2:a sön i Påsktiden

Nu är det bara församlingen som fattas

Sida 1 av 5 f Hans-Åkes postilla 2 i På – 17

Högmässopredikan 2:ra söndagen i Påsktiden den 23 april 2017

S:t Sigfrids kyrka kl. 11.oo

S K R I F T E R M Å L

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss ge-nom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen.

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss i Sin Heliga Nattvard, må i oss finna en beredd boning. Amen.

Först några ord om den innevarande söndagen. Den kallas ”den vita söndagen” på latin ”Dominica in albis” – underförstått ”depositis” = de avlagda vita dräkternas söndag. Vid söndagens ingång avlade de på påsknatten döpta sin vita dopdräkt, som burits hela veckan, som också kallades ”den vita veckan”. Man deltog sedan i söndagens mässa klädd i sina vanliga kläder. Det gamla latinska namnet på söndagen Quasimodogeniti betyder ”som nyfödda barn” och syftar på pånyttfödelsen i dopet. Även söndagarna efter Påsk har fått behålla sina latinska namn, liksom fastans. Här kan vi säga, att söndagarnas namn ger oss budskapet: Vi är pånyttfödda som Guds barn. Guds barmhärtighet stödjer oss; därför skall vi jubla, lovsjunga och bedja till Herren. Slutligen Gud hör allt detta.

Denna söndag har som överskrift: Påskens vittnen. Tidigare stod en gång: Herren vår frälsnings hövding. Detta låter egentligen bättre, särskilt i en tid, då man nästan helt glömmer att tala om Jesus. Texterna kring Påsken talar om lär-jungarnas sorg och förtvivlan över Jesu död, deras tvivel och deras tro, när de fick höra om Hans uppståndelse. Denna söndag är kanske mest känd för texten om To-mas Tvivlaren. Vi kan säga, att denna söndag handlar om tron på den Uppståndne och lärjungauppdraget.

Vi läser i Höga Visan 3:2 Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på ga-torna och på torgen; jag vill söka honom, som min själ har kär. Detta var brudens klagan, sedan hon förlorat sin brudgum ur sikte. Hon stod inte ut. Hon kunde inte dämpa sin oro. Hon kunde inte sitta stilla och vänta. Bruden är Kristi församling. Hon har inte alltid varit vaksam, så att hon behållit sin Brudgum framför ögonen. Hon har då och då liksom somnat och avbrutit vandringen med Jesus. Men vid uppvaknandet har hon saknat Honom, ty trots stor försumlighet har hon haft ho-Sida 2 av 5 f Hans-Åkes postilla 2 i På – 17

nom mycket kär. Bruden är också den fromme själv. Hon är helt och hållet bero-ende av Jesus. Friden, som hon har i sitt inre, får hon av den försäkran om synder-nas förlåtelse, vilken Frälsaren dagligen ger henne. Frimodigheten äger hon endast så länge som hon har gemenskap med Herren Jesus. Förlorar hon Honom, då är hon som på det vida havet. Hon börjar förtvivlat söka sin själs Brudgum. Då gäller det att veta, var man skall söka Honom. Det skall man göra på de mötesplatser, som Han själv har utsett.

I detta skriftermål skall vi bekänna, att vi icke alltid haft vår själs Brud-gum för ögonen. Då skall vi inte heller förvånas över vår oro. Endast då själen har Brudgummen vid sin sida, kan hon känna frid. Vi bekänner vidare, att vi ofta för-summar att söka de mötesplatser, som Brudgummen valt ut. Dessa är Bibelordet, bönen, gudstjänsten, församlingsgemenskapen och nattvarden. Frid åt er alla, sä-ger Herren Jesus, som Fadern har sänt mig, sänder Jag er.

Till sist bekänner vi, att vi ofta varit försumliga i lärjungauppdraget. Låt oss bedja ock bekänna så sägande:

P R E D I K A N

In nomine …

Vår text i dag är en direkt fortsättning på texten för Fjärdedag Påsk om Petri fiskafänge. Den natten får de ingen fisk. Besvikelsen var naturligtvis stor. Så står där en man på stranden, som de inte genast känner igen. De kastar ut nätet, som blir fullt med fisk. Dubbelheten finns här: de skall bli människofiskare och fylla nätet, som är Kyrkan. S:t Johannes känner igen Jesus och säger det till S:t Petrus. Han är som alltid ivrig och impulsiv och kastar sig i vattnet för att skynda upp på stranden. Där brinner en eld. Jesus ger lärjungarna att äta. Detta visar, hur viktigt Jesus tycker det är med lekamlig föda, lön för arbete. Samtidigt är detta en symbol för Nattvarden. Jesus vet, att vi måste ha andlig näring och gemenskap i den He-liga Nattvarden.

S:t Johannes är, som tidigare sagts, en utomordentlig beskrivare av händelserna kring Jesus. Naturligtvis tror vi här också, att han fått den Helige An-des hjälp vid nedskrivandet. Han berättar om tre uppenbarelser av Jesus inför lär-jungarna efter uppståndelsen: två i Jerusalem och den tredje vid stranden av Tibe-rias´ sjö. Den andra uppenbarelsen har ett särskilt budskap till Tomas, medan de båda övriga riktar sig till lärjungarnas nya uppgift i Kristi tjänst. Först kallar Han och utrustar lärjungarna, sedan låter Han dem erfara sitt fullständiga beroende av Honom, något som är huvudförutsättningen för att missionsgärningen skall lyckas. Sida 3 av 5 f Hans-Åkes postilla 2 i På – 17

Så sammanknyts i bordsgemenskapen, Nattvarden, det fasta bandet mellan Her-ren Jesus och dem, som verkar Hans verk på jorden. Jesu uppståndelse är hemlig-heten. Jesu ord kommer till oss genom seklerna: Mina barn, har ni ingen fisk – har ni inget att äta? Har ni något att mätta de hungriga med? Så kommer tanken på Nattvarden upp igen: Den heliga bordsgemenskapen samlar de lyhörda och lydiga i det irrationella centrum, där de i den alla enklaste jordiska form tar emot det eviga, Herren.

Efter måltiden får S:t Petrus tre gånger upprepa sin kärlek till och hän-givenhet mot Herren Jesus, precis som han tre gånger förnekat. Han blir bedrövad och irriterad över att Jesus frågar honom tre gånger så ingående. Detta naturligt-vis för att inpränta hans ansvar som apostlafurste och Kyrkans klippa. I Kyrkans hägn får vi alltså vandra med Herren Jesus, som texten på Annandagen talade om, vi får vandra med Honom utan fruktan.

Vandringen med den Uppståndne är en vandring fri från fruktan, då för det första: Jesus befriar till nytt liv. Aposteln S:t Petrus skriver i sitt första brev: 1: 18 Ni vet, att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv, som ni övertagit från era fäder. 19 Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. Det Jesus har gjort är nog. Inga mänskliga ansträngningar skulle förresten ha räckt till. Men Jesu frälsaregärning befriar oss från syndens och dödens våld. Den befriar oss även från fruktan för otillräcklighet. Det är så lätt att gripas av världens föreställning, att mitt värde som människa beror på vad jag presterar, min ställning i samhället. Det är att vara ett Guds barn, som ger mig värde.

Vandringen med den Uppståndne är en vandring fri från fruktan, då för det andra: Jesus inspirerar till kärlekens liv. S:t Johannes skriver i sitt första brev: 4: 17 I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på do-mens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. 18 Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör sam-man med straff, och den, som är rädd, har inte nått kärlekens fullhet. 19 Vi älskar, därför att han först älskade oss. För en kärlekslös värld offrade Jesus allt. Han har därför blivit vårt stora föredöme. Det är egentligen inget litet krav, som ställs på oss, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Men vi skall med frimo-dighet kämpa för det goda och visa kärlek, även mot våra fiender. I historien finns massor med exempel på goda och helgade människor, men mångas exempel blir aldrig kända av den stora massan.

Vandringen med den Uppståndne är en vandring fri från fruktan, då för det tredje: Jesus ger oss evigt liv. Jesus sviker inte den, som sätter sitt hopp till Ho-nom. Joh. 6:37: den, som kommer till Mig, skall Jag inte visa bort. Det största och Sida 4 av 5 f Hans-Åkes postilla 2 i På – 17

härligaste arvet, som vi kristna fått, är det eviga livet i Paradiset. Vi behöver inte vara rädda för att detta livet är allt. Vi känner alla av våra tillkortakommanden, vi tycker ibland, att livet är meningslöst, ibland känns allt så orättvist. Ja, dessa käns-lor och tankar hör jordelivet till. Då är det skönt att veta, att det finns en härligare fortsättning efter vårt liv i denna fallna värld.

Vandringen med den Uppståndne är en vandring fri från fruktan, då för det fjärde: Jesus bevarar oss i Sin Kyrka. Till mötesplats för oss framför alla andra har den Uppståndne endast utsett Sin församling. Herren behöver en fast och all-tid öppen mötesplats. Han kan ju inte lämna dem, som tillhör Honom, i ensamhet. De måste veta, vart man skall gå, då själen upplever hunger och törst efter Ho-nom. Därför har Han utsett Sin församling till mötesplats, den samvaro, som Her-rens efterföljare har med varandra i frihet och inbördes kärlek kring Kristi ord och sakramenten. Nådemedlen är sedan de första lärjungarnas tid den fasta mark på vilken församlingen står: Utläggningen av Guds ord, dopet och Nattvarden med syndaförlåtelsens gåva. Vid detta är Herren Jesus närvarande, då som nu, fastän i osynligt måtto. Därför är församlingen – Kyrkan – viktig, ty det är här, som vi tas ut ur det ondas sfär och förs in i Gudsriket. Kyrkan finns där Guds Ord rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas i de heligas samfund. Herren Jesus har själv grun-dat sin Kyrka. Han har själv instiftat prästämbetet. Här kommer vi osökt in på läran om det heliga prästämbetet enligt vår kyrkas tro. Därom har tidigare berättats. Därför påminner vi oss bara, att Gud och församlingen kallar herdar till sin hjord. Ämbetet är instiftat av Herren Jesus, till vilket fogats nyckelmakten: rätten att binda i eller lösa från synden. Vi får tro, att prästens förlåtelse också är Guds förlå-telse. Professor Fridrichsen förtydligar, vad som sker i S:t Petri kallelse: Simon Petrus får sig anförtrott herdeämbetet. Detta är en messiansk funktion, ty i Israel var herde en konungatitel. ”Fåren” och ”lammen” är de utvalda, de som tillhör Kristus. Termerna är alltså inte så mycket beteckningar för svaghet och värnlöshet som äretitlar för de utkorade medlemmarna av Messiasriket. …. När nu Petrus får sig anförtrott herdeämbetet, då ger detta honom den högsta rangen och värdig-heten i kyrkan. Fåren skall följa honom, de skall höra hans röst. Men därmed följer även förpliktelsen att ge sitt liv för fåren….. den obegränsade skyldigheten att offra sig och sitt för den anförtrodda hjorden. Ytterligare ett viktigt ord av profes-sorn till präster: Apostolatets kärna är efterföljelsen, det ställföreträdande lidan-det för församlingen, att herden ger sitt liv för fåren. Detta är viktigare än all akti-vitet. Därför är också apostolatets grund- och huvudförutsättning uttalad i frågan: Älskar du mig? Sida 5 av 5 f Hans-Åkes postilla 2 i På – 17

Att leva i Kyrkans sfär i vandring med den Uppståndne betyder alltså, att vi kan leva utan fruktan, utan fruktan för straff, utan fruktan för ondskans an-demakter i himlarymderna, med kärlek till varandra och vandra med löftet om ett evigt liv för ögonen, då Jesus bevarar oss där som helgade människor.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tåla-mod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen

Pålysningar:

Kollekten Annandag Påsk till Alsike kloster inbragte kr. Kollek-terna i veckan till koinonian kr. Vilket härmed tacksamt erkännes. Kollek-ten idag tillfaller Församlingsfakulteten i Göteborg och anbefalles till det allra bästa. På tisdag bibelstudium hos f Andreas. På onsdag här i kyrkan Mässa kl. 1830, då vi firar S:t Markus. Vid nästa söndags högmässa predikar f Andreas. Tiden går fort, och vi är snart där, därför vill jag redan nu påminna om att den 7 maj hålls första gudstjänsten i Heliga Hjärtats kapell i Johan Movingers gymnasium kl. 1100. Den leds av f Andreas. Som postludium spelas

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store Herde, vår Herre Jesus, upp från de döda, Han styrke Er i allt gott, så att Ni kan göra Hans vilja! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 470:- Kom med glädje Och med sång, Sjung om liv och frihet.

472:- Jag vill sjunga om min Vän, Herden, Han som själv är vägen. Fåren känner Han igen

156:- De trodde, att Jesus var borta. De trodde, att Jesus var död. Då kom Han på stranden…

152: 1 – 2 Kristus lever, underbara ord, Som förvandlar tungt och sorgset mod

152: 3 – 4 Han har kämpat, segern vunnen är Över Satan och all mörkrets här.

359:- Jesus, jag Dig älskar. Du som älskar mig. Du på korset lider, Jag tillbeder Dig.

Jesus, Du har uppstått, Nu är graven tom. Jag står där förundrad, O mysterium.

517:- Världen, som nu föds på nytt, Pånyttföder glädjen. Här på jorden vandrar nu

Den uppståndne Herren. Öst och väst och syd och nord, Eld och vatten, luft och jord

Sjunger påskens psalmer.

Hör hur fågelropen höjs! Hav och strand sig gläder. Se hur mark och träd tar på

Sina sommarkläder. Genom tjäle, köld och död Tränger solens eld och glöd.

Det är påsk på jorden. Sida 6 av 5 f Hans-Åkes postilla 2 i På – 17

Ur ett outtömligt djup Skaparkraften flödar. Liv ger liv, och skörd ger sådd,

Sådden nya skördar. Döden fråntogs all sin makt. Kristi kropp i graven lagd

Uppstår och förvandlas.

Vi i Honom återfår Allt, som gick förlorat. Paradiset nu för oss

Öppnar sina portar Inget svärd! Från död till liv Kallas vi att leva i

Allas somrars sommar.

Denna psalms författare är Adam av S:t Victor på 1100-talet. Bearbetad av Grundtvig 1837 samt av A Frostenson 1969.

Psalm 470

Psalm 152

Psalm 359

Psalm 517