11:e efter Tref.

Sida 1 av 7 f Hans-Åkes postilla, 11 e T – 16

Högmässopredikan 11:e efter Trefaldighet den 7 augusti 2016

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Först några påpekanden:

1. I stället för psaltarpsalm sjunger vi psalmen 81:-

2. Under predikan sjunger vi psalmen 98:-

3. Under avdukandet psalmen 45:-

4. Som avslutning försöker vi med den norska psalmen 650:-

Jesus, det eneste, helligste, reneste navn, som på menneskelepper er lagt!

Skriftermål

Dominus vobisqum

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Jes. 2:17 Då skall människans stolthet kuvas, hennes högmod kvä-sas. Herren ensam triumferar den dagen.

Vi kan säga, att denna vers har två sidor. Den ena visar, hur det skall gå för den ogudaktiga, den själviska och stolta människan. På Herrens dag skall hon kväsas och dömas till evigt straff.

Den andra sidan visar, hur det går, när Guds Ande får full framgång med Sitt nådesarbete i ett människohjärta. Den inbillade värdigheten, därav blir intet; det som den naturliga människan är så stolt över. Genom ödmjukheten blir man liten nog, så att man kan komma in genom den trånga porten. Herren triumferar, det betyder, att vi förstår trons betydelse, hur den ger oss kraft att följa Guds vilja.

Här får vi bekänna, att vi ännu besitter egenrättfärdighet och stolt-het, att vi inte alltid låter tron påverka oss till goda gärningar. Samtidigt vill jag varna för, vad jag skulle vilja kalla falsk ödmjukhet. Jag duger inget till, jag är inget, bara en eländig syndare. Visst, till en del är det rätt; men har vi den in-ställningen, vart tar då vårt handlande och vittnande vägen? Vi måste få tycka om oss själva, tänka: vad jag är duktig – det här gjorde jag bra.

Så några versar ur dagens Psaltarpsalm, den 115:de

1Inte oss, Herre, inte oss utan Ditt namn skall Du ge ära, Du som är god och trofast! … 9Israel, förlita dig på Herren, Han är er hjälp och er sköld. Arons släkt, förlita dig på Herren, Han är er hjälp och er sköld. Ni gudfruktiga, Sida 2 av 7 f Hans-Åkes postilla, 11 e T – 16

förlita er på Herren, Han är er hjälp och er sköld. Herren har tänkt på oss och välsignar, Han välsignar Israels släkt, Han välsignar Arons släkt. Han välsignar dem, som fruktar Honom, både mäktiga och ringa.

Ja, Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan Text: Matt. 21: 28 – 31

Gudstjänstfirande församling! Dagens text och ämne ger anledning till några tankar, det som de gamle kallade strötankar. Det första, som faller i ögonen är ordet nej. Ja och nej är ju viktiga ord i det mänskliga livet. Barnets första sorger kommer nog från nej på önskningar, som inte är bra för barnet, vilket det inte själv förstår. Men senare i livet kan ett nej skapa oro och förtviv-lan. Ett nej till en, som behöver hjälp, till en som vill hjälpa. I Bibeln har vi exem-pel på nej till Guds kallelse, bröllopsmåltiden, då gästerna tackade nej.

Ja är även det ett viktigt ord, vilket liksom nej är tveeggat. Ett ja på rätt ställe är utmärkt; när någon behöver hjälp t.ex. Om jaet i stället kommer som svar på frestelser, då är det inte bra.

I dagens evangelium tecknar Jesus två absoluta kontraster. Den förste reagerar häftigt och livfullt. Han är trotsig och självrådig. Han är dock den ärliga ångerns man. Den andre är representant för den slappa karaktären med brist på uppriktighet, en lättjefull man. Poängen med historien tar Jesus fram med sin fråga. I och med sitt svar har de fällt sig själva, vilket Jesus också kon-staterar: ”Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.”

Som alla Jesu liknelser är även denna – med ett modernt ord – klu-rig. Enligt judisk sed begick den förste ett fruktansvärt brott mot allt vad etikett och respekt och vördnad mot fadern hette. Åhörarna måste ha ryst, när de hörde om detta nej. Ändå måste de medge, att denne son gjorde rätt. Alltså du-ger det inte att säga ja, och sedan inte gå skyllande på många hinder. Vad som räddar denne son, är hans ånger. Jesus har här åskådliggjort kärnpunkten i det religiösa förhållandet: Människan måste ta ställning till Guds anspråk.

Tro utan gärningar är död. Det har vi alla hört många gånger. Likaså har Ni hört många gånger det, som jag kommer att säga, men jag tror det tål att upprepas. Många gånger är de kristna världens enda Bibel! Då betyder gär-ningarna mycket. Är man bekännande kristen, har man alltid människors ögon Sida 3 av 7 f Hans-Åkes postilla, 11 e T – 16

på sig. I handling skall den kristna tron visa sig som fordom. De kristna startade fattigvård och sjukvård. Men hur är det i våra dagar, då samhället – med all rätt – tagit hand om dessa vårdformer. Hur är det nu med våra gärningar mot våra medmänniskor?

En sångare sjunger:

I en värld där sorger nöd och smärta bo,

Och där tvivlen härjat månget hjärtas ro,

O, försök att sprida kärlek på din stig,

Ty för solsken gärna hjärtan öppna sig.

Blott en liten handling, blott ett vänligt ord

Sått i tro och kärlek finner fruktbar jord.

Offra dig för andra Herren Jesu lik,

Därigenom blir du lycklig själv och rik.

Och om själv du kommer uti sorg och nöd,

Skall ditt säde giva tröstens himlabröd.

Du skall säll få skörda vad du sått i tro.

Herren själv skall giva styrka frid och ro.

Sprid Guds kärleks solsken, var du än går fram,

Hämta kraft vid korset av Guds Helga Lamm.

Jag läste förresten på Facebook härförleden, att det är något av en väckelse bland muhammedaner i Mellanöstern. De kristnas föredöme i kärlek lär ge resultat.

Ännu en söndag tecknas skillnader mellan ljusets och mörkrets barn. Gud frågar efter helgjutenhet i tro och liv. Det räcker inte med att uppfylla vissa konventioner. Det går inte att möta Gud med ett vördsamt ja, men sedan låta livet präglas av självgodhet och själviskhet.

Religion måste ha yttre former, men dessa måste ha ett sådant innehåll att följden blir ett liv, där tron omsätts i handling. Fundamentalismens fara är, att tron övergår i fanatism och fördömande, i stället för att medföra barmhärtighet. Folkkyrkans problem är, att man nöjer sig med att erbjuda ceremonier, men inte hjälper människor in i en levande tro. I sakramental kyrkotradition finns alltid risken att fly in i ritualer som ersättning för ett liv i kärlek.

Söndagen aktualiserar Lagens ‘andra bruk’: att “lära oss att känna och ångra vår synd och driva oss till Kristus”. Den som, med aldrig så god vilja, försöker leva efter Guds vilja kommer förr eller senare att inse, att det inte är möjligt. Vårt enda hopp är att söka oss till Guds nåd i Kristus. Samtidigt anknyter flera texter till Lagen ‘tredje bruk’: att “visa oss Guds vilja, så att vi lever efter den”. Sida 4 av 7 f Hans-Åkes postilla, 11 e T – 16

För denna och många andra söndagar i Trefaldighetstiden gäller. att det finns en uppenbar fara för moralism. Det kristna livet måste alltid tecknas som ett liv i Kristus!

Vi skall då i korthet betrakta Guds lags tre bruk. Lagens första bruk är att bevara samhällets yttre ordning mot människors onda drifter. Det är i princip samma funktion, som världsliga lagar har. I detta ingår även att den, som bryter mot lagen, hotas med straff.

Lagens andra bruk är, att visa människorna, att de inte förmår leva rättfärdigt. Därför finns det ingen frälsning genom lagen; religiösa prestationer och goda gärningar ger ingen räddning. När människan insett sin hopplösa belä-genhet, kan hon ta emot evangelium om Jesus Kristus. Genom att tro på Honom kan den syndiga människan, genom Guds nåd, få del av Jesu rättfärdighet och räknas som rättfärdig, trots att hon har syndat.

Lagens tredje bruk gäller för de troende kristna. Eftersom de är för-sonade med Gud och inte längre fruktar något straff för sina synder, kan de (ofullkomligt) lyda Guds lag av kärlek till Gud, inte av rädsla eller tvång. Det goda de gör kallas då för Andens frukter.

Lagens tredje bruk handlar alltså om helgelsen. Det kan vara lätt, som predikant och även nyomvänd, att fastna i Lagens andra bruk, det som skall driva oss till Kristus. Det är så lätt att bara tänka på vad Jesus har gjort för mig – och glömma, vad jag skall göra för Hans skull, det vill säga följa Hans vilja och säga ja till Hans befallningar. Att följa Guds vilja blir vårt ja till honom. Lagens tredje bruk visar oss den fallna människans svårigheter att följa Guds vilja. Rom 7:15 f. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag, att lagen är något gott.

Här kan man även tala om Nådens ordning – Ordo salutis, som de gamle talade om. Kallelsen genom evangelium – Uppväckelsen genom lagen (pliktkänsla) – Upplysningen genom lagen (insikt om skuld) – Omvändelsen ge-nom evangelium (insikt om nåden) – Pånyttfödelsen – Rättfärdiggörelsen – He-liggörelsen och behållandet i en rätt tro. Jag skall inte gå närmare i på detta här och nu. Det kan vara något att meditera över, dessa stadier.

Då sade Jesus till översteprästerna och folkets äldste: ”Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.” Dessa Jesu ord måste ha träffat Hans åhörare med oerhörd kraft. Syndarna skulle få komma in i Guds rike före de rättfärdiga! Dagens tema är Äkta och falsk fromhet, tidigare: Sann och falsk rättfärdighet. Den falska fromheten utmärks av att man tror sig kunna bli frälst av egna gärningar. Den sanna fromheten är tro på Herren Jesus och Hans försoningsverk. Idag riktas dessa ord med emfas till oss: före er till Guds rike. Alltså ställs frågan: ”Hur långt har vi kommit på helgelsens väg?” Sida 5 av 7 f Hans-Åkes postilla, 11 e T – 16

Aposteln S:t Paulus skriver i 1 Kor 12:31: Och då skall jag visa er en väg, som är överlägsen alla andra. Vad är detta för, som det hette förr: över-måttan härlig väg? Så följer Kärlekens Höga visa i 13:de kapitlet.

Vi lär oss, att vi av egen kraft inte kan vinna frälsning. Men den, som har sitt allt i Kristus Jesus, måste i handling visa detta. Jak.s brev 2:17

Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.