Epifania

Predikan på Trettondedagen

i S:t Sigfrids kyrka Lördagen 6 Januari 2018

över Matt 2:1-12

Firningsämne: Herrens härlighet

Beredelseord: Joh 7:37-38

Psalmer: 134, 658,130, 37, 432, 132.

PREDIKAN

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

   Nu har vi fått höra den gamla berättelsen ur Bibeln

om ur det gick till när de tre stjärntydarna

skulle hylla det nyfödda Jesusbarnet.

   Nu skall vi få göra en resa med dem till Betlehem

i våra tankar, men främst i våra hjärtan.

På vår färd lägger vi först märke till stjärnan

som de upptäckte på himmelen.

Det var en ovanlig stjärna, så stor och ljus

Om stjärnan kan vi säga två saker:

Den lyser och Den leder.

Stjärnan lyser starkt.

När de såg att stjärnan lyste så klart förstod de

att någonting alldeles särskilt hade hänt.

Kanske tänkte de på orden hos profeten Jesaja, där det står:

”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,

ja, över dem som vandrar i mörkret skall ett ljus skina klart” (Jes 9:2).

Stjärnan hade tänt ett hopp och en längtan hos dem,

det var därför som de hade gett sig iväg

för att finna platsen som stjärnan skulle lysa på.

Stjärnan är på sitt sätt som Jesus Själv.

Han är den lysande morgonstjärnan, som det står om i Upp 22:16,

och Han säger om Sig Själv:

”Jag är världens ljus. Den som följer Mig

skall inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus” (Joh 8:12).

Stjärnan leder.

Nuförtiden när man är ute i skog och mark,

eller då man åker båt, så har man en kopass, de moderna har GPS

som visar var väderstrecken ligger.

(Förr navigerade man efter Polstjärnan.)

Den här stjärnan rörde sig över himlavalvet

och visade stjärntydarna vilken riktning de skulle ta.

Ljuset kan ha kommit från en konstellation av två olika stjärnor.

Stjärnan fick bli deras kompass.

Det finns många berättelser om stjärntydarna.

De var visa och kloka män,

några menar att de var kungar som kommit från fjärran länder

och hette Kaspar, Melkior och Baltasar.

En var svart afrikan.

Tre kronor i Sveriges lilla riksvapen lär syfta på dem.

De hade färdats länge genom dagar och nätter,

genom mörker och ljus.

Så möttes de under letandet och fortsatte tillsammans.

Deras gemensamma mål drev dem att samarbeta.

När de kom fram till den stora staden Jerusalem

så tänkte de att barnet fanns nog i det kungliga slottet,

för Han var ju född till att vara kung.

Men inte hade  någon prins fötts där.

I stället fick de möta kung Herodes. Han blev orolig

När vi lägger märke till Herodes så kan vi säga två saker:

1. Han ser,  2. och han tar.

Herodes ser stjärntydarna komma och frågar efter deras ärende.

När han får veta sanningen – att judarnas konung skall födas i Betlehem,

som han förstår att han ajälv inte är far till

så blir han orolig; ska jag inte få vara kung längre?!

Herodes han tar. Han vill få tag på barnet för att döda det,

för att vara säker på att få vara kung länge till.

Kung Jesus är tvärtemot kung Herodes;

Han ger och Han får – och Han ger ut på nytt.

Stjärntydarna fortsatte sin färd söderut till den lilla staden Betlehem,

högt upp i bergen, med fält omkring,

där herdarna vaktar får än idag.

   Så stannar stjärnan och lyser rätt ner

på ett stall vid en grotta.

   De finner målet för sin långa färd.

Fyllda av glädje och jubel finner de barnet.

Det är det största ögonblicket i deras liv, kan vi tro.

Han har fått namnet Jeschua, på grekiska Jesous, lat. Jesus,

som betyder Frälsning – räddning.

Räddning från det onda och döden.

Jesus ger dem hopp och framtidstro.

Männen böjer knä och ger barnet sina hyllningar

med dyrbara gåvor; guld, rökelse och myrra.

De frambär mänsklighetens tacksamhetsgåvor

för att Frälsaren ger räddning.

Just myrran leder våra tankar till det allra viktigaste:

med myrra hälsades Han som kung

och med myrra smordes Hans kropp när Han dött för vår skull.

Trettondedagen kallas Epifania efter de grekiska orden Epi och Fainiå =

skina över, lysa över. Övergripande tema för hela Trettondedagstiden

är att Herren visar Sin härlighet.

Motsatsen till ljus är mörker.

Jesus verkade öppet – fienderna fördolt i hemlighet.

Sanningen briljerar i mörkret. Mörkret försvinner i ljuset.

Kyrkan har alltid fått problem med de fördolda

de med sina dolda agendor.

   Ordet ockult betyder fördold.

Dess poäng är motsatsen till mission och evangelisation.

De ockulta försöker hålla de stora skarorna utanför i okunnighet.

Det är ett självändamål för att få tillhöra en

liten exklusiv grupp där man alltid gynnar varandra.

Vad gott eller ont som de sen gör så blir det bara en parallell verksamhet,

med lösgjord förtöjning från huvudgruppen, från originalet.

Bland det smartaste som Den Onde har gjort var att satsa på religion.

Ändra kartan så att alla kompasser visar fel.

Mängden av skilda religioner visar sitt ursprung redan vid konstruktörens namn:

Diabolos – han som kastar isär, splittrar.

Resultatet av de många och motstridiga teologierna

blir att sanningens röst dränks i det allmänna religiösa sorlet.

   Jag vet ingen som har uttryckt Svenska Kyrkans problem lika klartänkt

som Gunnar Rosendal i sin bok Den ockuperade kyrkoprovinsen.

Vi har den på hyllan nere vid kaffebordet.

Den rekommenderas till läsning och omläsning.

De ockulta har byggt en parallell kyrka,

även den rymmer viss skönhet och klokskap,

men problemet är att den är inte Kyrkan.

Den är en slarvig kopia.

Biskopens särskilda ansvar är att tillse att särmeningar inte får splittra enheten.

Med några få undantag har de i stället gått i spetsen

som ett avantgard i splittringsverksamheten.

”Kom till Mig,” säger Jesus (Matt 11:28).

Han säger inte Kom till kyrkosamfundet och ta för dig

så många maktpositioner som möjligt.

Finns det en väg tillbaka?

Ja, om vi kommer närmare Den Helige Ande

och vågar låta oss styras av Honom,

som Jesus lovade skulle vara vår Hjälpare.

En bön om äkta omskapande ljus, från Guds Eget hjärta.

Vi behöver gråta. Vi behöver skratta.

Vi behöver säga till Jesus:

Kom till mig, kom till Din kyrka

och sprid Ditt ljus över de ljusskygga.

AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen,

nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.

Amen.

Psalm 37