15:e efter Tref.

Predikan 15 efter Trefaldighet (II-1983)

i S:t Stefanus Koinonia 4 September 2016

över 5 Mos 4:29-31.  Apg 4:32-35.  Luk 10:38-42

Psalmer: 80, 656, 407, 390B:1-5, 390B:6-8

Firningsämne: Ett är nödvändigt

Predikan

I Faderns och  Sonens och Den Helige Andes namn:

   Vi får följa med evangelisten Lukas in i en by som heter Betania.

I Betania, vid foten av en kulle öster om Oljeberget, utanför Jerusalem,

bodde tre unga syskon; Lasarus, Marta och Maria,

nära vänner till Jesus.

Hos dem bodde Han före och efter det festliga intåget i Jerusalem.

Idag heter orten El-Azarije, efter grekiskans Lazárion,

som byn senare fick sig uppkallad till efter Lasarus,

den döde som Jesus uppväckte, som sen blev biskop i Larnaca på Cypern.

   Här får vi en ögonblicksbild av evighetsbetydelse.

Jesus talar. Maria sitter vid Hans fötter

och lyssnar till Hans ord.

   Marta tänker på allt som hon har att ordna med,

ställer sig framför Herren och vill ha Hans bistånd

att få bort Maria därifrån för att i stället hjälpa henne.

   Jesus är gäst och kommer att äta av den tillagade framdukade maten.

Han skall bo i det städade huset. Han trivs där.

Han tycker mycket om dem alla tre.

   Fastän Han tar Martas tjänster i anspråk svara Han henne ändå:

”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för mycket,

fast bara en sak behövs.

Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

   På modern svenska skulle vi väl säga att

många saker är viktiga, men Endast en sak är nödvändigast.

och detta är också firningsämnet denna Söndag.

Vad är viktigast av allt?

   Lukas berättar en historisk händelse,

som även är en exempelberättelse.

Marta och Maria brukar ses som två olika typer;

den praktiska och den andligt meditativa.

Men vad  Jesus menar  är att nu, i den här stunden,

är Han hos dem, och då kan annat vänta.

Jesus förebrår inte Marta för hennes goda tjänst,

men Han prioriterar vad alla borde göra då Han talar.

Bäst att lyssna uppmärksamt den stund Han talar,

för att sedan handla efter dem.

”Rätt sak på rätt plats vid rätt tillfälle” är idealet.

Det är klokt att summera vad som är allra viktigast,

kortsiktigt och långsiktigt, här och nu.

Frågor om bröd, reformer och avtal stänger inte för evighetsfrågorna.

Tvärt om!

”Låt oss bli ivriga att få äga det som ingen kan ta ifrån oss,

och inte bara med tillfälligt utan ihärdigt lyssnande,

ty även det himmelska ordets frön

brukar plockas upp när de faller vid vägen”,

skrev biskop Ambrosius, som fick döpa Augustinus.

Visst är det ibland svårt att ge sig tid till djup meditativ bön,

när mycket håller på att falla ihop omkring oss.

Det kan kännas som en lyx, men Herren unnar oss den.

Han unnar oss det bästa och det skall inte tas ifrån oss.

   Det finns en fara, som redan urkyrkan kände

med verksamhetshysteri; ”mångahanda bestyr”

som riskerar att vi förlorar den kristna trons centrum.

Därför behöver vi denna berättelse som en varning,

och den varningen är lika befogad idag som då.

Ett tankefel som många gör är att betrakta den inomvärldsliga tiden för sig,

avskild från evigheten.

Det är särskilt vanligt om man inte tror på någon evighetstillvaro alls,

som om värderingar och praxis ”här och nu” måste avvika

från evighetsperspektivet; vad Gud tycker och vill.

I själva verket har allting sin betydelse på sin nivå

längs hela skalan.

   Modernister försöker blanda bort korten och förneka att det finns

en objektiv yttre verklighet som vi kan förnimma och bedöma.

Men både Gud och människor ställer oss till ansvar för hur vi brukat vår tid;

vad vi gjort och vad vi försummat.

   Gud finns oavsett om vi tror på Honom eller inte.

Han behöver inte vårt godkännande för att finnas och verka.

Han säger att vi är skapade till Hans avbild, till att vara Honom lika.

Mycket av den likheten har blekts ut,

till Hans stora sorg och vår olycka.

Evigt liv är inte en automatisk självklarhet.

När vi ändå vänder oss till Gud

så återvänder vi i själva verket till Gud.

Vi kom ju från Honom.

Vi föds in i denna värld, som gick vilse,

och har en hemlängtan till Paradiset.

   Herren längtar efter Sina barn,

men Han kan inte tvinga fram tillgivenhet till Honom.

Med andefyllda ögon får vi se att Herren Gud

inte bara är Israels Gud, utan hela världens Gud.

Gud är en, hos Gud blir man enad och slipper splittring.

”Kom till Mig alla ni som är tyngda av bördor” (Matt 11:28)

säger Herren Jesus, till alla som även är andligen betungade

och känner sin oförmåga att fullgöra Guds vilja.

   Med Sin enhet med Fadern

kan Jesus skänka oss vila och frid,

ja, bara Han kan göra det,

för den är bara Han som är vägen till Gud Fadern.

”Ta på er Mitt ok och lär av Mig,

som har ett milt och ödmjukt hjärta,

så skall ni finna vila för er själ.

Mitt ok är skonsamt och Min börda är lätt”

(Matt 11:29-30).

Bördor har vi alla i våra liv,

oavsett om vi är kristna eller ej.

För de ofrånkomliga bördorna vill Jesus ge hjälp.

Vi får tänka på vad ett ok är,

det är ingen börda utan hjälper oss

att orka bära sådant vi inte orkar annars.

   Det viktigaste med Jesu ok

är ägarens bomärke J-E-S-U-S,

hjälpen är Hans.

Därför skall vi söka Honom och ära Honom

och vi skall ge Hans hjälp vidare.

Evangelisation och Mission handlar om

att en hungrande visar en annan hungrande

var det finns något att äta. AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var av begynnelsen, nu är

och skall vara, från evighet till evighet.

AMEN