Fastlagssön

Psalm 135

Predikan på Fastlagssöndagen (I)  2018

(1983 års Evangeliebok)

över Jes 52:13-15.  1 Kor 13:1-13.  Luk 18:31-43

Psalmer: 135, 661, 204, 375:1-2, 3-4, 42, 28.

I Faderns och    Sonens och Den Helige Andes namn:

Fastlagssöndagen är en festdag, som inleder 3 festdagar, den s.k. Fastlagen.

Dagen kan ses som en kraftsamling inför Fastan

som inleds på Onsdag, med Askonsdagen.

På kontinenten är det vanligt med en karneval idag.

Carne vale = lat. Farväl till köttet.

Idag äter man alltså kött och festar,

sen kommer Fastetiden.

Fastlagssöndagens firningsämne är ”Kärlekens väg.”

Människans och Guds förhållande till varandra beskrivs ofta

som ett kärleksförhållande

mellan brudgummen Gud och bruden församlingen.

All kärlek har sin levnadshistoria.

Det är skillnad mellan förälskelse och kärlek,

både till Gud och till människor.

”Förälskelse är hastigt uppflammande.

Man ”blir sjuk” av kärleken,

kan glömma att äta och allt annat.

Man blir drömsk och glömsk och nästan dyrkar

den man är förälskad i.

Förälskelsen kan övergå till kärlek

”Kärlek” är en djup, prövad, hållbar och mogen sympati.

Äktenskaplig kärlek, syskonkärlek, vänskap osv.

Men kärleken kan också svalna,

dock inte lika lätt som förälskelsen.

”Kärleken upphör aldrig”, skriver aposteln.

Kärleken själv, som fenomen, kan inte upphöra eller dö.

Men männisikor kan lämna kärleken både till Gud  och till medmänniskor.

Men Guds kärlek till oss upphör inte,

den är Hans lidelse och dilemma.

Passionen är kärleken som lider.

Vi får följa med evangelisten Lukas på en resa

med en lång skara människor, som är på väg upp till Jerusalem,

för att delta i påskhögtiden, kring Templet,

som egentligen var landets enda kyrka; synagogorna var bönehus.

Människor kom från hela landet och utomlands för att få vara med.

Jesus samlar sina 12 närmaste och meddelar

att de också skall ansluta sig till folkskarorna.

Och Han säger för tredje gången något om det lidande som väntar Honom.

Han säger att allt som profeterna har skrivit om Honom

skall gå i uppfyllelse.

Jesaja har profetiskt fått skönja Jesus 750 år före Hans födelse:

”Hans utseende var vanställt, mer än andra människors

och Hans gestalt oansenligare.”

Det blev vanställt på Korset, kan vi förstå.

Detta kunde inte lärjungarna förstå.

Han var ju så god. Hela Hans verksamhet var ju

en enda kärlekens väg.

Man har färdats länge nu.

Längs de små städerna vid Gallileiska sjön, och söderut.

Man har stannat upp ofta.

Jesus har hjälpt och undervisat under Sin mission.

Nu närmar man sig Jeriko, världens äldsta stad,

grundlagd c:a 8000 år f.Kr.

Murarna, som Josua och israeliterna störtade ned

med basunljud och stridsrop, är borta.

En ny stad var byggd bredvid den gamla.

Där fanns kung Herodes vinterpalats,

och huvudtullstationen, där Sackaios arbetade.

Jesu intåg i Jeriko blir inte särskilt pampigt.

En blind ropar: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!”

Kyrie eleison; Herre, förbarma Dig, som vi sjunger i högmässorna

är hämtat härifrån och från Matt 9(:27) och Matt 15(:21).

och i Lukas 17:21 där 10 spetälska som botades,

men där bara en kom tillbaka och tackade för helandet.

Den uppmärksamme Lukas noterar att

”De som gick främst sade åt [den nödställde] att vara tyst.”

Låt oss även vi zooma in dessa självutnämnda ordningsmän

som känner sig kallade att gå främst

och tysta ner spontana meningsyttringar.

I vår tid har dessa ökat; de ”politiskt korrekta” går ofta främst

både i samhället och i kyrkan och censurerar debatter och meningsyttringar.

Jesus frågade den blinde:
”Vad vill du att Jag skall göra för dig?”

Frågan kan tyckas onödig.

Vi kan påminna oss den sjuke mannen vid Betesta-dammen i Jerusalem

som Jesus frågade ”Vill du bli frisk?”  (Joh 5:6).

Herren vill att vi klart och tydligt utsäger våra behov och önskningar.

Han ger oss t.o.m. ord i Psaltaren för att klaga på Honom

(Ps 13:2, 43:10, 44:14).

Gud vet vad vi behöver redan innan vi har bett, men vi behöver närma oss Gud

bedjande i ödmjukhet, för att  Han är Gud.

Sen är det en sak till:

vi behöver också få höra oss själva utsäga

vad vi tycker är viktigt.

Då kan hjälpsökande aktiveras att själva ta del i lösningen av problemen.

För den blinde mannen vid Jeriko innebar det att han skulle komma till Jesus!

Helanden var viktiga på flera sätt och är det också idag.

Undren och helandena visar på Jesu makt.

Han utför dem i eget namn och kraft för att visa oss sambandet

mellan Gud Fadern – Skaparen,

och Guds Son – Frälsaren; de är ett.

Samma väsen, samma kärlek och samma medlidande.

Men undren är också uppmuntran för dem som har tro.

I Trosbekännelsen instämmer vi i det största undret av dem alla:

”som på tredje dagen har uppstått”, och vidare

på ”en helig allmännelig och apostolisk kyrka”.

”Än vårdar och föder vår Herde Sin hjord,

oss styrker och stöder med sanningen ord

Se, dukat är bordet med himmelskt bröd,

en läkedom vordet mot synder och död.

Och Anden oss renar i döpelsens bad,

med Gud oss förenar, att bo i den stad

där Kristus är Konung. Halleluja!

(SvPs 375:3).

Men det finns ett stort glapp hos de frommas tro idag

mellan att Kristus kunde göra under i antiken

och att Han gör under idag.

Det är som om man satte punkt efter den  andra trosartikeln

och glömmer Den Helige Ande och Hans verk.

Men Herren Jesus, Den Uppståndne, är med oss alla dagar

till tidens slut genom Den Helige Ande.

Kanske är det den helige Augustinus som uttryckte detta allra vackrast:

”Den Helige Ande är den kärlek

varmed Fadern och Sonen älskar varandra”  (De Trinitate IX:2).

AMEN

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är och skall vara,

från evighet till evighet.   AMEN

Psalm 375

  

Psalm 42

Psalm 28