Söndagens texter
Jes 25:6-7; Upp 19:5-9; Luk 14:16-24
2:a efter Tref. – 2018 — 1:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
370:1-2, 321:-, 220:-, 201:3-5
”Jag sökte Gud, men när jag fann honom, insåg jag att det var han som hade sökt mig.” Jag vet inte vem som har sagt det, men den insikten är i linje med det bibliska budskapet. Det är Gud som har initiativet.
Bibelns första elva kapitel handlar om vad som brukar kallas ’urhistorien’. Men när vi i tolfte kapitlet kommer in i historien så som vi också på annat sätt kan beskriva den, heter det: ”Herren sade till Abram: ’Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig’.” Gud vänder till den mänsklighet som har varit på väg bort från honom, för att ge den möjlighet att komma tillbaks till honom.
Det är på motsvarande sätt med det att det judiska folket som blev Guds folk. Mose kunde säga till det: ”Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden. Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er.” Det var inte för att det lilla folket hade förtjänat det, utan därför att Gud ville ha det så, som Gud särskilt tog sig an det.
Paulus säger samma sak, med de nya omständigheter som Herren Jesus har gett: ”Gud har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet.” Det är från Gud allting utgår. Det vi gör, hur vi än kan uppfatta det, blir till slut en reaktion på vad Gud gör, vare sig vi inser det eller inte.
I dagens Ev. beskriver Jesus i en liknelse hur det förhåller sig: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster.” Det börjar med att en inbjudan sänds ut. Himmelriket är inte som en popkonsert, där man måste köa för att få tag i biljetter. Det är inte vi som av någon anledning får för oss att söka oss till Gud, utan det är han som inbjuder oss.
När fäderna i vår kyrkas tradition skulle beskriva en människas andliga väg, sammanfattade de det i vad som kallas ’nådens ordning’. De grundläggande stegen i den är kallelsen, upplysningen och helgelsen. Om predikan måste dock sägas att den ofta fastnar i det andra steget, upplysningen, där människan först får klart för sig att hon är syndig och behöver förlåtelse, men också att det är vad som erbjuds i tron på Herren Jesus.
Men det finns ett före och ett efter. Det börjar med att Gud kallar oss, och det får sin fortsättning i att Gud genom Anden leder oss in i ett alltmer helgat liv. Och det som kyrkan idag, när nu raden av söndagar efter Trefaldigheter i olika aspekter av kristen tro och kristet liv, vill påminna oss om är kallelsen.
Det är också den tydliga utgångspunkten i liknelsen i dagens Ev.: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster.” Och det är en inbjudan som hela tiden utvidgas. När de först inbjudna tackar nej, med olika skäl för det, kommer uppmaningen: ”Gå genast ut på gator och gränder i staden”, och sedan utsträcks den bortom stadens hank och stör: ”Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt.” Vi kan ju påminna oss om att ’hedning’ ursprungligen betyder ’en som bor på heden’, utanför staden alltså, till slut inbjuds också ’hedningarna’.
Men om utgångspunkten i liknelsen är den inbjudan som går ut, så handlar den lika mycket om hur människor svarar på den. Vi får ett par exempel på att människor tackar nej. Tonen är att det är ganska märkligt. Det är väl för all del betydelsefulla ting i livet, egendom och familj, det handlar om. Reaktionen blir att man väl kunde ha väntat med det där någon dag eller så.
Det att Gud kallar oss innebär att det måste komma ett svar från oss. Men ordningsföljden blir alltså inte att vi söker och finner, utan att Gud kallar och vi svarar. Och vårt svar blir avgörande för hur det blir. Det tillhör vår förståelse av skapelsen att Gud har skapat oss människor till sin avbild. Till det hör att vi har en fri vilja. Den är visserligen svårt skadad av syndafallet. Men det handlar ju ändå om just det att människan har möjligheten att säga ja eller nej. Och vad man än kan fundera över den skadade fria viljan så kvarstår den kapaciteten, som ju liknelsen illustrerar: de som var inbjudna tackade nej.
Det som är problemet med tidens tänkande om Gud, är att Gud är god och nådig, fullständigt oberoende av har vi beter oss. Men det handlar om ’den mottagna nåden’. Det tjänar t.ex. ingenting till att vara döpt, om man inte med tro på Herren Jesus lever i sitt dop, om man inte strävar efter att ’hålla allt som han befallt oss’.
Det som är ett evangelium, ett ’gott budskap’, är att budskapet är så tydligt: Gud bryr sig om oss och kallar oss till sig. Utgångspunkten för vårt liv i tro är inte vad vi bemödar oss om, utan vad Gud gör. Även om vårt svar alltså blir avgörande, så är det ändå inte vi som behöver ta initiativet.
Nu skall den andra delen av predikan handla om vad Gud kallar oss till. Här anknyter liknelsen till en bild som går igenom hela Bibeln: en fest, en måltid, en bröllopsfest. Så har det varit från början. Första gången som Gud tar tydligare kontakt än genom att tala, är när tre män kommer till Abram, som han ännu heter. Han gör då i ordning en måltid, som han bjuder dem på.
Och så har vi dagens GT-text hört den profetian om hur det en gång skall bli: ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk.” Det centrala i händelserna som ledde till uttåget ur Egypten är påskalammsmåltiden. I evangelierna är det inte bara i liknelser det talas om måltid, utan det förekommer ofta i skildringarna av Jesu verksamhet. Helt oväntat åt han tillsammans med syndare, och de många som hade kommit för att höra honom fick dela på en måltid, som utgick från fem bröd och två fiskar, det exakta antalet är faktiskt angivet i alla fyra evangelierna.
I NT-läsningen hörde vi den bild av framtiden hos Gud som Upp. ger: ”Tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. … Och ängeln sade till mig: ’Skriv: Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid’.” Vi känner väl igen de orden, de är ju den inbjudan till nattvardsgången, som vi har i vår gudstjänstordning.
Det som är den bibliska bilden för det som Gud inbjuder och kallar oss till, tar gestalt i vår gudstjänst. Det har vi inte kommit på av oss själva, utan det är ju något som Jesus uppmanade sina apostlar, och därmed den kommande kyrkan, till: ”Gör detta till min åminnelse!” Det gamla gudsfolket hade sin helgade måltid i påskalammsmåltiden. Då gällde åminnelsen hur lammets blod, struket på dörrposterna, hade befriat folket från fångenskapen i Egypten. I det nya gudsfolket, Kristi kyrka, handlar det om hans blod, utgjutet på korset för att befria oss från fångenskapen under synden. ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”
Länge lade man i vår reformatoriska tradition tyngdpunkten på förkunnelsen av Guds Ord. Det får vi under inga omständigheter glömma bort. Men efter Jesu instiftelse står Ordet inte ensamt, det kompletteras och fullkomnas i nattvarden. Gud inte bara talar till oss, han inbjuder oss också till en måltid, så som han om och om igen gör i Bibeln. Vi skall vara tacksamma att vi nu har återfått den ordning som under lång tid var bortglömd i vår kyrka: när vi som tror på Herren Jesus samlas till gudstjänst, så lyssnar vi till Guds Ord, till evangeliet, men firar också den heliga måltiden, nattvarden.
Ja, det är ju helt i linje med liknelsen som vi har lyssnat till som Ev. idag: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster.” Nu når motsvarande inbjudan oss inför nattvarden. Det är klart att vi har tagit det första positiva steget att svara på inbjudan genom att vara här. Men med vemod noterar vi att vi inte är så många, och vi vet att skarorna i kyrkorna runt oss inte heller är så stora.
Men nu gäller det att ta också nästa steg, att med tro och liv svara ja till den gudomliga gemenskap som vi inbjuds till. Varningen ges att det blir slentrian att fira nattvard. Vi måste ha klart för oss vem det är som inbjuder oss och som vi då möter. Vid varje mässa har vi att genomgripande tacka ja till den gudomliga kallelsen.
”Se, Guds Lamm, som borttager världens synder. Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid.”