14:e sön efter Trefaldighet

DSCF7626cd

 

PREDIKAN  text: Joh. 11: 49 – 52

In nomine…

Överskriften dag är enheten i Kristus, i Honom skall vi alla ha vårt centrum, vår grund. Därför skulle man kunna säga, att dagens djupaste innehåll är försoningen. Då kan vi på nytt påminna oss huvudinnehållet i den. Någon har sagt, att försona i GT betyder utplåna och i NT ömsesidigt förändra. Att försona Gud innebär att utplåna synden, som stört förhållandet mellan Gud och människan. 3 Mos. 1: 4Han skall lägga handen på offerdjurets huvud, så att Herren kan finna behag i hans offer och han får försoning. 5Därefter skall han slakta djuret inför Herren, och Arons söner, prästerna, skall offra blodet. Prästerna sades försona syndare, då de frambar offerdjuret. 3 Mos. 4: 20 Han skall göra likadant med denna tjur som med den första syndoffertjuren. Prästen skall bringa försoning åt dem, och de får förlåtelse. Mose säges också försonat folkets synder, då han liksom en medlare bad för folket om tillgift och förlåtelse. Detta är förebilder till den rätte Medlaren mellan Gud och människor i enlighet med Guds frälsningsplan: Jesus Kristus. Han har återställt den genom syndafallet upphävda vänskapen, krossat bojor och rivit murar och vill ta bort fiendskap och föra fram kärleken, kärleken till Gud och medmänniskan. Jesus är försoningen, lösepenningen för allas skuld och straff. Ty den försoning, som Han beredde, är källan, varur liv och salighet flyter, grunden för alla Guds välgärningar. Ingen är utesluten från denna försoning. Det tillhör nu varje människa att i tro ta emot denna salighetens gåva, som ger evigt liv. Den välkände engelske predikanten Spurgeon säger: Betrakta det lidande och den död, varigenom försoningen skedde, så finner Du vila däruti. Kom ihåg, att inga av de helgon, som nu är i himmelen, har haft något annat försoningsoffer än Kristus.

En kommentar till texten vill peka på det här med prioriteringar. Vi har överstprästen, som skulle prioritera, och hans ämbetstid var bestämd. Så pekas på dagens ämbetsmän, som har begränsad tid och prioriterar. Vem skall ha vård och omsorg, när pengarna inte räcker till alla? Vad kan vi göra? Kanske överskriften idag skulle handla om vår enhet med Jesus och därmed enheten med de svaga och oprioriterade?

 Ser vi så på dagens texter, ger den gammaltestamentliga texten  oss buskapet: Hör Min röst och håll Mitt förbund! Vi är det Nya Israel, därför gäller detta också oss. Ånyo måste det påtalas, att vi inte får leka med synden. Visst, vi kan aldrig bli syndfria i denna fallna värld, men vi måste kämpa mot det onda. Nu skall vi inte sjunka ner i ett pessimistiskt ack, ack, ack. Det sker en väldig kamp mot Själafienden och hans onda anhang! Tänker vi på att allt biståndsarbete i världen är en kamp mot det onda? Tänker vi på att betala skatt också är en kamp mot det onda: socialhjälp, sjukvård, polisväsende och försvar? Dessutom drar nog var och en av oss sitt strå till stacken med motstånd mot det onda.

Håll förbundet – förbundstanken var stark i det gamla Israel. Man hade ingått en pakt, ett förbund mellan Gud och folket med förbindelser från båda håll. Håller man förbundet, skall folket bli Guds egendomsfolk, ett rike av präster och ett heligt folk. Efter det att Mose framlagt Guds buskap, svarar folket: Allt vad Herren har talat, vill vi göra. Vi är det nya Israel. Också med oss har Gud slutit ett förbund. Alltså måste även vi säga: Allt vad Herren har talat, vill vi göra.

               En viktig omständighet måste vi ha klart för oss: Vi är det nya Israel, men Gud har icke förgätit Sitt egendomsfolk. Judarna är fortfarande det folk, som Gud utvalde framför andra folk till Sitt egendomsfolk. Som jag sagt någon gång tidigare: när vi talar om trosuppfattningar, talar vi om kristna, judar och hedningar. Judarna räknas alltså icke som hedningar.

Det andra budskapet: Håll sams i Jesu namn! Vi ser alltså, hur svårt det varit från Kyrkans begynnelse för människor att hålla sams. Ja, varför skulle annars Jesus bedja, att de alla skall bli ett? Det verkar ligga i människans natur att vara sig själv nog och därför kritisera andra. Själafienden har här hittat ett utmärkt sätt att så splittring. Det här är det smärtsammaste inom kristenheten. Efter tusen år av en enad kyrka – visst fanns splittring, men man höll ihop – har splittringen bara blivit värre. Vi har dock ett hopp i den ekumeniska rörelsen. Sedan måste det väl också bli så, att vi inte misstror varandra och vår uppriktighet. C. S. Lewis skriver i sin välkända bok från Helvetets brevskola om hur djävulen onkel Tumskruv undervisar sin unge adept djävulen Malört. Tumskruv beskriver, hur bra det är med präster, som gör församlingen till en klubb, ett kotteri. Där kommer inga kristna krav och sanningar fram så starkt, inte heller nyrekrytering. Så säger han till Malört: Om du inte kan hindra din patient – han har alltså fått en man, som han skall försöka leda i fördärvet – att vara aktiv inom kyrkan, så se till, att han blir en fanatisk anhängare av något parti inom den. Han skall inte fås att ta del i dogmatiska stridigheter. Det är bara bra, om han är ointresserad därvidlag. Jag citerar: Det verkligt nöjsamma är att uppväcka hat mellan dem, som säger ”mässa”, och dem som säger ”nattvardsgudstjänst”… Och alla de rena adiafora – vaxljus och mässkrudar, och jag vet inte vad – ger oss ett underbart verksamhetsfält. Så säger han, att hade hänsynen mellan de olika grupperna inom kyrkan varit större, skulle verkligheten sett annorlunda ut. Nu hade man från Mörkrets rike verkligen arbetat mot detta. Ett citat till: Hade inte detta arbete varit, så skulle den rika mångfalden av gudstjänstbruk inom den engelska statskyrkan kunnat bli en verklig drivbänk för människokärlek och ödmjukhet.

Vi har alla här ett ansvar för varandra. Vi måste som kristna hålla ihop mot världen, inte hatiskt hoppa på varandra. Vi måste erkänna, att vi kommer från olika traditioner och om nödvändigt föra försonliga samtal och försöka förstå varandra. Ur detta kan en större gemenskap växa fram. Den konfrontationspolitik som för närvarande förs av vissa, och som också jag och många andra fått lida av, kan inte få fortsätta. Det leder människor i fördärvet, både troende och icketroende.

Det tredje budskapet: Vi kan bli bättre, ty Jesus har dött för oss.

Förutom det viktiga och underbara budskapet om den Ene, som gjordes till synd för oss alla, så innehåller texten en annan viktig upplysning. Vi har talat om det tidigare, hur viktigt profeterandet var i det gamla Israel. Profeterna fanns i templet och profeterade vid de stora högtiderna. Profeten Amos är en intressant gestalt i detta hänseende. Vid högtiden skulle domsprofetior uttalas, på Herrens befallning, mot andra folk. När Amos framsäger en domsprofetia mot det egna folket, väcker denna bestörtning. Gamla Testamentet varnar också för falska profeter, ibland kallade lyckoprofeter.

Även idag finns lyckoprofeter inom de kristna samfunden, de som säger: ”Allt står väl till.” För att vinna frälsning, måste vi söka den i Jesu blod och vandra på helgelsens väg! Med tiden kom profeterandet att knytas till översteprästen, och vi ser, att så är fallet fortfarande på Jesu tid. I vanliga fall visste profeten, att Gud talade genom honom. När det emellertid gäller Kajafas, vet han inte om, att han uttalar en profetia. ”Ni förstår ingenting. 50 Ni fattar inte, att det är bättre för er, att en enda människa dör för folket, än att hela folket går under.”  51 Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt. Vi skall väl påminna oss om att detta rådslag skedde efter Jesu uppväckande av Lazarus.  Många började ju då följa Jesus. Här fruktade man nu för oroligheter och romarnas vedergällning.

Kajafas hade alltså mer rätt, än han själv kunde ana. Här skulle nu Guds vilja ske och försoningsverket fullbordas. Jesus skulle dö för folket, 52 och inte bara för folket utan också, för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Människosläktet skulle alltså icke behöva straffas och gå under. Alla människor får tillgång till frälsningen. Detta talar också Jesus om i Joh. 10: 16 Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dessa skall Han också ta under Sin ledning, och det skall bli en hjord och en herde.

               Under Jesu ledning, kan vi bli bättre kristna, bara vi kämpar än lite mer.

Framåt, uppåt, Kristi kämpe

Lyft i höjden ditt baner!

Håll din klinga skarp till striden,

Låt ej skölden falla ner!

Från den stora, vita tronen

Herren själv dig manar så:

”Fatta korset, kämpa troget!

Här skall du din krona få.”

 

Framåt, uppåt, allt att våga

För den Vän, som dog för dig!

Trotsa fiender och faror,

Tapper i det helga krig!

Se, från härlighetens höjder

Frälsta skaror blicka ner,

Ropande: ”Låt ingen taga

Kronan, som emot dig ler!”

 

Framåt, tills som de du vunnit

Och fullbordat väl ditt lopp!

Styrke dig i mörka stunder

Evighetens ljusa hopp!

Framåt, uppåt, tills du vapnen

Lägger ner på fridens strand

Och dig livets krona räckes

Utav Jesu egen hand!

(F.J. Crosby)

 

AMEN

DSCF7631c

 

DSCF7636c