2:a sönd. efter Epifania

 

Inledningspsalm 34


                                            Evangeliet enligt Johannes 2:1-11

 


Församlingen lyssnar till texten

DSCF8566cd

DSCF8571cd

2:a efter Epif. – 2015  —  1:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

34:1-3, 337:-, 436:-, 349:3-4

 

”På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen.” Som jag noterade i början av vår högmässa, så har Epifania tre motiv, som var för sig är så innehållsfyllda, att Västkyrkan har valt att dela upp högtiden på tre dagar. Högtidens första dag handlade om de vise männen som följde en stjärna, som visade dem till den nyfödde Jesus. Den andra dagen bevittnade vi Jesu dop, då den himmelska rösten markerade vem han är.

Och så har vi idag den tredje dagen, som för oss till bröllopet i Kana, då Herren Jesus förvandlade vatten till vin, och med det ”uppenbarade sin härlighet”, vilket förde hans lärjungar till att ’tro på honom’. Med vår ordning för läsningar ur Bibeln vid våra högmässor, får vi bara vart tredje år stanna inför vinundret i Kana, och skall naturligtvis vara tacksamma att det är så i år!

Epifanias budskap är att Gud uppenbarar sig, visar sig, gör sig känd i Jesus. För det budskapet finns det en förutsättning, som vi kan ha anledning att stanna inför. Och det är att det finns en Gud som vill uppenbara sig.

Det förutsätter inte bara att det finns en Gud, utan också att han som är personlig, och har olika egenskaper som vilja, makt, kärlek. Det är egenskaper som vi kan känna igen, eftersom vi är skapade till Guds avbild, men naturligtvis egenskaper som går långt utöver vad vi i vårt jordiska sammanhang kan gripa. Och det är en Gud som är aktiv, som just vill göra sig känd.

Det är inte så med all gudstro. En sådan kan vara att man erkänner att det finns en Gud, som har skapat allting och satt igång det, men sedan låter det sköta sig själv. Det blir då en gud, som är passiv.

Men det kan också vara så, och det är nog vanligare i vår tid, om man nu över huvud taget är religiös, att man tror på ett högsta väsen. Där finns en uppsättning ideal och värderingar, som man har att ta till sig och följa. Det blir ju i hög grad något passivt, inget som uppenbarar sig, utan något man själv har att söka sig till.

Vi har nu dessvärre det här också i vår kyrka. I Stockholms stifts kyrkoannons inför Jul hette det visserligen: ”Gud kommer till världen som ett litet barn”, men det nämndes inte att det var Jesus. Och julhälsningen blev: ”Fira jul i tro på alla människors lika värde. I glädje över mångfalden i vårt land och i världen.” Julen handlar här om ett antal höga värden, medan vi samlades för att minnas vad som för drygt 2000 år sedan hände i Betlehem, och betänka vad det betyder för oss.

Men vi kristna tror alltså att det finns en Gud med personliga egenskaper, som präglar hans väsen, och som också uppenbarar sig.

Vi har i GT-läsningen hört om ett tillfälle då han ytterst tydligt visade sig. Mose hade av Gud uppmanats att gå upp på berget Sinai. Där fick han höra Guds vilja, formulerad i Lagen, men också se ”Guds härlighet”, så långt nu en människa kan uppfatta den. Det betyder att han bara fick se Gud på ryggen, men det var mycket nog.

Redan som början till sin verksamhet hade Mose fått se Gud i den brinnande busken, och då fått höra hans namn: ”Jag är.” GT innehåller sedan många skildringar av hur Gud uppenbarade sig, både för att visa vem han är, och för att leda sitt utvalda folk och ge det sina löften.

Med Jesus fick denna Guds vilja att uppenbara sig sin höjdpunkt. Så inleds också Hebr.: ”Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son.” Vid Epifania leder kyrkan oss till de tre inledande tillfällen, då det visade sig att Jesus inte var vilken människa som helst, utan Guds Son, den som gjorde Gud känd för oss.

Först var det alltså de vise männen. De tillhörde inte det utvalda folket, så för dem hade Gud att använda sig av det som man kan uppfatta i hans skapelse. De fick se en stjärna gå upp, och tolkade det som att en kung hade fötts i det märkliga judafolket. Tecknet ledde dem på rätt väg, men räckte inte helt till. När de naturligt nog sökte sig till kungapalatset i Jerusalem, fick de veta att Guds löften handlade om något som skulle hända i Betlehem. Och där fann de Jesus och gav honom sina gåvor och tillbad honom.

Sedan låt kyrkan oss vara med vid Jesu dop. Över honom öppnades himlen, och Anden steg ner över honom. För att ytterligare visa vem han är, hördes en röst från himlen: ”Detta är min älskade Son, han är min utvalde”, eller ”i honom har jag min glädje”, som Folkbibeln översätter. Här samverkade mönstren från folkets av Gud ledda historia med de profetiska löftena, så att man kunde känna igen honom. Jordan var gränsfloden mellan öknen och det utlovade landet. Nu stod Jesus där, utpekad av profetiorna, för att leda sitt folk, som med tiden skulle komma från alla jordens folk, in den av Gud utlovade framtiden.

Och så har vi då vinundret i Kana. Och det var inte bara undret i sig, utan hela sammanhanget som samverkade till att Jesus ”uppenbarade sin härlighet”.

Undret ägde rum vid ett bröllop. Det har linjer tillbaks till skapelsen, då Gud skapade människan till man och kvinna, och gav dem uppmaningen att ’vara fruktsamma och föröka sig’ och härska över jorden, uppenbarligen tillsammans. Sedan kom förhållandet mellan Gud och hans utvalda folk ofta att beskrivas som ett äktenskap. Som ett exempel kan nämnas hur Gud genom Jeremia sade: ”Jag minns hur hängiven du var som ung, hur du älskade mig som brud, hur du följde mig genom öknen, genom landet där ingen sår.”

Och undret skedde med vin. Vin uppfattades, liksom bröd och olja, som en gudomlig gåva för att livet skulle kunna upprätthållas och bli gott. I stor tacksägelse över Guds godhet heter det i Ps. 104: ”Så frambringas föda ur jorden och vin, som gör människan glad, olja, som ger hennes ansikte glans, och bröd, som ger henne styrka.” Den gudomliga framtiden skulle innebära en slösande rik måltid, säger bl.a. Jesaja: ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.” Slösaktigt var det också i Kana. Om vi räknar ut det, så förvandlade Jesus mer än 600 liter vatten till vin!

Allt det ledde sammantaget till att Joh:s slutkommentar blir: ”Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.” Och ’härlighet’ är ett ord, som har med Gud att göra. Det blev tydligt att Jesus var sänd från Gud, och att han hade del av Guds väsen, och ville låta människor få del av det.

För vår tro är det givetvis viktigt att få ta del av och leva oss in i de här tillfällena då det uppenbarades vem han som föddes i Betlehem egentligen är. Men vi har också behov att själva få möten, som gör klart vem Jesus är. Det är då fascinerande att se att de tre av Epifaniahändelserna i tur och ordning visar på Ordet, dopet och nattvarden.

Det var till slut Guds Ord, som ledde de vise männen till Jesus. Det var när de skriftlärda lyfte fram profetlöftet om en furste i Betlehem, som de kom rätt. Det är fortsatt så att Bibeln leder oss till att inse vem Jesus är och vad han betyder. Det är därför som det är så viktig för oss att läsa Bibeln. Vi gör det tillsammans i våra högmässor, där genom tre år vi får höra betydelsefulla avsnitt av Skriften. Men de läsningarna går ganska snabbt förbi. Utöver det behöver vi i stillhet och eftertanke själva läsa, helst varje dag, i varje fall regelbundet.

Jesu dop för naturligtvis vidare till vårt eget dop. Det som skedde med Jesus upprepas med oss, men på ett fördjupat sätt. För Jesus var dopet inledningen till hans verksamhet. När vi döps finns allt han gjorde med. Då fördes vi inte bara genom gränsfloden in till Guds rike, utan fogades också samman med Jesus. ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet”, säger Paulus i Rom. På ett mycket närmare sätt än vi riktigt förstår, uppenbarades Herren Jesus för oss vid vårt dop.

Och vinundret i Kana får oss naturligtvis att tänka på nattvarden. Om bröllopet då var insatt i löftet om den stora måltiden i Guds rike, så är nattvarden det än mer. Och då sker ju ett mer kvalificerat under: då förvandlades vatten till vin, vid nattvarden förvandlas vin till Herren Jesus själv, till hans blod. Eftersom han nu är den Uppståndne är det naturligtvis inte vanligt jordiskt blod, utan något som är präglat av hans gudomliga härlighet. Så inbjuder oss nattvarden om och om igen att få vara med om, när Jesus i vår tid ’uppenbarar sin härlighet’, så att vi kan tro på honom.

En sista sak att uppmärksamma, som gäller också oss, är inledningen till vinundret. Det var Maria som förstod att det började bli problem vid bröllopet. Efter en kort ordväxling, då Jesus bl.a. tilltalade henne med ’kvinna’, något som han sedan skulle göra en gång till, på korset, sade Maria till tjänarna: ”Gör det han säger åt er!” Det var det som gjorde undret möjligt.

Det här är också för oss en uppmaning att följa, för att det skall bli klart för oss vem Jesus är. Han sade en gång, när han framhöll att Fadern hade sänt honom: ”Om någon vill göra hans vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. ”När man gör som Jesus säger, något som är detsamma som vad Gud vill, så skall man få klart för sig vem han är. Det är vad Maria och helgonen, och kyrkan i hela sin tradition säger oss: ”Gör det han säger åt er!”

Så har nu Epifania sammanfattat sitt budskap: Ordet, dopet och nattvarden, och vår beredskap att göra det som Jesus säger, kommer att uppenbara, göra klart för oss, vem Jesus egentligen är. Och då kan vår tro på honom fördjupas.

DSCF8572cd

Epifanias budskap är att Gud uppenbarar sig, visar sig, gör sig känd i Jesus. För det budskapet finns det en förutsättning, som vi kan ha anledning att stanna inför. Och det är att det finns en Gud som vill uppenbara sig.

DSCF8573c

Det är vad Maria och helgonen, och kyrkan i hela sin tradition säger oss: ”Gör det han säger åt er!”

 

DSCF8576cd

 

DSCF8585cd                                                       För dig utgivet

DSCF8590cdEfter gudstjänsten finns det villiga händer

DSCF8591cAgnes, Lydia och Per ser till att psalmsiffrorna kommer på rätt plats

DSCF8593cdOch här får Erik hjälp med att släcka ljusen

DSCF8594cdDSCF8597cd


DSCF8601cd

 

DSCF8608c

DSCF8611cd

DSCF8612c