15:e sön e Tref.

15:e efter Tref. – 2015    1:a årg.  — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

555:-, 240:-, 243:1-4, 242:4-5

”Jag har lärt mig att klara mig med det jag har”, hörde vi Paulus säga i dagens Ep., ”att vara nöjd med det jag har”, som det heter i Folkbibelns mer ordagranna översättning.

På ett sådant påstående bygger man inget politiskt parti. Då gäller det tvärtom att säga till presumtiva väljare: ’Ni behöver inte vara nöjda med vad ni har. Vi vill se till att ni får det bättre!’ Man vet att det är naturligt för en människa att vilja få det bättre här i livet. Och så lovar man lägre skatter eller högre förmåner, och vet att den fråga som väljarna ställer sig är just: ’Vilket parti kan hjälpa mig att få det bättre?’ Jag har faktiskt predikat över den här texten just på en valdag.

Det är alltså skillnad mellan hur en politiker och en apostel tänker. Men de har ju olika perspektiv på livet. En politiker har tidsperspektivet fyra år, till nästa val. Paulus tänker i evighetskategorier. Och med en evighet, i Guds hand, tänker man annorlunda. Så länge man är tvungen att bara tänka på jordiskt sätt, är det väl naturligt att försöka få det så bra det kan vara möjligt i livet.

Det som politiker appellerar till är människans girighet, fast det vågar man förståss inte säga, för det låter ju inte så bra. Det är en hållning som hör ihop med människans själviskhet. Så man försöker dölja det man är ute efter i fina termer som ’solidaritet’ och annat. Och det är klart, det är också något som människor önskar sig. Vi är skapade till Guds avbilder, och godhet har inte helt försvunnit, ja, kan ju finnas hos många icke-kristna i en utsträckning, som får oss kristna att skämmas.

Men innerst är ändå människans girighet en politikers bästa vän. Och vi kan då notera att girighet sedan gammalt har ansetts vara en av de sju ’dödssynderna’. Det beror naturligtvis på att den så tydligt riktar uppmärksamheten bort från Gud till människan själv, och till hennes uttalade eller hemliga längtan och begär. Det riktar in hennes strävan åt fel håll.

Att det pågår en kamp mellan olika saker som vi riktar in vårt liv på, markerar Jesus i dagens Ev.: ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” Och ni har nog hört att ’mammon’ betyder rikedom och pengar. Den påtagliga frestelsen som om och om igen drabbar oss, är att inrikta våra liv på få mer pengar att umgås med, än att umgås med Gud. Vi kan på sitt se det i hur det har blivit i vårt samhälle. Medan vi på söndagen går till kyrkan för att möta Gud i högmässan, beger sig många till något köpcentrum, som då blir ett slags penningens tempel.

Paulus går så långt, i sitt första brev till sin medarbetare Timotheos, att han säger: ”Kärlek till pengar är en rot till allt ont.” Det är på sätt och vis inte bibliskt att säga så, för rikedom ses i GT som en Guds gåva. Den rike är välsignad av Gud. Det vet naturligtvis Paulus, och han kan ju också säga, utan att vara generad: ”Jag kan leva i överflöd.” Är Gud god, så skall man ta emot det, och tacka honom för det. Men jakten efter pengar och välstånd kan bli en avgud, kan bli att ”tjäna mammon”.

Och då fungerar det också som med all annan tro. När man har fått en aning om något gudomligt, då vill man ha mer. Vi är många här som har lärt känna Gud, och då har insett att han är vår himmelske Fader. Då vill vi vara med honom. En söndag, då vi av olika omständigheter inte kan komma iväg till kyrkan, blir en märkligt tom söndag.

Det är på samma sätt om man har mammon som sin gud. Då vill man ha mer, och jagar efter att få mer välstånd. Också den tron har sina löften, och PR-folket har blivit skickliga på att utnyttja det. I all reklam finns inbyggt budskapet: ’Om du skaffar det här, så blir du lyckligare!’ Fast skall man ha råd med det, så måste man ju ha mer pengar. Och så kan politikerna komma med sitt: ’Rösta på oss, så får du det bättre!’

Det som är vårt problem, är det som kan uttryckas med: ’Man vet vad man har, men det är osäkert vad man skall få.’ Det finns en mänsklig benägenhet att ta det säkra före det osäkra. Även när man är rimligt säker på löftet om vad man skall få, lutar man åt att ta vad man för stunden kan få. Om man ger ett barn valet mellan att få en karamell nu och att få fem om en timme, väljer merparten att ta karamellen nu, och det finns mängder av liknande experiment.

Frågan blir till slut, om man kan lita på löften som ges, och om man orkar hålla ut, tills det är dags för dem att gå i uppfyllelse. Det blir också den djupt andliga fråga som ställs till oss idag: Vågar vi lita på Guds löften. Vi har i GT-texten hört den fascinerande skildringen av änkan i Sarefat. Skulle hon kunna lita på gudsmannens löfte att om hon delade med sig av det sista hon hade, så skulle hon inte längre behöva lida nöd. Hon gjorde det, och löftet gick i uppfyllelse: ”Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren hade sagt genom Elia.”

I Ev. uppmanar Jesus oss att se oss omkring, se på all den godhet som Gud ger i naturen. ”Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, … skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga?” Luther för det här vidare i sin förklaring till första trosartikeln. Till vår tro på vår Skapare och himmelsk Fader hör: ”: att han varje dag försörjer mig rikligt med kläder, mat, hus och hem och med allt som jag behöver för att leva.”

Problemet är att vi vet att det ofta inte fungerar så här enkelt. Vi har just nu fler människor på flykt sedan efter Andra världskriget. De har inget hem längre och inget att äta eller dricka. Betyder det verkligen att Guds löften är tomma? Men beror deras utsatta position på Gud? Nej, den beror naturligtvis på medmänniskor, i deras jakt efter vad som passar dem. Man kan sucka över att Gud inte sätter ett stopp för ondskan, men man kan ändå inte beskylla Gud för något som inte är hans görande.

Samtidigt kan vi se att människor, och då gäller det inte bara kristna, offrar något av sitt eget välstånd för att hjälpa dem. Och det är ju innerst Guds verk, vare sig det beror på att men vill leva efter Guds vilja eller följer vad gudsavbilden manar till. Det är en märklig sida av Guds godhet, som kom till uttryck där i Sarefat: mänsklig barmhärtighet och godhet måste ofta till för att Guds godhet skall kunna flöda. Vår himmelske Fader behöver sina medarbetare!

Det löfte som nu ges oss på nytt är: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Med det löftet bli maningen: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.” Vår tros fader Abraham vågade lita på Gud. På väg för att i lydnad mot Gud offra sin ende son Isak, svarade han på hans fråga om var offerdjuret fanns: ”Gud utser åt sig det får som skall offras.” Han kan naturligtvis ha sagt så för att lugna sin son, men det kan också ha varit en tilltro till Gud, så djupt liggande att han kanske inte själv förstod den. Hur det nu än var, fans där till slut en bagge i ett snår att offra. Det sägs då att ”Abraham kallade platsen ’Herren förser’.” (Jag följer då översättningen i biblar på olika språk, inte Bibel 2000 som översätter hebreiskans ”Herren ser” med: ”Herren utser”. ) Från början framträder Gud som den som förser oss människor med vad vi behöver.

Vad det till slut handlar om, är om vi vågar lita på vår himmelske Fader och hans löften. Som i vanliga livet finns det bara ett sätt att få klart för sig om någon är trovärdig: att lära känna honom. Man skall också rannsaka sitt livs historia: Har Fadern i annat varit trofast och gjort vad han lovat? Och man kan ju samtidigt ställa frågan: Brukar mammon vara trofast? Eller är det så att det lilla välstånd den guden ger, bara leder till att vi blir fortsatt missnöjda?

I stilla tacksamhet skall vi om en stund i offertoriebönen tacka Gud för att han ger oss bröd och vin, och så ta emot det välsignade brödet och vinet som ett tecken på att vår himmelske Fader vill föda oss till både kropp och själv, föda oss både för det här livet och för det eviga!