1:a sön e Epifania

Psalmer:    69: 1 – 2

378: –

393: 1 – 2

-”-  3 – 5

132: 2 – 3

Skriftetal

                

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

 

           

               Det har blivit populärt i världen, att införa dagar med särskilt innehåll: världsmiljödag, europadagen, internationella kvinnodagen, barndagen, kanelbullens dag m.fl. Visst kan det kanske vara viktigt, men här har väl Gud och Kyrkan gått före. I Bibelordet finner vi alla dessa viktiga ämnen i söndagarnas texter, vilka då kan omnämnas vid sidan av det viktigaste: frågan om själens frälsning. Livet i världen är ju kopplat till livet som kristen och ansvaret för medmänniskan. Idag kan vi i GT-texten läsa: Herren, Han som har skapat himlen och spänt upp den, brett ut jorden med allt, vad den alstrar, Han som gett liv åt människorna där. Idag kan vi därför besinna skapelsen: vår kallelse som kristna att ha omsorg och jorden och medmänniskan. Vi får alltså vid sidan av vår allmänna syndabekännelse bekänna våra underlåtelser i detta ärende. Vi bekänner, att vi inte tar hand om våra medmänniskor på alla de sätt, som egentligen är möjliga, att vi inte engagerar oss i samhällsdebatten, att vi inte tänker på miljön i alla lägen. Det är även viktigt, att vi tänker på att vittna om Jesus och vår tro. Vi skall ju ha Jesus som föredöme. Det är viktigt, att vi, så att säga, vittnar på rätt sätt. Det kan ju bli så fel, om vi närmar oss andra oförsiktigt. Läser vi vidare i Jesajatexten, kan vi se, att vittnandet skall ske med eftertanke. Inget skriande och ropande, det är det lugna förkunnandet som ger resultat. Barmhärtigheten och kärleken är viktigt i vittnandet, goda gärningar utan att fråga efter lön.  Låt oss därför i detta skriftermål bedja om vishet och kunskap i vårt kristna liv, så att vi kan ta hand om vår medmänniska i världen på rätt sätt.

För att vara en god kristen, skall vi leva i vårt dop. Vi bekänner också idag, att vi inte ständigt tänker på vårt dop och vad det innebär.

 

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

 

 

 

Predikan   text: Mark. 1: 9 -11

 

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

 

 

 

Söndagarna efter Trettondedagen behandlar uppenbarelsen av vem Jesus är.  Jesu dop. Jesus visar sin härlighet: Vinundret i Kana. Kvinnan vid Sykars brunn. Jesus skapar tro: Officerens tjänare botas. Jesu makt att hjälpa: Jesus stillar stormen.

Vi har firat Jesu födelses fest och hört om änglauppenbarelsen. Heliga tre konungar har kommit för att ge den nyfödde judakonungen sin hyllning. Dessa är de första berättelserna, som visar vem Jesus är. Nu förflyttas vi till tiden för Jesu verksamhet. Förr behandlades på denna söndag Jesus vid tolv års ålder i templet. Nu firar vi minnet av detta på söndagen efter Nyår. Detta var en av Marie sju smärtor. De sju är enligt traditionen Symeons profetia, flykten till Egypten, upptäckten att Jesus saknades på vägen hem från tempelbesöket, mötet med Jesus på Via Dolorosa (vägen till korset: smärtornas väg), sorgen vid korset, Kristi nedtagande från korset samt Jesu begravning.

Jesu dop i Jordan är portalen till Jesu messianska verksamhet. Förra söndagen fick vi se en bild av den Heliga Familjen som en vanlig familj, oron över barnets bortovaro, ilskan och glädjen, när Han återfanns.  Då säger Jesus, att Han bör vara där Hans Fader är. Vi kan ställa frågan: ”När blev Jesus medveten om Sin kallelse och uppgift?” Jag hörde en gång ett program om Talmud och dess studerare. Där driver man, om jag fattat rätt, frågandet och diskussionen in absurdum. Man menar, att man måste dyka ner i texterna, med risk för att drunkna. Endast så kan man finna sanningen. När blev Jesus medveten om Sin kallelse? Hur var det, när Han var ett litet barn? Han gjorde lergökar, som Han sedan gav liv. En söt historia, men knappast trovärdig. När Han föddes in i världen, måste Han väl ha drabbats av samma begränsningar som vi? Men Han var ju samtidigt Gud? Men räckte Hans barnsliga förstånd till för att fatta detta? Hade Han inte först börjat fatta vid tolv års ålder? Ja, så kan man fortsätta diskutera och debattera för att försöka komma sanningen närmare. En slutsats kan vi dra av dagens text: Vid tidpunkten för dopet var Jesus medveten om Sin kallelse.

Berättelsen om Jesu dop är mer detaljerad hos S:t Matteus. Initiativet till dopet ligger helt hos Jesus. Kommande till ”Sitt” Galiléen infinner Han Sig hos den döpande Johannes vid Jordans nedre lopp. Johannes ville hindra Honom och sade: ”Det är jag, som behöver döpas av Dig, och nu kommer Du till mig.” Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt, som hör till rättfärdigheten.” Dessa ord utgör en nyckel till vad som sker. Johannes´ dop är en av Gud anvisad väg till rättfärdighet. Matt. 21: 32: Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.

Nu når denna rättfärdighetens väg sitt mål. Johannes´ förkunnelse var ett styckverk, men en förberedelse till vad komma skulle. Efter att ha låtit sig sänkas ned i vattnet, en bild av nedstigandet i döden och avläggande av den gamla människan, tar Jesus själv steget uppåt igen, en öppnad himmel till mötes. Därifrån kommer härligheten och Anden, vilka nu skänkes Honom. Den messianska kallelsen får sitt uttryck i den himmelska rösten. Orden är en kombination av Ps. 2: 7: Du är Min son, Jag har fött dig idag, och Jes. 42: 1 och 44: 2: Detta är Min tjänare, som jag ger kraft, Min utvalde, som jag har kär. Så säger Herren, din skapare, Han som formade dig i moderlivet, Han som hjälper dig: Var inte rädd, Min tjänare Jakob, Jeshurun, som Jag har utvalt.

Jesus, Sonen, insätts här i sitt kall som Messias och likaså som den Lidande Tjänaren. Vi kan förutsätta, att berättelsen går tillbaka på vad Jesus berättat för lärjungarna om Sina upplevelser och vad Han lärt dem om Sin persons hemlighet. Vi vet ju, att lärarna vid denna tid samlade sina lärjungar på kvällen och gick igenom vad som sagts och skett under dagen. Naturligtvis har Jesus gjort detsamma med Sina lärjungar, samtalat om dagens händelser, vad Han sagt samt vad det betydde.

Uttrycket uppfylla allt som hör till rättfärdigheten är dubbelbottnat. Å ena sidan betyder det: ”utföra allt vad Gud vill och har bestämt för återställandet av ett riktigt gudsförhållande.” Jesu dop sätts därmed in i den frälsningshistoria, rättfärdighetens väg, som går genom Gamla Testamentet, framträder i Johannes Döparen och når sin höjdpunkt i Jesu liv, präglat av lydnad mot de dittillsvarande yttre formerna. Å andra sidan syftar uppfyllandet av all rättfärdighet fram mot det faktum, att mänskligheten i sin helhet genom Jesus skall ställas inför en ny fullständig rättfärdighet, det vill säga ett återställt och helgjutet gudsförhållande.

Så är det också med Jesu dop. Fastän Han är syndfri, går Han, som Sitt folks Messias, solidariskt in under det, som är ett sista uttryck för Israels frälsningsväg. Genom Jesu död och uppståndelse blir det ett nytt innehåll i dopet.

Johannes Döparen ger vittnesbördet om Jesus i S:t Johannes 1: Där är Guds Lamm, som tar bort världens synd. … Han är den, som döper med helig ande.

Jesu dop var alltså inledningen på Jesu gärning men också till det dop, som Jesus talar om i Luk. 12: 50: Men Jag har ett dop, som Jag måste döpas med, och Jag våndas, innan det är över. Från Jordanstunden är Jesus Guds Lamm, det vigda offret för världens synd. Genom detta offer på korset blev Han den som döper med helig ande. Nu kan han skänka människorna vad han själv har: Anden. När han efter uppståndelsen åter kom och stod mitt bland lärjungarna, andades han på dem och sade till dem: Tag emot helig ande. Ny var kyrkans tid kommen, då Han skulle dra alla till Sig. Därmed var också dopets tid kommen. Det kristna dopet, som gör oss till Guds barn, men som även ger oss Andedopet. Det, som vissa samfund kallar andedop, är andra former av Andens handlande. Vi blir Andedöpta i vårt kristna dop.

Som jag förut sagt, har dopet i vårt land kommit att bli en slags namngivningsceremoni, förmodligen på grund av att lagen tidigare föreskrev, att man måste döpa barnet. Annars kom landsfiskalen med kyrkoherden och tvångsdöpte barnet. Då försvann nog något av känslan av dopets storhet: Att barnet fördes ut ur det ondas sfär och fördes in i Gudsrikets. Jag har förut visat på S:t Pauli ord i 1 Kor 5: 5: En sådan person skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag. Dvs. han, som syndat svårt, skall uteslutas ur församlingsgemenskapen och därmed lämnas oskyddad mot ondskans andemakter, men ändå skall hans ande bli räddad på domen dag. Dopet har alltså en oerhörd betydelse för människans frälsning. Naturligtvis får vi inte dra alltför höga växlar på detta ord. Vi får inte leva hur som helst och tro, att dopet skall rädda oss. Men förekomsten av detta ord måste ändå betyda att dopet är något oerhört, något som vi inte helt kan förstå.

Vad lär vi oss då idag? Först, att vid Jesu dop uppenbaras för åskådarna, att Han är den, som skulle komma, Messias. Vidare, att texten kan sägas handla om förväntan, tankar som vi kanske kan ha nytta av i vårt liv. När Jesus blev klar över Sin kallelse, måste Han ha känt förväntningarna på den kommande Messias. Han måste ha känt förväntningar Själv på Sin uppgift. Hur skulle Han utföra den? När vi ställs inför förväntningar, kan vi svara på två sätt. Det är ju så, att vi vill vara till lags, vara älskade, vara önskade. Antingen gör vi, som vi tänkt, eller vi går helt in under förväntningarna, även om de är tvivelaktiga. Jesus kämpade också med detta. Efter dopet går Han ut i öknen, där Han frestas! S.t Johannes Döparen hade kommit med sin domsförkunnelse. Jesus går så att säga in under den, när Han döps. Men Han fortsätter inte lika starkt som S:t Johannes. Inte kommer Han med makt och myndighet heller. Förväntningarna infriades inte.  Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?

När vi nu idag betraktar Jesu dop och vad det betyder, skall vi också betänka vårt eget dop. Vi döps på Jesu befallning. Genom dopet blir vi Guds barn och medlemmar i Kyrkan på jorden, i Guds rike. Dopets gåvor är syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. Den synd, som förlåtes i dopet, är arvsynden, detta att vi föds utan fruktan för Gud, utan tillit till Gud, och med ond begärelse. Döps någon i vuxen ålder, ges också förlåtelse för begångna synder. Det var ju därför som många i urkyrkan ville vänta till dödsbädden med dopet. Något som kraftigt motarbetades av Kyrkan. Vi kan ju inte veta, om vi får någon dödsbädd. Vidare skall vi notera, att dopet är nödvändigt för saligheten, likaväl som tillhörighet till Kyrkan med stort K. Man sade i den unga kyrkan: Extra eccelesiam nulla salus – utanför Kyrkan ingen salighet. Vi får inte glömma, att det är Gud allena, som bestämmer, vem som skall bli salig eller inte. Men förekomsten av detta uttryck visar, vad vi har att rätta oss efter. Vi har att leva efter detta: Dopet är nödvändigt för saligheten. Vi måste vara Guds barn i Hans Kyrka för att bli saliga. Sen är det Gud allena, som bestämmer.

 

A M E N

 

 

Bön efter predikan:

Herre, vår Gud, himmelske Fader, Du som i Din nåd uppenbarade Dig vid Din käre Sons dop och med Din röst visade oss till Honom, som lade alla våra synder på Sig. Vi beder Dig: Bevara oss alltid i tron på syndernas förlåtelse, som Han har förvärvat. Och emedan vi, efter Din Sons föredöme och befallning, också är döpta, så styrk vår tro, genom Din Helige Ande, och förläna oss det eviga livet. Amen.