1:a söndagen i Advent 2011

 

1:a i Advent – 2011  —  1:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
103:1-3, 104:-, 105, 108:-, 421:-, 111:-

”Hosianna, Davids son. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.” När vi sjunger så, då är det Advent. Det har vi sett fram emot under den gråmulna november. Nu fylls mörkret med ljus, med adventsljus och adventsstjärnor.
Fast egentligen är ju ”Hosianna” en sång vi sjunger varje söndag, vid inledningen till nattvardens stora tacksägelsebön. Ja, det är andra melodier då, men orden är desamma. Varje söndag gläder vi oss över att vi kan sjunga: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.”
Så vi börjar med något som skall prägla hela det kommande kyrkoåret. Vi får alltid samlas i ljuset av budskapet om att Herren kommer, när vi samlade i bön och tacksägelse. Den första söndagen sätter en ton, som skall gälla inte bara under de korta veckorna före Jul, med just benämningen ’Advent’, som ju betyder ’ankomst’.
Det är ett grundläggande drag hos vår Herre att han kommer. Det var också en av titlarna man en gång gav åt den utlovade Messias: ”han som kommer”. Johannes döparen skickade sina lärjungar till Jesus för att fråga: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Gud ger sina löften, och har också avsatt en tid, när löftena infrias. De är aldrig tomma, inte mest förhoppningar, som dessvärre mänskliga löften ofta är.
Jesus är ’han som kommer’. Vi har en Gud, som är i rörelse, mot oss. När man frågar människor om de tror på Gud, så har ju läget i vår tid blivit att så där hälften svarar att de inte gör det. Av dem som i någon mening tror på Gud, tänker sig många honom mest som ett slags kraft. Och det är ju en bra bit på väg. Men det är ändå inte vad vi kristna tror: att Gud är aktiv och söker oss, kommer in i våra liv.
Om att Herren Jesus skall komma har vi talat redan under kyrkoårets sista söndagar. Då har vi haft anledning att se att det i det löftet finns ett inslag av varning. Det finns så mycket i våra liv, som inte är av sådan halt att det tål mötet med Gud. Den tonen skall komma åter under de kommande Adventssöndagarna. Advent är ju förberedelsetiden för Jul, och i kyrkoårets beredelsetider före de två stora högtiderna finns ett inslag av eftertanke och bot. Det är ännu tydligare under Fastan före Påsk, men så är det också nu i Advent. Låt oss så gott det går markera att det ännu inte är julglädje, vilket inte är helt lätt med julkommers och julluncher.
Men redan under de gångna söndagarna kunde vi påminna oss att budskapet om att Herren kommer också är ett löfte om något gott. Och det är nog så att vi, i en tid då kristen tro sätts på undantag, allt mer har fått anledning att tänka på det. När det inte är lätt att vara kristen, det kan i varje fall kännas så, då får vi med budskapet om att Herren kommer, löftet om att det skall bli ljusare. Vi vågar tro att vi satsar på det som är förblivande. Vi är övertygade om att vi kristna är bättre rustade för att möta framtiden.
Fast det är klart att även i det perspektivet kommer maningen till eftertanke, som i dagens Ep.: ”Låt oss lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.” Framtiden skall bli annorlunda, och då duger det inte att vi är som alla andra. Vår ambition måste vara att stämma oss samman med, vara rustade för det vi väntar på, så att vi kan komma att passa in.
Låt oss inte släta över den ton av varning, som ofrånkomligen finns med när vi sjunger ”Hosianna, Davids son. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.” Men låt oss den här strålande inledningsdagen till det nya kyrkoåret ändå mest ta till oss löftet. Tonen från profetian sätter tonen idag: ”Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig.”
Den glädjen bröt också ut, när Jesus vid sitt intåg i Jerusalem förde profetian till sin uppfyllelse. Det är tydligt att Jesus omsorgsfullt iscensatte sitt intåg på det sättet. Lärjungarna sändes iväg för att få tag på just en åsna, som profetian hade talat om. Och Matt. säger om åsnan och hennes föl att ”han skall sända dem”. Det kan betyda två saker: antingen som Mark. tydligt har det: att han, Jesus alltså, skall sända tillbaks dem, eller: att han, som äger åsnorna, skall släppa dem. Det senare skulle innebära att bonden var den första att ana att det gamla löftet var på väg att uppfyllas. ”Herren behöver dem”, han som skall komma är äntligen här.
Vad vi inte alltid tänker på är att Jesus, enligt en annan förebild i GT, med sitt intåg markerar att han är den utlovade kungen. Det berättas i inledningen till 1 Kung. att det blev oklart vem av Davids söner som skulle bli ny kung. Enligt ett vanligt mönster i den heliga historien skulle det inte bli den äldste, utan den yngre Salomo. Prästen Sadok och profeten Natan skulle då ta med sig kungens mulåsna och sätta Salomo på den och låta honom rida in i Jerusalem. Då ropade folket: ”Leve kung Salomo!”
Så hälsades Jesus också välkommen som ”Davids son”. Han var den nye Salomo, och det hörs egentligen redan på namnet. ’Salomo’ hör ihop med ett ord som betyder ’fred’, vi har det i den arabiska hälsningen ”Salam aleikum”, ”frid vare med er”. Vi har det också i stadsnamnet ”Jerusalem”. Jesus är fredens och fridens kung som kommer till den stad, där Guds eviga frid nu skall gestaltas: Jesu intåg inledde ju vad vi kallar Stilla veckan. Så var det ju också i profetian: ”Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. … Han skall förkunna fred för folken.”
Det betyder att vi kristna inte är bekymrade för framtiden. Det finns ju annars en hel del oro i luften: det gäller klimathotet och finanskrisen och befolkningsexplosionen och mycket annat. Det är klart att vi inte är oberörda av det, men om framtiden gäller ändå i grunden: Han som är fridens konung kommer! Vi tror att de stjärnor som nu lyser i fönstren handlar om något mycket mer än att lysa upp de mörka vinterkvällarna: de påminner om Betlehemsstjärnan, som ju en gång ledde vise män till Jesus.
Så finns det olika tidsaspekter på att han som skall komma verkligen kommer. En gång kom han verkligen, och de två sista Adventssöndagarna skall påminna oss om de som slutligt beredde väg för honom: Johannes döparen och jungfru Maria. Det är viktigt att vi ser att det är så. När Gud valde att komma till oss genom Jesus, så är det våra villkor som gäller. Till dem hör tiden, så det var vid en viss tidpunkt i vår historia som han kom. Och vi finner ju den så viktig att vi räknar vår tid utifrån den: våra år är före eller efter Kristi födelse.
Men vi är övertygade om att det är meningsfullt att sjunga ”Välsignad vare han som kommer”, som kommer nu. Det kyrkoår som ligger framför oss skall inte bara påminna om hur det som en gång hände, tar gestalt också nu. Det som vid en viss tid skedde i mänsklighetens historia, äger nu hemlighetsfullt rum i vårt livs historia. Så kommer han om en stund till oss, materiellt påtagligt, i nattvarden. Red han en gång på ett enkelt arbetsdjur, en åsna, så kommer han nu buren av den enklaste föda, bröd och vin.
Men ändå finns framtidsaspekten kvar: han har kommit, och han kommer, men han är också den som skall komma. Så har vi ju också hört aposteln säga: ”Nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Det är ett privilegium, en nåd som Gud har gett oss, att kunna se mot framtiden med förväntan. Det skall bli bättre, inte sämre!
Men aposteln uppmanar oss då alltså att göra oss beredda. Och kyrkan inbjuder oss att låta Advent få den tonen: såsom vi väntar på en framtid som ännu inte är här, så skall vi inse att det ännu inte är Jul, utan att vi har att vänta ännu ett slag. Det är inte andligt nyttigt att ut något i förskott. Till livet i allmänhet, och särskilt till ett liv i ljuset av Guds löften, hör väntan. Advent ger oss tillfälle att öva den färdigheten, och vi bör utnyttja den möjligheten.
Samtidigt är det just i det här som vi får sjunga ”Hosianna, Davids son. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.” Han kommer idag och i morgon. Och en gång skall han komma i full glans. Då får vi för fullt sjunga så, som vi varje Advent och varje mässa har sjungit, till slut som en övning inför den stora dag, då hans slutgiltiga intåg skall äga rum!

Lyssna till psalmer och predikan