19:e sön e Trefaldighet

19:e efter Tref. – 2013  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

553:1-2, 254:-, 270:-, 560:3-4

 

Det är om tro det handlar den här söndagen. Och vi har ju då i Ep. ur Hebr. fått en definition. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” Det är inte helt lätt att fånga innehållet i de grekiska ord som används. Så skiftar också översättningarna av apostelns beskrivning av vad tro är. Den är ”en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser”, känner många av oss igen från gamla bibelöversättningen. ”Tron borgar för verkligheten av det vi hoppas”, är Bo Giertz översättning.

Jag tycker att både Bibel 2000 och Bo Giertz i sina översättningar lägger för stor vikt vid tron i förhållande till hoppet. Det är som om tron på något sätt garanterar det kristna hoppet. Utan tro inget hopp, kunde man säga. Och det är i och för sig riktigt, men jag menar att man börjar i fel ände.

Det är med hoppet man skall börja. Och hopp är något man kan få, om man får ett löfte. Det är då på Guds löfte allt bygger. Det står för sig själv, och det är något som kan ge hopp, som kan bli en levande realitet genom att man tror och litar på löftet.

Det är så i alla texterna idag, att det är Gud som har initiativet. Det är han som sätter upp regnbågen, när syndafloden är över, och utlovar ett nytt förbund med allt levande. Då hade han tidigare gett Noa löftet att klara sig undan kommande katastrof, om han byggde en ark. Det var Gud som kallade Abraham att lämna sitt land och ge sig ut till ett land, som än så länge bara var utlovat. Och hela berättelsen i Ev. börjar ju med att Jesus botar en blindfödd man.

Vi har i vår tradition lagt utomordentlig vikt vid tron, utifrån Luthers upptäckt av det på hans tid bortglömda Paulusordet: ”I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: ‘Den rättfärdige skall leva genom tron’.” Men Petrus har en annan ingångspunkt. Han uppmanar sina medkristna: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.” Det specifikt kristna kommer till uttryck genom det hopp man har, tycks han mena.

Ordningen är: Gud ger ett löfte, som ger människan ett hopp, som hon gör levande för sig genom att tro på Guds löfte. I motsats till vad vår tid med sin centrering på människan och vad hon betyder, börjar det alltså inte med vad man tror, utan med vad Gud lovar, och i många fall gör.

Man får då konstatera att det handlar om ”det vi inte kan se”. Det är ett problem i vår tid, med sin tilltro till vetenskapen. Med den är det ju så att man måste kunna ’se’, i meningen mäta och väga, experimentellt hantera, för att man skall bli övertygad om någonting. Det som inte går att få ner i ett provrör, finns liksom inte. Och man strävar efter att ge s.k. naturliga förklaringar på allt. Människors känslor är bara olika processer i hjärnan. Om man säger det till förälskade människor, håller de knappast med. Det de upplever är något mycket större. På samma sätt är det med tro. Det må vara att den åtföljs av vissa fenomen i hjärnan, men det blir ändå så att man förväxlar orsak och följd.

Samtidigt kan man se att det som Gud ger, går utöver aningen om något osynligt. Jag har alltid tyckt att det är fascinerande, när den blindfödde mannen reagerar på fariseernas bedömning av Jesus som en syndare, som därför inte kan göra något gott: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” För honom var verkligheten, vad som faktiskt skett, viktigare än allt teoretiskt resonemang.

När Jesus talade med Nikodemos om Anden, gjorde han en jämförelse: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.” Vinden kan man inte se, och inte fånga. Men man märker ofrånkomligt dess verkan. Även om man inte kan se Gud, så kan man se hur han verkar, om man är uppmärksam, och inte styrd av förutfattade meningar. Det menar också Paulus i inledningen till sin utläggning av Gud och tron på honom i Rom. Han kritiserar judarna för att de inte har levt efter Guds vilja, fastän de är övertygade om att Gud har gjort den känd genom den Lag han gett sitt folk. Men han kritiserar också hedningarna för att deras liv i gudlöshet: ”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem”, och han tänker då på skapelsen.

I arv från det gamla gudsfolket har vi kristna fått insikten att man inte kan se Gud. ”Han bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se”, skriver Paulus till Timotheos. Men vi bevarar också den gamla övertygelsen att man kan höra Gud, eftersom han har valt att sända ett budskap om vem han är och vad han vill till mänskligheten. Det är intressant att den ordagranna översättningen av Jesu jämförelse med vinden är: ”… och du hör dess röst.” I en storm kan man inte se vinden, men kan minsann höra hur det viner och dånar. Och man ser dess verkan: hur träden svajar, och hur vågorna bryter.

Man kan inte se Gud, men man kan höra hans röst, höra hur han talar genom den Lag han gav Mose, och genom de profeter han sände. Men man kan också se Gud genom att han handlar och ingriper i människors liv. Judisk tro var och är grundad på insikten att ett litet förslavat folk plötsligt blev befriade, och med tiden fick ett eget land, utlovat redan till Abraham. Man lärde sig att förstå historien, som något som präglades av vad Gud gjorde. Det var på grund av folkets avfall till andra gudar, som det besegrades och fördes bort i fångenskap till Babylon. Men det var också genom Guds ingripande som det än en gång befriades, och kunde återvända hem. I det långa loppet håller Gud sina löften. De profeter som uppträdde vid den här tiden, påminde om att det därför alltid finns ett hopp inför framtiden. ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp”, lovade Gud genom Jeremia.

Med Jesus tog Gud ett nytt steg för att göra sig känd. Joh. förklarar det med att ”Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av sin Fader”. Det är något oväntat: ett ord blir synligt. Men med Jesus är det då så att man inte längre är begränsad till hörseln, när det gäller att uppfatta Gud. Om man tidigare hade kunnat få syn på vad Gud gör, kunde man nu se ett tydligt sammanhang mellan Gud och den han sänt och det han gjorde.

Det var ju det som hände för den blindfödde mannen. Det började med att han mötte Jesus, och att Jesus gjorde att han fick sin syn åter. I en ganska lång process ledde det till att han till slut kom till tro. Hela skildringen är ganska lång, och Ev. idag har bara återgett inledningen och avslutningen. Kyrkan tycks i sin tradition ha insett att vi nog inte orkar lyssna särskilt länge.

När man frågade mannen om vem som botat honom, svarade han: ”Han som heter Jesus”, men kunde inte säga något mer om honom. När fariseerna sedan ställde sig tveksamma till Jesus, eftersom han hade botat på en sabbat, då man ju inte fick göra någonting, och fick frågan vad han trodde om honom, sade han: ”Att han är en profet.” Sedan blev det då diskussion om vad en syndare skulle kunna göra, och mannen konstaterade att det dock fanns ett ofrånkomligt faktum, att han kunde se igen, och sade till sist: ”Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.”

När han efter det här mötte Jesus igen, och Jesus avslöjade hemligheten med sitt väsen, kunde mannen till slut säga: ”Jag tror, herre”, och föll ner för Jesus.

Vägen till tro börjar alltså med vad Gud lovar och med vad han gör. För oss som lever i tiden efter Kristi födelse, är det koncentrerat till Jesus. Gamla testamentet blir en beredelse för det, och resten av Nya testamentet en uppföljning. Det börjar med att man på ett eller annat sätt anar att det är något särskilt med Jesus, och leder till att man kan falla ner inför Jesus i tillbedjan och säga: ”Jag tror, Herre.”

Det är en process som kommer att pågå i hela vårt liv. Men tro är alltså inte att fundera över hurudan Gud skulle kunna vara, utan att alltmer föras in i hemligheten med Jesus, och bygga sin tro på den.

                                           Det är Per som berättar något roligt