Heliga Tref. dag

Allt är iordning-gjort inför gudstjänsten och inleds med

psalm 51

Sedan bekänner vi vår synd och tillkortakommande. När vi så har fått förlåtelse och rening av våra själar genom Jesus Kristus, är vi mogna att fortsätta vår gudstjänsten genom att ta del i vad Bibeltexterna har att säga oss. Så väl enskilt som kollektivt.

5 Mos 4:32-34, 39-40 Att höra Guds röst och ändå bli till liv. – Herren är Gud, det finns ingen annan

Psalm 663 sjunges: Kom och se vad Gud har gjort, underbara är hans gärningar mot människors barn, Halleluja.

Apg 2:24-35 Kung Davids profetia: Du skall icke låta din Helige se förgängelsen. – Fadern har uppväckt Sonen och sänt Anden.

Psalm 19

Evangelietexten från Matt 11:25-30 – Ingen känner Fadern utom Sonen

Hel. Tref. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

51:-, 19:-, 18:-, 5:-

”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu.  Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen.” Jesus sade så mot slutet av sitt avskedstal. Det som hade hänt var så oväntat och omtumlande och alldeles unikt att det var omöjligt för en människa att omedelbart ta det till sig. Och mer skulle det ju bli, med den Helige Andes utgjutande den första kristna Pingstdagen.

Vi kan också av NT förstå att det tog viss tid innan apostlarna insåg att en rad bortglömda profetior, t.ex. de i Jes. om Herrens lidande tjänare, handlade om Jesus. Sakta klarnade den oväntade bilden av Guds frälsningsplan. Man hade tänkt sig att Gud var mäktig och skulle befria sitt folk genom kraftfullt handlande. Vi hörde ju Mose i GT-texten tala om ”prövningar och tecken, under och krig, med stark hand och lyftad arm och med skräckinjagande stordåd, så som Herren, er Gud, gjorde med er i Egypten”.

Men så visade det sig att det var genom att avstå från all gudomlig kraft som frälsningen hade fullgjorts. Det var först sedan han hade utblottat sig och utlämnat sig att dö på korset, som segern kom med hans uppståndelse och upphöjelse vid himmelsfärden. Det krävdes en tid av Andens ledning, innan våra första kristna trossyskon insåg det.

I Apg. beskrivs ganska utförligt hur Anden ledde apostlarna till insikten om att missionsbefallningen att ’göra alla folk till lärjungar’ betydde just det. Det som hade skett med Jesus hade ju skett inom ramen för det judiska gudsfolket. Jesus hade under sitt liv t.o.m. sagt, vid mötet med den kanaaneiska kvinnan: ”Jag är inte sänd till andra än de förlorade fåren av Israels hus.”

Men så hade Anden lett Petrus till officeren Cornelius, och övertygat honom om att också icke-judarna där skulle döpas, när de hade kommit till tro på Jesus. Och senare hade man i Antiokia börjat förkunna evangeliet om Jesus också för icke-judar. Och där de av Anden fått uppdraget att sända ut Barnabas och Saulus på en missionsresa. Man kan notera att de nämns i den ordningen och att Paulus ännu nämns vid sitt judiska namn! På Cypern och i Kappadokien i nuv. Turkiet kom icke-judar till tro.

Men tanken att det var till det gamla gudsfolket som Gud riktade sig kvarstod, för att bli kristen måste man först ansluta sig till det och bli jude. Till slut samlades man till ett apostlamöte i Jerusalem. Där beslutade ”den Helige Ande och vi” att man inte först måste bli jude. Av hänsyn till sina judiska trossyskon, hade man dock att iaktta vissa regler.

Den här söndagen, den som avslutar Pingstveckan, handlar om Treenigheten. Också det är en insikt om Guds hemlighetsfulla väsen som inte direkt finns i Bibeln, utan som Anden ledde fram till.

Bakgrunden finns naturligtvis där. I Ev. idag hörde vi Jesus säga: ”Ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen.” I Joh. finner vi många liknande uttalanden av Jesus. Och i dagens Ep., ett avsnitt av Petrus predikan efter Pingstundret, för han samman de som man så småningom förstod som gudomens tre personer: ”Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det. Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den Helige Ande av Fadern har han nu utgjutit den, så som ni här ser och hör.”

Ännu kunde det då uppfattas som tre skilda personer, Fadern, Sonen och Anden. Men det stod i strid med övertygelsen om att det bara finns en Gud. Det hade ju varit det speciella med den tro som skildras i GT. I en värld, där människor trodde på många gudar, hade man kommit till tron på en enda Gud. I GT-läsningen hörde vi Mose markera det: ”Därför skall du i dag inse och besinna att det är Herren som är Gud uppe i himlen och nere på jorden, det finns ingen annan.”

En enda Gud, som uppträder som om det rör sig om tre olika personer, hur skulle man förstå det? Under Andens ledning fick man klart för sig att Gud är ’treenig’. Gud är på en och samma gång en enda och tre. Från mänsklig synpunkt är det orimligt, vårt sätt att räkna innebär ju att man gör skillnad på ett och tre. Om man inte gör det, blir det oordning i räkenskaperna!

Under Andens ledning kunde dock apostlarna, och med tiden vi, förstå att det här rör sig om en gudomlig hemlighet bortom vad vi människor kan klura ut. Det är inte ovanligt att man, för att få ett slags förståelse av gudomen, talar om ’Gud, Jesus och anden’, anden då om en gudomlig kraft, inte som en person.

Men skall man på mänskligt språk formulera gudomliga hemligheter, får man problem redan med termerna. De latinska kyrkofäderna fastnade för termen ’person’. Det betyder egentligen ’teatermask’, om vi skulle översätta det, skulle det väl bli ’en Gud med tre roller’. Problemet är ju att vi uppfattar ’person’ som någon som är tydligt skild från andra personer. På grekiska använde man termen ’hypostas’, som kan översättas som ’gestalt’, och som inte är lika avgränsat. Kanske skulle termen ’personlighet’ bättre ange vad det handlar om, någon som har en specifik karaktär, vilja och avsikt med sitt handlande.

När vi noterar att den kristna tron faktiskt går utöver det bibliska budskapet, även om alla detaljerna finns där, får vi nog erkänna att den reformatoriska grundsatsen ’sola scriptura’, ’Bibeln allena’ är en sanning med modifikation. Viktiga delar av kristen tro går inte att finna direkta bibliska belägg för. Det framhöll f.ö. flera av de reformatoriska fäderna själva, och det gäller inte bara tron på Gud som treenig. Det är också därför vi talar om ’Bibeln och bekännelsen’, eller ’Skriften och traditionen’. Men om bekännelsen och traditionen gäller naturligtvis att den inte får stå i motsättning till det bibliska budskapet.

Ja, nu håller det på att bli en teologisk föreläsning. Innan predikan når sitt slut, skall vi fråga oss inte bara ’vad’, utan också ’varför’. Vad har Treenigheten för betydelse för oss i vår tro och i vårt liv som kristna?

I dagens Ev. säger Jesus direkt efter betygandet att han och Fadern känner varandra, och att vi kan lära känna Fadern genom Sonen: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” Den treenige Gudens verk har att göra med omsorgen om oss. Genom synden, det att vi lever på egna villkor och inte efter Guds vilja, är den av Gud skapade världen inte längre ett paradis, utan har blivit en värld utan Gud, där vi plågas som främlingar. Vårt liv präglas av Guds konstaterande efter syndafallet: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd.”

Gud skulle kunde ha sagt: ’Nu får människan skylla sig själv.’ Men så lätt ger kärleken inte upp, i stället blir budskapet: ”Jag vill skänka er vila.” Gud har inte övergett sin skapelse. Han sänder sin Ande, som skapar liv, inte fullständigt liv, som en gång, men ändå liv mitt i alla nedrivande krafter.

Och när tiden för det var inne sände han Sonen att bli människa, för att tala till oss om vem Gud egentligen är och vad han vill, och för att ge oss frälsning och befrielse från dödens makt genom att själv dö, för att sedan föra fram livet till seger genom sin uppståndelse.

När så hade skett, utgöts Anden på ett nytt sätt, och har nu att också verka inom frälsningens ram. Nu är det Anden som ’skänker oss vila’ genom att, på grund av Sonens verk, leda oss till tro och ge oss ett levande hopp. Genom hoppet, som nog får sägas vara lite bortglömt i vår tradition som så envetet talar om tron, sprängs gränserna för den jordiska tillvaron. Vi kan sucka över att Gud inte alltid tycks ge oss den utlovade vilan, när vi skulle behöva den. Men det handlar om livet i sin helhet, och det är en helhet som sträcker sig bortom den död som annars tycks vara slutet.

Det fascinerande med vårt kristna hopp är att den gudomliga vila som vi har fått löfte om, förberedande tar gestalt redan nu. I Pingstsekvensen för en vecka sedan bad vi att Anden skall bli ”vilan när vår nöd blir lång, frihet mitt i livets tvång, svalka mitt i smärtans glöd”. Många av er har mött medkristna, som vittnar om att det är just så. Kanske har ni också själva fått något litet tecken på att det är så.

Det får nu bli vår bön idag, att vi skall våga lita på att Gud i sin Treenighets verk vill ’skänka oss vila’ i livets möda, och att han, när det blir tungt, när vi börjar tappa modet, skall låta den verkligheten bli tydlig för oss!

 

Nattvardspsalm

Psalm efter Nattvarden

Psalm 5