16 efter Trefaldighet

2016

Luk 7:11-17

I Faderns o Sonens o den helige Andes namn. Amen.

Människans lott är ju detta ;först leva och sedan dö. Livet och döden hänger samman. De går sida

vid sida. Vi lever, men samtidigt hör vi om människor som dör. Runt omkring går det döende

varelse och plötsligt är de borta. Eller vi är borta. Vi hör om det ena och det andra. Vi hör om

människor som står oss nära drabbas av olika slags sjukdomar. Och så är de borta. Och så hör vi om

människor som plötsligt bara somna in…

Döden är dock inget vi människor helst tala om. Det är något vi skjuter framför oss. Astrid

Lindgren brukade prata med sina systrar i telefon. De började alltid med samtalade med orden

döden, döden, för att så har avklarat det temat och så pratade de om annnat. Det var liksom de inte

ville tala om det.

Hur många av oss tala om döden eller vill tala om döden? Döden kännetecknas av lidande,

sorg och död. Livet är på många sätt en jämmerdal. Under pesten på 1500-talet fick tonsättaren och

pastorn Philip Nicolai begrava 1400 medlemmar från sin församling på ett enda år. Vissa dagar

hade han 30 begravningar. Det var onda dagar. Sjukdom, misär, förtvivlan, och inte minst lukten av

död fanns där i luften.

Livet är fortfarande en jämmerdal, även om pesten inte finns här. Vi ser alla krig och

terrordåd. I litanian heter det i en bön: För pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för eld

och våda, för ond bråd död, för den eviga döden. Bevara oss milde Herre Gud.

Döden finns alltid mitt ibland oss. I möte med döden går alltid döden segrande. Men vi kan

dock möta döden på olika sätt. Hur skall vi möta döden?

Vart Jesus än reste, så såg han sjukdomar, missär och lidande. Han såg begravningsföljen,

sorg och klagan och död. Men Jesus hade medlidande. Han hjälpte. Han helade. Han gav blinda

syn. Han helade människor med långvariga sjukdomar. Han väckte till och med upp döda. Han sa

och det blev. Han som sa: varde ljus och det vart ljus. Han sade och den döende fick liv. Det han sa

det hjälpte. Hans hjälpande hand hade makt. Oavsett vilka problem och sjukdomar de hade. Han

kom med en helande hand.

Men hur möta döden? Människor kan ha goda intentioner, ta bra beslut. Osv. Men utan tro

hjälper inget. Han kan aldrig förkasta världens lustar, sin ära, och kan aldrig offra sig för Guds sak.

Utan tro står hon där ensam i nöden, inför alla problem hon möter i världen. Inte minst står hon

ensam inför döden och evigheten.

Inför döden står vi där helt nakna. Då handlar det inte om hur mycket pengar jag har på

banken, hur många vänner jag har på facebook, hur stor min familj är. Människor kan mena att de

lever ett gott liv och mena att de ser goda ut inför Gud. Men vad hjälper det.

De flesta människor vi möter lever här i världen utan hopp för de lever utan tro. De går mot

döden med förskräckelse. Vem skall hålla dem i handen, när de går över?

Det som skiljer människor åt, de vi på möter på vägen, de som går på vägen med oss; Endast

en sak och det är tron. I tron på Jesus möter vi döden på rätt sätt och då är vi aldrig ensamma.

Pastorns huvuduppgift är att förbereda församlingen, församlingsmedlemmarna att dö en

salig död, i lugn och glädje i Kristi armar. Det är att dö i tro på Jesus. Det är att predika Jesus.

Allt annat är sekundärt. Gudstjänsten, liturgin och inte minst predikan har som det som mål.

Och när man genom lagen och evangeliet fått se detta, så står man där inte naken, även om man är

naken, man står, man sitter, man ligger i Jesu rättfärdighetsdräkt, den han åt oss oss förvärvat på

korset och som vi fick i dopet. Jesus som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår

rättfärdiggörelses skull.

Samma dräkt som det nydöpta barnet fick i dopet, ligger man i där på dödsbädden, helig

inför Gud, helig i Kristus Jesus.

Paulus skriver: För mig är livet Kristus och döden en vinst. På andra sidan är det så mycket

bättre. Man slipper allt lidande, man slipper korsets plågor, man slipper alla bekymmer, inte minst

syndens plågor. Döden är alltid en vinst för en kristen, men bara för en kristen.

Det är sant, men samtidigt är döden, din och min sista fiende. Och den kan skrämma en

kristen också. Sorgen finns där även för en kristen, när en när och kär gått bort. Kom ihåg att även

Jesus grät när hans gode vän Lasarus hade dött.

Men Jesus säger: Var inte rädd, bara tro. Jag har segrat över döden. Jag har krossat döden.

Paulus skriver: Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och

syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus

Kristus!

Var inte rädd, bara tro. I tron på Kristus kan vi möta döden utan fruktan. När dödens mörker

närmar sig, när helvetets terror hota fall över oss, har vi ändå inget, nej, inget att frukta. Som det

heter i sången: Ej fruktar jag, då du är när i nåd. Då viker smärtan, aldrig fattas råd, av gravens

fasa ej ett spår är kvar, och döden mist sin udd, när dig jag har.

Kristus håller sitt ord, syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och ett evigt liv, framför

dig och ska föra dig från dödens käftar och skall låta dig se honom med egna ögon, se med evig

glädje, utan tårar. Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Han kommer

en gång ta din hand och resa upp dig ur din grav. Och så ger dig evigt liv.

I Kristus, döden kan inte skilja oss från Guds kärlek. I dopet blev du dödad och i dopet stod

du upp ifrån de döda. Men ändå behöver vi alla dö, ett tecken på synd och ett bevis på att den

slutliga segern av Gud i Kristus ännu inte helt manifesterats. På uppståndelsens morgon skall det

visas sig, det som tog sin början när du döptes. Det som Jesus gjorde med Nains son, Jairus dotter,

Lasarus och inte minst sig själv, han som har helgat din grav, han skall en gång väcka upp dig ur din

grav och säga stå upp och du skall ställa dig upp ur din grav.

Döden är en sömn och vi förväntar då att snart vakna upp ur sömnen. Lika säkert som du

kan se, lika säkert skall vi också få se uppståndelsen.

Tills dess: Låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå

den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu

på högra sidan om Guds tron. Och han väntar på oss. Han har förberett en plats för oss.

Ditt kors skall skina för min blick, när sist jag somnar in, o Herre Jesus Krist. Då viker

natten, morgon bräcker klar. I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar.

I Jesu namn. Amen.

258:1-4

653

258:5-8

400

45

321