Joh döp dag

Johannes döparens dag – 2019    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

199:1-3, 201:-, 328:-, 200:7-8

Vi firade i söndags Hel. Trefaldighets dag. Vi påminde oss då insikten från GT att det bara finns en enda Gud, men att han är så överväldigande stor i sitt väsen och sitt handlande att han måste förstås som treenig. Han är Fader och Skapare, och samtidigt Sonen, vår Frälsare, och den Helige Ande, Hjälparen, som vill leda oss in i gemenskap med Gud.

I religionernas värld är det ofta så att man inte håller ihop det här med att Gud både är Skapare och Frälsare. Det kan leda till uppfattningen att gud som skapare faktiskt är ond, och att det finns en god gud som har kommit för att frälsa oss. Skapelsen är därför något ont, som vi behöver befrias från. I modern version blir det en uppfattning att det andliga och ideella är av större betydelse än det materiella. Man kan t.ex. ursäkta en människa som gjort något galet, med att han eller hon inte menade så illa.

Men kristen tro är övertygad om att skapelsen i grunden är god, fastän den har kommit under ond makt. Det materiella är då samtidigt något som man inte komma ifrån. Man kan inte låtsas att verkligheten är något annat än vad den faktiskt är. Skall vi ta ett aktuellt exempel från det politiska, så är abort att ta död på en människa, hur man nu än finner anledning att motivera att det kan vara en god utväg.

Den grundläggande fråga som knappast någon undgår att ställa är: Varifrån kommer det som nu finns till? Svaren blir olika. Många olika gudar räknas upp i böckerna om människors tro genom tiderna. I vår sekulariserade tid försöker man besvara frågan genom att undersöka hur utvecklingen kan ha varit. Och man kan försöka beskriva hur någonting skulle kunnat ha uppkommit ur ingenting. Men frågan är om det är lättare att tro på de teorierna, än att tro på en skapande Gud.

När man läser NT, kan man notera att där knappast sägs något alls om Gud som Skapare. I det ser man tydligt hur NT har växt fram i arvet från GT. Där återkommer man ofta till att Gud har skapat allt. I dagens GT-text har vi ett exempel, när vi har hört profeten Jeremia säga om Gud: ”Han har gjort världen med sin kraft, grundat jorden med sin visdom och med sin klokhet spänt upp himlen.” Den tron är i NT en självklarhet, som man inte behöver ta upp. Frågan blir nu hur vi kan bli frälsta. Från det följer övertygelsen att han som har skapat oss inte överger sin skapelse, när den har fallit under den Ondes makt. Det handlar alltså inte om att någon ny gudom rycker in och ställer till rätta.

En av de få ställen där det tydligt talas om Gud som Skaparen har vi den NT-läsning som vi har hört idag. Paulus har kommit till Aten och till stadens domstol på Areopagen, en liten kulle, som man fortfarande kan besöka. När Paulus tidigare har kommit med sitt budskap om Jesus, har det varit i judiska sammanhang. Då har han kunnat anknyta till de profetiska löftena om en kommande Messias. Det är i Jesus de har gått i uppfyllelse, förkunnar han, på ett sätt som man dittills inte hade förstått.

Men nu står Paulus inför icke-judar, så han måste söka en annan utgångspunkt för sin förkunnelse. Det blir tron på Gud som Skapare. Man kan gå igenom Paulus tal där på Areopagen och se hur han anknyter till olika filosofers och diktares tankar om verkligheten. Det är på den här gemensamma grunden som han kommer med sitt budskap om en man som Gud har ’låtit uppstå från de döda’. Fast man kan ju notera hur Paulus efter att ha noterat vad de har gemensamt, ändå fräckt säger om sina åhörares tro: ”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten.”

Hur Paulus här förkunnar är värt att fundera över inför våra möten med medmänniskor av annan tro eller utan tro. Man skall leta efter vad man har gemensamt. Om man inte på något sätt står på samma nivå, kommer den andre att uppfatta sig underlägsen, och reagerar med att försvara sig. Men om man utgår från det man har gemensamt, blir det ett samtal mellan jämställda. Frestelsen, som man i Svenska kyrkan så ofta faller för, är dock att stanna vid det. Någonstans i mötet kommer tillfället att, ödmjukt men bestämt, säga: Jag har fått klart för mig något, som du inte har uppmärksammat, något som är av betydelse också för dig!

När det gäller vad vi kan veta om Gud, brukar man skilja mellan ’naturlig’ och ’särskild’ uppenbarelse. Den naturliga uppenbarelsen är det man kan förstå om Gud utifrån verkligheten runt omkring oss. Paulus kan på Areopagen tala om att man kan ”söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss”. Här har vi igen den grundläggande trosfrågan: Varifrån kommer det som finns till? Vad kan meningen med livet vara?

Men det som vår kristna tro bygger på är den ’särskilda’ uppenbarelsen. I inledningen till Hebr. heter det: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son.” Gud är inte en anonym Skapare, utan gör sig känd, genom gudsmän och profeter och till slut genom sin Son, som blivit människa i Jesus från Nasaret.

Det är här, i ledet mellan profeterna och Jesus, som vi finner honom, som vi idag låter bli viktigare än våra tankar om skapelsen och Skaparen: Johannes döparen. Att det idag är hans dag på kyrkoåret är viktigare för oss än att det är Midsommardagen. Det handlar inte bara om Gud som Skapare utan än mer om honom som Frälsare.

Den här kompletteringen är viktig! Den ’naturliga’ uppenbarelsen, vad vi av oss själva och av verkligheten runt om oss kan förstå om Gud, blir otydlig, ibland motsägelsefull. Visst är skapelsen god, som ett tecken på att Gud är god, och därför skall få vår tacksägelse. Men där finns också mycket som är svårt och ont, och vad säger det om det gudomliga? Det vi har blivit övertygade om är att Gud har gett oss ett svar på den frågan. Han har inte övergett sin skapelse, utan vill föra oss ut ur, frälsa oss ifrån det onda som har kommit att förstöra det goda livet.

Naturligtvis är Gud en Frälsare redan i GT, men som aposteln noterade i Hebr. är det till slut genom Jesus som han visar det och genomför sitt frälsningsverk. Johannes döparen är då den siste profeten om förebådar Jesus som den utlovade Messias. Också Johannes föddes underfullt, hans mor Elisabet var egentligen för gammal för att få barn. När hans far Sakarias, som var präst, vid tjänstgöring i Jerusalems tempel av en ängel hade fått veta att han skulle få en son, hade inte vågar tro det, och därför blivit stum. Det var väl inte bara ett slags straff, utan också en markering av att det var den kommande sonen som skulle tala.

När Sakarias, som vi hörde i dagens Ev., lät meddela att sonen skulle heta Johannes, som ängel hade sagt, erkände han det handlar om att ’Herren är nådig’, det är vad namnet betyder, och i biblisk tid hörde ju namnet nära samman med en människas personlighet. Sakarias hade också av ängeln fått veta att Johannes skulle ’gå före Herren i Elias ande och kraft’. Det sista löftet av den siste profeten, Malaki, att profeten Elia skulle komma åter, skulle genom Johannes gå i uppfyllelse. Jesus skulle också senare bekräfta att det var i Johannes den store profeten hade kommit åter.

Liksom Johannes döparen binder samma GT med NT, så binder den här högtidsdagen samman Gud som Skapare med honom som Frälsare. Som avslutning skall vi tänka på att den här sammanbindningen tar gestalt i nattvarden. Där bär vi fram bröd och vin. Guds gåvor i hans skapelse, vete och vindruvor, förädlat av människor med den skapande förmåga som är en del av vår gudslikhet, blir medel för honom att föra frälsningens gåvor till oss. Föda för vår kropp och ”vin, som gör människan glad”, som Psalt. 104 uttrycker det, blir föda för vår själ och till andlig glädje. Det vi tar emot med munnen hamnar inte bara i magen utan också i hjärtat.

Om vi nu i Midsommartid lite vemodigt konstaterar att det nu kommer att bli mörkare framöver, så påminns vi i dag samtidigt om att med honom som Johannes döparen banade väg för, blir framtiden ändå ljus!