1 i Fastan – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                      567:-, 229:-, 566:-, 569:-

Det är lite knepigt, det här. I den gamla översättningen av bönen som Jesus lärde lärjungarna, den som vi använder, heter det: ”Inled oss inte i frestelse.” Men så har vi fått en ny översättning, och då heter det: ”Utsätt oss inte för prövning.” Men i vårt språk är ju frestelse och prövning inte riktigt samma sak, även om nyanserna i orden har förändrats en del genom tiden.

Det är tydligt att det man ber om är i någon mån förändrat. Men det underliggande problemet är att när vi i svenskan har två ord, så har grekiskan, som ju NT är skrivet på, bara ett ord – peirasmós, om ni vill utöka ert grekiska ordförråd. Vid översättning måste man fundera över vilken aspekt bibeltexten har. Samtidigt följer något av den andra aspekten också med, och det kommer då inte med i översättningen, när man måste välja ett av de svenska orden. Man får liknande problem när det är tvärtom, att det finns flera ord på grekiska, men bara ett ord på svenskan.

Skillnaden kan väl göra detsamma för den som är drabbad. Det gäller i båda fallen att hålla ut, inte falla för frestelsen eller ge upp i prövningen. Och man kan naturligtvis säga att om man inte faller för en frestelse, så har man förvandlat den till en prövning som man har övervunnit.

Den avgörande skillnaden är vem som är avsändaren. Kommer det från Djävulen, då är det en frestelse, och avsikten är att vi skall falla för den, och därmed komma lite mer in i ondskans sammanhang. Kommer det från Gud, då är det en prövning, och avsikten är att vi skall styrkas genom att hålla ut. Det blir en del av den uppfostran och träning som man behöver i andliga ting likaväl som i jordiska, om man skall utvecklas och förkovras.

En annan knepighet med den lydelse av Herrens bön som vi använder är att den tycks utgå från att det är Gud som sänder frestelsen. Men i dagens Ep. har vi ju hört S:t Jakob betyga om Gud att ”själv frestar han ingen”. Ja, han uppmanar sina medkristna att ”ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom”.

Vi skall inse att ordalydelsen är präglad av den djupa respekt Bibelns människor har för Gud. Man talar alltid lite indirekt om och till honom. Så är det ju i bönens början: ”Tillkomme ditt rike”, betyder egentligen: ”Gud, etablera ditt rike!” När det är så, betyder det att vi ofta missförstår den första bönen: ”Helgat varde ditt namn.” Det handlar inte om att vi skall hålla Guds namn heligt, även om vi naturligtvis skall göra det, utan bönen betyder: ”Gud, visa din helighet, och låt den sätta sin prägel på tillvaron!”

Det vi ber om är därför: ”Tillåt inte att vi inleds i frestelse”, och då underförstått: ’… som kan leda till att vi totalt avfaller från dig.” Bibeln är på det klara med att Ondskans furste till slut bara får det handlingsutrymme som vår himmelske Fader ger honom. Fast vi måste ju med förfäran se att inom det utrymme han får, kan han vara förödande.

Vad vi nu ser i Ukraina är hur Putin har fallit för frestelsen att få mera makt. När Jesus frestades vid inledningen av sin verksamhet, fördes han upp på ett berg och fick se alla riken i världen och höra att djävulen lovade: “Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Det är väl något liknande som Putin tycker sig ha fått höra.

När Putin nu har sänt sina soldater till sitt ukrainska broderfolk, har det varit vemodigt att höra GT-läsningen om det första mordet i mänsklighetens historia, som ju också var ett brodermord, även om läsningen valt att inte ta med själva handlingen. Det är så ondskan fungerar. Den gemenskap mellan Gud och människa som skapelsen hade inneburit var bruten. Avskuren från livets källa kunde människan inte leva hur länge som helst. Gud hade noterat att hon blivit dödlig. Men ondskan nöjer sig inte med att döden skall komma så småningom. Det skall helst gå lite fortare, och så har vi det första mordet.

Vad vi dessutom ser, är att när gemenskapen mellan Gud och människa skadades, då fick det konsekvenser för gemenskapen människor emellan. Där finns kärlek, Adam och Eva fick ju sina barn, men också motsatsen. Varför Gud bara tog emot Abels gåva av offerdjur, men inte Kains av säd och frukt, är en gudomlig hemlighet. Men när Kains inte fick gemenskap med Gud, blev följden att också den mänskliga gemenskapen skadades.

I en kort parentes kan man fundera över det här. Abels gåva av offerdjur fullföljdes med tiden med offret av påskalammen. Deras blod på dörrposterna ledde till att Guds folk blev befriat från slaveriet i Egypten. Så kom Jesus, utpekad som ”Guds lamm som borttager världen synder”, och befriade med sitt offer på korset oss från slaveriet under ondskans makt. Men nu kommer en märklig omkastning: när vi skall minnas Herren Jesus, död och uppstånden, i nattvarden, då har vi att bära fram bröd och vin. Vi skall alltså göra som Kain! När Fadern har tagit emot det fullkomliga offerlammet, då är också Kain försonad, då tar Gud emot hans och vårt offer av jordens och vinrankans frukt.

Men tillbaka till det som den här 1:a fastesön. handlar om: frestelse. Det är så det börjar. När Jakob har avvisat tankar om att det är Gud som sänder frestelserna, så fastslår han: ”Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs.” Det motsvarar vad Jesus vid ett tillfälle sade om vad som förorenar en människa. Man menade att Guds lag varnade för olika yttre sätt att bli oren, men Jesus sade: ”Inifrån, från människornas hjärtan, kommer de onda tankarna”, de som sedan leder till onda och syndiga gärningar.

Men det är inte givet att det skall bli så. Inom oss pågår en kamp och vem som skall vara Herre och styra vårt liv. Visst lyssnar människor till Guds röst, vi ser nu hur många vill hjälpa sina krigsdrabbade medmänniskor, och det oberoende av tro. Men det är dessvärre ofta behagligare att lyssna till Frestarens röst. Det är väl Oscar Wilde som sade att det enklaste sättet att hantera en frestelse. är att falla för den.

Det förrädiska är att frestelsen så ofta verkar rimlig, ger en god lösning på något bekymmersamt. Vi ser det tydligt i dagens Ev. Jesus har sagt att hans kallelse är att lida och dö. Att han också säger att han skall ”bli uppväckt på tredje dagen”, är något bortom vad man kunde fatta. Petrus griper då in för att göra vad han kan för att förhindra att det Jesus säger skall bli verklighet. Han är omtänksam, men det blir en frestelse, lika kraftfull som dem som Jesus mötte i början av sin verksamhet.

Och Jesus kände igen vem det var som egentligen kom med förslaget: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Det är inte de uppenbara och tydliga frestelserna som är det stora problemet, även om vi då och då faller också för dem. Nej, det är de som är förklädda, som tycks vara goda och välvilliga. Ni bör alla ha minnen av brutalt uppvaknande: det var tänkt att bli så bra, men så blev det bara förödande. Han ”sig till ljusets ängel skapar, tills han snärjd dig får”, skall vi strax sjunga i psalmen.

Den kamp att komma något lite närmare Herren Jesus, som Fastan skall vara, börjar då med att vara uppmärksam på frestelserna och försöka undvika att falla för dem. Det blir då en tid för bön om Andens gåva att utskilja vad som hotar att leda bort från Gud.