2:a sön i Påsktiden

2:a i Påsk – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                  198:-, 470:-, 420:-, 153:-

Som den första höjdpunkten i en högmässa lyssnar vi till ett avsnitt ur evangelierna. I första hand gör vi det för att få veta vad som en gång hände. Vi får höra vad Jesus gjorde och vad han sade.

Man var tidigt i kyrkan på det klara med att Markus, i det som kom att kallas ett ’evangelium’, återgav vad han hade hört Petrus berätta om i sina predikningar. På motsvarande sätt är det vad Johannes var med om, som har samlats i hans evangelium, även om han ofta väljer att benämna sig ”lärjungen som Jesus älskade”.

Evangelierna bygger alltså på vittnesmålen från dem som var med. Inte så sällan nämns människor i centrum för en händelse vid namn, t.ex. Jairus, som hade en dotter som blev uppväckt från de döda, eller Simon från Kyrene, som soldaterna tog tag i för att han skulle hjälpa Jesus att bära korset på väg till Golgata. De kanske fortfarande levde, när evangelierna redigerades 30-40 år efter händelserna, eller i varje fall var i gott minne i de första församlingarna.

Det är vad Paulus antyder, när han i 1 Kor. talar om att Jesus efter sin uppståndelse visade sig. Han räknar upp människor som var med, och noterar att ”de flesta av dem lever än.” Om man nu inte riktigt trodde på Paulus, så kunde man ju fråga dem, är väl vad han menar. Det fanns då, lite drygt 20 år efter att det hände, vittnen kvar som kunde bekräfta det som förkunnades.

Som ni vet så skiljer sig Joh. en hel del från de andra tre evangelierna, dem som vi brukar kalla ’synoptikerna’, vilket betyder ’de som har samsyn’, de som skildrar Jesu gärning på ung. samma sätt. Men när det gäller Jesu lidande, död och begravning, och hans uppståndelse, så är alla evangelierna i stora drag lika varandra. Att de skiljer sig åt i detaljer är vad kan förvänta sig. Det är så med vittnen från omvälvande händelser: de minns olika saker, och minns dem på lite olika sätt. Kyrkan har alltid hävdat att man inte skall försöka redigera samman evangelierna till ett enda. Det är en tillgång att man har också olikheterna, när det är så att de i stora drag stämmer överens.

Vi vet alltså väl vad som hände. Jesus blev korsfäst. Apostlarna höll sig av lätt förstådda skäl gömda: om man vill rensa upp vad som uppfattas som en upprorsrörelse, så börjar man med ledarna. Men några kvinnor fanns där, och de namnges. Några av dem såg också var Jesus begravdes, och vi får veta vilka att det var Josef från Arimatea som lade Jesu i sin gravkammare, med hjälp av Nikodemus.

Flera av kvinnorna tog sig också tre dagar senare till graven, de visste alltså vilken det var, och fann den tom. Det intressanta är att kvinnorna namnges, för kvinnor ansågs på den tiden inte vara vittnesgilla, men det är tydligt att de första kristna, åtminstone efter den inledande förvirringen, litade på vad de berättade.

Och så har vi då idag fått höra om hur den uppståndne Jesus mötte Petrus. Förmodligen hade det varit ett möte redan i Jerusalem, Paulus anger det i 1 Kor. Men det som var så viktigt med mötet där i Galileen, var att Herren Jesus återinsatte Petrus som lärjungaskarans och därmed den kommande kyrkans ledare.

Tre gånger fick Petrus betyga att han älskade Jesus, och tre gånger fick han uppdraget att vara en herde för fåren. Jesus använde då ett bildspråk för att vara ledare som finns på många ställen i GT. Att det upprepas tre gånger har tydligt att göra med att Petrus tre gånger hade förnekat Jesus. När han insåg vad han hade gjort, hade han, berättar Luk., gått sin väg och gråtit bittert. Det är inte så konstigt att han nu ”blev bedrövad”, när han blev tvungen att för tredje gången betyga sin kärlek till sin Herre.

Att det här, först Petri förnekelse, sedan att han upprepat hade att betyga sin kärlek till Jesus, har blivit bevarat, är ett tecken på att det inte handlar om legender som vuxit fram bland de första kristna. Man menar ju det ibland. Petrus blev den unga kyrkans oomstridde ledare. Växer legender fram om en ledare, blir de mer gloriösa. Sådant som ställer ledaren i dålig dager, som då förnekelsen, gör man allt för att överskyla.

Det som kommer fram av det här avsnittet ur evangelierna är att Petrus är kyrkans ledare, men att han är det inte på egna förtjänster, utan helt och hållet därför att Jesus har insatt honom som det. Det här är något som gör kristendomen unik i religionernas värld. Vi har en Herre vars verksamhet inte var mer lyckad än att den ledde fram till att han blev korsfäst, och vi har en ledare som hade förnekat sin Herre. Senare skulle kyrkan att som sin största missionär få en man som hade börjar med att förfölja de kristna. Kyrkan är en samling syndare, och inget försök görs för att dölja att det gäller ända upp i toppen.

Om nu det här är det första med evangelierna, att de skildrar vad som hände, så är det andra att de ger mönster för hur det går till i Guds rike. Det är naturligtvis uppenbart med vad Jesus sade, där t.ex. liknelserna anger vad som gäller. Men det gäller också med vad Jesus gjorde. Det som skedde en gång upprepas, inte på samma sätt i detaljerna, men i stort, när det gäller oss. Skildringarna av t.ex. kvinnan vid Sykars brunn och Sackeus visar vad som kan hända även idag. Herren Jesus ger möten som förändrar livet, om vi svarar på vad som erbjuds.

Det är klart att mötena inte blir lika uppenbara för oss, men de kan ändå ske. I Ep. idag hörde vi Petrus skriva till sina medkristna, med tydlig adress till de nydöpta: ”Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte, men tror på honom.” Den kristna erfarenheten är att Herren Jesus faktiskt möter oss i Ordet och sakramenten.

Så ger också dagens Ev. ett mönster som gäller även för oss. Det grundläggande är frågan om vi älskar Jesus. Kristen tro handlar om vårt förhållande till Herren Jesus. Vi hör i våra dagar budskapet att ’livet segrar’, vi får budskapet om ’alla människor lika värde’ – vilket i och för sig är en förvrängning av vad som egentligen heter ’alla människors lika värdighet’. Men kristen tro handlar inte om opersonliga krafter eller om grundläggande principer, utan om mötet med Jesus och bekännelsen till honom som Herre.

Och också för oss blir det ett möte som, kärleksfullt med obevekligt, påminner oss om vårt förflutna. Även om vi betygar vår samhörighet med Jesus, så klarar vi inte alltid av att forma vårt liv så. Och när Jesus frågar oss, som han frågade Petrus: ”Älskar du mig mer än de andra gör”, så måste vi erkänna att vi runt oss har kristna, från de stora helgonen till enkla kyrktanter, som alldeles uppenbarat lever mycket närmare Jesus än vi gör. Men vi kan också notera att Jesus inte driver den här saken vidare, han är helt nöjd med att Petrus, utan jämförelse med andra, betygar sin kärlek.

Och mönstret fullföljs så med att också vi får vår kallelse. Den var tydlig för Petrus, och den är tydlig för mig som biskop. Den är kanske inte lika klar för alla. Det är dock så att när Paulus räknar upp vad Gud kallar till, handlar det om stora saker, som att vara profet eller utföra kraftgärningar, men också enkla saker som att hjälpa och styra. Jag ser att flera av er är något så när klara över vad er kallelse är, och strävar efter att fullfölja den. För oss alla gäller att försöka få alltmer klart för oss vad Herren Jesus förväntar sig av oss.

Petrus fick veta att hans liv skulle leda till att han skulle ’föras dit han inte vill’, vilket var en förutsägelse att han skulle bli martyr. Gud är barmhärtig och låter förmodligen oss slippa det, men också för oss handlar det om en kärlek och en trohet in i döden.

Mötet med Jesus, när vi nu får trovärdiga vittnesbörd om att han har uppstått och lever, även om vi då inte på vanligt sätt får se honom, kan ske var som helst, det kan många berätta om. Men det tydliga mötet sker i kyrkans gudstjänst, och då är det ju viktigt att vi söker oss dit. När evangeliet läses hör vi hans röst, och när nattvarden firas är han, efter sitt löfte, mitt ibland oss. Därför gör vi vad vi kan för att gudstjänst skall firas också i de oroliga tider vi nu befinner oss i!