2:a sön i Fastan

2 i Fastan – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                      245:1-3, 247:1-4, 70:4-6, 272:9-11

Men tiden fick kyrkan ordningen att det innan Påsk skall vara en fastetid om 40 dagar. Förebilden är naturligtvis Herren Jesus. Vi bereder oss under den tiden för att ta emot hans stora och avgörande gåva, den som fullbordas med hans död på korset och hans uppståndelse. Det betyder att vi strävar efter att, mer än annars, leva i hans efterföljd. Och eftersom han inledde sin verksamhet med att fasta 40 dagar, gör vi det också.

Men det finns andra bibliska förebilder för en helgad 40-dagarsperiod. Vi hörde om en sådan i dagens GT-läsning. Profeten Elia hade på berget Karmel visat att den Gud som kallat honom är starkare än andra gudar som folken håller sig till. Men det hade inneburit att han stod upp mot kungen över Nordriket, Achav, och hans drottning Isebel. Nu var han på flykt. Då uppmanar en ängel honom att gå till berget Horeb, som är ett annat namn på Sinai. Han får mat för att orka med färden. Den tar sedan 40 dagar. Där skall han få möta Gud, och få sin kallelse som profet förnyad.

40 dagar är i Bibeln den tid som behövs för att något skall bli fullbordat. Just på Sinai berg hade Mose varit fyrtio dagar, i två omgångar. Han hade då fått ta emot Guds Lag, och andra gången till slut fått se Gud på ryggen. Under 40 dagar var den uppståndne Jesus bland sina lärjungar, fram till sin himmelsfärd. Det är en tid då man mognar i gemenskapen med Gud.

Men det kan också handla om en tid av bot. Syndafloden, som skulle rena den syndiga världen, varade i 40 dagar. När profeten Jona kom till den stora staden Nineve, kom han med budskapet att den skulle förstöras om 40 dagar. Folket använde den tiden till att göra bot, påtagligt ’i säck och aska’, och staden blev då skonad. Också 40, fast år, var tiden i öknen efter uttåget ur Egypten. Folket hade inte litat på Gud, inte velat ta till sig hans löften, och fick därför 40 år som en mödosam förberedelse för att kunna komma in i det utlovade landet.

Så befinner vi oss nu i den årliga beredelsetid om 40 dagar, som Fastan utgör. Det är en tid då vi i kyrkans gemenskap skall befästas i vår tro och utvecklas i vårt liv i Jesu efterföljd.

Det blir ett slags årligt träningsläger som vi tar oss tid till. Skall man bli bättre i någonting måste man öva och träna. Det gör man väl regelmässigt, men om man skall upp på en nivå över den allmänna, så behövs tid då man lägger annat åt sidan och koncentrerar sig på det man vill bli bättre i. Så är det för idrottsmän, och så är det i yrkeslivet, man behöver fortbildning. Nu är ju ingen av oss elitidrottsmän, men inser att ett träningsläger är en tid då man tar i mer än vanligt. Man driver sin kropp till det yttersta, och man nöter, ganska enformigt, in viktiga detaljer.

På liknande sätt skall Fastan vara en på andlig träningsperiod, då vi övar oss att bli bättre på att efterfölja Herren Jesus. Det betyder att vi drar oss något undan från livet i övrigt. Vi mödar oss med utökad tid för bön och bibelläsning. Vi ser till att vi nöter in viktiga fromhetsmönster, lite enformigt men nödvändigt. När de 40 fastedagarna är över skall vi ha blivit andligt starkare. beredda att följa vår Herre till korset och ta emot honom som den Uppståndne.

Den här träningsmödan, kan vi väl kalla det, görs särskilt aktuell idag den 2:a Fastesöndagen. Evangelieboken sammanfattar budskapet under temat ’Den kämpande tron’. På ett sätt passar det inte in i mönstret i vår kyrkliga tradition. Det är mest naturligt att tala om andliga ting som Guds gåvor. ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det”, skriver Paulus i Ef. Upprepat framhålls att vi får Anden som en gåva, och dessutom personligt anpassade nådegåvor. Det är bara att ta emot.

Men om vi tänker efter, så är det inte ’bara’ att ta emot. Kanske inte alltid så ansträngande, men det handlar dock om att rikta in sig mot det som räcks oss. Får man ett paket med en gåva, får man masa sig i väg till posten och hämta ut det. Och det är här som i annat: ju mer man övar, desto mer kan man ta emot och utnyttja. Övning ger färdighet. Vi som är ovana måste läsa på i instruktioner och handböcker. De som har erfarenhet, fixar problem utan större besvär.

Man kan, och skall, utvecklas andligt, växa till i tron. Och människor har kommit olika långt i trons liv. När Paulus skriver till sina medkristna i Korinth, kalla han dem ”spädbarn i Kristus” och säger: ”Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte, för den tålde ni inte än.” Under Fastan gör vi oss mogna för att inta kraftfullare andlig föda.

Den varning vi får i dagens Ep. ur 1 Kor. är viktig att ta till sig. ”Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller.” Det är en frestelse att tro att det står väl till med själen. Djävulen gör allt vad han kan för att förhindra att tron blir ambitiös. Vi skall komma ihåg Fastans inriktning: ”Se, vi går upp till Jerusalem.” Vi är på väg, om vi stannar upp och slår oss till ro kommer vi inte fram. Och här har vi ansvar för varandra. Om vi ser att en medkristen har fastnat, skall vi bistå honom/henne att komma vidare. Det är ofta inte lätt att veta hur det skall gå till, men det får inte förhindra oss att försöka komma till hjälp.

Paulus kompletterar så det vi förra söndagen hörde en annan apostel, S:t Jakob, säga, att Gud inte frestar någon. Men det betyder inte att han är passiv, får vi nu höra. Först ser han till att ’våra prövningar inte blir övermänskliga’, sedan är han ”trofast och skall inte låta er prövas över förmåga”, och ”när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den”. Aspekten är här tydlig: det handlar inte om frestelse med risk för avfall, utan om prövning som en del av fostran att göra oss starka och mogna.

Om vi nu under Fastan håller lite distans till livet som det annars är, får vi syn på mönster som försöker sätta sin prägel på vårt sätt att vara. Vi kan inte själva skaffa oss klarsyn, det måste vi ha Andens hjälp till. Men vi kan bemöda oss om att lyssna till Andens röst, den som annars så lätt drunknar i världens brus. Fastan är en tid för ökad medvetenhet.

Ev. som vi idag har lyssnat till är en tänkvärd blandning av gudomlig gåva och trons gärningar. In i fariseen Simons hus kom en kvinna med dåligt rykte och överöste Jesus med omsorg. Vi får veta att världen egentligen hade varit oartig, och inte tagit emot Jesus efter vad hyfsad sed krävde. Nu gör kvinnan på sitt sätt det som värden inte gjorde.

När han då klagar över att Jesus inte hållit sig undan den där kvinnan, berättade Jesus en liknelse. Han använder här, som vid andra tillfällen, berättelsen för att tvinga åhöraren att döma sig själv. Den har en inneboende logik som måste följas. Här är det att den som fått mest efterskänkt kommer att bli mest tacksam. Och så kan han peka på kvinnan och säga att hennes handlande uppenbart visar att hon fått mycket förlåtet. Meningen är inte att hon får förlåtelse, därför att hon har vördat Jesus, utan att hon, precis som hon kan ha hört om honom, uppfattar att hans attityd mot henne är förlåtelse. Det hon gör, gör hon i tacksägelse för det.

Sammanfattningen av det här inom ramen för den här Fastesöndagens tema blir att det finns en gåva beredd för oss. Kyrkan inbjuder oss nu att bemöda oss om att ta emot den, att ta den till oss, och alltmer helhjärtat låta trons gåva forma vårt liv.