Sön. efter Jul

psalm 125

Sön. e. Jul – 2017    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

125:1-4, 33:-, 112:-, 432:-, 430:4

”Varför då?” Det är frågan som den här söndagen i Julveckan, Juloktaven, ställer. Liksom vid den andra stora högtiden, Påsken, är budskapet så stort och genomgripande att det behövs mer än en dag för att få grepp om det. Varje dag och mässa öppnar sakta hemligheten.

Visserligen skall man om Julen och dess budskap säga som Grundtvig i sin julpsalm: ”Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå”. Men om vi nu måste inse att vi aldrig helt pejlar djupet i budskapet, så kan vi ändå få vissa huvudpunkter klara för oss. När huvudbudskapet är att Gud har kommit till oss genom Jesus, har uppenbarat sig, så blir det som hände inte helt och hållet en hemlighet.

Det börjar då med att svar ges på frågan ”Vad hände?” Skall man fira Jul helt och hållet, skall det vara tre mässor. Den första är midnattsmässan. Då skildras hur herdar i trakten av Betlehem fick besök av en ängel som meddelade: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” Att något omvälvande ägt rum bekräftades av att en änglahär prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Herdarna sökte sig då in i staden för att ”se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta”. Och de berättade då ”vad som hade sagts till dem om detta barn”. Det är vad Juldagens morgonmässa handlar om. Det himmelska budskapet leder till att man gör någonting. Människor som fått en gudomlig kallelse svarar på den.

När det sedan är dags för Juldagens högmässa, är frågan ”Vem är han?” Svaret ger oss S:t Johannes i inledningen till sitt evangelium: ”Ordet blev människa och bodde bland oss.” Det är inte vilket barn som helst som har fötts. Det är Gud själv som har trätt in i sin skapelse för att finnas i den som människa. Barnet är, som profetian utlovade, Immanuel, ’Gud med oss’.

När vi nu är framme vid söndagen efter Jul, blir frågan ”Varför?” ”Vad betyder det som har skett för oss?” Och svaret ger oss S:t Paulus i dagens Ep. ”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under Lagen, för att han skulle friköpa dem som står under Lagen och vi få söners rätt.” Gud blev ett människobarn för att vi skulle kunna bli Guds barn.

I en gammal antifon, som användes redan på 400-talet, heter det: ”Förunderliga utbyte! Människans skapare antar kropp och själ och föds av en jungfru. Utan mans medverkan blir han människa för att ge oss del av sin gudom.” På latin är det: ”O admirable commercium!” ”O beundransvärda kommers”. Det som sker vid Jul ses som en byteshandel. Med Jesus tar Gud emot vår mänskliga natur, och erbjuder i utbyte sin gudomliga natur.

Vi möter den här beskrivningen av vad som hände vid flera tillfällen i våra julmässor. I offertoriet, när vi ställer i ordning för att fira nattvarden, ber vi: ”Låt det saliga byte bli verklighet, som ger oss del av den gudomliga naturen hos honom som blev människa för vår skull.” Och när det är dags för Herrens bön, låter jag den få inledningen: ”Du lät din Son födas band oss som ett barn, för att vi i Ande och sanning skulle kunna bli dina barn; därför ber vi med tacksamhet och glädje”, och så ber, som vi nu med utbytet kan säga, inspirerade av Anden: ”Abba! Fader vår, som är i himmelen …”

”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under Lagen, för att han skulle friköpa dem som står under Lagen och vi få söners rätt.” Aposteln säger alltså att det, utöver att vi skulle ”få söners rätt”, ’bli Guds barn’, handlar om en sak till. Gud sände sin Son för att ”friköpa dem som står under Lagen”. Det är naturligtvis också ett slags kommers. Vi är fångar som köps fria.

Bilderna för att få någon insikt i vad Jesu födelse och gärning betyder växlar. Det handlar om att ”stå under Lagen”, och att vi får vår dom, när vi nu inte lever som den stadgar. När vi lyssnade till GT-läsningen, fick vi en annan bild. Då handlar det mer om att vara fånge hos en fientlig makt. Och då ges det profetiska löftet: ”Därför blev han deras räddare i all nöd.” Gud överger inte sitt folk, utan räddar dem, när de har råkat i fångenskap.

Och Jesaja tillägger:  ”Det var inget sändebud, ingen ängel utan han själv som räddade dem.” Uppgiften är för stor, vår onda fiende för stark, för att någon annan än Gud själv skulle kunna rå på honom. Så Gud sände sin Son, den del av Treenigheten som agerar och utför de gudomliga gärningarna. Och så sjunger vi att ’den stilla natten’ inte bara innebär att ”mörkret flyr, dagen gryr”, utan också att ”räddningstimman för världen slår”.

Allt det här förstod väl ännu inte de två fromma personerna i dagens Ev., Simeon och Hanna. Men Simeon, som hade kommit till templet, ”ledd av Anden”, leddes också till att ana det gudomliga skeende som hade tagit sin början med Jesu födelse. Och så kunde han säga: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid.”

Ja, så blev det. Jesus förkunnade att Guds rike var nära, men det är ett budskap som hotar makthavare av alla slag, världsliga och andliga. Det dröjde inte länge innan man reagerade. Redan i Mark. 3 noteras att ”fariseerna gick ut och började göra upp planer med herodianerna för att döda honom”. Fariseerna, den andligt dominerande gruppen, gick i ohelig koalition med den världsliga makten, herodianerna, kung Herodes följe.

Vi vet vart allt skulle leda: till korset på Golgata. Han som föddes som människa, skulle också dö som människa. Men liksom barnet i Betlehem inte var vilket barn som helst, så skulle hans död inte vara vilken död som helst. Det skulle bli ”ett syndoffer för alla tider”, i sin död ’bar han mångas synder’.

Inför det här blir vår reaktion densamma som Hannas: ”Hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.” Och det är ju just det vi gör när vi firar nattvard.

Redan inledningen ställer oss sida vid sida med Hanna. Uppmaningen kommer:Låt oss tacka Gud, vår Herre”, och vi svarar: ”Det är tillbörligt och rätt.” En viktig sida av mässan är att den är vår tacksägelse för allt vad Gud har gjort genom Jesus. Så blev också den tidiga benämningen, vid sidan av ’brödsbrytelsen’, ’eukaristi’, ’tacksägelse’. Och om vi i högmässans inledning stämmer in i änglarnas sång i julnatten: ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar”, så vill vi nu ”med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga” en annan änglasång: ”Helig, helig, helig Herre Gud Sebaot.”

Sedan är det också så att vi i nattvardsbönen gör som Hanna: ’talar om barnet’, på olika sätt lyfter fram vad som hans liv med tiden ledde till. I bönen som vi använder nu i Jultid påminner vi oss först att ”han föddes av jungfrun Maria genom den helige Ande”, och säger sedan att ”vi firar åminnelsen av hans lidande, uppståndelse och upptagande i härlighet”.

Låt oss nu komma ihåg att vi inte bara skall ’tala om barnet’ med varandra utan med ’alla som väntar på befrielse’. Vi är naturligtvis medvetna om att alla våra medmänniskor inte gör det, men vi kan ju inte veta vilka som faktiskt gör det. Låt oss därför vara frimodiga med vårt budskap om vem barnet i krubban är och varför han föddes.

En sista del av svaret på frågan ”varför” får vi inte glömma bort! När profeten förmedlade löftet att Gud själv skulle komma för att rädda sitt folk, sina barn, gav han också budskapet att ”han befriade dem av kärlek och medömkan”. Vi har en Gud som, trots allt vad vi är och gör, älskar oss och förbarmar sig över oss. I stor tacksamhet låter vi bönen bli: ”I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle klar, en stråle av Guds kärleks ljus, i signad juletid.”

Psalm 432