2 sön e Epifania

DSCF3439cd

2:a efter Epif. – 2017    3:e årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

34:1-3, 32:4-6, 349:-, 350:4-5

Vem är han egentligen? Den frågan ställdes under Jesu tid på jorden, och den ställs fortfarande. Naturligtvis är det många i vår tid som snabbt avvisar den, menar att den tillhör en förgången tid, att vi nu vet bättre än att förföras av en gammal religiös figur. Men det behövs inte särskilt mycket av närkontakt med honom, för att frågan skall visa sig vara aktuell.

På hans egen tid kunde man ju inte undgå att ställa frågan. Det var ju något annorlunda, främmande med Jesus. När de judiska ledarna sände män att gripa Jesus, kom de tillbaka och sade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Och efter hans bergspredikan noterar Matt. att människorna var ”överväldigade av hans undervisning för han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda.”

Och så gjorde han under, en del lite spektakulära, men mest handlade det om att bota sjuka människor. Redan när han gjorde sitt första under, vid bröllopet i Kana, säger Joh. om det att han ”uppenbarade sin härlighet”. Och ’härlighet’ är en egenskap som har med Gud att göra. Man anade, och kom så sakteliga till tro på att det fanns något som har med Gud att göra i Jesu person.

I dagens Ev. har vi hört Jesus själv tala om hur man skall kunna få klart för sig vem han egentligen är. Han börjar med att säga att man inte kan vittna om sig själv. Ja, så är det. Vad någon säger om sig själv, tar vi alltid med en nypa salt. Vi har erfarenhet av att människor kan ha de mest märkliga uppfattningar om sig själva. Och i en domstol gäller vad man säger om sig själv ganska lite. Även om någon erkänner ett brott, vet man att många av konstiga anledningar faktiskt erkänner brott som de inte har begått.

Sedan talar Jesus om det vittnesbörd som Johannes döparen har gett. I början av evangelierna framträder Johannes och betygar att det inte är det han gör som är det viktiga. Han är en förelöpare och vägröjare för en som skall komma efter honom. Och hans vittnesbörd kan då vara tydligt. Joh. redovisar att när han första gången fick se Jesus, så sade han: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd!” Det är ett svar på frågan vem Jesus är, som är så grundläggande viktig att vi i sång upprepar det varje gång vi firar nattvard. Senare beskrev han sig själv som ”brudgummens vän” som ”gläder sig över brudgummens röst”.

Vi har i dagens Ev. hört att Jesus accepterade det vittnesbördet. Han sade att Johannes ”har vittnat för sanningen”. Ja, när det gäller att få veta vem någon är, lyssnar vi till vad människor säger. Men också här är vi försiktiga. Vi har lärt oss att man kan ha många intressen som inte alltid hör samman med sanningen. Vi har erfarenhet av att ha blivit lurade, och är försiktiga. Vi måste på något sätt få tilltro till den som kommer med sitt omdöme. Och så är det ju också i en domstol: man frågar sig om ett vittne verkligen minns rätt, eller om han eller hon kan ha anledning att, kanske inte vittna falskt, men ändå missuppfatta sanningen.

I dagens Ev. hörde vi alltså Jesus acceptera Johannes vittnesbörd, men ändå säga: ”Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa.” Det som avgörande talar om vem han är, är i stället ”de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda”. Viktigare än vad Jesus säger om sig själv, är alltså vad han gör.

Vid ett tillfälle sände Johannes sina lärjungar till Jesus med frågan: ”Är du den som skulle komma? Eller ska vi vänta på någon annan?” Det tas ofta som tecken på att Johannes hade börjat tvivla på vem Jesus egentligen var. Men det behöver inte vara så, det handlar nog snarare om att Johannes sände sina lärjungar för att själva bilda sig en uppfattning om saken. Också han var medveten om att information som man får i andra hand, inte är särskilt hållbar.

Jesus svarade då med att säga: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och fattiga får höra glädjens budskap.” Det var en uppenbar hänvisning till profetiorna om den kommande Messias. En av dem har vi hört som GT-läsning idag. Jesaja förmedlade Guds löfte om en benådad framtid. En gång skulle vad som varit ödemark blomstra, på ett sätt som skulle innebära att människor ”får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet”. Och då skulle ”de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra” och ”den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel”. Det var ju just det som hände. där Jesus verkade!

Det som Jesus gjorde var därför ingenting som bara råkade hända, utan det ingick i ett Guds handlande som var långsiktigt. Det var uppfyllelsen av tidigare profetior och löften. Det är därför kyrkan har behållit Gamla testamentet, inte nöjt sig med att berätta om Jesus, som i Nya testamentet. Nog för att Jesu underfulla gärningar var märkliga i sig själva, men de var också vad man hade att förvänta sig av Gud. När en man framträdde med dem, skulle man förstå att han var sänd av Gud. Det sammanhanget och det gudomliga mönster som vi finner i GT, behöver vi fortfarande för att få svar på frågan om vem Jesus egentligen var, och är.

Om det som Jesus gjorde gäller alltså vad Joh. konstaterar redan från början: genom dem ”uppenbarade han sin härlighet”, sin gudomliga härlighet. Men då skall vi föra saken vidare, särskilt som dagens Ep. ger oss anledning till det. I Hebr. säger aposteln, som vi hörde, att Jesus ”nu är krönt med härlighet och ära därför att han led döden”.

Den Guds härlighet, den kraft som är skapande, blev synlig genom Jesu gärningar. Det som tillhör tillvarons ondska drevs tillbaka.  Människor som kommit vid sidan av det goda i skapelsen, det må vara att de var sjuka eller hade hamnat utanför mänsklig gemenskap, fördes åter in i ett fullödigt liv. Men den gudomliga härligheten skulle till slut ta ett oväntat uttryck: Jesus ’kröntes med härlighet och ära därför att han led döden’.

Det är särskilt i Joh. som Jesu död beskrivs så. Samma sak sägs också i de andra evangelierna, fast ofta på annat sätt. I sin bön den sista kvällen före lidandet, hans ’översteprästerliga förbön’, sade Jesus: ”Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.” Då hade han tidigare talat om att han skulle bli ’förhärligad’.

Det finns alltid en tröskel, som man måste över för att få klart för sig vem Jesus egentligen är. Det här är naturligtvis den största: att kunna tro att det är på korset som Jesus tydligast visar fram Guds härlighet. Nu är naturligtvis inte Jesu död på korset det enda, till den hör också den följande uppståndelsen, då det är lättare att se att det handlar om gudomlig härlighet. Men det rör sig om ett sammanhållet skeende, där döden på korset har sin plats. Också den, och den var något som han medvetet valde, är en Jesus gärning, som han hade fått ”i uppdrag att fullborda” och som därför ”vittnar om att Fadern”.

Det här är något som har med oss att göra, hörde vi i dagens Ep. Det finns en avsikt med att Jesus visar fram den gudomliga härligheten. När Gud Fader ”ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande”. Vi som i denna ondskans och syndens värld berövas, och själva berövar oss, den härlighet, den gudsavbild som vi egentligen är skapade till, kan genom Jesu verk föras tillbaka till den. Jesu död och uppståndelse betyder inte bara, vilket för all del inte så ’bara’, att vi får möjlighet till förlåtelse och kan bli försonade med Gud. Det handlar också om en nyskapelse, på ett djupare sätt än att sjuka människor blev botade genom Jesus.

Vem är han egentligen, Jesus? Svaret på frågan handlar inte bara om ett förstå sig på en märklig person i mänsklighetens historia. Det svar vi kommer fram till, är av avgörande betydelse för frågan om vilka vi själva egentligen är, och vad som är meningen med vårt liv. Svaret är inte bara av teoretiskt intresse, utan har djup existentiell betydelse. Det skall prägla vårt liv.

Vår bön måste därför vara att vi blir ledda av Guds Helige Ande, så att våra ögon öppnas, och vi kan se vem Jesus egentligen är. Och det är en livslång process, som vi aldrig blir färdiga med. Det är därför vi söndag efter söndag behöver samlas, för att få höra om hur Jesus uppenbarade sin gudomliga härlighet, och för att få möta honom i bön och sakrament.  Det är bara så vi kan bli ’Guds söner’, Guds barn, som genom honom som är Guds Son kan bli ’förda till härlighet’.

 

DSCF3440cd

DSCF3445c