Psalm 663

psalm 130

Epifania – 2019  —  2:a årg.  — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

131:1-3, 130:-, 128:-, 37:-

När våra medkristna i de olika ortodoxa kyrkorna firar Epifania, som är deras Julhögtid som vi har lånat in, så handlar det främst om Jesu dop. Det låter vi i Västkyrkan dröja till kommande söndag, och låter i stället högtiden idag handla om de vise männen och deras hyllning av den Nyfödde.

Det är inte helt klart varför det har blivit så. Men jag kan tänka mig att våra förfäder, som ju bodde på markerat avstånd från de områden där händelserna tilldrog sig, kände samhörighet med de vise männen, som gav sig ut för att söka det som uppenbarats för dem. Att de nu kom från Österland tycks inte har bekymrat, också för oss i Västerlandet krävdes ett uppbrott. Den vandring som de vise männen inledde, sedan budskapet att hela världens Konung är född, har sedan fortsatt genom tiderna.

Hur det nu än är med det, så får Jesu födelse med Epifaniahögtiden ett större sammanhang, till slut ett världsperspektiv. I Julnatten är allt lokalt hållet. Det är den heliga familjen och några herdar från närområdet. Naturligtvis måste det han funnits några släktingar också, men de nämns inte. Och vi har traditionen med två djur i en julkrubba. Fromma tankar associerade, när han nu föddes i ett stall, till Jesajas ord: “Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba.”

Ett vanligt sätt att närma sig och ta del av en evangelieberättelse, är att tänka sig in i de olika personerna och hur de reagerade. De kan bli till varning eller till förebild. Även om alla handlar utifrån de omständigheter som gällde, när det en gång tilldrog sig, finns det samtidigt något allmängiltigt över det. Det finns grundläggande mänskliga drag och attityder, som inte ändrar sig särskilt mycket genom tiderna.

Låt oss då börja med den verklige busen i skildringen, kung Herodes. Han var en maktmänniska, och om han upplevde att hans makt var hotad, vidtog han alla till buds stående medel för att behålla den. Herodes var av den värre sorten, han utmärkte sig även i en tid, där makten aldrig skydde några medel. Till slut lät han döda sin egen drottning, när han blev misstänksam mot henne. Det finns inget bevarat i historiska källor att han skulle ha dödat barnen i Betlehem, när de vise männen inte rapporterade tillbaka. Men alla konstaterar att det var så han brukade göra.

Vi har sett sådana gestalter genom tiderna, och 1900-talet hade ju en uppsättning av dem. De tycks handla instinktivt, om hotet är verkligt, funderar de inte över. Det är lätt att ta avstånd från den här typen av människor. Men reaktionen, att vid varje tillfälle tänka på sin egen position, och hur den kan komma att påverkas, finns ofta, även om den inte får så våldsamma följder.

Budskapet om Jesus blir alltid en utmaning för vår själviskhet. Det finns till slut bara två sätt att förhålla sig till honom, att falla ner och tillbe honom, eller att distansera sig från honom, mer eller mindre aggressivt. Frågan blir om det är han eller jag själv som bestämmer i livet. Det är alltför lätt att hålla Jesus på avstånd.

Ser vi det ur det andra perspektivet, så har vi upplevt att människor inte alltid kan hantera vår vilja att leva med Jesus som Herre och Konung. Vårt liv i tro visar ett alternativ som de måste förhålla sig till. Vi får då och då uppleva att människor med glädje själva går in i det, som har öppnat sig för dem. Men vi har också mött märkligt kraftfulla avståndstaganden från vår tro. Hur de som makten haver i Svenska kyrkan reagerar, när deras tro och ledning av kyrkan ifrågasätts, har vi erfarenhet av.

Fast nu är väl de flesta ganska likgiltiga, i en tid av religionsfrihet bryr de sig inte så mycket om vad andra tror. I berättelsen om de vise männen spelar översteprästerna och de skriftlärda en märklig roll. De känner väl till profetiorna: ‘Du Betlehem i Juda land, du är alls inte minst bland Juda furstar, för från dig ska utgå en furste som ska vara en herde för mitt folk Israel.’ Men det noteras ingen reaktion från dem. De vet vad som gäller, men de verkar vara helt ointresserade av vad de vise männen hade att berätta.

Många av våra medmänniskor reagerar på liknande sätt. Nu skall man naturligtvis inte överdriva vad de kan ta till sig. Avkristningen har gått så långt att man inte har någon tydlig bild av Jesus och vem han är. Det är något för oss att tänka på, när vi möter dem. Många saker som för oss är självklara, är helt okända för dem. Så mycket mer än något om hans födelse, om hans kors och om den konstiga tanken att han skulle ha uppstått, har de inte, om nu ens det. Det gäller än mer hans förkunnelse. Om vi tar saker för givna, när vi möter andra, kan det vi säger bara upplevas som konstigt. Vi skall komma ihåg att vi ofta får hålla oss på nybörjarnivå.

Men även för andra än sådana blir reaktionen som de skriftlärdes. Vi kan särskilt tydligt se det vid Jul, reaktionen på budskapet om Frälsaren född i Betlehem, leder till julsånger, men inte just mycket mer. Man tycker att det är trevligt med en vacker julkrubba, där de hårda förhållandena, när Maria skulle föda sitt barn, har förvandlats till idyll. Det blir detsamma med passionerna som sjungs, när Fastan går mot sitt slut. Det blir vacker och dramatisk musik, inget mer.

Så kan präster bli ett slags teologiska experter. I det lilla jag hör av predikan utanför våra egna kretsar, saknar jag viljan att övertyga, att mena sig ha ett viktigt budskap att ta till sig. Det blir mer av föreläsning eller andligt kåseri av det. Tanken att budskapet skall leda till något, till tro och därefter till ett liv på trons grund, lyser ofta med sin frånvaro.

Risken är nu överhängande att vi själva reagerar på liknande sätt. För oss kan budskapet vara så väl känt att det inte leder någon vart. Vi glömmer bort att det faktiskt är omvälvande, att det ständigt kräver att vi tar det till oss på nytt, och låter det förvandla vårt liv. Vi kan dessvärre bli som de skriftlärde, som visste hur det var, men lät det förbli som vanligt.

Det blir i stället de vise männen som skall vara vår förebild. De fick syn på en ny stjärna, vad nu Betlehemsstjärnan kan ha varit. Och vilken anledning de än kan ha haft att tolka den som ett gudomligt tecken, så reagerade de på den. De såg den som ett budskap om ”judarnas nyfödde kung”, och gav sig iväg för att söka efter honom. Vad de kan ha haft för tankar om vad han skulle betyda för dem, vet vi inte. Men det var ändå mer än något slags akademiskt intresse, för när de till slut kom fram, efter den naturliga omvägen över Jerusalem, så ”föll de ner och tillbad honom, och bar fram gåvor till honom”.

Så har de vise männen blivit de första i en procession som fortsatt genom tiderna. Från länder långt borta från området där det hände, kommer människor och faller ner och tillber. Och om det glesnar i leden från det gamla kristna Västerlandet, så kommer de nu från Afrika och Latinamerika, och börjar komma också från Asien. I Kina har de kristna nu börjat bli så många att landets ledare, på liknande sätt som Herodes, åter igen begränsar kyrkans möjligheter att verka.

Vår uppgift är nu mycket tydlig. Dels skall vi själva visa att det också från det sekulariserade Sverige fortfarande finns människor som vill vandra i de vise männens fotspår. Dels skall vi på olika sätt bistå våra medkristna, där de är omgivna av makthavare, men också vanliga medmänniskor, som tycker att deras positioner är hotade. Därför låter vi nu kollekten idag, vår avslutande julgåva, gå till Open Doors, organisationen som på olika sätt försöker komma våra förföljda medkristna till hjälp.

Det är viktigt också för oss att lämna gåvor till den Nyfödde. Nu förtiden blir det mer papper med tryck om värde på än guld. Kollekt är en viktig del av vår gudstjänst, inte bara idag. Och rökelse är vi ju förtrogna med i vår koinonia, som ett tecken på att våra böner i tillbedjan riktas till vår himmelske Fader och till hans Son, vår Frälsare.

Men låt oss komma ihåg att det skall bli mer än så. Redan i ingångspsalmen sjöng vi: ”Våra gåvor bliver, ej myrra, guld och rökelse. Vi vårt hjärta giver, åt dig, vår Gud, vår Frälsare.” Då blir det en Jul- och Epifaniahögtid i de vise männens efterföljd!

Psalm 128

Psalm efter Nattvarden

Psalm 37

Postludium