Sön. f. Domssönd.

Psalm 488

Psaltarpsalm 670

Psalm 315

Henrik läser en av söndagens texter

Högmässa söndagen före Domssöndagen den 18:de november 2018

S:t Sigfrids kyrka kl 11oo

Liturgisk färg: blå eller violett

Texter: GT Sef. 3: 8 – 17, Ep Hebr. 3: 12 – 14, Ev Matt. 25: 1 – 13.

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

För den oomvända människan och för den kyrkogångsovane synes nog det ständiga talet om synd och syndabekännelse vid varje gudstjänsts början såsom onödigt betungande. Har man kommit en bit på väg, så förstår man det stora värdet, att få erkänna, att man inte lever, som man borde. Att i syndabekännelsen få uttrycka någon särskild gärning, som behöver förlåtas. Vi vet dessutom, att i katolska länder är neuroserna färre, då åtminstone en del av befolkningen får glömma felstegen efter förlåtelsen i bikten, det själavårdande samtalet. Till bikten hör gottgörelsen, att försöka ställa till rätta. Vi behöver nog påminna oss detta ibland: Hjärtats förkrosselse, munnens bekännelse, gottgörelse. Kan tanken på den ständiga syndabekännelsens vara eller inte vara bero på att vi glömt bort Guds helighet och rättfärdighet. Eller är det påverkan från framgångsteologien, som vill göra gällande, att vi kan komma så långt, att vi icke syndar medvetet?

I dagens GT-liga läsning (Sef. 3:8-17) framställs Gud som Domare, hos vilken man kan falla i onåd. Hans straffande hand kan drabba. Alltså låt oss idag bekänna, att vi ibland glömmer Guds helighet och rättfärdighet och vill göra Honom till en snäll gammal gubbe. Låt oss bekänna, att vi inte alltid tar Hans stränga krav på allvar.

I Daniel 12:1 ff. läser vi: Då träder Mikael fram, den store änglafursten, han som beskyddar ditt folk. Det blir en tid av betryck som aldrig förr, från det att folket föddes och intill den tiden. Men nu skall ditt folk bli räddat, alla som är skrivna i boken. Många av dem, som sover i mullen, skall vakna, några till evigt liv, andra till skam och evig fasa. De, som nått insikt, skall lysa som det ljusa himlavalvet, de, som fört många till rättfärdighet, skall stråla som stjärnorna, alltid och evigt. Här kommer trösteorden i sluttiden till den, som vill vandra på den smala vägen och genom den tränga porten, som leder till livet. Trösteord behövs, när vi, särskilt i tider av allvar och begrundan, finner, att vi lever inte alls, som vi borde, att vi inte har den fasta tro, som vi skulle vilja ha, att vi ofta faller, fast vi så gärna ville stå emot.

  Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Vi firar idag Söndagen före Domssöndagen. Studerar vi kyrkoårets utveckling i Sverige, finner vi, att först 1628 får vi en avslutning av året med texterna om jungfrurna och yttersta domen. Kyrkolagen 1686 föreskriver, att man på söndagen före 1:a Advent skall predika över skildringen i Matt. 25 om Yttersta Domen. Men först 1921 införs namnet på den sista söndagen såsom Domssöndagen. Och 1942 kommer namnet söndagen före domssöndagen. Alltså slutar vårt kyrkoår med allvarliga temata. Redan innan kyrkoåret fått en fast form, fanns dock där samma övensstämmelse mellan söndagarna med texter om Jesu ankomst och Jesu återkomst. Under medeltiden hade man ingen enhetlig utformning av kyrkoåret. Man såg inte heller kyrkoåret som en sluten och avslutad enhet. För oss är det tydligare med de olika årgångarna, en övergång från en serie läsningar till en annan.

Vi har idag som text en liknelse av Herren Jesus. Kh Frithiof Grafström i S:ta Klara förs. Stockholm, överhovpredikant f. 1827, d. 1883. Han menar, att man kan likna Herrens liknelser vid tavlor, målade av stora konstnärer. När man först skådar, hänförs man av bilden. Vid eftertänksam betraktelse ser man enskilda ting, som först inte uppmärksammades. Dagens ”tavla” har väl två huvudbilder: Den ena den, att emellan dem, som synes vara Herrens trogna, kan dock en skillnad av avgörande betydelse finnas, samt den andra den, att en stund skall komma, när det blir för sent, för sent till ånger och till bättring

Temat vaksamhet hör ihop med det nuvarande, medan väntan kan sägas höra ihop med både det, som nu är, och det, som komma skall. De fem olyckligas bristande vaksamhet bestod i obetänksamhet. De förberedde sig inte ordentligt. Här skulle nu brud och brudgum förenas inför den stora bröllopsfesten. När han kom, skulle man möta honom och följa honom till festen. Förmodligen är här underförstått, att han kommer från sitt barndomshem med sitt följe för att nu fortsätta festen i det nya gemensamma hemmet. Bröllop är alltid fest och glädje. Förargligt då, att man måste skaffa mer olja. Men det skall väl gå bra. Lite sent kan man väl få komma. Sannerligen, jag känner er inte! Orden måste ha kommit som en chock.

För oss är det nog lite svårt att sätta oss in i den känsla av stor olycka, som infann sig på den här tiden, då man inte fick vara med vid omgivningens stora fester. Jesu åhörare förstod genast den stora olycka och den skam, som de fem ovisa flickorna måste ha känt. Intressant är förhållandet, att de alla somnade under väntan på brudgummen. Naturligtvis tänker man på de lärjungar, som somnade i Getsemane. Men här riktas inga förebråelser mot dem för detta i motsats till örtagårdshändelsen. Samtidigt är det så, att i slutorden heter det: Håll er vakna. Ni vet inte, när dagen och timmen är inne.

Den, som icke är beredd, när Herren kommer, går miste om livet i Guds rike. Det är icke nog med att tillhöra skaran; lärjungen måste ha allt i ordning till att mottaga Herren. När Han kommer, kan ingen rättelse ske. Rättelsen måste ske nu, genast. I morgon kan det vara för sent. Vi kan säga, att detta är vaksamheten mot det redan skedda. Det gäller, att göra upp med det förflutna. Bed om förlåtelse, ställ till rätta, gör bättring. Men vaksamheten är även en uppmärksamhet vänd mot framtiden, vandringen på helgelsens väg.

Wallin skriver:

Vak upp, min själ; låt syndasömnen fara!

Tag dig i tid, ack; tag dig väl tillvara!

I dag, i dag sann bot och bättring gör!

Ty öppen står nu evighetens dörr.

Vi lägger märke till likheten mellan de visa och de fåvitska jungfrurna. Båda grupperna hade olja i sina facklor. De var tända från början, beroende på dåtidens besvär att göra upp eld. Alla somnade. De visa sov i lugn och ro. Överfört på oss betyder det, den som har allt klart i sitt kristna liv. De har Jesu rättfärdighets olja. De fåvitska är de säkra syndarna, de som tror, att allt hänger på deras egna göranden och låtanden. De har aldrig upplevt syndanöd, ånger och behov av bättring. Deras egenrättfärdighetsolja räcker inte.

Håll er vakna – Wallin tar upp detta med vaksamhet: eftersom köttet är svagt. Det är lätt att falla för frestelsen. Han skriver vidare: världen är farlig. Det är lätt att förvillas. Så tycker människan, liksom Eva i paradiset, att trädet var gott att äta av. Man bekymrar sig inte så mycket för varningar. Herren Jesus kommer åter, men vi vet ej dag och stund. Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne. Vi skall snart sjunga i ps. 490: Guds Son en gång i morgonglans skall komma hit igen. Hans stora dag, låt oss med bön och tro påskynda den. De första kristna bad ständigt om Jesu återkomst. I Uppenbarelseboken 22 läser vi slutorden: 20 Han, som vittnar om detta, säger: ”Ja, Jag kommer snart.” Amen, kom, Herre Jesus.  Kom, Herre Jesus, det är Bibelns sista bön. Uppenbarelsebokens innehåll siktar in sig på den bönen. Utan Herren Jesus kan ingen bestå vare sig i ljusa eller mörka tider. Man har sagt, att denna bön i sig sammanfattar alla böner. När Jesus kommer till oss, kan vi lättare möta det svåra i livet, vi får kraft och frid. När Jesus kommer tillbaka, får vi evigt liv och salighet. Vi får förklaring på alla våra frågor.

Vi skall bedja den bönen: Kom, Herre Jesus, till mig! Då påbörjas och fortsätter den process, som slutar på den Yttersta Dagen.  Vi må bedja om Jesu snara återkomst, ty då uppfylls vårt hopp och vår längtan.

En sångare sjunger:

Hur ljuvligt mången gång Den tanken för mig står:

Idag dock närmare jag är Mitt hemland än igår!

Ja, närmare idag Min Faders sälla hus

Med alla boningarna där Och tronen med dess ljus.

Ack, närmare Hans famn, Som hult mot mig sträcks ut,

Där alla bördor få sin grav Och sorgerna sitt slut.

Ack, närmare den stund, Då jag får se min Gud,

Då ingen synd och intet kors Skall trycka mer Hans brud.

Närmare hemmet, Herre, mig drag, Närmare hemmet idag, idag,

Än någonsin förut!

Amen.

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till Koinonians lönefond uppgick till                  Kr. Idag tillfaller kollekten Missionsprovinsen, särskilt då kostnaderna för den senaste kontakten med Nordisk Katolska Kyrkan. På onsdag minns vi Jungfru Marie tempelgång med mässa 1830 ledd av undertecknad. Nästa söndag predikar biskop Göran. Då är det Kyrkostämma efter kyrkkaffet, c:a kl. 1300.

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud själv helge Er till hela Er varelse, så att hela Er ande och Er själ och Er kropp finnes bevarade ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, återkomst! Amen

Trosbekännelsen

Psalmer: 488: – Ljus av ljus, o morgonstjärna, Kriste sanna ljus och dag

670:- Ur djupen ropar jag till Dig, Herre. Herre, hör min röst

315:- En herrdag i höjden är vorden besluten Av Konungen uti det himmelska land

633: 1 – 3 Med himlen det blir som för tio jungfrur, När tiden för festen var inne

633: 4 –  7 De flickor, som först på sin olja gjort slut, Stod utan och bönföll de andra

111:- Kristus kommer – Davids son, Konung utan like

490:- Guds Son en gång i morgonglans  skall åter komma hit, Och alla ängslans skuggor flyr

och världen fylls av liv. Han är densamme, som Han var men klädd i härlighet.

Med solens krona blir Han krönt och stjärnors diadem

Och klarare än påskens ljus, då Han steg ur Sin grav Och krossade det ondas makt

Och dödens udd bröt av, Ja klarare än påskens sol är Herrens härlighet,

När Han på skyar kommer hit och alla Honom ser.

Guds Son en gång i morgonglans skall komma hit igen. Hans stora dag, låt oss med bön och tro

Påskynda den. Guds Son skall komma. Allt, som dolts, skall då bli uppenbart. Vi väntar, ropar

med Hans folk: Kom, Herre Jesu, snart!

Psalm 111

Psalm 490

Postludium