2:a sön efter Tref.

Högmässa 2:ra sönd. ef. Tref.  Den 30 juni 2019

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: 5 Mos. 7: 6 – 8, 1 Kor. 1. 26 – 31, Luk. 19: 1 – 10

Liturgisk färg: grön

S K R I F T E R M Å L

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Kallelsen till Guds Rike, är dagens överskrift. Jesus säger: Matt. 11:28ff. Kom till mig, alla ni, som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Herren Jesus är frids- och tröstekällan i världens öken. Kallelsen till Hans Rike ljuder varje stund. Kom! Vi som har hörsammat kallelsen, stannar vi kvar varje stund under Jesu ok? Visst är det så, att vi ofta försöker slingra oss ut ur oket av olika anledningar. Visst är det så, att vi ofta tycker, att oket är onödigt tungt. Visst är det så, att vi ofta knorrar. Det här skall vi särskilt bekänna idag.

Som vanligt har vi egentligen också mycket att tacka för. Naturligtvis först för att Jesus kallat och funnit oss samt att vi funnit Honom. Hos Honom erfar vi ro och vila. Hans börda är inte alltid så tung, som vi inbillar oss. Vi får mer till sinnes än vi förtjänar. Han prövar oss icke över vår förmåga.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

In nomine

Vi har lämnat den festrika delen av vårt kyrkoår, som tar upp de stora frälsningshistoriska händelserna. Nu är vi inne i Trefaldighetstiden, som behandlar vårt liv som kristna. De tre första söndagarna efter Trefaldighet kan benämnas Kallelsens söndagar. Först kallelsen genom dopet, sedan kallelsen till Guds rike och sist vilka, som kallas: Publikaner, syndare, förlorade.

Dopet är det kristna livets grund. Förra söndagen handlade om dopets oerhörda kraft och betydelse. Vi påminner oss ånyo några viktiga fakta:

Dopet, som är nödvändigt för saligheten, gör, att vi blir Guds barn, medlemmar i Kyrkan, att vi blir andedöpta, att vi får syndernas förlåtelse – i barndopet arvsynden – och att vi får evigt liv till arvedel. Utan dopet inget av detta.

Genom Kyrkan kallar Gud oss, innan vi själva något förstår eller förmår, i det Heliga Dopet.

Så till texten: En kommentator beskriver livet runt Jesus, när Han vandrar omkring. Ett brokigt och svallande folkliv sätts i rörelse. Målande beskrivs i evangelierna det som händer: demonbesatta upphäver vilda skrin, epeleptiska vrider sig i kramp med fradga om munnen, hål bryts i taket för att kunna sänka ner en sjuk. Dagens berättelse om Sackaios/Sackeus i palmstaden Jeriko intar en särställning bland dessa dramatiska händelser. Här är inte fråga om en fattig, sjuk man utan en rik, välbärgad. Först kan den lille mannen verka lite komisk och ömklig. En kommentar har försökt se lite mellan raderna om vad som kanske skett denne lille man, som nu klättrat upp i mullbärsfikonträdet. Kommentaren säger, att kanske han blev retad och mobbad under sin uppväxt. De flesta i Jeriko var rika, själsäkra och högröstade. Han kunde inte undgå, vad de sade om honom. Till slut kände han sig omsluten av fiender. De, som sårade honom, var föraktliga människor. Därav kom säkert tanken på att träda i romarnas tjänst. Han skulle visa sina belackare. Så blev han rik genom tullarbetet och än mer avskydd. Men han hade sin rikedom.

Sackeus började nog känna, att det här var inte allt. Han var insnörd i girigheten och avskuren från gemnskapen. Så hade han hört talas om den märklige mannen Jesus och Hans budskap. Då åsidosätter han sin stolthet och klättrar upp i fikonträdet för att se om hans liv kan bli förändrat. Jesus, som vet allt, visar genast barmhärtighet, då Han vill dela middag med Sackeus. Vi vet ju, att måltidsgemenskapen var ett uttryck för en djupare gemenskap, en form av själagemenskap.

Den lille mannen blev nu också förändrad. Han följde hjärtats röst efter omvändelsen, utan att ta hänsyn till folks omdöme. Han träder i barmhärtighetens tjänst. Intressant är den praktiska ton, som går igenom det hela. Här finns inga översvallande känslor, inga gripande bekännelser finns med vid denna omvälvning efter ett långt liv i ohejdad mammonsdyrkan.

Nu kan vi alltså säga: Saligt är det hjärta och det hus, där Jesus gästar.

Människosonen har kommit för att söka efter det, som var förlorat, och rädda det.”

Jesus vill gästa allas hjärtan; men Han kan inte göra det, om Han inte får röja bort alla hinder.

Aposteln den helige Paulus skriver:

1 Tim 1:15

Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare — och bland dem är jag den störste.

Dessa ord anger ju  klart och tydligt syftet med Jesu ankomst i världen. De förklarar Hans verk och lidande. Herren Jesus är Frälsaren, som räddar syndare. Detta är också början och slutet av allt vad den Heliga Skrift säger om Honom, och av allt, som Kyrkan i sin förkunnelse uttalar om Honom, och av allt som den återlösta människan betygar och vittnar om Honom. Vore Han icke Frälsaren, så kunde Han ha varit vad som helst, utfört vilka storverk som helst – vi skulle ändå inte ha kallat oss kristna, vi skulle inte ha blivit döpta och undervisade i Hans namn, vi skulle icke ha kunnat ta vår tillflykt till Honom, när själen är orolig, och vi skulle inte kunna vända våra egna och våra käras blickar till Honom i dödens sista svåra stunder.

Denna dag handlar, som sagt, om kallelse. Så kanske några ord om den lutherska kallelsetanken, vårt kall i världen. Allt arbete är en tjänst åt nästan. Vi måste hjälpas åt att få bort den negativa synen på arbetet, som präglar många. Detta att arbetet är ett nödvändigt ont, för att man skall kunna få pengar att ha roligt för på fritiden. Visst kan det vara svårt ibland att se på sitt arbete som en tjänst åt nästan, om man har ett enformigt och trist arbete, men allt arbete är en tjänst åt nästan.

En gång hörde jag prof. Wingren, expert på fornkyrkan, påpeka något, som anknyter till vår kallelse att leva i världen varandra till tjänst: Trosbekännelsen. Denna vår apostoliska bekännelse har sina rötter i andra århundradet. När man då skulle sammanfatta den kristna tron, skulle man tro, att man började med att förklara frälsningen genom Jesus. Men, nej! Den börjar: Vi tro på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Här ställs människan in i sitt sammanhang – en av Gud skapad varelse i Skapelsen men med ett himmelskt mål. Människan i Skapelsen – det betyder, att vi har ett ansvar även för vår jord. En intressant sak att tänka på är det faktum, att alla beståndsdelar i vår kropp har funnits med från begynnelsen. Nya sammansättningar av atomerna har skett, men inga nya atomer har tillkommit – nästan. Några meteoritnedslag har förekommit, men också dessa atomer har funnits från begynnelsen. Detta faktum ger en annan och ljusare innebörd åt jordfästningsritualets: Av jord är Du kommen, jord skall Du åter varda. Människan är en viktig del av Skapelsen, men med ett himmelskt mål.

Den andra uppgiften, som en kallad kristen har, är att arbeta på sin egen förbättring, det vi kallar helgelsen.

Den tredje uppgiften är det allmänna prästadömet. Vi har att ständigt tjäna, lova och prisa vår Gud. Till detta hör vittnandet om vår tro. Något som vi präster och Bibeln ständigt påminner om.

Prof. Wingren talar även om att efterfölja Jesus, det ger oss den glädjefyllda tron. Vi kan säga, att det i tron finns två huvudriktningar utifrån temat ”skuld – förlåtelse” och utifrån ”liv – död”. I vår kyrka kan man nog finna, att temat skuld – förlåtelse är mest betonat, kanske lite för mycket av lag och framtoning av syndakännedom och skuld, åtminstone i vissa kretsar och kanske mer förr, men ändock. Kanske vi inte alltid känner oss syndiga och elända. Kanske vi i stället känner oss nöjda och glada, duktiga. Och varför skulle vi inte få det?

I Danmark har Grundtvig betonat liv och död. Tittar vi på hans psalm 258 O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst finner vi i dess sju versar inget om synd, bara lovsång om livet som övervinner, jubel över uppståndelsen, livets seger över döden. Detta därför att skulden och lagen inte är Grundtvigs problem. Ohälsan och dödsångesten är hans problem i psalm efter psalm. Vi mediterar över några ord ur hans psalm:

Gud råder, allt skall under honom bli lagt

Med kärlekens makt.

O härliga lott:

Att leva där döden sin överman fått, Där livet, som bleknat, sen hjärtvärmen flytt

Och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt,

Där kärleken växer som solvärmen blid

I vårfrudagstid.

O ljuvliga land,

Där gråten ej rinner som timglasets sand,

Där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör,

Där lyckan är klar som kristall, men ej skör,

Där intet skall fattas, blott sorgen som tär

Och plågar oss här.

Du levande hopp,

Som stiger förnyat ur dopkällan opp,

O, giv mig de vingar, som Anden dig gav,

Att lätt jag mig svingar långt, långt bortom hav,

Dit bort där Guds sol lyser evig och stark

På paradismark.

A M E N.

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Så dagens meddelanden:

Kollekten förra söndagen till vår församling blev                     Kr. Kolleken idag tillfaller vår vänförsamling i Kanneljärvi. På onsdag firar vi Jungfru Marie besökelse i mässan kl. 1830, som leds av undertecknad och som även predikar nästa söndag. Då primsignas Gustaf Murman, som sedan skall döpas på Apostladagen den 21 juli.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen

Trosbekännelsen

Psalmer: 266:-

686:-

220:-

583: 1-2

583: 3-4

  71:-

263:-