1:a sön. i Fastan

Ingångspsalm

Psalm 566

Evangelietexten läses från Markus 14:32-42

Högmässa 1:a Söndagen i Fastan, Invocavit, den 1:a mars 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Mika 7: 7 – 9, Hebr. 5: 7 – 10, Mark. 14: 32 – 42

Liturgisk färg: blå/violett

Skriftetal

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Från den gamla Evangeliebokens Epistel ur 1 Joh. 3 läser vi: Den, som syndar, är Djävulens barn, ty Djävulen har syndat ända från början. Det är hårda ord, som möter oss här från den Heliga Skrift. Den som syndar är Djävulens barn. Tar vi nuförtiden alltför lätt på synden? Tänker vi alltid på att det ständigt pågår en kamp mellan det onda och det goda? Här är en kamp inte bara på det etiska planet. Vi måste vara med och kämpa mot det onda i alla dess former, även mot sjukdom och lidande. Hur annorlunda skulle inte världen se ut, om alla arbetade för det goda på alla områden.

Brevet fortsätter: Men Guds Son har uppenbarats för att utplåna Djävulens verk.

Så låt oss i detta skriftermål bekänna, att vi inte alltid inser allvaret med synden. Vi skall också bekänna våra underlåtelser, när det gäller kampen att göra det goda. Vi får tacka för att Jesus utplånar Djävulens verk. Vi får tacka för att vi kan ta vår tillflykt till Herren, såsom psalmisten sjunger i dagens psalm den 31:a:

Till Dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du, som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, Du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, Ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, Du är min tillflykt. … Själv vill jag alltid hoppas på Dig, … Din makt och trofasthet, o Gud, når upp till skyarna.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Gudstjänstfirande församling!

Upp till Jerusalem det är fastetidens lösenord. Nu skall vi i texter, böner och psalmer följa med Jesus och de tolv på pilgrimsvägen upp till den gamla helgedomsstaden och i vår andakt och gudstjänst se och höra allt, vad evangelisterna förtäljer om hur Guds kärlek, förkroppsligad i Jesu person, kämpar sig fram till seger över ondskans makter i alla dess skiftande uppenbarelseformer.

De gamle var noga med att under Fastan gå andaktens och gudstjänstens pilgrimsfärd upp till Jerusalem. De visste, att fastetidens texter har livsviktiga ting att säga en om ondskans förfärliga makt, om människans riskfyllda läge i kampen mellan ont och gott, om Guds outsägligt stora kärlek till oss alla.

Att så i andakt och gudstjänst följa med på Frälsarens sista vandring upp till Jerusalem är en välsignelsebringande hjärtats pilgrimsfärd. Den ger oss en klarare blick både på tiden och på evigheten.

Dagen har som tema: Prövningens stund. Tidigare: Kampen mot frestelsen. Vi läser i texterna om när Jesus frestas i öknen av Djävulen, hur Petrus försöker få Jesus på andra tankar, och hur Jesus lider i Getsemane. Frestelsen är ett farligt hot. De hebreiska och grekiska orden för frestelse är ursprungligen neutrala och används i såväl god som ond mening. Betydelsen är både prövning och frestelse. Vanligast är dock att de brukades i betydelsen ”lockelse till synd” under förespegling av fördelar och njutning. Denna lockelse till synd kommer vi aldrig ifrån i denna fallna värd. Jag tror, att ni vet, men det kan sägas igen: Frestelse är icke synd. Vi minns liknelsen: Vi kan inte hindra fåglarna att flyga över våra huvuden, men vi kan hindra dem att bygga bo i vårt hår.

Så till dagens scen i trädgården, som är upptakten till Jesu lidande. Dödsångestens kval griper Honom, och redan nu är Han ensam, mitt ibland Sina närmaste. Lärjungarna är oförmögna att förstå och dela den innevarande stundens allvar. De står liksom utanför, överväldigade av sitt mänskliga behov av sömn och vila.

Min själ är bedrövad till döds. Dödsängslan syns i Hans ansikte. Han är totalt ensam. Så ensam är varje människa inför döden, ty genom dödens port kan vi gå bara en i taget, ensamma, nakna, avklädda allt. Och Han gick lite längre bort, föll ner på marken… Han kryper ihop som ett spädbarn i rädslan för döden. En kommentar säger, att uttrycken bävan och ångest är för svaga. Här är fråga om skräck och djup ängslan.

Jesu lärjungar framställs som vanliga svaga människor, inte som några stora hjältar. Vi ser gång på gång, hur de är i situationer, som inte alls är till deras fördel. Den auktoritet som apostlarna hade, medförde ingen människodyrkan. Deras auktoritet berodde på Herrens kallelse. Även ”pelarna” sviktade i den stora prövningens stund. Jesus ensam består provet. I Getsemanescenen skildras Jesus inte såsom den överlägsne, den orubbligt lugne; det finns ingen likhet mellan Jesus i Getsemane och den grekiske vismannen, sådan han skildras i viss hellenistisk förkunnelse. Han kämpar med Gud i bön, och Han ger uttryck åt besvikelse och även ironi med anledning av att lärjungarna lämnat Honom ensam med dödsångesten.

Men varför är Han här? Ondskan i världen. Den ondska som är större än människan och som gör människor till sina redskap, så att de – och vi – gör sådant, som är ovärdigt varje människa, omänskligt. Det finns inget försvar mot denna omänsklighet, mot ondskan, när den nakna makten inget annat vill än makt. Det finns inget räddare än den sortens makt. Dessa människor tror sig inte om att ha något att ge. Därför måste de lägga beslag på allt, äga allt, länder och folk. Från den ondskan och omänskligheten kan man bara fly. Jesus hade ofta mött den sortens människor. De fanns i templet. De fanns i Herodes palats. Ju mer av glädje och befrielse som spirade kring Jesus, desto större blev maktens rädsla.

Varför var Han farlig? Han ägde ju inget. Han stöttades inte av människor med inflytande. Hans svar på frågor var konstiga. Hur kunde man ställa barnet som föredöme? Hur går det då med våra måttstockar. Hur skall vi placera oss själva och andra? Eller är Han galen? En som inte förstår, hur man skall taga sig fram i världen? Det är ju så enkelt: Smila uppåt, sparka neråt. Konstigare är det inte. Fastän det är så enkelt, lärde Han Sig aldrig det. Så gick det, som det gick. Nu ligger Han på marken. De, som skulle vara Hans vakter sover. Han väcker dem tre gånger.

Jesu böner, tre gånger upprepad, har blivit normerande för all kristen bön. Denna hållning har inget gemensamt med stoikernas lugn eller mystikernas viljelösa hängivelse åt det som Guds vilja tolkade ödet. Jesus bevarar Sin personlighet oavkortad, Han undertrycker och dödar inte Sin livsvilja. Men Han vet, att Gud vet bäst. Den bedjande är genomträngd av övertygelsen om att all vishet och godhet är hos Gud, och att allt, vad Han vill, det är alltid det rätta. Vi skall bedja med full förtröstan, när vi såsom barn framträder med ett legitimt ärende inför den himmelske Fadern. Men vi måste taga tillbörlig hänsyn till vår bristande insikt, vår oförmåga att genomskåda förhållandena, vår blindhet och synd, som gör det omöjligt för oss att inför Gud propsa på vår vilja och önskan. Frimodiga i bönen kan vi endast vara, om vi ytterst är villiga att lägga allt i Guds hand och vet, att Hans beslut är det bästa. När Jesus bad, som Han gjorde, i Getsemane, gav Han oss å ena sidan den fulla frimodigheten att inför Fadern bekänna vår innersta önskan och begärelse, utan förskönande uppsnyggning; å andra sidan har Han bundit oss i lydig underkastelse under Faderns allvisa och allgoda beslut. I detta dubbla ligger den kristna bönens väsen, och en stor kraft utgår från Getsemane till alla kristna bedjare, icke minst i nöden.

Orden till de sömntyngda lärjungarna är en allvarlig förmaning, vaka och be, samt en karakteristik anden vill, men kroppen är svag. Det gäller att inte ge Satan något tillfälle att bringa Guds utkorade på fall. Lärjungarna, hurudana är de? Karakteristiken är dråplig; den verkar nästan alldagligt ironisk, säger en kommentar, i den för övrigt högstämda patetiska skildringen. Anden vill, men kroppen är svag. Små svaga människor, i och för sig bra folk, präktigt folk med ett visst mått av entusiasm för idealet. Men kroppen är skröplig; de naturliga behoven och böjelserna gör att kroppen endast blir ett motsträvigt redskap för Anden. Genom sin skröplighet blir kroppen, eller köttet, som vi sade tidigare, den starkare parten och bedrager människan på hennes högsta stunder, på hennes frälsning, – om hon icke lär sig vaka och bedja och söka skydd mot frestelsen, mot den demoniska faran, som alltid hotar henne.

Frestelser och faror, nöd och lidande. En utläggare ställer frågan: Kan vi tro på Gud, när det finns så mycket lidande? Kan vi tro på en Gud, som stöder de mäktiga i deras makthunger? Nej, naturligtvis aldrig. Men på den Gud som Guds Moder sjöng om: Härskare har Han störtat från deras troner, ringa människor har Han upphöjt, hungriga har Han mättat med Sitt goda och skickat bort de rika med tomma händer. Detta är den Gud som förökar de maktlöses styrka. En Gud som säger att man skall räkna med människor, inte för att de äger saker och ting, utan därför att de är människor. En Gud som säger, att den minste är störst. En Gud som har kärlekens makt. Detta budskap denna kärlekens makt vill Gud, att vi skall föra ut i världen i ord och handling.

Amen.

Bön efter predikan:

O Herre Gud, himmelske Fader, Du som genom Din Son, Jesus Kristus, har omintetgjort Djävulens gärningar och vunnit åt oss evig seger. Vi beder Dig: Bistå oss, för Kristi skull, i själanöd och frestelse. Styrk oss att frimodigt stå det onda emot, så att fienden icke bliver vår överman, utan vi genom Ditt mäktiga Ord varde ståndaktiga och slutligen behålla segern. Amen.

Pålysningar:

Kollekten Askonsdagen till Open Doors blev Kr. Idag tillfaller kollekten vår egen församling. Idag börjar fasteundervisningen efter kyrkkaffet. På onsdag bibelstudium kl. 17.00 samt firas här veckomässa i fastetid kl. 1830 ledd av biskopen. Nästa söndag predikar biskop Göran. Som förbön bedes under Fastan Litanian, ps. 700:1. Postludium:

Välönskan över församlingen:

Gud, som skänker all nåd och som har kallat Er till Sin eviga härlighet genom Kristus, om vi nu än får lida en kort tid, Han upprätte Er, stödje Er och give Er fasthet!

Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 567:- Upp, kristen, upp till kamp och strid! Gå dit dig Anden sänder

671:-

566:- Vaka, själ, och bed och till strids dig red.

700: 1 Litanian

139: 1 – 2 Den stunden i Getsemane inför mitt sinne står. Där utstod Jesus för vår skull

139: 3 – 4 Den vånda som Han utstod där, Ej någon fatta kan

45:-

452: 6 – 8 O höge Konung, hög för alla tider,

Ack, kunde jag Dig tacka rätt omsider!

Men ingen gåva dyrbar nog att skänka

Kan tanken tänka.

Psalm 45

Postludium

 

Fasteundervisning  om Luthers lilla Katekes. Se https://logosmappen.net/bekskrifter/lillakat/index.html