till Sin menighet på jorden, till Kyrkan och församlingen. Andra Advent talar då till oss om Jesu andra tillkommelse, när Han kommer med makt och myndighet i en sky. Texten ingår i Jesu undervisning om de yttersta tingen. Den börjar med talet om templets förestående fall i vers 5. Vår text består av tre delar

1. tecken på Jesu återkomst och en uppmuntran
2. liknelsen
3. varning och förmaning.

En sådan omvälvande händelse som Jesu återkomst måste ske under former som skräck och stor förvåning. Hela människosläktet skall möta sin domare den dagen. För dem, som älskar denna världen, blir paniken total. Endast för den, som fått sitt hjärta löst från denna världen, blir Människosonens dag en fröjdedag, som hon hälsar med rak rygg och upplyft huvud.

Jord och himmel skall försvinna,
Men ej Herrans Jesu ord;
Vid dess sken vi en ny jord,
En ny himmel skola finna,
Hvarest sanning, fröjd och frid
Blomstra skall i evig tid.

Wallin frågar, vad vi som kristna bör känna, när vi förstår, att allt i denna värld skall förgås. Han svarar: Vi böra känna en helig själens upplyftelse. Räddningen kommer. Nu först börjar det verkliga livet för lärjungarna. De andas befriade ut, när världen uppger andan. De har hela tiden letat efter tecken, tecken på Guds verkande i världen, allt under väntan på Jesu återkomst. Men väntan och spanande har icke gjort dem förlamade. De har hela tiden arbetat på sin egen förkovran, för Guds rike, men också för att förbättra livet på jorden. Kännemärket att de bidar och spanar, beror på att de vet, att det icke är de och överhuvud inte människor, som skapar historia. Det gör Gud, Skaparen och Domaren, och därför är det viktigare än allt annat att ge akt på tecken, som visar på Guds handlande. Liknelsen är intressant: Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva, att nu är sommaren nära. Ja, det är krafter, som människan inte kan påverka. Hon kan bara stå vid sidan och se på vad som sker. Människan är endast åskådare, hon kan bara vara med och uppleva det stora mysteriets fullbordan.

Vi skall känna en stilla hjärtats överlåtenhet, säger Wallin vidare. Visst vi vill helst själva forma våra liv. Och visst är det viktigt, att vi känner tillfredsställelse med våra val. Men samtidigt skall vi förlita oss på Herrens ledning. Då kan vi kanske också få uppleva något av detta att gå in i beredda gärningar.

Inför det, som slutligen skall ske, måste själen vara beredd, så att hon får vara med och inte måste stanna utanför, så att krisen leder till liv, icke till undergång och fördärv. Vårt kristna liv är en förberedelse att möta Människosonen till att uppleva, genomleva, överleva mysteriet vid denna tidsålders slut. Lärjungen måste vara vaksam. Det är inte för inte som tuppen sitter på många kyrktorn: Vaksamhet. ”Den dagen” är en farlig dag. Den skall komma som en snara. Då gäller det för lärjungen att vara beredd att fly, för att komma undan med död och fördärv i hälarna, och bestå, när domens storm sveper fram och tar med sig allt löst.

För vem kan då detta lyckas? Ja, svaret finns i vår text. Jesus säger det själv. Den som tror Jesu ord och lyder det av uppriktigt hjärta under vaksamhet och bön. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. Var och en, som lever i Jesu ord och i Hans gemenskap, skall räddas från dom och fördärv. Egentligen pågår krisen där redan. Hon ser domen över världen och henne själv dagligen och stundligen. Men den kommande tidsåldern tar henne dock i besittning redan nu. Hon kan uppleva sig som det till synes torra trädet. Hon vandrar i själens ökentrakter. Men så kommer knopparna och grönskan, hon får uppleva något särskilt. Kanske Anden rör vid henne. Kanske upplever hon bönesvar och välsignelse. . Ibland är hon på sätt och vis en åskådare till vad som sker med henne. Detta är Gudsrikets mysterium.

Min själ går fri ur dödens dal,
Der bojan man begrafver;
I himlen bland de trognes tal,
Umgängelse hon hafver.
Säll den, som är i Herrans hand!
Säll den, som hem till fridens land
Från lifvets stormar hunnit!

A M E N