Juldagen

Psalm 119

Juldagen – 2017 — 1:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

119:-, dansk, 122:-, 432:-, 127:-

Vad gör man när det är stopp i avloppet? Ja, man tar fram den där flaskan med något slags kemikalie, och läser på anvisningen och gör efter den. Fungerar inte det, ringer man föräldrar eller barn, beroende på ålder, eller någon vän, och hör vad de har att föreslå. Hjälper inte heller det, finns det bara en sak att göra: man får ringa efter en rörmokare. Och när han kommer, ja, ’han’, antalet kvinnliga rörmokare är ju inte överdrivet stort, då blir man glad, för nu skall allt kunna ordna sig.

Det finns en alldeles påtaglig likhet mellan den här banala erfarenheten och Jul. I hela Advent har vi sett fram emot att en som vi behöver skall komma, och som därför är efterlängtad. För det är dessvärre så, om vi skall vara ärliga, att vi människor stökar till livet, bortom vad vi kan ställa till rätta. Det gavs en instruktionsbok om hur man skall göra, i GT:s lag, och den finns fortfarande, men problemen kvarstår. Och det kom människor med goda råd om hur livet skall formas, så att det blir bra. Vi kallar med profeter, och dem är det ännu värt att lyssna till.

Det som är Julens budskap är att det nu har kommit en som kan ställa i ordning det som varken gudomliga instruktioner eller benådade människor räckte till för. Gud själv har kommit till oss, till vår trasiga värld, för att ordna upp i röran. Våra tankar går idag till den heliga natten i Betlehem, där Guds ängel meddelade: ”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad.”

Det gudomliga budskapet nådde oss på nytt i natt, och när det nu har blivit dag, tänker vi igenom vad det betyder. För, som det ofta blir när Gud handlar, är det inte riktigt vad vi kunde förvänta. Gud kommer till oss, och så handlar det om att ett barn har fötts! Är det inte alldeles för alldagligt, det som Julen handlar om?

Ja, många kommer naturligtvis inte längre. De gläds åt det nyfödda barnet, så som man oftast gläds åt vilket nyfött barn som helst. Kanske blir man tacksam över att man själv och ens egna barn fick födas under bättre förhållanden, och kanske skänker man också en tanke och en liten slant till dem som har det mer som Maria och Jesusbarnet, när vår värld nu ser ut som den gör.

Och det är ju bra så! Men då har man ändå bara skrapat på ytan. Om barnet i krubban sade alltså ängeln: ”I dag har en Frälsare fötts åt er.” Julbudskapet väcker frågan: kan det verkligen vara så? En som har uppdraget att frälsa, att rädda oss, borde väl vara kraftfullare än så? Nu är det ju han själv som behöver vård och omsorg, för att kunna räddas till ett fortsatt liv.

Här ligger en gudomlig hemlighet, som vi inte kan förundras nog mycket över. När nu Gud hade lovat att sända en Frälsare, hade han kunnat koma med ”med makt och stor härlighet”. Men då hade det ju varit skrämmande! Herdarna blev ju förskräckta redan av att få se änglar. Vi skulle ha tvingats anpassa oss till honom av rädsla.

Nu kom han som ett litet barn. Som fr Hans-Åke påminde om i går, betyder det att vi fylls av ömhet och tillgivenhet. Gud vill inte göra oss rädda, utan att vi skall bli glada. Han anknyter till en egenskap, som han har skapat oss med. Vi ser det om och om igen vid naturkatastrofer: det finns nästan alltid någon som tar sig an små barn som har blivit ensamma. Så Gud kom till oss just som ett barn, som väcker vår tillgivenhet.

Men det betyder också att när han nu själv skulle komma för att reparera sin skapelse, så gjorde han det helt på de villkor han hade gett för att vara en människa. Och då måste det börja med att han blev ett hjälplöst litet barn. Vi kan förstå att Gud noggrant utvalde och benådade den kvinna, Maria, som skulle bli barnets moder, han måste ju lita på att det fick alla de omsorger ett nyfött barn behöver.

Men att Gud valde att komma som en av oss människor, visar också på högheten med att vara människa, en höghet som vi så ofta förnedrar. I skapelseberättelsen markeras att

människan skapades till ’Guds avbild’. Julbudskapet bekräftar detta, när vi inser att barnet i krubban är, som vi hörde i Ev., ’Ordet som blev människa’, det gudomliga Ordet, en gång verksamt i skapelsen, det ’genom vilket allt blev till’. Han har kommit för att ge oss möjlighet att bli vad vi som människor var avsedda att vara: ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn.”

Alla kommer inte till den insikten, när de stannar inför julkrubban och sjunger de älskade julsångerna. Aposteln noterar också, som vi hörde i Ep.: ”Erkänt stor är vår religions hemlighet.” Jag gillar inte riktigt översättningen, ordagrant blir det ’vår gudsfruktans hemlighet’. Bo Giertz översätter: ”den hemlighet, som vi tror på”. Till Julen hör enträgen bön att få nåden att inse vad som sker i det som skedde. Och man behöver då bara komma ett litet stycke på väg för att kunna glädjas åt att det vi sjunger om är verkligt och livsavgörande. Vi sjunger inte de gamla julsångerna därför att de främst ger så fin julstämning, utan därför att de formulerar vad vi har fått nåden att tro.

Då blir Julen inte bara ett minne av vad som hände för så där 2000 år sedan. Det är något som nu sker på nytt. I en av de finaste dikterna från den tidiga högkyrkligheten, tyvärr med lite för krånglig melodi i psalmboken, skriver Elis Erlandsson: ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem.” I nattvardsmässan föds Jesus på nytt och alldeles påtagligt i vår mitt.

”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet”, är det centrala budskapet i det traditionella Ev. för Juldagens högmässa. Hur det hänger ihop med nattvarden förstår vi bättre, om vi låter det bli ordagrant: ”och Ordet blev kött.” Med Jesus kom Gud själv materiell gestalt. Då i Betlehem var det, tydligt för alla sinnen, som människa. Till ”vår gudsfruktans hemlighet” hör att hans materiella gestalt nu är bröd och vin. Det enkla kvarstår: då ett litet nyfött barn, nu en enkel måltid. Ändå säger vi med dikten: ”O, sakrament som oss i nåd bereder, att Gud, den evige, på jorden se.”

Han som föddes i Julnatten, föds nu i kyrkan, när vi samlas för att möta honom i Ord och sakrament. Vid mässan är vi som herdarna, vi samlas kring ’den Frälsare fötts åt oss’.

Men det är mer personligt än så. Vi har en julpsalm av den danska prästen och diktaren Grundtvigs, som av någon anledning inte fått plats i vår psalmbok, som börjar med det bibliska: ”Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå.” Mot bakgrund av att ”fursten i Guds rike … får bli en hemlös like sin första makt på jord”, kommer det som skall vara vår inbjudan: ”Men kom! Jag vill upplåta mitt hjärta, själ och sinn’, och bedja, sucka, gråta: Kom, Jesu, till mig in!”

Det blir inte Jul på riktigt förrän vi, du och jag, inbjuder Guds Son att födas i vårt liv. Det går en linje från krubban i Betlehem till altarets nattvardsbord och till vårt hjärta. Till ”vår gudsfruktans hemlighet” hör, skrev aposteln, att han ”vann tro i världen”. I Ev. konstateras, vemodigt men nyktert: ”Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.” Men det finns undantag, och vår bön skall vara att vi får höra dit: ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.”

Så vill vi ta emot honom som nu har kommit från Gud. Instruktioner i gudomliga skrifter och anvisningar av benådade profeter visade sig inte få någon rätsida på livets bekymmer och hopplöshet. Då sände Gud sin Son att komma till oss. Budskapet når oss att ”i dag har en Frälsare fötts åt er”. Världen är sig inte lik längre, för ”ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. Min önskan och min bön som er biskop är nu att det ljuset skall lysa också för er, och förändra och förnya också era liv!

Psalm122

Psalm127