Årtal i kyrkans historia

30/33 - Jesu död och uppståndelse

Evangelierna ger inte många fasta tidsuppgifter. Lukas anger dock att Johannes döparen framträdde "under femtonde året av kejsar Tiberius regering" (3:1), vilket betyder år 28-29. I sina skildringar av Jesu lidande är evangelierna överens om att Jesus dog på en fredag (dagen före sabbaten), och Joh. anger uttryckligen att denna sabbatsdag också var judisk påskdag.

Man har räknat ut att påskdagen inföll på en lördag åren 30 och 33. Då Jesu verksamhet, utförligare skildrad i Johannesevangeliet än i de andra, sträckte sig över flera år, tycks 30 vara alltför tidigt. Mycket talar alltså för att Jesus dog år 33, då påskaftonen inföll 3 apr. Två dagar senare befanns hans grav vara tom, och lärjungar berättade att de mött honom levande igen.

36 - Pauli omvändelse 

I Apg. 9 skildras dramatiskt hur Kristus uppenbarade sig för Paulus, när han var på väg till Damaskus för att förfölja kristna där. Paulus skildrar sedan själv sin omvändelse i tal först i Jerusalem, sedan inför kung Agrippa (Apg. 22 och 26).

I början av Galaterbrevet skildrar Paulus sin verksamhet som apostel och ger då några tidsangivelser. Det är inte helt lätt att förena dem med skildringen i Apostlagärningarna, men de går rimligt samman, om man utgår från att Paulus blev omvänd år 36. Därefter besökte han Jerusalem och de ledande apostlarna, men återvände sedan hem till och höll sig stilla i många år. Förmodligen läste han under denna tid på nytt skrifterna (vårt Gamla testamente) för att förstå hur de profeterade om Messias/Kristus.

Att Herren kallade Paulus att bli 'hedningarnas apostel' har nog sina skäl. Han var uppvuxen i Tarsos i sydöstra Turkiet och var därför förtrogen med grekiskt samhällsliv. Men han hade också fått rabbinutbildning i Jerusalem med Gamaliel som lärare (Apg. 22:3, känd för att vara mindre inskränkt än andra rabbiner, jfr Apg. 5:34-39). Det blev naturligt för Paulus att fundera över vad som var skrifternas djupare budskap och vad kristen tro kunde betyda för icke-judar.

 49 - Apostlamötet i Jerusalem

De kristna i Antiochia var mer utåtriktade än andra. Då de höll sig till Kristus kom de att kallas för 'kristianer/kristna' (Apg. 11:26). De beslutade sig för att föra det kristna budskapet vidare och kallade då till sig Paulus (som ännu kallade sig Saul) för denna uppgift. Omkr. 46 inleddes den första missionsresan som gick till Cypern och städer i centrala Turkiet.

När det då blev tydligt att många icke-judar lyssnade till budskapet om Kristus, måste frågan om deras plats i den kristna församlingen avgöras. Paulus begav sig till Jerusalem, och apostlarna tillsammans med Herrens broder Jakob samlades. Ledda av den Helige Ande fann de att hedningar som blev kristna inte behövde hålla den judiska lagen. De skulle endast visa hänsyn till sina judiska medkristna genom att avstå från blodmat och följa judisk äktenskapsmoral. Genom beslutet öppnades kyrkan för icke-judar, som med tiden ofrånkomligt skulle bli den dominerande gruppen.

51 - Paulus första brev 

Efter apostlamötet i Jerusalem begav sig Paulus iväg på sin andra missionsresa. Den förde honom över till Filippi i norra Grekland, och så kom det kristna budskapet till Europa.

Paulus kom sedan till Thessalonike (dagens Saloniki). När han reste vidare, fick han höra att en del av hans undervisning hade missuppfattats. För att förtydliga sig skrev han 1:a Thessalonikerbrevet, år 51. Detta är den äldsta 'boken' i Nya testamentet. Det har då alltså gått mindre än 20 år sedan Jesu död och uppståndelse. (Det finns de som menar att Markusevangeliet kan ha kommit ung. samtidigt, men det är osäkert.) Under de kommande 25 åren skulle sedan de flesta skrifter som finns med i Nya testamentet komma till.

 64 - Petrus martyrdöd 

År 64 brann stora delar av Rom ner. Det finns misstankar att kejsar Nero själv var ansvarig. Han fann i alla fall anledning att anklaga de kristna för branden och lät fängsla och avrätta många av dem. Detta var den första större förföljelsen, om än begränsad till Rom. Fram till dess hade de kristna uppfattats som en judisk sekt och kunnat utnyttja den respekt som oftast visades judar. Men det blev allt mer tydligt att kristen tro var något nytt. Med sin bekännelse "Kristus är Herre" sågs den som politiskt tvivelaktig, eftersom endast kejsaren fick anses vara herre.

Traditionen säger att Petrus blev martyr vid detta tillfälle. Hans med-kristna begravde honom på en begravningsplats på sluttningen till Vatikan-kullen utanför den dåvarande staden. Genom generationerna bevarade man minnet av var graven låg, och när kristen tro blev tillåten, byggdes Petruskyrkan över graven. Även Paulus blev martyr i Rom, förmodligen några år senare. Också över hans grav 'utanför murarna' byggdes en kyrka.

 70 - Jerusalem förstörs

Efter lång tid av motstånd mot den romerska ockupationsmakten bröt 66 ett öppet uppror ut i Judeen. Rom sände stora militära styrkor till landet och belägrade Jerusalem. Detta finns utförligt skildrat i Josefos samtida skrift Det judiska kriget. Efter heroiskt motstånd och svält i staden stormades Jerusalem och templet förstördes.

Inför belägringen lämnade de kristna Jerusalem och bosatte sig främst i städer öster om Jordan. De fann ingen anledning att stödja judisk nationalism. Detta medförde emellertid att klyftorna mellan judendom och kristendom ökade. Också de judekristnas inflytande i kyrkan minskade, när de förlorade sin centralort. För judendomen ledde det till att dess gudstjänstliv omorienterades från offer i templet till bön och skriftläsning i synagogorna.

Ett nytt uppror 135 slogs också ner. Kejsaren lät då uppföra hedniska tempel på platserna för Jesu födelse och korsfästelse (vilket gjorde att vetskapen om var de låg bevarades).

95 - Domitianus förföljelse

En någorlunda lugn tid följde för de kristna. Det kunde dock förekomma lokala trakasserier, nog så svåra. Men på mitten av 90-talet, under kejsar Domitianus, utbröt mer omfattande förföljelser. De var särskilt svåra i västra Turkiet, där kyrkan, med Efesos som centrum, var förhållandevis stark. Det är förmodligen vid denna tid som Uppenbarelseboken kom till. Johannes hade förvisats till Patmos och fick där en serie uppenbarelser, som han tecknade ner. Med skrämmande bilder skildras hur världens makter blir allt mer fientligt inställda mot de kristna. Men det grundläggande budskapet är att Gud håller historien i sin hand och till slut skall segra. Det gäller att vara trofast och hålla ut.

110 - Ignatios av Antiochia blir martyr

I Antiochia hade Ignatios blivit biskop. Sedan Jerusalem förstörts var det ett av de tre viktigaste biskopssätena, tillsammans med Rom och Alexandria (alla hade anknytning till Petrus gärning som apostel). Omkr. 110 fördes han till Rom för att där bli martyr. Under resan skrev han brev till de församlingar han besökte. De ingår i den samling av skrifter som kallas De apostoliska fäderna. Dit hör också bl.a. brev som Clemens, den tredje biskopen av Rom efter Petrus, skrev till församlingen i Korinth. Under den tid då skrifterna i Nya testamentet kom till hade mycket i kyrkan ännu inte fått fast form. I Ignatios brev framträder dock kyrkan med den ordning som sedan blivit rådande: biskopar, omgivna av präster och diakoner. Han hade också anledning att bekämpa begynnande villolära och var den förste som använde beteckningen "den katolska/allmänneliga kyrkan".

155 - Justinus martyrens apologi

Kyrkan började nu framträda mer offentligt. Omkr. 155 sände Justinus en Apologi, en försvarsskrift för kristen tro, till kejsaren. Justinus hade studerat tidens olika filosofiska skolor, men först i den kristna tron funnit den 'sanna filosofin'. Han såg sedan som sin uppgift att, utan att bli präst, försvara kristendomen och samtidigt finna anknytningspunkter till grekiskt tänkande. Han skildrar också i sina skrifter hur de kristna vid denna tid firade gudstjänst. Tio år senare vägrade han att offra till kejsaren och blev martyr, efter en rättegång från vilken protokollet finns bevarat.

177 - Irenaeus biskop i Lyon

Den förste store kyrkofadern är Irenaeus. Han kom från Smyrna, där traditionen från Johannes var levande, men blev biskop i Lyon i södra Frankrike. Justinus och andra 'apologeter' hade försvarat kristen tro, Irenaeus blev den förste att mer systematiskt utlägga den. Detta var viktigt för en rörelse som kallas gnosticismen kom med anspråk på att ha ny, andegiven uppenbarelse. Irenaeus viktigaste skrift är Mot villolärarna. Han hävdade att den sanna tron är den som den obrutna raden av biskopar har bevarat från apostlarna, och som finns nedtecknad i de erkända bibelböckerna. Vid en omfattande, väl dokumenterad förföljelse i Lyon slapp Irenaeus undan, eftersom han befann sig på resa, men senare blev också han martyr.

249-251 - Den deciska förföljelsen

Kyrkan växte till och blev på sina ställen en känd del av samhället. Men med sin sammanhållna organisation kom den att uppfattas som ett hot mot kejsardömet, som var på väg att försvagas. Kejsaren Decius inledde därför omfattande förföljelser av kristna. Det var just kyrkans organisation man ville krossa. Därför sökte man arrestera och avrätta ledarna och konfiskera kyrkans böcker. Bland förföljelsens offer finns biskopen av Rom Fabianus, fornkyrkans store bibelutläggare Origenes och Dionysius (som har blivit Paris skyddshelgon). Biskopen av Kartago Cyprianus, som deltog i debatten om vilken ställning biskopen av Rom skulle ha, lyckades hålla sig gömd, men blev ändå martyr några år senare.

301-311 - Den diokletianska förföljelsen

En sista stor förföljelse, av samma anledningar som tidigare, företogs under kejsar Diokletianus. Det som skulle hålla det vacklande romarriket samman var kejsaren, och därför måste alla visa sin lojalitet mot honom genom att offra till honom. Detta hade de kristna sedan länge ansett vara oförenligt med tron på Kristus som ende Herre. Många kristna stod fast i tron och blev martyrer. Särskilt har kyrkan bevarat minnet av unga flickor, som Cecilia och Lucia. Men på många håll var kyrkan ändå nära utplåning. Samtidigt växte en folklig opinion mot förföljelserna: de kristna var ju stillsamma medborgare som inte gjorde något ont.

313 - Ediktet i Milano

Vändningen kom med kejsar Konstantin. Det stora kejsardömet hade delats upp, och Konstantin (som då befann sig i York i norra England) valdes av sina soldater som ny medkejsare. Han beslutade sig för att besegra de andra och själv ta över hela makten. När han närmade sig Rom, och ett slag vid Milviska bron norr om staden blev oundvikligt, fick han en vision. Han såg ett Kristusmonogram i en sol och hörde rösten: "I detta tecken skall du segra." Han befallde sina soldater att måla tecknet på sina sköldar. Efter att verkligen ha segrat utfärdade så Konstantin 313 i Milano ett edikt som gjorde kristen tro tillåten. Den kristna kyrkan hade uthärdat nästan 300 år av förföljelser, åtminstone till och från, men överlevt. Den hade sakta fått anhängare i alla samhällslager och fick så till sist frihet och frid. Understödd av sin mor Helena som blivit kristen (och därför förskjutits av sin man) började nu Konstantin bygga kyrkor på viktiga platser i kyrkans historia, bl.a. födelsekyrkan i Betlehem (delar av den finns fortfarande kvar), Heliga gravens kyrka i Jerusalem och en domkyrka i Rom, Laterankyrkan.

325 - Kyrkomötet i Nicea

Med ediktet i Milano 313 hade kristen tro blivit tillåten. Men då kyrkan öppet kunde träda fram, blev också en del läromotsättningar offentliga. När Konstantin 324 hade tagit makten som ensam kejsare, ville han ha lugn i sitt välde. För att kyrkan skulle få möjlighet att lösa motsättningarna, anordnade han därför 325 ett kyrkomöte i Nicea (öster om den ort där han 330 grundade Konstantinopel som en kristen huvudstad). Den viktigaste frågan var vem Jesus är. En präst i Alexandria, Arius, menade att Jesus stod över alla människor, men att han ändå inte var Guds Son. De som trodde så brukar efter honom kallas 'arianer'. Han bekämpades av Athanasios, som med tiden skulle bli patriark i staden. I Nicea fastställdes att Jesus verkligen är Guds Son. Man antog den nicenska trosbekännelsen, där det sägs att Jesus är "sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern". Kyrkomötet beslöt bl.a. också att en ny biskop skall godkännas och vigas av minst tre biskopar. Delar av kyrkan höll trots kyrkomötet fast vid ariansk tro. Det kom att få betydelse för framtiden, för när mission nådde germanfolk i Östeuropa, blev de arianer.

380 - Kristendomen blir statsreligion    

Kyrkan byggde nu ut sin organisation. Varje stad av betydenhet fick en biskop. I de viktigaste städerna i kyrkans historia blev biskoparna patriarker med ansvar för sin region av kyrkan. Fortfarande var dock kyrkan starkast i östra delen av Medelhavsområdet. Där verkade också de flesta av dem som vi räknar som kyrkofäder. Efter en reaktion mot kristen tro under kejsar Julianus, som därför brukar kallas 'avfällingen', blev Theodosius kejsare. Han beslutade 380 att kristen tro skulle vara statsreligion. På mindre än hundra år hade situationen blivit omvänd: nu var det icke-kristen tro som var förbjuden.

381 - Kyrkomötet i Konstantinopel

Det blev då ännu mer angeläget att få slut på läromotsättningarna inom kyrkan. Vid ett nytt kyrkmöte, 381 i Konstantinopel, bekräftades det tidigare beslutet att inte acceptera ariansk tro. Vidare utvecklades vad tron på Treenigheten innebär. Trosbekännelsens tredje artikel utvidgades: kristen tro omfattar även den helige Ande, "som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras". Det är i den form den fick vid detta kyrkomöte som vi nu har den nicenska trosbekännelsen.

381-384 - Egeria besöker Jerusalem

En spansk nunna, Egeria (eller Etheria), företog en flera år lång pilgrimsresa till Jerusalem och andra kristna platser i Mellanöstern. Under resan förde hon dagbok, vilken till stora delar finns bevarad. I den beskriver hon bl.a. utförligt hur man firade Påsk i Jerusalem. Biskopen i Jerusalem hette Kyrillos. När kyrkan nu kunde framträda öppet, formade han gudstjänster i den nybyggda Gravkyrkan och på andra platser i Jesu lidandes historia, t.ex. procession från Oljeberget på Palmsöndagen. Pilgrimer tog med sig sina upplevelser hem, och så började man överallt i kyrkan på liknande sätt fira Stilla veckan och Påsk. Mycket av detta består fortfarande. I Kyrillos bevarade Dopkatekeser får vi också beskrivningar av hur dop och nattvardsfirande gick till vid den här tiden.

386 - Augustinus omvändelse

Näst efter Paulus omvändelse är kanske den som Augustinus genomgick den viktigaste. Hans mor Monica var kristen, men inte han själv. Som välutbildad lärare verkade han i Milano. I sitt sökande efter grund för livet kom han i kontakt med stadens biskop Ambrosius. Efter en andlig utveckling, som han beskriver i sina Bekännelser, blev han kristen, lät döpa sig och återvände till sin hemtrakt, nuv. Tunisien. I Hippo där blev han 395 biskop. Augustinus har i mycket utformat det som har blivit västkyrkans teologi. Dit hör läran om arvsynden och rättfärdiggörelsen (som Luther anknöt till i sin kritik av senmedeltida teologi), med också om kyrkan och sakramenten. Hans mest betydande verk är Guds stad, som kom prägla också det politiska tänkandet under stora delar av medeltiden.

407 - Chrysostomos dör i landsförvisning

En av kyrkans förnämsta predikanter genom tiderna är Johannes, med tillnamnet Chrysostomos, 'guldmun'. Han var präst i Antiochia och blev berömd för sina predikningar, varav många är bevarade. Detta ledde till att han blev patriark i Konstantinopel. Som statsreligion förväntades kyrkan stödja rådande politik och kultur. Chrysostomos fortsatte dock att leva enkelt och kritiserade de rikas överflöd. Kejsarinnan såg till att han blev avsatt, men folket protesterade och han kom tillbaka. Han avsattes emellertid på nytt och dog i exil vid Svarta havet. Hans öde är dessvärre inte unikt i kyrkans historia: en stor predikant som inte behagade makthavarna blev avsatt och dog i landsförvisning.

410 - Goterna erövrar Rom

Med tiden försvagades det stora romarriket. Från öster pressades det av germanstammar. Länge lyckades man försvara sig genom att sluta förbund med dem, men till slut blev det omöjligt att hålla stånd. Sedan 395 var väldet delat, och dess maktcentrum hade förflyttats till Konstantinopel. Missnöjda med sin behandling erövrade goterna till slut Rom 410. Det västromerska riket bestod ännu en tid, med Ravenna som huvudstad, men 476 avsattes den siste västromerske kejsaren, och ett gotiskt kungadöme tog dess plats. Goternas maktövertagande påverkade kristenheten, eftersom de var arianer. De fortsatte sedan vidare västerut och bildade ett gotiskt rike också i Spanien. Den större delen av kyrkan i Medelhavets kusttrakter förblev dock trogen den teologi som fastslagits vid kyrkomötena.

431 - Kyrkomötet i Efesos

När frågan om Kristi gudom avgjorts, dök nästa problem upp: hur hörde hans gudomliga och mänskliga natur samman i hans person. En del av diskussionen är svår för oss att förstå, eftersom den var så präglad av tidens filosofiska tänkande. Många menade emellertid att det inte var möjligt för gudomligt att beblandas med mänskligt. Ett tredje allmänt kyrkomöte sammankallades i Efesos för att lösa frågan. Man fastslog att Jesu födelse verkligen innebar Guds människoblivande, 'inkarnationen'. Maria födde inte bara en människa, utan också Guds Son. Hon var Theotokos, 'Gudaföderskan', Guds Moder, blev kyrkomötets beslut. Från den allmänneliga kyrkan avsöndrades då kyrkan öster om Eufrat. Den kallas ofta för den 'nestorianska' kyrkan efter sin kyrkofader Nestorios. Den bedrev under många hundra år mission i Asien, ända bort till Kina.

432 - Patrik återvänder till Irland

När romarna fanns i England, blev en del av dem kristna. Under 300-talet blev de emellertid tvingade att dra sig tillbaka, och det blev bara små grupper kristna kvar. Det betyder att norra Europa till större delen länge inte var kristet. Ett märkligt undantag utgör dock Irland. Det beror på Patrik. Han var kristen från Skottland som blivit bortrövad och såld som slav till Irland. Han lyckades rymma, men fick en stark kallelse att återvända som missionär. Efter biskopsvigning i Frankrike kom han så tillbaka 432. Trots hårt motstånd byggde han kyrkor och kloster och organiserade kyrkan. När han dog 461, var Irland i stort kristet.

451 - Kyrkomötet i Kalcedon

Trots kyrkomötet i Efesos fortsatte de teologiska striderna om Kristi naturer. För första gången gav påven, som nu hette Leo, sin mening till känna i de läromotsättningar, som främst präglade kyrkan österut. Men med Augustinus hade teologin fördjupats också västerut. Ett nytt kyrkomöte sammankallades, det fjärde, i Kalcedon (i närheten av Konstantinopel). Ett brev från Leo lade grunden till mötets beslut. Kristi gudomliga och mänskliga natur måste anses vara "utan sammanblandning oskiljaktigt förenade" i hans person. Kyrkor bortom romarrikets gränser kunde inte acceptera beslutet. De menade att Kristi gudomliga natur var överordnad den mänskliga. Fristående kyrkor, som fortfarande består, växte fram: den koptiska i Egypten, den etiopiska, den syrianska och den armeniska. (Det har sedermera konstaterats att mycket av motsättningarna berodde på att man inte förstod varandra, präglade som man var av sina olika kulturella sammanhang.)

452 - Påven Leo förmår Attila att skona Rom

Med sitt brev inför kyrkomötet i Kalcedon hade påven Leo, sedermera kallad 'den store', visat sig vara en stor kyrkoledare. Som Petri efterträdare gjorde han anspråk på att vara gudsrikets ledare på jorden. Han lade så grunden till påvarnas kommande maktställning, både andligt och politiskt. I det vacklande västromerska riket framträdde han också som politisk ledare. När hunnerhövdingen Attila 452 hotade att angripa Rom, fick Leo honom att vända. Tre år senare erövrades dock staden på nytt, nu av vandalerna, men han lyckades förhindra att det ledde till en massaker.

496 - Frankernas kung Klodvig döps

Också i norra Frankrike hade kristen tro försvunnit, när romarna tvingades lämnade området. Ett genombrott för kyrkans mission i de nya förhållandena i norra Europa kom, när frankernas kung Klodvig lät döpa sig. Det betydde också att den allmänneliga kyrkan fick en motvikt mot de gotiska arianerna.

529 - Benedikt grundar klostret Monte Cassino

Med germanstammarnas framryckning i Europa slogs mycket av den romerska kulturen sönder. De som kom att bevara arvet från antiken blev munkarna i sina kloster. Klosterväsendet hade vuxit fram i Egypten redan på 300-talet. I protest mot kyrkans förvärldsligande hade människor dragit sig undan som eremiter, 'ökenfäder'. Med tiden hade några av dem börjat leva tillsammans. Också Augustinus hade samlat människor till klosterliv. Den som lade grunden för klosterväsendet i Europa var Benedikt, från Nursia i mellersta Italien. Hans kloster i Monte Cassino, sydöst om Rom, blev under många hundra år normgivande för alla kloster. En viktig detalj var regeln "ora et labora", "bed och arbeta": munkarna skulle arbeta för sitt uppehälle. De förnäma romarna hade sett sig för fina för att kroppsarbete. Med Benedikts regel fick detta andligt värde. Men samtidigt gavs tid åt studier, och så kom de, som egentligen hade dragit sig undan världen, att bevara romersk kultur.

537 - Hagia Sofia i Konstantinopel invigs

Den siste kejsaren som lyckades förena öst och väst i sitt rike var Justinianus. För att markera kyrkans ställning (och sin egen) lät han bygga den dittills största kyrkan, Hagia Sofia i Konstantinopel ('den heliga Vishetens' kyrka - 'Visheten' är en beteckning på Kristus, i parallell till 'Ordet'). Han lät också bygga kyrkan San Vitale i Ravenna (den sista västromerska huvudstaden). I kyrkans berömda mosaiker avbildas han tillsammans med sin kejsarinna Theodora (som i hemlighet stödde den syrianska kyrkan).

597 - Augustinus kommer till England

Som den förste munk blev Gregorius 590 vald till påve. Han är den andre av de två påvar som hittills fått beteckningen 'den store'. Han reformerade kyrkans liturgi, och det är efter honom som kyrkans traditionella musik har fått sitt namn: den 'gregorianska' sången. Men han ville också stärka kyrkans förhållande till de germanska folken. Till England sände han munken Augustinus (av Canterbury, för att skilja honom från kyrkofadern). Så kom kyrkan åter till England, och också de angelsaxare som hade efterträtt kelterna och romarna blev kristna.

(Fortsättning följer)