12:e sön e Trefaldighet

                                             Läsning från Jesaja 48:20-21

                                            Läsning från Galaterbrevet 4

Predikan  text: Joh. 8: 31 – 36

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

 

Vi kan säga, att dagens text har två olika adressater och att innehållet måste förstås utifrån detta. Först och främst är ordet riktat till judarna. I Johannesevangeliet framkommer ofta motsättningarna mellan Jesus och de skriftlärde. På båda sidor gick man till anklagelser och beskyllningar. Judarna slungar Jesus i ansiktet, att Han är besatt, oäkta israel och därtill hemfallen till svartkonst. Jesus svarar med att frånkänna judarna barnarätten hos Israels Gud. Jesus säger, att de har Djävulen till fader. När ordväxlingarna gått så långt, finns ingen möjlighet till förståelse. Någon part måste gå under. Här blev det Jesus.

Det spända förhållandet mellan judar och kristna höll i sig lång tid. Vad betyder dessa Jesu domsord i dag? Ja, här har vi detta med två adressater: När Jesus uttalar Sig mot judarna, gör Han detta i egenskap av Messias. Han gjorde det inte å egna vägnar

Joh. 8:15f. :Ni dömer på människovis, Jag dömer ingen. Om Jag ändå dömer är Min dom riktig, eftersom Jag inte är ensam; Han, som har sänt Mig, är med Mig.

Och

Joh. 12:48: Den som avvisar Mig och inte tar emot Mina ord, han har mött sin domare: det ord Jag har talat skall döma honom på den sista dagen.

Vi kan alltså se, att det inte är vi, som skall döma. Judarna är egendomsfolket. Vi kan ju påminna oss, att vi talar om kristna, judar och hedningar. Judarna räkas icke som hedningar. De kraftiga domsorden var alltså till för att väcka egendomsfolket, som dock icke lyssnade. Däremot får vi inte ta sådant intryck av detta, att vi föraktar judarna.

Nu har också domsorden ett tilltal till oss: Joh. 8:31f.: Till de judar, som trodde på Honom, sade Jesus: ”Om ni förblir i Mitt Ord, är ni verkligen Mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.”

Johannesevangeliet sysslar mycket med Jesu legitimation, att Han kunde ställa de krav, som han gjorde: ”Tro, att Jag är utsänd av Fadern!” Många ”trodde” på Honom, dvs. fattade tillit till Hans Ord, men de flesta gjorde inte allvar av tron. De flesta kom inte fram till att känna sanningen, fick inte ögonen öppnade för sin egen nöd och Jesu frälsande makt.

Före dagens text läser vi ännu ett ord om Jesu legitimitet.

Joh 8:28
Och Jesus sade: ”När ni har upphöjt Människosonen, skall ni förstå, att Jag är den Jag är, och att Jag inte gör något av Mig Själv utan talar så, som Fadern har lärt Mig. Och Han, som har sänt Mig, är med Mig. Han lämnar Mig inte ensam, eftersom Jag alltid gör det, som behagar Honom.” När Han sade detta, kom många till tro på Honom.

Dagens text innehåller två viktiga begrepp: Frihet och sanning. Vad är sanning? Förvisso ingen lätt fråga att besvara.

Ett: Det finns objektiva sanningar: Idag skiner solen. Gräset är grönt.

Två: Det finns subjektiva sanningar: Det är varmt här inne. Din kappa är snygg. Här beror sanningen på vem som uttalar den. Det som är sant för en, är osant för en annan. Vad man skall betänka, att sanningen alltid kommer fram till sist. Därför bör man inte ljuga. Då snärjer man bara in sig i en härva av lögner, och man får stå där med skammen, när sanningen uppdagas.  Jag skulle i detta sammanhang även vilja för fram, att den subjektiva sanningen i vissa fall bör få stå under kärleken till medmänniskan. Om en bekant köpt något nytt, en prydnadssak eller ett klädesplagg, och förtjust visar upp det, så behöver inte sanningslidelsen kräva, att vi, om vi tycker så, påtalar, att det nyinköpta är gräsligt. Varför inte i stället säga något som: ”Vad roligt, att Du fått något, som Du verkligen tycker om.”

Tre: Det finns eviga sanningar. Guds Ord är Sanning – Sanning med stort S. Nu kan man höra förkunnelse om, att Bibeln inte är Guds Ord. Säger man så, ja, då är man en falsk profet. Olyckligtvis är det nu en gång så i världen, att falska profeter skriar högt och därför har lätt att få anhängare.

Guds Ord är Sanning. Ja, Ni vet ju, att Bibeln inte är någon lätt skrift. Vi kommer här i tiden aldrig att förstå allt, som finns i denna Heliga Bok. Och vi förstår ingenting utan den Helige Andes hjälp. Vi måste besinna vad som står på Bibelns sista blad: Upp 22:18ff: Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något skall Gud tillfoga honom de lidanden, som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. Han som vittnar om detta säger: ”Ja, Jag kommer snart.”

Dogmatiken – den kristna trosläran – är nödvändig, då trossatserna är sammanfattningar – fastställda med den Helige Andes hjälp – av de eviga sanningarna, sådana de är oss givna i den Heliga Skrift. Idag finns även bland dem, som kallar sig kristna, ett förakt för formulerade trossatser. ”Nej, fram för Andens frihet”, säger man.. Även detta synsätt måste stämplas som villolära. Här vill jag påminna om vad Peter Bamm skriver i sin bok: ”Så började kristendomen”.

Sid. 340 Fornkristendomens historia är ett enda bevis – som sträcker sig över flera århundraden – för att tron kan försätta berg. Kyrkan har i sin historia alltför ofta hemfallit åt villfarelsen att begagna maktmedel, när det gällde att utbreda tron. Men medveten om sin uppenbarelses sanning har kristendomen alltid på nytt lösgjort sig från århundradenas tvivelsjuka – ett i sanning svårt intellektuellt arbete.

Till de outrotliga fördomar, som den bildade europén alltsedan upplysningstiden släpar på, hör hans otroliga högfärd visavi de teologiska sanningarna. Man förlöjligar teologernas ”hårklyverier” under de första århundradenas dogmatiska strider om Kristi natur, Treenighetens väsen och problemen om synd och nåd. Ett billigt löje! Ingen möda är för stor, när det gäller att finna sanningen. Den som hånar dem, som tar på sig denna möda, visar därmed bara, att sanningen inte betyder något för honom. Den som söker sanningen, måste ibland klyva ett hårstrå i mer än två delar. Och förresten har den moderna människan rent av gjort sig besväret att klyva atomer. Visserligen fann hon därvid inte sanningen, men hon upptäckte åtminstone, att de sanningar som 1800-talets materialism extraherade ur den klassiska fysiken, inte är några sanningar.

Det skulle aldrig ha funnits ett kristet Europa, om inte teologien hade kluvit hårstrån. Vi vet genom biskop Irenaeus av Lyon, att det redan år 187 efter Kristi födelse fanns tjugu olika kristna läror, och år 384 hade deras antal enligt Epifanios stigit till åttio. Ett av de mest fascinerande skådespelen i andens historia är att se, hur villfarelsen ständigt på nytt måste tjäna sanningen. Var och en av dessa irrläror torgförde en speciell idé, som ortodoxin måste ta itu med. Efter varje sådan uppgörelse blev tron starkare och – en villolära fattigare.

Otvivelaktigt hade dogmatiken till att börja med ingen annan uppgift än att begreppsmässigt definiera sanningen. Men genom enheten i anden skapade dogmatiken samtidigt också förutsättningarna för kontinuiteten i kyrkans verksamhet.

Sid 344

”Men när tiden var fullbordad…” sände Gud sin Son. Vi har sett, att denna händelse ägde rum vid en enastående tidpunkt i historien och att inget annat skulle ha kunnat bjuda kristendomen bättre möjligheter för dess historiska framgång än just det ögonblick, då den gjorde sitt inträde i världen.

Sid 345

Kristendomens tvåtusenåriga historia visar, att möjligheterna att angripa uppenbarelsens sanning är outtömliga. Inför detta faktum återstår inte ens för förståndet något annat än slutsatsen, att det, som kan angripas från alla sidor, måste vara själva centrum.

Han avslutar boken:

Den kristna tron är tvåtusen år gammal. Varken yttre eller inre faror, varken filosofiens visdom eller vetenskapens dårskaper, varken beskyddarnas maktbegär eller fiendernas fanatism, varken anhängarnas synder eller heretikernas idealism har kunnat krossa tron. Finns det verkligen någon, som tror, att kristendomen icke kommer att uppleva den dag, som den själv har bebådat?

Tiden är inte evig. Vilka frestelser människoanden i framtiden än kommer att utsättas för, hur långt ut i frestelsernas och villfarelsernas öken dess väg än bär, skall den ändå förbli vad den har varit från begynnelsen. Intill den yttersta dagen kommer människan att vara en Guds skapelse.

Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring, den henne rätt kan bära. Så skriver biskop Tomas. Hörde vi i skriftetalet. Frihet är också ett sådant där ord, som har olika innebörder. En kristen människas frihet – vad innebär det? Ja, vi kan väl säga, att det är en frihet till någonting, frihet att välja.  Visst, vissa saker går inte ihop med kristen tro, men det mesta är inte synd, men kan bli till synd. Denna den kristna människans frihet är samtidigt en frihet från, från träldom under lagen, under Djävulen och köttet. Frihet får man när man erkänner Jesus som Guds Son och Frälsaren. Denna sanning om Herren Jesus frigör genom den sanna tron. Här är det som motsägelsen sätter in: Människorna vill inte se och erkänna sin verkliga situation, sitt behov av frälsning, frigörelse, sin träldom. Judarna hävdar med stolthet, att de som Abrahams barn har ett frihetsbrev i förbundet och lagen. Mot denna uppfattning sätter Jesus sin syn på mänsklighetens radikala syndighet, allas hjälplösa träldom under synden. Verklig frihet kan endast Sonen ge. Den, som i tron binder hela sin existens vid Jesus, den, som förblir i hans ord, han blir verkligen fri. Han blir genom Sonen själv son i Faderns hus. Fridrichsen skriver: Det är en oerhört vansklig och krävande uppgift Kyrkan har fått, när den skall förkunna för världen, att endast den, som Sonen får frigöra är verkligen fri. All annan frihet är självbedrägeri.

Sanningen om Guds kärlek och frälsningen i Jesu blod befriar oss från att stirra oss blinda på oss själva.  Hebr. 12:2: Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. Genom tron på de eviga sanningarna kan vi få kraft till att bekämpa det onda inom och utom oss själva. Vi behöver inte gå ängsliga och tänka: ”Har jag gjort tillräckligt för att vara en god kristen?” Nej, frälsningen ges oss av nåd, gratis. Vi kan genom kännedomen om de eviga sanningarna befrias från otrons tyranni, vantro som kan göra oss ängsliga och betryckta. ”Om ni förblir i Mitt Ord, är ni verkligen Mina lärjungar. (Joh. 8:32) Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” Alltså är det också viktigt att vittna, så att många kan vinna frälsning. En sångare sjunger:

O min tanke flyr hän till det härliga land,

Upp till Jesus, min Broder och Vän.

Till min krona jag trår, men jag frågar ibland:

Skall det bli några stjärnor i den?

Må jag troget då söka den tid jag har kvar,

Samla själar till Frälsarens famn.

Varje blodtvagen själ blir en stjärna så klar,

Som för evigt skall prisa Hans namn.

O vad fröjd, när mig Jesus upptager till Sig,

Om ock någon jag räddade här.

Himlens härlighet blir ännu högre för mig,

Om blott stjärnor i kronan jag bär.

 

Skall det bli några stjärnor i kronan jag får,

När jag avlagt min jordiska skrud?

Skall jag möta med fröjd

På den himmelska höjd

Några själar jag vunnit för Gud

A M E N