Tacksägelsedagen – 2018  —  1:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

5:-, 168:-, 24:-, 23:5-7

”Upplyft era hjärtan till Gud”, uppmanar prästen som inledning till nattvardsmässan, och fortsätter: ”Låt oss tacka Gud, vår Herre.” Och församlingen svarar då: ”Det är tillbörligt och rätt.” Ja, vi i S:t Stefanus använder den gamla formuleringen, den som redan biskopen Kyrillos anger i Jerusalem på slutet av 300-talet. Det ändrades senare i Svenska kyrkan till ”Allena han är värdig tack och lov”, men vi har alltså återgått till den ursprungliga formuleringen.

Med den anger vi något grundläggande inte bara för hur vi skall möta Gud, utan än mer för hur balansen i tillvaron skall vara. Gud ger sina gåvor, och i nattvarden får vi ta emot Guds största gåva, Herren Jesus, Guds Son som blev människa, han ”som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull”, han som har uppstått från de döda och ger oss liv.

Vårt svar blir då tacksägelse. Det är vad som är ”tillbörligt och rätt”. Om så inte sker bryter relationen mellan Gud och skapelsen samman, den relation som vi människor, som han har skapat till sin avbild, är ansvariga för. Om tacksägelsen tystnar, dör skapelsen. Guds gåva som är liv, först i skapelsen, sedan i grunden fördjupad genom Jesu uppståndelse. Om den gåvan inte tas emot, om den inte får tacksägelse som svar, då är det slut.

Det här betyder att vi kristna här har en uppgift som blir större ju mer medmänniskorna runt omkring oss förlorar sin tro och upphör att tacka. Vi är den äkta mänsklighet som uppehåller skapelsen. Om än den stora massan har glömt bort att Gud till slut är alla goda gåvors givare, så hörs ändå vår tacksägelse. Det är vi som gör att skapelsen inte bryter samman! De andra förstår det inte, kan till och från bli fientligt inställda till oss, men när vi samlas, även om vi inte är så många, så noterar Gud att tacksägelsen faktiskt stiger upp till honom också från Aspudden i södra Stockholm.

Det är den här grundläggande hållning i mötet med Gud som kommer fram i GT-läsningen. Det rör sig om kung David mot slutet av hans liv. Han har samlat stora rikedomar, som han skall lämna som arv till sin son Salomo. De skall användas för att bygga ett tempel i Jerusalem. David fick ju inte bygga det själv, han hade trots allt för mycket blod på sina händer.

Då ber David, som blir det sista han gör i 1 Krön:s skildring av hans liv: ”Vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.” Grundläggande för vårt möte med Gud är att vi erkänner att vi har fått allt som en gåva från honom, och så tackar honom för det. Och David låter tacksägelsen bli mer än ord, han låter det bli handling med sina gåvor till Guds ära.

När vi firar nattvard, låter också vi tacksägelsen ta gestalt på liknande sätt. Vi bär fram bröd och vin, nödvändigt för att nattvard skall kunna firas. Vi har ju utvidgat vår gudstjänstordning, så att det här uttrycks i en bön. ”Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud, ty i din godhet ger du oss det bröd som vi frambär till dig. Av jordens frukt och människans arbete bereder du åt oss Livets bröd”, och på motsvarande sätt ”det vin som vi frambär till dig”.

Bönen går tillbaka på den judiska bordsbönen. Det är därför det heter ”Välsignad är du Herre …” Det motsvarar vad som skulle vara naturligare för oss att säga: ’Vi tackar dig, Herre, som i din godhet ger oss det bröd, det vin som vi frambär för oss.”

Offertoriet är vår tacksägelse i handling. Av vad vi har fått tar vi något och för det åter till Gud som ett påtagligt tecken på vår tacksägelse. Det får då bära också allt annat vi tackar Gud för, så som vi uttrycker det i den följande korta bönen: ”Herre, tag med dessa gåvor emot allt vad vi är till ande, själ och kropp.” Allt har vi fått av Gud, det tillhör i grunden honom, och vi markerar det genom att inte själviskt behålla allt för oss själva.

Vi vet då att det blir välsignat att göra som Jesus: ’Den natt då han blev förråd tog han ett bröd, tog han kalken och tackade Gud.” Då sker det stora att vi får inte bara en skapelsens gåva, utan också frälsningens. Brödet blir Kristi kropp och vinet blir Kristi blod ’utgivet för oss, utgjutet för oss till syndernas förlåtelse’, och till ”liv och salighet” som Luther lägger till i Katekesen.

Vi har som Ev. hört skildringen av hur en av de tio, som hade blivit botade av Jesus, kom tillbaka och prisade Gud. Något skall vi faktiskt ursäkta de andra nio. De fick uppmaningen att ’gå och visa upp sig för prästerna’. När de gjorde det, så hade de ju möjlighet att frambära sin tacksägelse i templet. Han som kom tillbaka var en samarier: han hade inte den möjligheten, så han kom tillbaka till Jesus. Med det angav han den inriktning som skall gälla också för oss. Det är han Fadern har sänt för vår frälsnings skull, som blir den naturliga mottagaren av vår tacksägelse, och som då för den vidare till Fadern.

Händelsen i Ev. anger ett mönster, som vi formar vår gudstjänst efter. Det började med att de sjuka ropade till Jesus: ”Förbarma dig över oss!” Så gör ju också vi i början av högmässan. Vi ropar i det livets elände i en värld, dit ’den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, har störtats ner’, som vi hörde på den helige ärkeängeln Mikaels dag för två veckor sedan.

Bönen om förbarmande är meningsfull, den leder till slut till tacksägelse. Just ’tacksägelse’, är det gamla namnet på nattvarden, ’evkaristi’ på grekiska. Och som vi redan har påmint oss, så är det ju så mässan börjar, åter igen med den gamla formuleringen: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att vi alltid och överallt tackar och lovar dig, allsmäktige Fader, helige Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre.”

Vi skall också notera att det är faktiskt inte direkt är något som Jesus ger, utan hans uppmaning, som bereder mark för tacksägelsen. Vi fick inte höra det i år, eftersom vårt firande av Mikaelidagen trängde undan 18 sön. efter Tref., men i den söndagens Ev. säger Jesus: ”Om någon vill göra hans vilja – hans som har sänt mig – skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.” På ett hemlighetsfullt sätt leder det att göra Guds vilja, att följa de maningar Herren Jesus ger, till tro på vem han är och till tacksägelse. Vi tänker oss mest att det är tvärt om, att tro leder till viljan att efterfölja Jesus. Men uppenbarligen gäller också att efterföljelse leder till fördjupad tro, till en tro som inser att mötet med Gud skall präglas av tacksägelse.

Vad jag har påmint om är att varje söndag är en tacksägelsedag. Men när vi nu firar årets stora Tacksägelsedag, så låter vi vår tacksägelse särskilt gälla vad Gud har gett oss just under det år som nu går mot sitt slut. ”Sommaren ymnighet strödde han kring våra stränder”, sjöng vi i gradualpsalmen, ymnigt i överflöd får vi väl säga efter den här sommaren. Men det kom ju till slut lite regn, så vi kan i djup tacksamhet stämma in i psalmen ord: ”Växten han givit, och jorden har burit sin börda.”

Till det allmänna skall vi så lägga det som vi var och en har att tacka för i våra liv. Nu bär vi också med oss minnet av olika saker som har plågat oss. Vi har anledning att ropa: ”Herre, förbarma dig!” Men vi får ändå inte glömma bort att kyrkan uppmanar oss att be: Ge oss tacksägelsen gåva också i motgångens tid! Vad som än händer är vi inte övergivna av vår himmelske Fader, så till slut skall vi ändå landa i tacksamhet.

Vår Tacksägelsedag anknyter till den GT:liga Lövhyddohögtiden. Då frambars tacksägelse vid avslutad skörd. Men dagen påminde också om folkets vandring genom öknen, då man hade att bygga hyddor att bo i. Men det var en dag för tacksägelse inte bara för Guds beskydd en gång i tiden, utan också för det stöd och skydd han ger under den fortsatta livsvandringen.

När vi nu lever i det nya förbundet, det som är grundat i Jesu död och uppståndelse, vet vi att det land vi är på väg mot är större än något jordiskt paradis. Jerusalem blir för oss en himmelsk stad. Och så får predikan i dag på årets Tacksägelsedag sluta med ord ur Hebr. ”Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Låt oss därför ständigt genom honom frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.”

Präster på besök och assisterande