2:a sön e Trefaldighet

2:a efter Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

”Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten!” En generös inbjudan inledde våra läsningar den här söndagen. Gud vänder sig till oss, och han har något överflödande att ge.

Naturligtvis kom då också Jesus med motsvarande inbjudan. ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila”, sade han vid ett tillfälle. Och generositeten finns i liknelsen om den stora festen, som är det gamla Ev. den här söndagen. När de som var först inbjudan, tackade nej, gick inbjudan ut inte bara i staden, utan ut på ”vägarna och stigarna” i omgivningen. Det fanns till slut ingen gräns för vilka som var inbjudna.

Man talar inte så sällan om att ’söka’ Gud. Så länge livet går i trygga banor, är det kanske inte något som blir aktuellt för människor. Men när livet krånglar till sig, kan man behöva något som ger hjälp eller åtminstone tröst. Eller så börjar man ändå fundera över livets hemligheter, och söker efter något som kan ge djupare mening åt det.

De som då hittar fram till Gud, gör en kanske överraskande upptäckt. De hade sökt Gud, men de förstår att i själva verket var det han som hade sökt dem. Naturligtvis kan man säga att man i sitt sökande möttes på halva vägen. Men med närmare kontakt med Gud, blir det tydligt att initiativet ligger alltid hos honom. 

Paulus ser tydligt linjen, som vi fick höra i Ep. ”Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.” Men den här apostoliska insikten har samtidigt skapat trosproblem. Är det kanske så att Gud inte utser och kallar alla människor? Ja, så är det, säger reformert teologi. Där talar man om ’predestination’, om att Gud har ’förutbestämt’, som ordet ju betyder, människors eviga öde.

Men en sådan tanke motsägs på många sätt i Bibeln. Kanske allra tydligast med vad Paulus skriver i 1 Tim.: Gud ”vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen”. Motsvarande skriver Petrus i sitt 2:a brev:  Gud ”har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig”.

Om man ser saken ur Guds perspektiv, att han skulle utse somliga men inte andra, så blir det fel. Vad Paulus gör är att se det ur människans perspektiv, och han har då fått just insikten att det är Gud som har initiativet. Nu hade han naturligtvis den genomgripande erfarenheten av att vara utsedd och kallad, trots att han hade börjat som förföljare. Men han insåg att det var en generell sanning att om inte Gud inbjudande hade vänt sig till oss, så hade vi aldrig funnit honom. På sin höjd hade vi fått en suddig bild av någon gudomlig kraft, vilket ju dessvärre är vad många nöjer sig med.

Nu ville Gud att det skulle bli tydligt att han söker och kallar oss människor. Han sände sin Son att möta oss som människan Jesus. Tydligare än så kan det inte bli att det handlar om en personlig Gud, som Jesus har sagt att vi skall kalla vår Fader, som inbjuder till ett personligt möte och gemenskap. Och det är ju något som gör kristen tro unik i religionernas värld: Gud möter oss inte endast i visioner och drömmar, utan i ett möte människa med människa.

Det är det här som upprepat kommer till uttryck i dagens Ev. Skildringen har vad som nästan blir en refräng: ”Följ med och se!”

Det börjar med Andreas och en lärjunge till, det finns anledning att tro att det var Johannes, som aldrig talar direkt om sig i sitt evangelium. Senare blir det ’lärjungen som Jesus älskade’. De hade hört Johannes döparen visa på Jesus: ”Se, Guds Lamm!” När de då söker sig till Jesus, säger han just: ”Följ med och se!” Det händer ingenting direkt, ett längre möte med honom är vad som behövs.

De anar i det mötet vem Jesus är: ”Vi har funnit Messias”, och då går budet vidare. Andreas möter sin bror Simon, som av Jesus skall få namnet, eller snarare titeln, ’Petrus’, ’klippan’. Det kan vara värt att lägga märke till att även om Jesus med tiden skulle utse Petrus att vara lärjungarnas och sedan kyrkans ledare, så var det lillebror som tog initiativet.

Inbjudan, förmedlad av människor, går sedan vidare. Filippus träffar Natanael, han kallas senare Bartolomeus, och säger också han; ”Följ med och se!”

Vi har samma sätt att inbjuda senare i Joh. Efter att ha mött Jesus vid Sylars brunn skyndade sig kvinnan tillbaka till den lilla staden och sade: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt jag har gjort. Han kanske är Messias?” Hon, liksom Andreas, talade om vad de hade upptäckt. Men de insåg samtidigt att de inte själva hade så mycket mer att ge. Deras budskap blev: ’Kom själva och se!’

Vi skall lära oss av den här hållningen. Det är så lätt, när vår tro på Jesus ifrågasätts, att vi börjar förklara varför vi tror. Det leder oftast inte till mer än ganska fruktlösa debatter. Vi har det i dagens Ev. Natanael ifrågasatte det Filippus hade att säga: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” Vi skall komma med den enkla bekännelsen att vi har kommit att se att Jesus är ett sändebud från Gud. Sedan skall vi hänvisa dem till att själva söka sig till honom för att få klart för sig vem han är och vad han har att erbjuda.

Nu kan vi inte längre möta Jesus så som han mötte människor under sin tid på jorden. Mötesplatsen är nu kyrkans gudstjänst. Där får vi höra honom tala, och får hans ord insatta i ett sammanhang. En GT-text skildrar förberedelsen för hans liv och gärning, och en NT-text ger oss ett stycke av hur hans apostlar förstod betydelsen av hans gärning och budskap. 

Och så firar vi nattvard vid vår gudstjänst. Det blir ett möte som är så personligt det går, när vi inte längre kan se Jesus ansikte mot ansikte. Han framträder inte längre i vanlig mänsklig gestalt, men blir ändå personligt närvarande i det bröd som är hans kropp och det vin som är hans blod. Att vi, enligt hans egen instiftelse, äter och dricker gör att mötet med honom blir ännu närmare än ett vanligt personligt möte kan bli.

Vårt ’Följ med och se’ blir då: ’Kom med och fira gudstjänst!’ Det blir då klart att vi alla måste medverka till att människor kan förstå att vi vid vår gudstjänst möter Herren Jesus. Vi är, i den fromhetstradition vi nu har haft många generation, inriktade på att gudstjänsten ger den enskilda människans ett möte med sin Frälsare. Vad vi skall sträva efter att göra tydligt, är att gudstjänsten är ett för lärjungaskaran gemensamt möte med sin Herre.

Det är då ofrånkomligt att det blir tydligare ju fler vi är. Det är därför viktigt, inte bara för vår egen tro, utan för att vår gudstjänst skall hjälpa människor att inse vem Jesus är och vad han har att ge, att vi är trogna som en del av den gudstjänstfirande församlingen. Den grundläggande inbjudan kommer i vardagen: ”Följ med och se!” Men sedan har vi att göra allt vi kan, så att vår gudstjänst blir en plats där man faktiskt får se och möta Herren Jesus. Och det börjar med att vi är där, att vi själva är med. Just nu gör coronapandemin det inte helt möjligt, men förr eller senare kommer den att vara över.

Det är Gud som har initiativet, det är han som inbjuder och kallar oss. Men han behöver sina medarbetare, och det är vi. Låt oss be om den Helige Andes hjälp att vara trogna, både i att föra vidare inbjudan ”Följ med och se”, och att forma en inspirerande och levande gemenskap omkring vår Herre Jesus vid våra gudstjänster!