14:e efter Tref.

Gudstjänsten inleddes med dop av Jouvelinus

DSC_0841cDSC_0845cDSC_0856cDSC_0861c

DSC_0878c

14 efter Tref

2016

Luk 22:24-27

I Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Det uppstod en dispyt bland lärjungar om vem som skulle anses vara störst av dem. Så inleddes

dagens evangelium. Detta sker precis efter att Jesus har instiftat nattvarden. Efter denna stora

händelse uppstår denna märkliga diskussion. Vem av dessa stora lärjungar, dessa 12 utvalda av

Jesus, var den störste? Nu gällde det att ta för sig.

Ja, vem var den störste, vem är den störste? En känd boxare uttryckte sig så här: Jag är den

störste. Jag sa det innan jag visste att jag var det. Jag tänkte att om jag sa det, så skulle jag

övertyga världen att jag verkligen var den störste. Och nu när vi har följt OS; hur många framhåller

inte att de är bäst, störst, ja genom alla tider, inte minst med hjälp av journalistkåren.

Men Jesus sa: Den störste bland er skall vara som den yngste och den som är ledare skall

vara som tjänaren. Men Platan uttryckte sig ungefär så här: Hur skulle en människa kunna vara

lycklig om hon måste tjäna andra.

Vem vill tjäna andra? I Lukas 9 förs samma diskussion. Då säger Jesus: Ty den som är minst

bland er alla, han är den störste. Den uppnedvända världen. Jesus tänker helt annorlunda. Han

tänker inte som de. Han tänker inte som vi. När vi läser i gamla testamentets frälsningshistoria är

det samma sak där. Gud utväljer den yngre, framför den äldre. Han valde den yngre Jakob, framför

den äldre Esau. Han valde den yngre David, framför alla hans äldre bröder.

Två gånger förekommer det grekiska ordet diakonon, i vår text. Det är därifrån vi har fått

ordet diakon. Tjänare, att tjäna.

I Guds rike handlar det om att vara så att säga diakoner. I Guds rike handlar det inte om att

ta för sig och vara herrar. I Guds rike härska man inte, man tvingar inte andra under sig. I Guds rike

handlar det inte om att vara störst och bäst.

Simon Petrus, klippan, är kanske den som var den som framhöll sig mest, han som ville gå i

döden för Jesus. Men hur gick det för honom? Ja, vi vet alla vad som hände med honom, att han

förnekade att han kände Jesus.

Och vi är inte bättre än de 12 lärjungarna, vi faller, vi förstår inte Guds vägar, själva tror vi

oss veta den, vi tror oss veta bättre än honom. Vi är ju störst och vet bäst. Vi är så mycket bättre än

de andra. Och det är alltid de andra som skall göra det… Vi har ofta fel fokus. Fokusera på oss

själva framför andra. Men Jesus säger: Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den

som ödmjukar sig ska bli upphöjd.

Ödmjukhet innebär att bli som ett barn, det betyder att bekänna sin oförmåga att göra något

alls för att bli värdig inför Gud.

Idag har vi fått vara med om ett dop här i församlingen. Det lilla barnet har blivit ett Guds

barn. Det såg inte att vara något speciellt, men det var ett stort under som skedde här i kyrkan idag.

Det var inget han gjorde. Det var Gud som verkade. Dopet handlar nämligen om att få något som vi

aldrig kunnat göra eller få av egen kraft eller förmåga. Men Gud verkade och skapade och födde

den lille pojken pånytt.

Jesus använder barn som exempel, för de kommer med ingenting inför Gud. De behöver

ständig hjälp. De behöver mat, de behöver byta blöjor, de är totalt hjälplösa utan sin mor och far.

Inte minst behöver de kärlek och omvårdnad. Sådan är vår himmelske far.

För Jesus själv kom ner hit till oss, ödmjukade sig och var villig att gå i döden för oss även

för det lilla barnet som döptes idag. Han kom inte ner till oss för att bli tjänad, utan för att tjäna och

ge sitt liv till lösen för många. Han är den store diakonen, tjänaren som tagit korset på sig för vår

frälsning. Hans blod har utgjuts för vår frälsning till syndernas förlåtelse och som idag förmedlades

till lille pojken.

Luther skriver att det ges intet större tjänande än att Guds son blir tjänare åt varje

människa… Vad ligger inte i detta att Guds son blir min tjänare och förnedrar sig så djupt att han

vill ta på sig min jämmer och synd, ja hela världens synd och död.

Änglarna jublade och prisade Gud i himmelen idag. För Kristi kyrka fick ännu en medlem.

Från en kyrka på 12 apostlar, där Jesus sa till dem: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp

dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er.

Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.

Idag är vi miljontals människor i denna enda kristna och apostoliska kyrka. Det är i den

kyrkan som hans kringspridda barn runt hela vår jord är församlade och bli uppbyggda av den store

herden, den store diakonen, den store tjänaren Jesus. Även den nydöpte pojken. Samtidigt blev han

medlem i den lutherska kyrkan Missionsprovinsen och församlingen S:t Stefanus.

Och Jesus bad i sin översteprästerliga förbön, att hans lärjungar skulle vara ett. Jag ber att

de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för

att världen skall tro att du har sänt mig.

Därför söker vår kyrka, Missionsprovinsen gemenskap, kyrkogemenskap med andra kyrkor

som håller fast vid vår lutherska bekännelse. Det är vår kallelse att göra det, vår kallelse är inte att

vara ensamma, vår kallelse är att vara med i ett större sammanhang.

Samtidigt säger Paulus: Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och

kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått i undervisning i. Vänd er bort från dem.

Just idag den 28 augusti firar kyrkan och tackar Gud för den store kyrkofadern Augustinus.

Han försvarade bibelns budskap och inte minst försvarade han läran om nåd allena och kallades

därför för ”Doktorn av nåden.”

Som ni nyligen hörde så heter vår son bland annat Athanasius. Kyrkofadern Athanasius om

någon höll fast vid det Paulus skrev. Han kallas ju även för Athanasius contra mundum vilket

betyder Athanasius mot världen. Under Guds ledning lyckades Athanasius vända den kristna kyrkan

till att bekänna den sanna läran om Jesu sanna gudom, av vilken vi har fått den nicenska

trosbekännelsen, den trosbekännelse som vi varje söndag bekänner oss till. Av hans kamp förstår vi

att enhet bygges aldrig kring minsta gemensamma nämnare utan enhet bygges alltid kring Kristus

och hela hans lära. Luther säger: Den som anser sin lära, tro och bekännelse vara sann, rätt och

viss, kan inte stå i samma stall med andra, som för falsk lära eller är den hängiven.

Du och jag lever här i världen och nu även lille Jouvelinus. Och världen blir inte bättre. Och

det blir inte lättare att var kristen. Vi och han kommer att kämpa mot synden i sig själv, världen,

djävulen. Vi får aldrig glömma det.

Samtidigt behöver vi förstå att allt är Guds verk. Det är hans verk genom det heliga dopet.

Det är hans verk genom Jesu försoning, genom syndernas förlåtelse. När problem och lidande

uppstår så får vi vända oss till Jesu kors. Han känner till allt det vi sliter med och han älskar oss så

mycket att han vill hjälpa oss.

Oavsett hur det nydöpta barnets liv blir, eller för den skull ditt och mitt liv…livet handlar

inte om att vara störst eller bäst. Det handlar inte om egenintrese utan om att vara ödmjuk och sätta

andra högre än sig själv. Som Luther uttrycker det: I tron stiger han upp över sig själv till Gud. I

kärleken stiger han ned från Gud och under sig själv. Just det, under sig själv. Det är att tjäna Gud

och det är att tjäna sin nästa.

Och glöm aldrig att i Guds rike har vi redan allt det vi behöver i vår himmelske Fader. Guds

omvårdnad och hans förlåtande kärleksarmar. Och Kristus har också lovat oss som tror, det eviga

livet.

I Jesu namn. Amen.

68

69

669

57

387

45

59

Postludium

Panis angelicus av Franck 

Pianist: Inese Johansson Sång 

Markus Johansson och Titus Johansson 

DSC_0914c