Juldagen

Juldagen – 2018    2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

119:-, dansk, 122:-, 121:-, 127:-

Det är något barnsligt med kristen tro, tycker många. Det gäller det yttre. Det märktes tydligare förr, då mängder av barn gick i söndagsskolan, utan att det ledde till att fler gick i kyrkan som vuxna. Och fortfarande är det många som har haft en enda kontakt med kyrkan, och det var när de döptes strax efter att de blivit födda.

Men det kan gälla innehållet också. Mycket av det som berättas i Bibeln, och för den del om Jesus, kan väl ingen förnuftig människa tro på, tänker många. Att tro på det där med under, det är som att tro jultomten finns. Det är spännande för barn, men när man har växt upp, får man klart för sig att det är någonting man roar barn med.

Kristen tro är något barnsligt. Egentligen vet man inte hur rätt man har. För det som hör ihop med barn handlar inte bara om att vara omogen och att ofullständigt förstå hur saker och ting verkligen förhåller sig. Det finns något positivt med att vara barnslig också. Då handlar det om att enkelt ta saker som de kommer utan att krångla till det, som vi vuxna ju har förmåga att göra. Det handlar om att möta andra med tillförsikt att de vill ens bästa. Naturligtvis får ett barn ganska snart klart för sig att man inte kan lita på vem som helst, men det där att utgå från att man måste misstro andra, är inte ett barns livshållning.

Att kristen tro är barnslig har på sitt sätt sin grund i att Jul är den inledande kristna högtiden. Det handlar om ett nyfött barn. Kyrkoårets två centrala högtider handlar om livets början och slut, om ett barn som föds och om just den människans död. Men båda sakerna ges ett gudomligt sammanhang, och därför öppnar för något utöver det vanliga.

Det hör gudomliga tillägget syns tydligast vid Påsken, då budskapet når oss om att döden inte står som det obevekliga slutet på det mänskliga livet. Men också Julen för med sig en gudomlig hemlighet, på sätt och vis svårare att se. Här finns ju inget så märkligt som en tom grav, utan något mycket vanligt, ett barn föds. Även om omständigheterna var enklare än vad vi är vana med, så är det inte svårt att föreställa sig hur det var.

Men redan här börjar alltså det barnsliga i vår kristna tro. För det som med bestämdhet meddelas är ju att det trots allt inte var ett vanligt barn som föddes. Det var Gud själv som bestämt sig för att bli människa. Det fick herdarna på sitt sätt reda på av ängeln: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” I det som utgör julhögmässans Ev., inledningen till Johannesevangeliet, sägs det ännu tydligare: Det gudomliga Ord som fanns från början, före allt annat, ”blev människa och bodde bland oss”, ”blev kött”, om vi skall använda det gamla uttrycket.

Det har här en gudomlig hemlighet, lika mycket som i Påskens budskap om en människa som uppstår från de döda. Så heter det också i en gammal antifon, tonsatt av många: ”O magnum mysterium”, ”O stora hemlighet”. ’Hemlighet’ betyder här naturligtvis inte någonting som man försöker gömma, utan något som det är svårt att förstå sig på. Det som till det yttre ser ut att vara något helt vanligt, att ett barn föds, rymmer i själva verket en stor hemlighet. Det handlar alltså inte om att barn vilket som helst, utan om Guds Son som har kommit till oss.

Nu har vi sedan 1:a sön. i Advent förväntat oss något annat. Då var det profetiska löftet: ”Se, din konung kommer till dig”, och han skulle vara ”segerrik”. Det stämmer ju inte alls in på ett nyfött barn, som i allt beroende av att bli omhändertagen. Så var det inte heller i an annan av profetiorna, den om ”Betlehem i Efrata”: där handlade det om ”en härskare över Israel”.

Men det här var nu inte det enda som sades i profetiorna. Vi har idag hört Jesaja förmedla det gudomliga löftet: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given.” Och profeten hade dess för innan sagt att ”jungfrun skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel”, ett namn som ju betyder ”Gud med oss”.

Men även om det som skedde var i enlighet med de profetiska löftena, om än inte dem man i första hand tänkte på, så förblir det en gudomlig hemlighet. Gud är ju inte det första man tänker på, när man ser ett nyfött barn. Här finns en rad av motsägelser. Gud, som är den som har skapat världen och allt vad den rymmer, blir själv en skapad varelse. Han som är starkare än allt annat, blir något ytterst svagt och hjälplöst. Han som är den evige, går in under tidens villkor, med ett liv av bara lite drygt 30 år framför sig.

Men kristen tro är alltså barnslig, i den meningen att vi inte får en riktig bild av Gud, om vi inte tar med barnet i krubban i Betlehem. För det handlar inte bara om en Gud som man måste falla ner i vördnad inför, som Jesaja, han med profetiorna om barnet som skall födas, hade upplevt. Han hade fått se Herren, där ”han satt på en hög och upphöjd tron”, och varit tvungen att säga: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar.” Många liknande erfarenheter berättar GT om.

Men nu har Gud, säger oss Julens evangelium, blivit ett nyfött barn. Och ett sådant känner vi ömhet inför. Om vi känner oss lite rädda, så är det för att vi inte skall skada det, inte skall kunna ta hand om det på rätt sätt. Gud är inte bara någon att frukta, utan också att vilja ta hand om. Vår bön i ett liv som inte alltid är lätt, är naturligtvis att Gud skall bära oss i sin famn, men här är det vi som förväntas ta honom i våra armar.

Ja, med Jul blir mötet med Gud mycket enkelt och barnsligt. Högmässans Ev. började med det mycket stora, det som var långt före denna världen: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” Men det skedde att ”Ordet blev människa”, ”blev kött”, och så kan Johannes inleda sitt första brev med att betyga, som vi hörde i Ep.: ”Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende.” Det är Julens gudomliga hemlighet: Gud kan vi ta på!

Med det här blir också livet i den kyrkan på många sätt barnsligt enkelt. Julens hemlighet, ja, hela hemligheten med Jesus, kommer man inte åt med predikningar och föreläsningar. Sådana behövs, det visar ju NT med apostlarnas undervisning om hur man skall förstå vem Jesus var och vad det han gjorde betydde. Men mer handlar det om enkelt berättande om vad som hände med honom. Barn vill veta hur det är, det är först i andra hand de frågar vad det beror på.

Och det är också barnsligt i den meningen att man lär sig genom att göra och öva. Man förklarar ju inte tekniskt hur man knyter en sko, utan man visar hur det går till, sedan får barnet pröva själv och sakta men säkert lära sig hur man gör. Så lär man sig också hemligheten med Jesus genom att tillsammans med andra fira gudstjänst. Man lär sig att be och, inte minst, lär sig att umgås med honom genom att fira nattvard. Det är till att börja med lika enkelt att förstå sig på, som det här med ett nyfött barn. Att hålla måltid tillsammans med andra är något vi alla vet vad det är.

Men sakta med säkert förs man med nattvarden in i hemligheten med Jesus. Det som till det yttre är en enkel måltid med bröd och vin, rymmer en hemlighet. Det är honom som föddes i Betlehem som vi möter och får gemenskap med. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem”, heter det i en psalm, som dessvärre har lite för knepig melodi att sjunga, ”O, sakrament, som oss i nåd bereder, att Gud, den evige, på jorden se.”

För att vi skall passa in i det här att kristen tro är barnslig, krävs att vi själva blir barnsliga. Det var vad Jesus skulle komma att säga: ”Jag prisar dig Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för små barn.” Att vara vuxen, med ett förnuft som alltför ofta blir begränsat av förutfattade meningar, leder inte rätt. Det är inte så man kommer hemligheten med barnet i Betlehem. Det sker genom att man själv blir som ett barn, med den enkelhet och tillförsikt som präglar ett barn.

Julens maning blir därför: Gör som Gud, bli ett barn!