Midfastosöndagen

Psalm 553

Psalm 76

Midfastosön. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

553:1-2, 76:-, 387:-, 440:6-7

För två månader sedan hade jag att predika över skildringen om hur Jesus förvandlade vatten till vin. Idag handlar det om hur Jesus hade gudomlig kraft att låta fem bröd, plus några fiskar, räcka till mat för femtusen män med sina familjer.

Jesus gjorde ett under med vin och ett med bröd. Hans hemlighetsfulla och välsignande handlande med de materierna fortgår, som vi vet. Med bröd och vin kommer han oss till mötes i nattvarden, och ger oss sina gudomliga gåvor. När han sade åt sina lärjungar att samla upp de överblivna bitarna, där vid Genesarets strand, blir det en bild för hur han lade upp ett förråd av helgat bröd att räcka till också för oss.

Som ni vet, tar Joh. upp händelser och Jesusord, som de andra evangelisterna inte tycks ha känt till. Men just skildringen av brödundret finns med i alla evangelierna. Det måste alltså ha bevarats i minnet som en av de mest signifikanta händelserna under Jesu verksamhet. I övrigt är det nästan bara skildringen av Jesu död och uppståndelse som finns i alla evangelierna.

Med viss förvåning noterar man att det i Joh. inte skildras hur Jesus instiftar nattvarden. Nu är det så att Joh. tydligt sammanställdes senare än de andra evangelierna. Johannes kan då ha tyckt att han inte behövde upprepa det. Vad han däremot gör, är att bevara hur Jesus efter brödundret talade om ’Livets bröd’, och helt tydligt om nattvarden. Det går en linje från brödundret till vårt nattvardsfirande!

Först skall vi dock en liten stund stanna vid en aspekt av brödundret som vi inte får glömma bort. Även om det nu var ett underverk som Jesus gjorde, så är Jesu handlande ändå en förebild för oss: vi skall dela med oss av vad vår himmelske Fader ger oss. Jesus uppmanar oss att be om ”vårt dagliga bröd”, så vi behöver inte känna oss själviska, när vi ber om det. Men när Gud så hör vår bön, är de gåvor han ger något att inte bara bruka för sig själv. Vi skall dela med oss av vårt bröd.

I Ep. idag uppmanades vi till just det: ”Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd”, skrev Paulus till kyrkan i Korint. Mitt i sin stränga kritik av hur de utformade sin tro och sitt liv i församlingen, kom han med uppmaningen att samla ihop en kollekt till de medkristna i Jerusalem, som led av hungersnöd. Nu når det oss som en allvarlig maning. Det Gud ger skall vi dela med oss av.

Aposteln ser det på ett fascinerande sätt, inte som att avstå från något, utan som en investering för en framtid efter Guds sinne. Han menar att Gud i anslutning till givmildhet ”skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning”.

Det finns här en sida av det här med att fasta. Om man i någon utsträckning drar ned på mat under Fastan och avstår från annat av livets goda, så sparar man ju faktiskt pengar. De är inte att behålla för sig själv, så att man ’tjänar in på gungorna vad man förlorar på karusellen’, utan något man skall använda för behövande medmänniskors bästa. Så låter vi ju också Fastan leda fram till vårt fasteoffer, förhoppningsvis stort, på Palmsön.

Men när vi har påmint oss om det här, och det behöver vi nog göra, så vänder vi åter till den tydliga linjen från brödundret till nattvarden.

Vi människor måste få bröd, annars svälter vi ihjäl. Men så som mänsklighetens attityd till sin Skapare är, är det jordiska livet förgängligt. Oviljan att leva som Gud vill, avskär oss från livets källa. Då ges oss dels en gudomlig källa till liv i dopet, dels en måltid med ’bröd från himlen’, ett bröd till evigt liv, i nattvarden.

När Jesus frestades, sade han, trots sin hunger, att människan lever ”av varje ord som utgår från Guds mun”. Vi skall vara tacksamma för att Herren har gjort det här mer påtagligt genom sakramentet. Guds Ord som föda för evigt liv gestaltas i nattvardsbrödet. Herren Jesus öppnar porten till ett liv, som ligger bortom det vi får här på jorden.

Så har nattvarden blivit den unikt kristna gudstjänsten. Läsning av heligt ord och predikan finner vi i de flesta religioner, och ibland också en välsignad måltid, som i den judiska påskmåltiden. Men den gemenskap som en måltid ger, fördjupas i nattvarden till att ge påtaglig gemenskap med Herren själv.

Paulus understryker det här, när han skriver till de kristna i Korint: ”Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett, är vi som är många en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.” Det grundläggande för en kristen församling är att vara ”de heligas gemenskap”, det är så viktigt att det finns med i dopbekännelsen, den som vi har som den Apostoliska trosbekännelsen, även om det där som en synonym till ’gemenskap’ talas om ’de heligas samfund’.

Uttrycket är en översättning av latinets ’communio sanctorum’, ett uttryck som är dubbeltydigt, och där båda betydelserna är värda att komma ihåg. Det han betyda ’gemenskapen med de heliga personerna’, och handlar då om den trons gemenskap som skall formas i församlingen. Men det kan också betyda ’gemenskapen med de heliga tingen’, och handlar då om sakramenten som grund för livet i kyrka och församling.

Paulus ord anger ju båda sakerna: brödet ger gemenskap med Kristi kropp, och det gemensamma brödet leder till att vi blir ”en enda kropp”. Vi har kommit att inse att det här att Herren bröt brödet är en viktig del av mässan, att vi bör påminna oss om att det sker, inte bara för att brödet skall spridas ut och bli till nytta, utan för att det skall bli något som samlar oss till en helgad gemenskap i tron.

Vi upprepar ju också apostelns ord. Först säger celebranten, när han bryter nattvardsbrödet: ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp.” Och alla svarar och anger därmed vad det leder till, när det delas ut: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.” Om vi nu än, av praktiska skäl, inte har ett enda bröd, så har vi i alla fall större oblater som bryts i mindre delar, så att det antyds att vi får bitar av ett större, gemensamt bröd.

Att brödundret är ett föregripande av nattvarden framgår av att det, i alla evangelierna, beskrivs med ord som sedan återkommer, när Jesus instiftar sakramentet. ”Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där”, hörde vi i dagens Ev. De andra evangelierna noterar dessutom att Jesus bröt bröden, precis som han senare skulle göra vid nattvardens instiftande: ”Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ’Ta detta, det är min kropp’.”

Alla de här fyra handlingar tar form vid våra mässor. För att Herren skall kunna ’ta’, måste vi ge något, och därför bär vi i offertoriet fram bröd och vin. Vi stämmer sedan in i den helgade tackbönen, på prästens uppmaning: ”Låt oss tacka Gud, vår Herre”, vilket vi betygar är ”tillbörligt och rätt”. Brödet bryts sedan, och ges oss. Så som Jesus gjorde vid brödundret och vid den första nattvarden, så gör han nu i mässan: ’han tog, tackade, bröt och gav’, vid nattvarden naturligtvis åtföljt av vinet.

Att brödet är hans kropp skulle Jesus sedan ange i den undervisning som följde efter brödundret. ”Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. … Och brödet som jag ger är mitt kött, för att världen ska leva.” Alldeles påtagligt ger ”brödet som vi bryter … delaktighet av Kristi kropp”.

Den del av nattvarden som är offertoriet, som ger möjlighet för Herren att ’ta’, är på sitt sätt särskilt framträdande i dagens Ev. Frågan ställdes ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” Aposteln Andreas svar blev: ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar.” Det vi nu råkar ha, mycket eller lite, skall vi bära fram till Herren. Vi gör det med lite bröd och vin och vatten vid mässans offertorium. Men vi förenar det med vår kollekt, som ju antingen går till Herrens verk i sin kyrka, eller till några av ’hans minsta bröder’, i vetskapen att ’vad vi har gjort för någon av dem, det har vi gjort för honom’, för Herren Jesus själv.

Så ger oss kyrkan idag, mitt i Fastans vandring i kamp med ondskans makter, en söndag då vi räcks Livets bröd. Med stor tacksamhet tar vi emot det, och då också löftet att det ständigt räcks oss, när vi samlas för att fira mässa. Men vi glömmer inte bort att det bröd som ges oss som ”vårt dagliga bröd”, är något som vi skall dela med oss av.

Psalm 387

Psalm 45

Postludium