2 sön i Fastan

2:a i Fastan – 2017    3:e årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

245:1-3, 247:1-4, 551:1-4, 272:9-11

När Jesus kom ner från förklaringsberget, fann han, som vi hörde i dagens Ev., lärjungarna, som väl var lite modstulna när de inte hade kunnat hjälpa en man, som sökt sig till dem med sin sjuke son. Mannen förklarar nu för Jesus hur det ligger till och ber i stället honom om hjälp. Han gör det lite omständligt, som kan förväntas av en orientalisk man. Med ett drag av ödmjukhet, när han inte är en position där han kan ställa krav, säger han: “Förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.”

Men Jesus väljer att inte se det så. Han låter det bli en fråga om vilken auktoritet han har, och säger: “Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Det är då pojkens far ropar det som kristna genom tiderna har känt igen som sitt eget rop: “Jag tror. Hjälp min otro!”

I Fastans framställning av grunderna för kristen tro, handlar det den här 2. sön. om att söka sig till Herren Jesus. Förra söndagen varnades vi för Frestaren, och manades att hålla oss undan från honom. Nu blir det då frågan om vem vi i stället skall söka oss till som den som skall leda oss genom livet.

Det här var ju en del av den grundläggande undervisningen för dopkandidaterna på väg mot dopet vid Påsk. Men det var också en kärv påminnelse för dem som hade fått Fastan utdömd som bottid. De hade ju inte levt med Jesus som Herre. Och det är i mycket vid deras sida vi ställer oss under Fastan, även om vi slipper uppenbar botgöring. Vi vet ju vid oss själva att vi har mycket att göra bot för!

Vi tvingas konstatera att vi alltför ofta har misslyckats att följa förra söndagens maning att motstå Frestarens. Därför blir det angeläget för oss att söka oss tillbaka till honom, som vill vara vårt livs gode Herre. Och det första som han möter oss med är alltså att fråga om vi faktiskt tror att han kan vara det.

Texterna idag aktualiserar en rad paradoxer, som vi finner i Bibelns beskrivningar av mötet med Gud och med Herren Jesus och av livet i tro. Här kommer alltså en man och ber om hjälp. Han möts av frågan: ’Tror du alltså att jag kan?’ Vad skall mannen egentligen svara? ’Ja, om du kan vet jag ju inte riktigt, jag har kommit med hoppet om att du kanske kan.’ Eller skall svaret bli: ’Om du kan, vet jag väl inget om på förhand, vi får väl se.’

Det är tydligt att Jesus förväntar sig att man skall tro, redan innan det finns någon grund för tron. Men det kan finnas någon aning om vad som gäller. Mannen avger alltså den uppenbarligen uppriktiga bekännelsen: ”Jag tror, hjälp min otro!” Det finns något hos Jesus som väcker förtroende. Vi kan ju räkna med att mannen hade hört talas om Jesus. Han erkänner att det är en ganska bristfällig tro, mentycks  trots allt hoppas att den skall räcka.

I det trängda läget insåg väl mannen inte det, men för oss som mediterar över händelsen, kommer en annan aspekt fram. Mannen tror därför att det är fördelaktigt för honom. Hans tro är självisk, ja, inte helt, för det är sonens väl han är ute efter, men ändå. Men äkta tro handlar i första inte om vad som är bra för mig, utan om den gemenskap som den för mig in i. Det blir inte fråga om vad jag får ut av tron, utan om vad tron vill få ut av mig.

Det här kan vara viktigt att notera i dagens andliga landskap. Där handlar det verkligen mycket om vad som är bra för en, vad som leder till ro och vad som stärker personligheten. Naturligtvis blir det då, i ett stort utbud, oemotståndligt lockande att plocka till sig godbitar från olika håll. Man får en ’smörgåsbordsandlighet’.

Vi kristna skall naturligtvis tacksam ta emot att tron i många avseenden är bra för oss. Men i grunden handlar tro alltid om gemenskap. Det är den gemenskapen, som han inser är god, som mannen med sin sjuke pojke söker sig till. Han söker sig till Jesus. Och det är i det mötet han anar att Jesus har mer att ge än det han för stunden är ute efter, så ropet blir: ”Hjälp min otro!”

När nu också för oss tron börjar och fördjupas i mötet och gemenskapen med Jesus, så tvingas vi konstatera att det är en gemenskap som inte självklart öppnar sig. Vi vet alla att Jesus sade: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.” Och visst var det vid många tillfällen så i evangelierna.

Men det var kanske ännu vanligare att Jesus till att börja med var ganska ointresserad, ibland rent av avvisande. Vi kan ju notera att Jesu inledande reaktion i dagens Ev. är: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er?”

Det här kan stämma med andliga erfarenheter ni själva har. Ibland är det märkligt svårt att få tag i Jesus. Och Gud Fader själv har en tendens att då och då hålla sig borta.

Och det är så att det också av oss förväntas något i gemenskapen med Jesus. Det handlar om ett ömsesidigt sökande, vårt och Guds. Trons djupare erfarenhet blir att det alltid är Gud som har initiativet. Men det är till att börja med ofta fördolt, och det handlar då om vårt sökande.

Här finns en annan paradox: Vi vet inte riktigt vad vi söker. Det gäller även för oss som har kommit en bit på trons väg. När vi önskar att få en stadigare och djupare tro, har vi naturligtvis en aning om riktningen i stort, men rör oss ändå ut i det okända.

I dagens Ep. hörde vi hur det i Hebr. sägs om Mose att ”han liksom såg den Osynlige”. Ja, aposteln säger”liksom såg”, för man kan ju inte se något osynligt. Han anknyter till Bibelns entydiga budskap: Gud kan man inte se. Men ändå måste man ha någon uppfattning om honom, så att man åtminstone ’liksom kan se’.

Det är då också Bibelns övertygelse att om man nu inte kan se Gud, så kan man höra honom. Han ger oss sina löften, som ger oss ledning och hopp för livet. Men om igen lägger sig osäkerhetens dis över det gudomliga: Hur skall vi nu våga lita på löftena, särskilt om det krävs att vi agerar på ett eller annat sätt innan de går i uppfyllelse?

Vad Fastan nu manar oss är att medvetet söka oss bort från Frestaren och närmare Herren Jesus. Vi har väl instinkten att ställa oss tveksamma till en sådan uppmaning, för vi har ju lärt oss att vi människor egentligen inte kan göra något för vår salighet. Men Paulus uppmanar oss lika mycket som de kristna i Filippi, när han säger: ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, för det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske.”

Ja, sådan är paradoxen! Vi skall ’arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning’, fast egentligen är det ’Gud som verkar i oss’. Är det kanske så att det omvända är förödande: om vi inte verkar, så gör Gud det inte heller, eller man kanske skall säga: då får han ingen möjlighet att göra det.

En sista en paradox gäller vår bön. Vi hörde i GT-läsningen profeten Jeremias lite uppkäftiga hållning: ”Herre, du skulle få rätt om jag tvistade med dig. Ändå vill jag ställa dig till svars.” Vi vet naturligtvis inte bättre än Gud, och då är det egentligen ingen mening med att klaga på honom. Men profeten gör det ändå! Och så är det ju i många Psaltarpsalmer också. Och eftersom Gud har låtit sådant här komma med i Skriften, så har han tydligen inget emot det.

Men det är väl så en gemenskap fungerar: det ena ger det andra. Om vi kommer till Gud med våra suckar och vår klagan, får vi också klarare för oss vad Gud vill göra för oss och med oss. Utan klagan, får vi ingen tröst, för om vi inte klagar finns ju ingent direkt att få tröst för.

Vad det till slut handlar om är att söka sig till och hålla sig till Jesus. Det är när i gemenskapen med honom vi säger: ”Jag tror”, som min otro får hjälp.

Avslutningen på dagens Ev. ger då ett mönster för hur Fastetiden skall vara. Jesus talade om vad som skulle ske: han skulle dö och uppstå. Inför det drog han sig undan med sina lärjungar för att undervisa dem. På motsvarande sätt är Fastan för oss en tid att dra sig undan till gemenskapen med Herren Jesus, så att tron på honom fördjupas när vi bereder oss att fira Påsk.

Psalm 245

Psalm 45

Postludium