1:a sön e Trefaldighet

1:a efter Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

228:1-2, 236:-, 258:5-7, 68:-

Om många saker när det gäller tro, måste man tala i bilder. Så är det också i Bibeln. Och inte så sällan används bilder, som blir motstridiga. För att ta ett exempel, så talas det på flera ställen om en byggnad med ’levande stenar’. Vi kan förstå vad som menas, men bilden är ju i sig orimlig: stenar ’lever’ inte.

Vi har det också i dagens texter om dopet. Där sägs det först i Hesekiels profetia, som tydligt handlar om dopet: ”Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena.” Därefter har vi i Ev. fått höra Johannes döparen säga att ”han som kommer efter mig” skall ”döpa er med Helig Ande och eld” Vatten och eld går ju inte särskilt bra i hop, antingen släcker vattnet elden, eller också får elden vattnet att koka bort.

Vad det handlar om är ting som renar. Vatten gör det. Det vet vi inte minst i dessa tider, då vi uppmanas att ofta tvätta händerna. Men en uppgift som eld har är också att rena. I de många masugnarna som en gång fanns i vårt land, blandade man malmen med träkol och satt eld på det. Då skildes järnet från slaggen. Man gör så med andra metaller också. Petrus använder den insikten i sitt 1:a brev, när han talar om att de kristna ”måste utstå olika prövningar”. Han menar att ”äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är förgängligt men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro.”

”Han skall döpa er med Helig Ande och eld.” Det finns en hel del annat att säga om vad dopet innebär och medför, men dagens texter leder oss till att stanna vid att dopet innebär rening och ger oss Andens gåva.

Dopet är den handling, det sakrament som gör oss till Jesu lärjungar. Det måste vara förbundet med tro, men tro enbart räcker inte. Lärjungens nya liv i gemenskap med sin Herre måste grundläggas genom dopet.

Så var det från första början, och jag skall nu låta större delen av min predikan bli en vandring genom Apg. Vid avgörande steg i den framväxande kyrkans liv upptas nya lärjungar just genom dopet.

Det började direkt den första Pingstdagen. När Petrus hade förklarat för folket vad det som hade hänt innebar, och visat hur det hade sin utgångspunkt i Jesu uppståndelse från de döda, frågade man: ”Bröder, vad ska vi göra?” Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.” Och det berättas i Apg. att ”de som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen”.

Här har vi alltså, från första början, att dopet innebar ett renande från allt orent och ont: det ger den grundläggande förlåtelsen för en människas synder. Och det ger henne del av den Helige Ande. Det som på Pingstdagen skedde med apostlarna, sker med var och en som döps, om än med mindre dramatiska yttre tecken.

Efter en tid kom Filippus, och det handlar här inte om aposteln, utan om diakonen Filippus, till Samarien och ”förkunnade evangeliet om Guds rike och Jesu Kristi namn”. Människor kom till tro och blev då döpta.

Det visade sig dock att Filippus som diakon inte kunde fullfölja dopet. Apostlarna sände då dit Petrus och Johannes. ”Dessa kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande, eftersom Anden ännu inte hade fallit över någon av dem. De var bara döpta i Herren Jesu namn.” Så kunde dopet bli fullständigt.

Kretsen som fick höra om Herren Jesus och kom till tro utvidgades sedan med den etiopiske hovmannen. Än så länge rörde det sig om judar, men nu inte bara om dem som bodde i Bibelns land. Sedan folket hade förts bort efter det att babylonierna hade erövrat Jerusalem på 500-talet f.Kr., fanns det judar i många länder.

Filippus, återigen diakonen, hörde hur mannen läste ur Jes. Ja, just ’hörde’, för på den tiden läste man alltid högt. Filippus förklarade att det handlade om en profetia om Jesus. Det hovmannen fick höra gav honom anledning att fråga: ”Här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?” Vi kan notera att flera gamla handskrifter har en vers, som inte finns med i vår bibelöversättning, eftersom versen inte finns i de allra äldsta handskrifterna: ”Filippus sade till honom: ’Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske.’ Hovmannen svarade: ’Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son’.” Han blev så döpt.

Det berättas sedan om hur Jesus uppenbarade sig för Paulus på vägen till Damaskus. Han blev blind, och väl i Damaskus sändes Ananias till honom med budskapet: ”Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande.” Paulus kunde då se igen, ”och han reste sig och blev döpt”. Paulus berättade senare i förhören med honom i senare delen av Apg. att Annanias hade sagt: ”Res dig och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.”

När kretsen vidgade sig ytterligare, var turen kommen till dem som inte var judar. Petrus kallades till den romerske officeren Cornelius i Caesarea, staden vid kusten till Medelhavet. Petrus beskrev Jesus och vad som hade hänt med honom. Då ”föll den helige Ande över alla som hörde ordet”, uppenbarligen märktes det på yttre tecken, som inte närmare beskrivs. I förvåningen över det sade Petrus: ”Ingen kan väl hindra att de döps med vatten, när de har fått den Helige Ande precis som vi?” Och så blev också de döpta.

Det sägs sedan inget om dop, förrän Paulus på sin andra resa kom över till Grekland och till Filippi. Där kom Lydia att få höra honom, och ”Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus predikade”. Då blev ”hon och hennes familj” döpta. Paulus inbjöds sedan att bo hos henne.

Vid sin fortsatta verksamhet i staden blev Paulus och hans medhjälpare Silas häktade. Det blev en jordbävning, men de flydde inte från fängelset. Av händelsen blev fångvaktaren så tagen att han frågade: ”Herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?” De svarade: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj.” När mannen hade fått höra mer om Jesus, tog han med sig Paulus och Silas hem, ”och han döptes genast tillsammans med hela sin familj”.

Senare på resan kom Paulus till den stora hamnstaden Korint. När han predikade skedde det att ”Crispus, föreståndaren för synagogan, … och många andra korintier som lyssnade kom till tro och döptes”.

Om att dopet och Anden hör samman, fast med lite komplikationer, vittnar en händelse i Efesos under Paulus tredje resa. Det har likheter med det som i början hände i Samaria. Det kom några som var lärjungar till Jesus. Paulus frågade då: ”Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?” Men de visste inte något Anden, och sade att de var döpta med Johannes dop. Paulus sade då: ”Johannes döpte med omvändelsens dop och sade åt folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga Jesus.” Då ”döptes de i Herren Jesu namn, och när Paulus lade händerna på dem kom den Helige Ande över dem och de talade i tungor och profeterade”. Så långt Apg.

Genom dopet upptogs också vi en gång i kretsen av lärjungar som tror på och strävar efter att följa Herren Jesus. För de flesta av oss skedde det, i en kyrka som många sekler har funnits på plats, när vi var små. Det betyder att vi inte har några minnen av det. Kyrkan började därför, vid en ålder då människor har blivit medvetna om sina livsval, att konfirmera dem som blivit döpta som barn. ’Konfirmera’ betyder ju ’bekräfta’, och det är en bekräftelse från båda håll, både från Gud och från den barndöpte. I ett slags parallell med händelserna i Samaria och Efesos, sker då en förnyad bekräftelse om Andens gåva.

Med barndop märks inte riktigt det dramatiska steget att bli renad från den grundläggande orenhet och synd som tillhör människans väsen, och att få del av den Helige Ande, nu inte bara den gudomliga livsanden i skapelsen, utan den Ande som leder oss till frälsning. Det blir tydligare i ett vuxendop. Men det är samma sak som händer. Även om vi inte har några känslofyllda minnen av vårt dop, kan vi inse att det är på det sättet.

Låt oss därför vara tacksamma över att vårt liv har fått en helt annan gestalt, att vi lever med nya framtidsutsikter genom att vi är döpta. Men låt oss då också komma ihåg att dopet inte bara är något som skedde en gång för längre eller kortare tid sedan. Vi har att leva som döpta, att göra dopet ständigt aktuellt genom att på dess grund forma vårt liv i tro på Herren Jesus.