J.Marie bebådelsedag – 2022  —  2:a årg.  — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                   480:-, Cecilia 103:-, 164:-, 132:2-3

Jungfru Marie bebådelsedag är dagen till minne av Herrens moder, jungfru Maria, i vårt kyrkoår. Det fullständigare kyrkoåret har fler Mariadagar, Marie utkorelsedag, hennes födelsedag och några till. Vid reformationen valde man att avstå från dem, eftersom man ville att en helgdag skulle ha sin grund i någon bibeltext. Den enda som blev kvar var Marie besökelsedag, till minne av Marias besök hos sin släkting Elisabet. Den firades i vår kyrka till 1772, då den togs bort tillsammans med minnesdagarna för de olika apostlarna.

Så det får bli den här dagen då vi låter Maria träda fram för oss att minnas henne, och för att tacka Gud för henne. Så bär jag också den mässhake i Mariablått som fr Hans-Åke gladde sig åt att anskaffa.

’Men det är ändå Jesus som är huvudpersonen. Den här helgdagen firar vi till minnet av att inkarnationen, Jesu människoblivande tog sin början. Visst var det Maria som fick höra ärkeängeln Gabriels ord, men det var ju Herren Jesus som bebådades.

Guds verk att rädda sin skapelse ur ondskans grepp och att frälsa oss från synd och död hade pågått länge, alltifrån att redan ormen i paradiset hade fått veta att en avkomma till Eva skulle trampa på hans huvud. Nu skulle den långa frälsningshistorien gå in i det avgörande skedet. Gud själv skulle påtagligt träda in i sin skapelse för att fullfölja löftet gällande Eva. Och han skulle alltså göra det som en avkomma till henne, som en människa.

Det säger något viktigt om människans värdighet att Gud inte bryter in utifrån och låter människan bli objekt för hans frälsningsgärning. Gud väljer att själv bli människa, så att det är en människa som blir subjekt, som själv ansvarar för kampen mot Ondskans furste.

Och det människoblivande som då är grunden för vår frälsning, tar sin början när han bebådas för Maria. Skall Gud bli människa, så skall det vara precis som för alla, det är inte tal om någon gudomlig gräddfil. Så börjar också Jesu liv med nio månader i en kvinnas livmoder.

Det är lätt glömmer bort Jesus i ett avseende var en vanlig människa. Vi ser honom ju mest som den profetiske läraren, som den som botar sjuka och på annat sätt visar gudomlig kraft, och till slut som den Uppståndne. Naturligtvis ser vi honom som människa i hans lidande och död, men inte heller hans liv var alltid heroiskt. Han var också en gång ett hjälplöst nyfött barn, som Maria måste byta blöjor på, och som väl någon gång kom gråtande till henne efter att ha snubblat och skrapat knäna.

Hur han kunde på en och samma gång vara Guds Son och Marias son förblir en himmelsk hemlighet. Men kyrkan har varit mån om att göra rättvisa åt båda sakerna, ’utan sammanblandning’, men ändå ’oskiljaktigt’ förenade, som det heter i beslutet vid kyrkomötet i Kalcedon 451. Den moderna tidens frestelse är att avvisa sådant som man inte kan förklara och förstå. Vi gör klokt i att ta emot budskapet som det faktiskt är, och inse att det finns gudomliga hemligheter som vi människor aldrig helt får grepp om.

Så är det här högtidsdagen för den frälsningsgärning som gör kristen tro unik. Till det judiska folket hade Gud talat genom sin Lag och genom profeterna. Muslimerna bygger sin tro på de uppenbarelser som Muhammed fick, han som de menar är den fullkomlige profeten. Andra religioner bygger på upplevelser av och funderingar om det gudomliga. Men det kristna budskapet är att Gud själv har kommit som en av oss, i Jesus, Marias son.

Just att det handlar om att Gud blev människa gör att den här dagen får också Maria som huvudperson. En kvinnas livmoder är ofrånkomligen nödvändig för inledningen av en människas liv. Gud kunde inte bli människa utan Maria.

Så även om huvudinriktningen är mot barnet som skall ”kallas heligt och Guds Son”, så är det mötet mellan ärkeängeln Gabriel och Maria som skildras. Hon får reda på att hon, en ogift kvinna i en tid med strängare sexualmoral än vår, skall bli havande och alltså föda Guds Son. Hon inser rimligen vad folk kommer att tänka men ställer sig också undrande i sak: ”Hur skall detta ske?” Hon får då veta att ”den Högstes kraft skall överskugga dig”, det blir så om man översätter ordagrant. Molnet är Guds dräkt när han närmar sig människor. Så var det på Sinai berg och på förklaringsberget och vid andra tillfällen. Nu skall Gud i sitt moln komma och kasta sin livgivande skugga över Maria.

Och Maria uppfyller verkligen de krav som ställs på huvudrollen. Hon ställer sig till Guds förfogande: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Med det går hon också in i vad som blir en av huvudrollerna i mänsklighetens historia. Om den först hade getts åt Eva, som dessvärre föll för frestelsen, men som ändå blev ”moder till alla som lever”, så var det nu Maria som skulle bli moder åt honom som ger liv.

Den oskiljbara närheten mellan dagens två huvudpersoner uttrycks genom många bibliska bilder som har använts för Maria. Det handlar om att det yttre, höljet, inte kan tänkas bort från innehållet, och tvärtom. För att lyfta fram två av dem: Maria jämförs med den brinnande busken. När Mose fick se den förundrades han över att busken inte brann upp. När han kom närmare fick han veta att Gud var i busken. Så blir Maria den som bär Gud till mötet med människor, utan att förtäras av det gudomliga.

Och man låter arken i templet bli en bild för Maria. Den omsorgsfullt guldbelagda trälåda som arken var, fanns i templets innersta rum, ’det allraheligaste’. Den symboliserade, med sina änglar på locket, Guds tron, och i den förvarades Lagens tavlor. De sammanfattade inte bara buden man skulle hålla, utan var också tecknet på Guds förbund med det utvalda folket. Maria blev den ’låda’ som innehöll honom som skulle sluta ett nytt förbund, nu med hela mänskligheten.

I mötet med Gabriel anges Marias speciella ställning. Man kan översätta ängelns hälsning på lite olika sätt. ”Du högt benådade”, har B2000, ”du som fått nåd”, har Folkbibeln. Den gamla lydelsen, som vi vanligen har i den gamla bönen ”Ave Maria” är ”full av nåd”. Alldeles ordagrant står det i grekiskan: ”du som har blivit benådad”. Med det anges att Gud har förberett henne för det uppdrag hon ges. Maria svarar själv, ställer sig av egen vilja till förfogande för Guds frälsningsplan. Men hon skulle inte ha kunnat göra det, om Gud inte hade berett henne för det. Som profeterna, men än mer än dem, var hon utkorad av Gud, och hade fått den gudomliga nåd som gjorde det möjligt att svara ja.

Så går hon in i det uppdrag som naturligtvis skulle medföra glädjen att bli mor och få ett barn att älska. Men som redan den gamle Simeon i templet var på det klara med, skulle det också leda till ’att genom hennes själ skulle det gå ett svärd’. Mariafromheten har också noterat Marie sju smärtor, där den första är just att få höra Simeons ord och där sedan flera rör sig runt Jesu lidande och död. Bland dem har vi det som har kommit till uttryck i musik: ’Stabat mater’, ’Modern stod’ betyder det, med fortsättningen ’sörjande vid korset’.

Det är hit predikan på Marie bebådelsedag 2022 får leda. I nyhetsrapporterna får vi höra hur den ukrainska staden Mariupol skjuts sönder, men samtidigt uthålligt försvaras mot ryska angrepp. ’Mariupol’ betyder ’Marias stad’, den har fått sitt namn efter att grekiska invandrare på slutet av 1700-talet förde med sig en vördad Mariaikon. Är det kanske det vi nu skall påminnas om: att det som Gud kallar oss till alltid är förbundet med smärta? Men då påminns vi också om att det i lidandet inte är långt till Gud. Om honom vars jordiska liv tog sin början den här dagen, förutsade profeten att ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”. Där nära smärtan finns också hans mor Maria. Hon är fortfarande den smärtans moder vid vars sida många kristna har funnit tröst.

2 i Fastan – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                      245:1-3, 247:1-4, 70:4-6, 272:9-11

Men tiden fick kyrkan ordningen att det innan Påsk skall vara en fastetid om 40 dagar. Förebilden är naturligtvis Herren Jesus. Vi bereder oss under den tiden för att ta emot hans stora och avgörande gåva, den som fullbordas med hans död på korset och hans uppståndelse. Det betyder att vi strävar efter att, mer än annars, leva i hans efterföljd. Och eftersom han inledde sin verksamhet med att fasta 40 dagar, gör vi det också.

Men det finns andra bibliska förebilder för en helgad 40-dagarsperiod. Vi hörde om en sådan i dagens GT-läsning. Profeten Elia hade på berget Karmel visat att den Gud som kallat honom är starkare än andra gudar som folken håller sig till. Men det hade inneburit att han stod upp mot kungen över Nordriket, Achav, och hans drottning Isebel. Nu var han på flykt. Då uppmanar en ängel honom att gå till berget Horeb, som är ett annat namn på Sinai. Han får mat för att orka med färden. Den tar sedan 40 dagar. Där skall han få möta Gud, och få sin kallelse som profet förnyad.

40 dagar är i Bibeln den tid som behövs för att något skall bli fullbordat. Just på Sinai berg hade Mose varit fyrtio dagar, i två omgångar. Han hade då fått ta emot Guds Lag, och andra gången till slut fått se Gud på ryggen. Under 40 dagar var den uppståndne Jesus bland sina lärjungar, fram till sin himmelsfärd. Det är en tid då man mognar i gemenskapen med Gud.

Men det kan också handla om en tid av bot. Syndafloden, som skulle rena den syndiga världen, varade i 40 dagar. När profeten Jona kom till den stora staden Nineve, kom han med budskapet att den skulle förstöras om 40 dagar. Folket använde den tiden till att göra bot, påtagligt ’i säck och aska’, och staden blev då skonad. Också 40, fast år, var tiden i öknen efter uttåget ur Egypten. Folket hade inte litat på Gud, inte velat ta till sig hans löften, och fick därför 40 år som en mödosam förberedelse för att kunna komma in i det utlovade landet.

Så befinner vi oss nu i den årliga beredelsetid om 40 dagar, som Fastan utgör. Det är en tid då vi i kyrkans gemenskap skall befästas i vår tro och utvecklas i vårt liv i Jesu efterföljd.

Det blir ett slags årligt träningsläger som vi tar oss tid till. Skall man bli bättre i någonting måste man öva och träna. Det gör man väl regelmässigt, men om man skall upp på en nivå över den allmänna, så behövs tid då man lägger annat åt sidan och koncentrerar sig på det man vill bli bättre i. Så är det för idrottsmän, och så är det i yrkeslivet, man behöver fortbildning. Nu är ju ingen av oss elitidrottsmän, men inser att ett träningsläger är en tid då man tar i mer än vanligt. Man driver sin kropp till det yttersta, och man nöter, ganska enformigt, in viktiga detaljer.

På liknande sätt skall Fastan vara en på andlig träningsperiod, då vi övar oss att bli bättre på att efterfölja Herren Jesus. Det betyder att vi drar oss något undan från livet i övrigt. Vi mödar oss med utökad tid för bön och bibelläsning. Vi ser till att vi nöter in viktiga fromhetsmönster, lite enformigt men nödvändigt. När de 40 fastedagarna är över skall vi ha blivit andligt starkare. beredda att följa vår Herre till korset och ta emot honom som den Uppståndne.

Den här träningsmödan, kan vi väl kalla det, görs särskilt aktuell idag den 2:a Fastesöndagen. Evangelieboken sammanfattar budskapet under temat ’Den kämpande tron’. På ett sätt passar det inte in i mönstret i vår kyrkliga tradition. Det är mest naturligt att tala om andliga ting som Guds gåvor. ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det”, skriver Paulus i Ef. Upprepat framhålls att vi får Anden som en gåva, och dessutom personligt anpassade nådegåvor. Det är bara att ta emot.

Men om vi tänker efter, så är det inte ’bara’ att ta emot. Kanske inte alltid så ansträngande, men det handlar dock om att rikta in sig mot det som räcks oss. Får man ett paket med en gåva, får man masa sig i väg till posten och hämta ut det. Och det är här som i annat: ju mer man övar, desto mer kan man ta emot och utnyttja. Övning ger färdighet. Vi som är ovana måste läsa på i instruktioner och handböcker. De som har erfarenhet, fixar problem utan större besvär.

Man kan, och skall, utvecklas andligt, växa till i tron. Och människor har kommit olika långt i trons liv. När Paulus skriver till sina medkristna i Korinth, kalla han dem ”spädbarn i Kristus” och säger: ”Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte, för den tålde ni inte än.” Under Fastan gör vi oss mogna för att inta kraftfullare andlig föda.

Den varning vi får i dagens Ep. ur 1 Kor. är viktig att ta till sig. ”Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller.” Det är en frestelse att tro att det står väl till med själen. Djävulen gör allt vad han kan för att förhindra att tron blir ambitiös. Vi skall komma ihåg Fastans inriktning: ”Se, vi går upp till Jerusalem.” Vi är på väg, om vi stannar upp och slår oss till ro kommer vi inte fram. Och här har vi ansvar för varandra. Om vi ser att en medkristen har fastnat, skall vi bistå honom/henne att komma vidare. Det är ofta inte lätt att veta hur det skall gå till, men det får inte förhindra oss att försöka komma till hjälp.

Paulus kompletterar så det vi förra söndagen hörde en annan apostel, S:t Jakob, säga, att Gud inte frestar någon. Men det betyder inte att han är passiv, får vi nu höra. Först ser han till att ’våra prövningar inte blir övermänskliga’, sedan är han ”trofast och skall inte låta er prövas över förmåga”, och ”när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den”. Aspekten är här tydlig: det handlar inte om frestelse med risk för avfall, utan om prövning som en del av fostran att göra oss starka och mogna.

Om vi nu under Fastan håller lite distans till livet som det annars är, får vi syn på mönster som försöker sätta sin prägel på vårt sätt att vara. Vi kan inte själva skaffa oss klarsyn, det måste vi ha Andens hjälp till. Men vi kan bemöda oss om att lyssna till Andens röst, den som annars så lätt drunknar i världens brus. Fastan är en tid för ökad medvetenhet.

Ev. som vi idag har lyssnat till är en tänkvärd blandning av gudomlig gåva och trons gärningar. In i fariseen Simons hus kom en kvinna med dåligt rykte och överöste Jesus med omsorg. Vi får veta att världen egentligen hade varit oartig, och inte tagit emot Jesus efter vad hyfsad sed krävde. Nu gör kvinnan på sitt sätt det som värden inte gjorde.

När han då klagar över att Jesus inte hållit sig undan den där kvinnan, berättade Jesus en liknelse. Han använder här, som vid andra tillfällen, berättelsen för att tvinga åhöraren att döma sig själv. Den har en inneboende logik som måste följas. Här är det att den som fått mest efterskänkt kommer att bli mest tacksam. Och så kan han peka på kvinnan och säga att hennes handlande uppenbart visar att hon fått mycket förlåtet. Meningen är inte att hon får förlåtelse, därför att hon har vördat Jesus, utan att hon, precis som hon kan ha hört om honom, uppfattar att hans attityd mot henne är förlåtelse. Det hon gör, gör hon i tacksägelse för det.

Sammanfattningen av det här inom ramen för den här Fastesöndagens tema blir att det finns en gåva beredd för oss. Kyrkan inbjuder oss nu att bemöda oss om att ta emot den, att ta den till oss, och alltmer helhjärtat låta trons gåva forma vårt liv.

1 i Fastan – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                      567:-, 229:-, 566:-, 569:-

Det är lite knepigt, det här. I den gamla översättningen av bönen som Jesus lärde lärjungarna, den som vi använder, heter det: ”Inled oss inte i frestelse.” Men så har vi fått en ny översättning, och då heter det: ”Utsätt oss inte för prövning.” Men i vårt språk är ju frestelse och prövning inte riktigt samma sak, även om nyanserna i orden har förändrats en del genom tiden.

Det är tydligt att det man ber om är i någon mån förändrat. Men det underliggande problemet är att när vi i svenskan har två ord, så har grekiskan, som ju NT är skrivet på, bara ett ord – peirasmós, om ni vill utöka ert grekiska ordförråd. Vid översättning måste man fundera över vilken aspekt bibeltexten har. Samtidigt följer något av den andra aspekten också med, och det kommer då inte med i översättningen, när man måste välja ett av de svenska orden. Man får liknande problem när det är tvärtom, att det finns flera ord på grekiska, men bara ett ord på svenskan.

Skillnaden kan väl göra detsamma för den som är drabbad. Det gäller i båda fallen att hålla ut, inte falla för frestelsen eller ge upp i prövningen. Och man kan naturligtvis säga att om man inte faller för en frestelse, så har man förvandlat den till en prövning som man har övervunnit.

Den avgörande skillnaden är vem som är avsändaren. Kommer det från Djävulen, då är det en frestelse, och avsikten är att vi skall falla för den, och därmed komma lite mer in i ondskans sammanhang. Kommer det från Gud, då är det en prövning, och avsikten är att vi skall styrkas genom att hålla ut. Det blir en del av den uppfostran och träning som man behöver i andliga ting likaväl som i jordiska, om man skall utvecklas och förkovras.

En annan knepighet med den lydelse av Herrens bön som vi använder är att den tycks utgå från att det är Gud som sänder frestelsen. Men i dagens Ep. har vi ju hört S:t Jakob betyga om Gud att ”själv frestar han ingen”. Ja, han uppmanar sina medkristna att ”ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom”.

Vi skall inse att ordalydelsen är präglad av den djupa respekt Bibelns människor har för Gud. Man talar alltid lite indirekt om och till honom. Så är det ju i bönens början: ”Tillkomme ditt rike”, betyder egentligen: ”Gud, etablera ditt rike!” När det är så, betyder det att vi ofta missförstår den första bönen: ”Helgat varde ditt namn.” Det handlar inte om att vi skall hålla Guds namn heligt, även om vi naturligtvis skall göra det, utan bönen betyder: ”Gud, visa din helighet, och låt den sätta sin prägel på tillvaron!”

Det vi ber om är därför: ”Tillåt inte att vi inleds i frestelse”, och då underförstått: ’… som kan leda till att vi totalt avfaller från dig.” Bibeln är på det klara med att Ondskans furste till slut bara får det handlingsutrymme som vår himmelske Fader ger honom. Fast vi måste ju med förfäran se att inom det utrymme han får, kan han vara förödande.

Vad vi nu ser i Ukraina är hur Putin har fallit för frestelsen att få mera makt. När Jesus frestades vid inledningen av sin verksamhet, fördes han upp på ett berg och fick se alla riken i världen och höra att djävulen lovade: “Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Det är väl något liknande som Putin tycker sig ha fått höra.

När Putin nu har sänt sina soldater till sitt ukrainska broderfolk, har det varit vemodigt att höra GT-läsningen om det första mordet i mänsklighetens historia, som ju också var ett brodermord, även om läsningen valt att inte ta med själva handlingen. Det är så ondskan fungerar. Den gemenskap mellan Gud och människa som skapelsen hade inneburit var bruten. Avskuren från livets källa kunde människan inte leva hur länge som helst. Gud hade noterat att hon blivit dödlig. Men ondskan nöjer sig inte med att döden skall komma så småningom. Det skall helst gå lite fortare, och så har vi det första mordet.

Vad vi dessutom ser, är att när gemenskapen mellan Gud och människa skadades, då fick det konsekvenser för gemenskapen människor emellan. Där finns kärlek, Adam och Eva fick ju sina barn, men också motsatsen. Varför Gud bara tog emot Abels gåva av offerdjur, men inte Kains av säd och frukt, är en gudomlig hemlighet. Men när Kains inte fick gemenskap med Gud, blev följden att också den mänskliga gemenskapen skadades.

I en kort parentes kan man fundera över det här. Abels gåva av offerdjur fullföljdes med tiden med offret av påskalammen. Deras blod på dörrposterna ledde till att Guds folk blev befriat från slaveriet i Egypten. Så kom Jesus, utpekad som ”Guds lamm som borttager världen synder”, och befriade med sitt offer på korset oss från slaveriet under ondskans makt. Men nu kommer en märklig omkastning: när vi skall minnas Herren Jesus, död och uppstånden, i nattvarden, då har vi att bära fram bröd och vin. Vi skall alltså göra som Kain! När Fadern har tagit emot det fullkomliga offerlammet, då är också Kain försonad, då tar Gud emot hans och vårt offer av jordens och vinrankans frukt.

Men tillbaka till det som den här 1:a fastesön. handlar om: frestelse. Det är så det börjar. När Jakob har avvisat tankar om att det är Gud som sänder frestelserna, så fastslår han: ”Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs.” Det motsvarar vad Jesus vid ett tillfälle sade om vad som förorenar en människa. Man menade att Guds lag varnade för olika yttre sätt att bli oren, men Jesus sade: ”Inifrån, från människornas hjärtan, kommer de onda tankarna”, de som sedan leder till onda och syndiga gärningar.

Men det är inte givet att det skall bli så. Inom oss pågår en kamp och vem som skall vara Herre och styra vårt liv. Visst lyssnar människor till Guds röst, vi ser nu hur många vill hjälpa sina krigsdrabbade medmänniskor, och det oberoende av tro. Men det är dessvärre ofta behagligare att lyssna till Frestarens röst. Det är väl Oscar Wilde som sade att det enklaste sättet att hantera en frestelse. är att falla för den.

Det förrädiska är att frestelsen så ofta verkar rimlig, ger en god lösning på något bekymmersamt. Vi ser det tydligt i dagens Ev. Jesus har sagt att hans kallelse är att lida och dö. Att han också säger att han skall ”bli uppväckt på tredje dagen”, är något bortom vad man kunde fatta. Petrus griper då in för att göra vad han kan för att förhindra att det Jesus säger skall bli verklighet. Han är omtänksam, men det blir en frestelse, lika kraftfull som dem som Jesus mötte i början av sin verksamhet.

Och Jesus kände igen vem det var som egentligen kom med förslaget: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Det är inte de uppenbara och tydliga frestelserna som är det stora problemet, även om vi då och då faller också för dem. Nej, det är de som är förklädda, som tycks vara goda och välvilliga. Ni bör alla ha minnen av brutalt uppvaknande: det var tänkt att bli så bra, men så blev det bara förödande. Han ”sig till ljusets ängel skapar, tills han snärjd dig får”, skall vi strax sjunga i psalmen.

Den kamp att komma något lite närmare Herren Jesus, som Fastan skall vara, börjar då med att vara uppmärksam på frestelserna och försöka undvika att falla för dem. Det blir då en tid för bön om Andens gåva att utskilja vad som hotar att leda bort från Gud.

Askonsdagen – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                      135:-, 102:-, 541:1-2, 438:-

Det är på sitt sätt märkligt, att kyrkan i viktiga gudstjänster använder mycket enkla symboler. Vatten för dopet, enkelt bröd och lite vin för nattvarden, och några droppar olivolja för helande och välsignande smörjelse.

Det är klart att det finns magnifika sidor av att fira gudstjänst: beundransvärd arkitektur, kyrkmålningar, glasfönster, stora orglar … Det behöver vi inte skämmas för, bara vi tar till oss kyrkofäders upprepade varningar att det inte får bli på bekostnad av omsorgen om lidande medmänniskor.

Men när det är som viktigast då är det mycket enkelt. Man behöver egentligen inte lära sig vad det betyder. Ja, man kan söka sig djupare in i gudomliga hemligheter. Men den enkla symbolen ger direkt möjlighet att intuitivt förstå vad det handlar om.

Så använder vi också idag på Askons. en enkel symbol, aska. När det tecknas på vår panna, påminns vi om en grundläggande omständighet för vårt liv: det är egentligen inte mer än stoft och aska. Det säger ju också vetenskapsmännen: våra kroppar är uppbyggda av ämnen som inte är särskilt speciella, mest väte och kol och syre. Vad de inte kan förklara, fast de naturligtvis har sina teorier, är hur det av de enkla ämnen har blivit liv, och vad det beror på att det som lever har någon uppfattning av vad det är, människan mer än andra.

Men nu påminns vi om att det är en nådatid då ämnena fungerar så att det formas en person. Den verkar ur vår egen synvinkel ofta hyfsat lång, fast i tidernas lopp är det inte mycket. Och den tid att leva som vi har fått, som en gåva av Gud, givetvis, kommer att ta slut. Ämnena i kroppen kommer att skiljas ut, och kvar blir bara stoft och aska.

Det lilla korset av aska i pannan växer till att avslöja vad som gäller. Det blir en påminnelse om att en dag skall ungefär samma som idag sägas vid vår kista: ”Av jord är du kommen, jord skall du åter bli.” Mer kvalitet finns det inte i vårt jordiska liv, än att det en dag är utslitet.

Det som borde plåga oss, är att också vårt andliga liv faller under samma bedömning. Om det är möjligt kommer askan från förra årets palmkvistar, så är det idag. De var tecken på vår tillgivenhet till Herren Jesus, på vår vilja att följa honom, att vara medlemmar av hans kyrkas folk. Men också det blir det bara aska av. Det blev så halvhjärtat, ibland nästan inte mycket mer än en högtidlig fritidssysselsättning.

Det finns de som menar att kyrkan med sådant här försöker skrämma människor till Gud. Men att påminna människor att de skall dö, är ju inte att skrämma dem, utan att komma med en saklig upplysning, som många försöker glömma bort. Men att bortse från naturen är dömt att misslyckas. Det är ju vad klimataktivisterna ständigt framhåller, och då anses det vara nödvändig information.

Med den enkla symbolen aska är kyrkan alltså realistisk. Men den lämnar oss inte betryckta över vad som gäller. Den påminner om att det finns ett gudomligt sammanhang, ”där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl”. Vi får veta åt vilket håll vi skall gå. Vi får veta var vi skall fästa vårt hjärta, så att vi finner den skatt som väntar på oss.

Det är den väg som vi nu ännu ett år kallas att vandra under Fastan: från aska till en oförgänglig skatt. Aposteln S:t Petrus skriver i sitt 1:a brev om ”ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen”. Det är i Herren Jesus den skatten finns.

I söndags angavs vad som gäller under Fastan: ”Se vi går upp till Jerusalem”, där Jesus skall utlämnas, dödas och uppstå från de döda. De sägs om lärjungarna att Jesus gick före, och de lite motvilligt följde efter, de var rädda för vad som skulle hända. Nu gäller det också för oss att under 40 dagar, och några söndagar, lägga en hel del annat åt sidan, för att söka oss närmare Jesus och ett liv där vi följer efter honom, kanske också vi lite motvilligt.

Det är till Jerusalem vi skall, och dit är det uppförsbacke. Om vi bemödar oss att låta Fastan bli annorlunda än resten av året, blir det också för oss mödosamt. Men mödan leder till att vi kommer till det kors, där det också för Jesus handlade om stoft och aska, men också till den öppna grav, där det anges att Gud har liv att ge, bortom den här världen.

För en mödosam vandring får man inte ha för stor packning. Det är gammal god tradition för Fastan att man avstår från en del av livets goda. Det är nu inte tid att slå sig till ro och njuta av det.

Och det som då blir över skall delas ut. Om det ligger kvar och väntar tills Fastan är över, blir det ju en skatt av det slag vi inte skulle samla. Till Fastan hör vårt fasteoffer, på olika sätt, här i koinonian till hjälp till Ukraina genom Nordisk Östmission. Vi vill komma till de drabbades sida, där har vi dem som just nu är mest drabbade.

Fastan är en vandring från aska till ett kors, från vår död till Jesu död. Askan är grå och utan hopp, korset är på sitt sätt storartat svart och ger oss hopp. Vi har där det som kopparormen i öknen blev en föraning om, som vi hörde i söndags. Den som såg upp på ormen fick leva. Den som ser upp på Jesus och öppnar sitt liv för honom får mer än leva.

Vi inser att ceremonin med aska inte är till för att skrämma oss till Gud. Vi tar emot den som en påminnelse om vad som gäller för det jordiska livet, tar tacksamt emot den påminnelsen, för det får oss att följa Herren Jesus. Vi bereds att ta emot vad han ger: frälsning från ondskans makt och försoning med Gud.