Psalm 478
Psalm 663
Psalm 480
Armi sjunger
Psalm 110
Psalm 39
Psalm 108
Postludium
Kategoriarkiv: Okategoriserade
3:e sön i Advent
Psalm 107
Psalm 423
3:e i Advent – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
107:1-3, 423:-, 100:1-4, 36:-
I Hebr. hävdar aposteln: ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.” Det är naturligtvis ett budskap om vem han är: han fanns från begynnelsen som Guds Son. Han föddes som människa, och det är ju hans födelse som är anledningen till att vi om en dryg vecka firar Jul. Det är också en bekännelse till att han har uppstått från de döda. Därför kommer han att finnas i evighet.
Aposteln menar då också att hans budskap är detsamma, att det inte förändras. När Paulus i Gal. säger att han sändes till oss ”när tiden var inne”, så menar han att det då var den ideala tiden att ge oss människor det slutliga frälsningsbudskapet. Det som då hördes, gäller för alla tider. Det är mot den bakgrunden vi kritiserar att man menar att budskapet är tidsbundet, och bör anpassas efter vad som kan ara lämpligt i en ny tid. Men vi ställer oss vid Pauli sida när han i 2 Kor. markerar: ”Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning.”
Men apostelns ord ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet”, betyder också att i mötet med Jesus upphör tiden att gälla på vanligt sätt. Det förflutna blir närvarande. Det är så vi firar 1:a sön. i Adv.: vi hör om Jesu intåg i Jerusalem, men inte bara som en skildring av vad som en gång hände, utan som något som händer också nu. Vi inleder ett nytt kyrkoår med att ta emot honom som också nu kommer till oss. Så blir också varje söndag en högtid, då vi tar emot honom.
Så är också den gudomliga framtiden redan här. Det blir tydligt för oss på Domssön. Vi tänker inte bara för vad som en gång skall komma, utan vi låter det ske redan nu. Herrens dom går över vårt liv, och vi accepterar att det finns anledning till den gudomliga domen. Vi erkänner oss skyldiga och ber uppriktigt om förlåtelse. Också det här låter vi ske varje söndag, när vi inleder vår gudstjänst med syndabekännelse och i tacksamhet tar emot budskapet om Guds barmhärtiga vilja att ge oss förlåtelse.
Det här har varit en lite omständlig inledning till mötet med den här 3:e Adventssöndagens huvudperson: Johannes döparen. Han och nästa söndags huvudperson, Jungfru Maria, är det två viktigaste Adventsgestalterna. Som ni vet, så avskärmas koret i en ortodox kyrka från kyrkorummet med en ikonostas. På var sin sida på portalen som leder in till altaret finns ikoner av de två. Det är de som visar vägen och leder fram till Herren Jesus.
Vi stannar nu först inför ”i går”. I dagens Ev. har vi hört Lukas noggrant fastställa när Johannes framträdde. Eftersom det fanns olika sätt att beskriva när det ”femtonde året av kejsar Tiberius regering” inföll, är det något oklart när det var. Men mer än något år fel blir det inte, om vi säger att var år 28.
Det som skildras i Ev. är alltså förankrat i mänsklighetens historia. Vår tro bygger inte på gudamyter, inte heller bara på uppenbarelser som benådade personer kan ha fått. Det är av den anledningen som vi i trosbekännelsen säger: ”korsfäst under Pontius Pilatus”. Avsikten är inte att peka ut honom som en särskilt grym makthavare, utan betyder egentligen: ’korsfäst under Pontius Pilatus tid som ståthållare i Judeen’.
När Johannes då uppträdde var det i enlighet med de profetiska löftena. Han var sänd av Gud för en sista beredelse, innan löftet om Messias, om den gudomlige härskaren, gick i uppfyllelse. Han var sänd för att i öknen ropa: ”Bana väg för Herren!”
Också det sista profetiska löftet gick i uppfyllelse. Profeten Malaki ger till slut löftet: ”Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.” Som svar på en fråga skulle Jesus säga: ”Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville”, och evangelisten noterar: ”Då förstod lärjungarna att han talade till dem om Johannes Döparen.”
Johannes kom med ett budskap om det var nödvändigt att bereda sig för Messias ankomst, för Kristi ankomst, om vi översätter till grekiska. Han inbjöd människor att låta döpa sig, som ett tecken på omvändelse och förlåtelse. Och han uppmanade också, som vi hörde, människor att leva hederligt och rättfärdigt, något som tog sig olika uttryck, beroende på yrke och samhällsställning.
Att man tog Johannes botförkunnelse på allvar, berodde på att det hade sin grund i löftet om att Herren skulle komma och inleda en ny, god tid. Budskapet om att löftet skulle gå i uppfyllelse gav en förväntan och glädje som gjorde också beredelsen glädjefylld.
Inför Herrens ankomst måste man bereda sig. Det gäller också, när vi övergår till ”i evighet”, inför framtiden. När vi nu har påminner oss Herrens ’ankomst’, det är ju vad det latinska ordet ’advent’ betyder, så handlar det inte bara om Jesu ankomst, när han framträdde omkr. år 28, utan också, och egentligen än mer, om hans slutliga ankomst vid den jordiska tidens slut. Det var ju löftet han lämnade efter sig, alldeles tydligt vid himmelsfärden, då de gudomliga ’männen i vita kläder’ meddelade: ”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”
Också inför den ankomsten blir Johannes döparens maningar till omvändelse angelägna. Med insikten om att tiderna i det gudomliga sammanhanget flyter samman, gäller de också nu. I Upp. menar aposteln att ”tiden är nära”, och han har sällskap av Paulus i den gamla Ep. för 1:a sön. i Adv.: ”Frälsningen är oss närmare nu än när vi kom till tro.” Maning i Upp. blir då att ”den rättfärdige ska fortsätta göra det rätta och den helige fortsätta helga sig”.
Också här går längan efter vad Gud har utlovat och nödvändig beredelse för det samman. Man kan naturligtvis vara skrämd inför vad som skall komma. Det har i vår kyrka länge rått en dov botsstämning över Domssön. Men mer och mer har väl längtan efter gudomlig rättvisa tagit överhanden. Den beredelse som Döparen uppmanar till präglas av längtan. I sitt andra brev menar Petrus att vi skall leva ”heligt och gudfruktigt”, därför att vi inte bara ”ser fram emot Guds dag” utan också ”påskyndar dess ankomst”.
Vi började Advent med att minnas Jesu ankomst en gång, och riktade förra söndagen blickarna fram mot hans slutliga ankomst. Nu inser vi att Johannes döparen manar oss att bereda oss den, på motsvarande sätt som när han en gång framträdde. Perspektivet är inte mindre, men är dessvärre något som ofta saknas. När vi hör kristna röster i oron för klimatet, så blir det ofta inomvärldsligt. Det sägs inte mycket om att det kanske kan vara ett av de tecken som Herren Jesus anger som något som förebådar tidens slut och hans ankomst. Det är kanske allvarligare åtgärder än att minska koldioxidutsläppen som också skulle bli angelägna.
Så stannar vi då till slut inför ”i dag”, då det förflutna och den gudomliga framtiden möts. Det är Advent och vi bereder oss för Julen. Som vanligt påminner jag om att det inte är Jul ännu, Advent är en beredelsetid för högtiden. Trots all julhandel och alla juldekorationer som redan är på plats, skall vi sträva efter att behålla beredelse som grundton.
När vi om en dryg vecka på nytt får höra om Jesu födelse, så blir inte heller det bara ett minne av vad som en gång hände. Vi låter det som skedde ske på nytt. Vi skall ställa oss vid sidan av herdarna, och så småningom vid Epifania också vid sidan av vise män, där många av oss kanske känner oss mer hemma. Att Gud blev människa, och det för vår frälsnings skull, skall drabba oss på nytt. Vi inbjuds att ta änglabudskapet om ”en stor glädje för hela folket” som något som gäller också oss.
Det är den julglädje som vi väntar på, som nu gör att vi låter Johannes döparen också för oss förkunna ”syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop”, vilket för oss som är döpta betyder att vi rannsakar oss om vi verkligen lever så som kan förväntas av den som är döpt. I de profetord som uppfylldes genom Johannes heter det att ”krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas”. Ja, det finns en hel del krokigt och stenigt i vårt liv som behöver rätas upp och jämnas ut! Till Advent hör många yttre julförberedelser. Dit hör också inre och andlig beredelse.
Den beredelsen sker alltså inför det löfte som också gavs genom profeten: ”Alla människor skall se Guds frälsning.” Utan adventsberedelse kommer vi inte att se åt rätt håll när det bli Jul. Vi kommer att gå vilse bland alla våra julseder och inte uppfatta att det handlar om den frälsning som Herren Jesus vill ge.
Men om vi ser Johannes döparen som förelöparen och vägröjaren för honom, då finns vi med, när det sägs att ”folket var fyllt av förväntan”!
Sång av Armi och Edith
Psalm 39
Psalm 36
Pianopostludium
Långfredagen
Psalm 140
Psalm 142
Långfredagen – 2019 — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
140:-, 142:-, [449:1-2, 144:1-2, 239:3], 145:-, 456:-. 143
”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap.” S:t Paulus skriver så till sina medkristna i Korint. Det är något speciellt med budskapet om Jesus, och därmed med kristen tro. Den skiljer sig från de olika former av tro och religion som omger den unga församlingen. Det är en tro på en Frälsare som hade blivit korsfäst.
Det här centrala i det kristna budskapet och tron har inte blivit mer accepterat i vår tid. Att Jesus genomgripande har påverkat vår världsdels och dess kultur, och på många sätt nu hela världens, kan man inte undgå att erkänna, men man talar antingen så lite som möjligt om det, eller lyfter fram andra sidor hos honom.
Ändå är det korset som har blivit den kristna symbolen. Det är så allmänt förekommande och ofta så utsmyckat tecken att man inte tänker på vad det egentligen är: ett avrättningsredskap. Det kan vara naturligt att spontant tycka att det är både stötande och dåraktigt att låta det vara centrum för tro och tillbedjan. Också vi kristna, 2000 år senare i en annan stad, behöver nog få samma apostoliska påpekande: ”Vi predikar Kristus som korsfäst.”
Vi som har samlats här vet att det som vi minns idag på Långfredagen inte är det sista som sker med och kring Jesus. Vi är ju bara på den första av de Tre heliga dagarna. Men det går inte att komma runt det faktum att centralt i det kristna budskapet handlar det om lidande och död. Det är inte vad man har att vänta av en Frälsare, att han blir korsfäst, död och begraven.
Men samtidigt blir det en Frälsare som just därför kommer oss nära och blir oss sällsynt angelägen. För lidande och död är en del av livet, som det inte går att komma ifrån.
Vi möter lidande på två sätt. Först handlar det om det onda och meningslösa lidandet, det som är vad Guds fiende har att ge. Vi har det i sjukdom och olycka, i fattigdom och förtryck och annat som drabbar oss. Det kan bli följden av misstag och missbedömningar. Bibeln inser det och försöker inte låtsas om annat I Psalt. tvingas den fromme klaga ”för min själ är mättad med lidanden och mitt liv närmar sig dödsriket”. Bönen kan bli hjärtskärande: ”Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vårt lidande och betryck?” Men den kan också, trots allt, bli fylld av tillit till Gud: ”Han föraktade inte den förtrycktes lidande och såg inte på honom med avsky.” Jesus bad så på korset. Ropet ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, går sakta över i förtröstan.
Han visste att det skulle bli så. När hans lärjungar hade börjat få klart för sig vem han var, och Petrus hade bekänt honom som ”Messias, den levande Gudens Son”, var det slut på predikan och under inför stora folkmassor. Nu var hans uppgift en annan: ”Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Han måste bli dödad, och efter tre dagar uppstå igen”, sade han. Det var han som var uppfyllelsen av Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare, som vi hörde i GT-läsningen: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande.”
Det här är djupt tröstefullt. I det lidande, som oundvikligen drabbar oss, är vi inte ensamma. Vi har inte en Herre och Frälsare, som från upphöjd position i förbarmande sträcker sig ner till oss. Vi har en som finns vid vår sida i eländet, och kan hjälpa oss på ett helt annat sätt, eftersom han har delat det. I Ep. hörde vi aposteln säga: ”Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd.” Vi låter det vidgas till ’som har delat vårt lidande i allt’.
Men sedan finns också ett lidande som är meningsfullt och leder till något gott, kanske inte alltid så förlamande, men i varje fall något mödosamt. Allt lärande är förenat med möda, inte så sällan med lidande av något slag. Skrapade knän, när man lär sig cykla, eller huvudvärk efter nattens tragglande av språkliga böjningsmönster eller matematiska uträkningar, får man räkna med.
Också i det här är Bibeln realistisk, och inser samtidigt att vårt livs växt in i det gudomliga inte är annorlunda. ”Det gjorde mig gott att få lida, så att jag fick lära mig dina stadgar”, bekänner vi med Ps. 119. Bibeln vågar se att lidande inte alltid bryter ner. ”Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far?” menar aposteln i Hebr.
Men det är inte alltid så enkelt. Det finns ett lidandets mysterium att ödmjukt stanna inför på Långfredagen. Vi fick i Ep. höra: ”Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande.” Det är lätt att avvisa ett sådant apostlaord som något man bara inte kan acceptera, ett påstående om en grym och krävande Gud, en Gud som annars betygas vara fylld av kärlek. Men det som Långfredagen uppmanar oss till, är att låta oss föras lite djupare än så, till den på många sätt plågsamma insikten att Jesu lidande på Golgata kors är ett uttryck för kärlek. Till vandrarna på väg till Emmaus ställde den än så länge okände mannen frågan: ”Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?”
Det är insikten eller åtminstone aningen om den här hemligheten som har gjort människor till kristna, trots att det har medfört lidande. Från begynnelsen var Paulus ärlig om saken i mötet med de första kristna: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike.” I det första av sina brev, till medkristna i Tessalonike, noterar Paulus: ”Redan när vi var hos er sade vi er i förväg att vi skulle få lida, och så har det också gått som ni vet.” Han kan till och med skriva: ”Ni har ju fått nåden att inte bara tro på Kristus utan också att lida för hans skull.”
Det är klart att vi behöver alla de Tre heliga dagarna för att få något grepp om hemligheten. Men redan på sitt kors är Jesus segraren: korset förvandlas till en tron. Han är det därför att han gick in i sitt lidande i lydnad mot sin Fader, att han inte gav efter och lät Guds fiende segra. Paulus gör klart att ”syndens lön är döden”, och då blir den syndfries död inte att straff utan ett vapen mot honom som är dödens herre. På ett sätt blir uppståndelsen på tredje dagen bara bekräftelsen på vad som redan har skett.
Så kan också Jesus i sitt avskedstal säga: ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.” Och aposteln Petrus kan frimodigt ge uppmaningen: ”Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då ska ni också få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet.” De välsignelseord som har getts er efter predikan i Fastan viker inte undan från hemligheten i tron på en lidande och korsfäst Frälsare: ”Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, om ni nu än får lida en kort tid, han upprätte er, stödje er och give er fasthet.”
På Långfredagen samlas vi med stilla tacksamhet inför korset, där vår Herre Jesus är fästad. Där får vi tröst, för han lider med oss i denna arma värld. Och där får vi styrka, frimodighet och hopp, för han lider för oss, och inbjuder oss att vandra med honom in i lidandet, ja, men då också mot liv och seger bortom det!
Jesaja 53
Psalm 449 ps 449
Juldagen
Juldagen – 2018 — 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
119:-, dansk, 122:-, 121:-, 127:-
Det är något barnsligt med kristen tro, tycker många. Det gäller det yttre. Det märktes tydligare förr, då mängder av barn gick i söndagsskolan, utan att det ledde till att fler gick i kyrkan som vuxna. Och fortfarande är det många som har haft en enda kontakt med kyrkan, och det var när de döptes strax efter att de blivit födda.
Men det kan gälla innehållet också. Mycket av det som berättas i Bibeln, och för den del om Jesus, kan väl ingen förnuftig människa tro på, tänker många. Att tro på det där med under, det är som att tro jultomten finns. Det är spännande för barn, men när man har växt upp, får man klart för sig att det är någonting man roar barn med.
Kristen tro är något barnsligt. Egentligen vet man inte hur rätt man har. För det som hör ihop med barn handlar inte bara om att vara omogen och att ofullständigt förstå hur saker och ting verkligen förhåller sig. Det finns något positivt med att vara barnslig också. Då handlar det om att enkelt ta saker som de kommer utan att krångla till det, som vi vuxna ju har förmåga att göra. Det handlar om att möta andra med tillförsikt att de vill ens bästa. Naturligtvis får ett barn ganska snart klart för sig att man inte kan lita på vem som helst, men det där att utgå från att man måste misstro andra, är inte ett barns livshållning.
Att kristen tro är barnslig har på sitt sätt sin grund i att Jul är den inledande kristna högtiden. Det handlar om ett nyfött barn. Kyrkoårets två centrala högtider handlar om livets början och slut, om ett barn som föds och om just den människans död. Men båda sakerna ges ett gudomligt sammanhang, och därför öppnar för något utöver det vanliga.
Det hör gudomliga tillägget syns tydligast vid Påsken, då budskapet når oss om att döden inte står som det obevekliga slutet på det mänskliga livet. Men också Julen för med sig en gudomlig hemlighet, på sätt och vis svårare att se. Här finns ju inget så märkligt som en tom grav, utan något mycket vanligt, ett barn föds. Även om omständigheterna var enklare än vad vi är vana med, så är det inte svårt att föreställa sig hur det var.
Men redan här börjar alltså det barnsliga i vår kristna tro. För det som med bestämdhet meddelas är ju att det trots allt inte var ett vanligt barn som föddes. Det var Gud själv som bestämt sig för att bli människa. Det fick herdarna på sitt sätt reda på av ängeln: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” I det som utgör julhögmässans Ev., inledningen till Johannesevangeliet, sägs det ännu tydligare: Det gudomliga Ord som fanns från början, före allt annat, ”blev människa och bodde bland oss”, ”blev kött”, om vi skall använda det gamla uttrycket.
Det har här en gudomlig hemlighet, lika mycket som i Påskens budskap om en människa som uppstår från de döda. Så heter det också i en gammal antifon, tonsatt av många: ”O magnum mysterium”, ”O stora hemlighet”. ’Hemlighet’ betyder här naturligtvis inte någonting som man försöker gömma, utan något som det är svårt att förstå sig på. Det som till det yttre ser ut att vara något helt vanligt, att ett barn föds, rymmer i själva verket en stor hemlighet. Det handlar alltså inte om att barn vilket som helst, utan om Guds Son som har kommit till oss.
Nu har vi sedan 1:a sön. i Advent förväntat oss något annat. Då var det profetiska löftet: ”Se, din konung kommer till dig”, och han skulle vara ”segerrik”. Det stämmer ju inte alls in på ett nyfött barn, som i allt beroende av att bli omhändertagen. Så var det inte heller i an annan av profetiorna, den om ”Betlehem i Efrata”: där handlade det om ”en härskare över Israel”.
Men det här var nu inte det enda som sades i profetiorna. Vi har idag hört Jesaja förmedla det gudomliga löftet: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given.” Och profeten hade dess för innan sagt att ”jungfrun skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel”, ett namn som ju betyder ”Gud med oss”.
Men även om det som skedde var i enlighet med de profetiska löftena, om än inte dem man i första hand tänkte på, så förblir det en gudomlig hemlighet. Gud är ju inte det första man tänker på, när man ser ett nyfött barn. Här finns en rad av motsägelser. Gud, som är den som har skapat världen och allt vad den rymmer, blir själv en skapad varelse. Han som är starkare än allt annat, blir något ytterst svagt och hjälplöst. Han som är den evige, går in under tidens villkor, med ett liv av bara lite drygt 30 år framför sig.
Men kristen tro är alltså barnslig, i den meningen att vi inte får en riktig bild av Gud, om vi inte tar med barnet i krubban i Betlehem. För det handlar inte bara om en Gud som man måste falla ner i vördnad inför, som Jesaja, han med profetiorna om barnet som skall födas, hade upplevt. Han hade fått se Herren, där ”han satt på en hög och upphöjd tron”, och varit tvungen att säga: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar.” Många liknande erfarenheter berättar GT om.
Men nu har Gud, säger oss Julens evangelium, blivit ett nyfött barn. Och ett sådant känner vi ömhet inför. Om vi känner oss lite rädda, så är det för att vi inte skall skada det, inte skall kunna ta hand om det på rätt sätt. Gud är inte bara någon att frukta, utan också att vilja ta hand om. Vår bön i ett liv som inte alltid är lätt, är naturligtvis att Gud skall bära oss i sin famn, men här är det vi som förväntas ta honom i våra armar.
Ja, med Jul blir mötet med Gud mycket enkelt och barnsligt. Högmässans Ev. började med det mycket stora, det som var långt före denna världen: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” Men det skedde att ”Ordet blev människa”, ”blev kött”, och så kan Johannes inleda sitt första brev med att betyga, som vi hörde i Ep.: ”Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende.” Det är Julens gudomliga hemlighet: Gud kan vi ta på!
Med det här blir också livet i den kyrkan på många sätt barnsligt enkelt. Julens hemlighet, ja, hela hemligheten med Jesus, kommer man inte åt med predikningar och föreläsningar. Sådana behövs, det visar ju NT med apostlarnas undervisning om hur man skall förstå vem Jesus var och vad det han gjorde betydde. Men mer handlar det om enkelt berättande om vad som hände med honom. Barn vill veta hur det är, det är först i andra hand de frågar vad det beror på.
Och det är också barnsligt i den meningen att man lär sig genom att göra och öva. Man förklarar ju inte tekniskt hur man knyter en sko, utan man visar hur det går till, sedan får barnet pröva själv och sakta men säkert lära sig hur man gör. Så lär man sig också hemligheten med Jesus genom att tillsammans med andra fira gudstjänst. Man lär sig att be och, inte minst, lär sig att umgås med honom genom att fira nattvard. Det är till att börja med lika enkelt att förstå sig på, som det här med ett nyfött barn. Att hålla måltid tillsammans med andra är något vi alla vet vad det är.
Men sakta med säkert förs man med nattvarden in i hemligheten med Jesus. Det som till det yttre är en enkel måltid med bröd och vin, rymmer en hemlighet. Det är honom som föddes i Betlehem som vi möter och får gemenskap med. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem”, heter det i en psalm, som dessvärre har lite för knepig melodi att sjunga, ”O, sakrament, som oss i nåd bereder, att Gud, den evige, på jorden se.”
För att vi skall passa in i det här att kristen tro är barnslig, krävs att vi själva blir barnsliga. Det var vad Jesus skulle komma att säga: ”Jag prisar dig Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för små barn.” Att vara vuxen, med ett förnuft som alltför ofta blir begränsat av förutfattade meningar, leder inte rätt. Det är inte så man kommer hemligheten med barnet i Betlehem. Det sker genom att man själv blir som ett barn, med den enkelhet och tillförsikt som präglar ett barn.
Julens maning blir därför: Gör som Gud, bli ett barn!
5:e i Påsktid
Psalm 162
Psalm 28
Biskop Martin
Lyssna till predikan över evangelietexten Joh. 16:5-11
Psalm 359
Psalm 200v7
Juldagen
Psalm 119
Juldagen – 2017 — 1:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
119:-, dansk, 122:-, 432:-, 127:-
Vad gör man när det är stopp i avloppet? Ja, man tar fram den där flaskan med något slags kemikalie, och läser på anvisningen och gör efter den. Fungerar inte det, ringer man föräldrar eller barn, beroende på ålder, eller någon vän, och hör vad de har att föreslå. Hjälper inte heller det, finns det bara en sak att göra: man får ringa efter en rörmokare. Och när han kommer, ja, ’han’, antalet kvinnliga rörmokare är ju inte överdrivet stort, då blir man glad, för nu skall allt kunna ordna sig.
Det finns en alldeles påtaglig likhet mellan den här banala erfarenheten och Jul. I hela Advent har vi sett fram emot att en som vi behöver skall komma, och som därför är efterlängtad. För det är dessvärre så, om vi skall vara ärliga, att vi människor stökar till livet, bortom vad vi kan ställa till rätta. Det gavs en instruktionsbok om hur man skall göra, i GT:s lag, och den finns fortfarande, men problemen kvarstår. Och det kom människor med goda råd om hur livet skall formas, så att det blir bra. Vi kallar med profeter, och dem är det ännu värt att lyssna till.
Det som är Julens budskap är att det nu har kommit en som kan ställa i ordning det som varken gudomliga instruktioner eller benådade människor räckte till för. Gud själv har kommit till oss, till vår trasiga värld, för att ordna upp i röran. Våra tankar går idag till den heliga natten i Betlehem, där Guds ängel meddelade: ”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad.”
Det gudomliga budskapet nådde oss på nytt i natt, och när det nu har blivit dag, tänker vi igenom vad det betyder. För, som det ofta blir när Gud handlar, är det inte riktigt vad vi kunde förvänta. Gud kommer till oss, och så handlar det om att ett barn har fötts! Är det inte alldeles för alldagligt, det som Julen handlar om?
Ja, många kommer naturligtvis inte längre. De gläds åt det nyfödda barnet, så som man oftast gläds åt vilket nyfött barn som helst. Kanske blir man tacksam över att man själv och ens egna barn fick födas under bättre förhållanden, och kanske skänker man också en tanke och en liten slant till dem som har det mer som Maria och Jesusbarnet, när vår värld nu ser ut som den gör.
Och det är ju bra så! Men då har man ändå bara skrapat på ytan. Om barnet i krubban sade alltså ängeln: ”I dag har en Frälsare fötts åt er.” Julbudskapet väcker frågan: kan det verkligen vara så? En som har uppdraget att frälsa, att rädda oss, borde väl vara kraftfullare än så? Nu är det ju han själv som behöver vård och omsorg, för att kunna räddas till ett fortsatt liv.
Här ligger en gudomlig hemlighet, som vi inte kan förundras nog mycket över. När nu Gud hade lovat att sända en Frälsare, hade han kunnat koma med ”med makt och stor härlighet”. Men då hade det ju varit skrämmande! Herdarna blev ju förskräckta redan av att få se änglar. Vi skulle ha tvingats anpassa oss till honom av rädsla.
Nu kom han som ett litet barn. Som fr Hans-Åke påminde om i går, betyder det att vi fylls av ömhet och tillgivenhet. Gud vill inte göra oss rädda, utan att vi skall bli glada. Han anknyter till en egenskap, som han har skapat oss med. Vi ser det om och om igen vid naturkatastrofer: det finns nästan alltid någon som tar sig an små barn som har blivit ensamma. Så Gud kom till oss just som ett barn, som väcker vår tillgivenhet.
Men det betyder också att när han nu själv skulle komma för att reparera sin skapelse, så gjorde han det helt på de villkor han hade gett för att vara en människa. Och då måste det börja med att han blev ett hjälplöst litet barn. Vi kan förstå att Gud noggrant utvalde och benådade den kvinna, Maria, som skulle bli barnets moder, han måste ju lita på att det fick alla de omsorger ett nyfött barn behöver.
Men att Gud valde att komma som en av oss människor, visar också på högheten med att vara människa, en höghet som vi så ofta förnedrar. I skapelseberättelsen markeras att
människan skapades till ’Guds avbild’. Julbudskapet bekräftar detta, när vi inser att barnet i krubban är, som vi hörde i Ev., ’Ordet som blev människa’, det gudomliga Ordet, en gång verksamt i skapelsen, det ’genom vilket allt blev till’. Han har kommit för att ge oss möjlighet att bli vad vi som människor var avsedda att vara: ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn.”
Alla kommer inte till den insikten, när de stannar inför julkrubban och sjunger de älskade julsångerna. Aposteln noterar också, som vi hörde i Ep.: ”Erkänt stor är vår religions hemlighet.” Jag gillar inte riktigt översättningen, ordagrant blir det ’vår gudsfruktans hemlighet’. Bo Giertz översätter: ”den hemlighet, som vi tror på”. Till Julen hör enträgen bön att få nåden att inse vad som sker i det som skedde. Och man behöver då bara komma ett litet stycke på väg för att kunna glädjas åt att det vi sjunger om är verkligt och livsavgörande. Vi sjunger inte de gamla julsångerna därför att de främst ger så fin julstämning, utan därför att de formulerar vad vi har fått nåden att tro.
Då blir Julen inte bara ett minne av vad som hände för så där 2000 år sedan. Det är något som nu sker på nytt. I en av de finaste dikterna från den tidiga högkyrkligheten, tyvärr med lite för krånglig melodi i psalmboken, skriver Elis Erlandsson: ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem.” I nattvardsmässan föds Jesus på nytt och alldeles påtagligt i vår mitt.
”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet”, är det centrala budskapet i det traditionella Ev. för Juldagens högmässa. Hur det hänger ihop med nattvarden förstår vi bättre, om vi låter det bli ordagrant: ”och Ordet blev kött.” Med Jesus kom Gud själv materiell gestalt. Då i Betlehem var det, tydligt för alla sinnen, som människa. Till ”vår gudsfruktans hemlighet” hör att hans materiella gestalt nu är bröd och vin. Det enkla kvarstår: då ett litet nyfött barn, nu en enkel måltid. Ändå säger vi med dikten: ”O, sakrament som oss i nåd bereder, att Gud, den evige, på jorden se.”
Han som föddes i Julnatten, föds nu i kyrkan, när vi samlas för att möta honom i Ord och sakrament. Vid mässan är vi som herdarna, vi samlas kring ’den Frälsare fötts åt oss’.
Men det är mer personligt än så. Vi har en julpsalm av den danska prästen och diktaren Grundtvigs, som av någon anledning inte fått plats i vår psalmbok, som börjar med det bibliska: ”Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå.” Mot bakgrund av att ”fursten i Guds rike … får bli en hemlös like sin första makt på jord”, kommer det som skall vara vår inbjudan: ”Men kom! Jag vill upplåta mitt hjärta, själ och sinn’, och bedja, sucka, gråta: Kom, Jesu, till mig in!”
Det blir inte Jul på riktigt förrän vi, du och jag, inbjuder Guds Son att födas i vårt liv. Det går en linje från krubban i Betlehem till altarets nattvardsbord och till vårt hjärta. Till ”vår gudsfruktans hemlighet” hör, skrev aposteln, att han ”vann tro i världen”. I Ev. konstateras, vemodigt men nyktert: ”Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.” Men det finns undantag, och vår bön skall vara att vi får höra dit: ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.”
Så vill vi ta emot honom som nu har kommit från Gud. Instruktioner i gudomliga skrifter och anvisningar av benådade profeter visade sig inte få någon rätsida på livets bekymmer och hopplöshet. Då sände Gud sin Son att komma till oss. Budskapet når oss att ”i dag har en Frälsare fötts åt er”. Världen är sig inte lik längre, för ”ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. Min önskan och min bön som er biskop är nu att det ljuset skall lysa också för er, och förändra och förnya också era liv!
Psalm122
Psalm127
3:e efter Tref.
Högmässa 3:je sönd. ef. Tref. den 2 juli 2017
S:t Sigfrids kyrka kl. 1100
Skriftermål
Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen
Oremus:
Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.
Skriftermålet är en stund, då vi skall rannsaka vårt hjärta, tänka på våra fel och brister samt på vår bättring. Detta inför vårt möte med den Helige i gudstjänsten. Gamle kyrkoherde Grafström i S:ta Klara har skrivit en inledning till denna dag med rubriken Det hopp, som gives den fallne, att vad Herren lovat, det håller Han visserligen (= säkert, fast och visst ).
Vad skall vi då särskilt bekänna idag? Vi vet ju, att Gud vill ha hjärtats ånger, munnens bekännelse och gottgörelse som en rätt syndabekännelse. Först kan vi alltså bekänna, att vi ofta säger om synden: Ja, det kan väl inte vara så farligt. Jag är ju inte sämre än andra.
Vidare kan vi bekänna, att vi är lite senfärdiga med gottgörelsen, detta att ställa till rätta, det vi handlat fel. Det är så lätt att glömma bort, att be den om förlåtelse, som vi förorättat eller på annat sätt gjort illa.
En annan synd att bekänna: att vi så lite, särskilt i nödens tider, förlitar oss på Herrens ord. Men, ack så mänskligt. Det hör till vår mänskliga natur, tror jag. David sjunger i den33:dje psalmen: 4 Herrens ord är att lita på, Han handlar alltid trofast.
Konung David upptäckte ibland, att hans makt inte räckte till. Han kände, det han verkligen var en svag dödlig, en arm syndare ett hjälplöst stoft. I sin förtvivlan ropar han då i 27:de psalmen: Stöt inte bort mig, överge mig inte min Gud, Du som räddar mig.
Wallin skriver, att många kristna, ja kanske alla, har upplevt detta, att så bedja, men ändå för gäves. Vi har alla varit i situationer, där vi inte vetat något levandes råd, modet sjunker, kraften förminskas och hoppet dör. Då säger någon: Vänd dig till Gud! Lätt sagt, men svårt att lyfta sig från djupet uppåt på en gång. Det förutsätter lugn och fattning, något som man i den stunden saknar. Visst han man försökt, men upplevt det som om Gud icke svarar. Emellertid om så vore, att Gud icke lyssnar eller svarar, ja, då vore vi verkligen förlorade. Men vi skall icke sticka under stol med att det kan kännas så. Därför skall vi bekänna vår bristande tillförsikt och be Gud om hjälp att få en stark tro.
Herrens ord är att lita på, Han handlar alltid trofast.
Stöt inte bort mig, överge mig inte min Gud, du som räddar mig.
Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas
Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:
Predikan
In nomine …
Vi har lämnat den festrika delen av vårt kyrkoår, som tar upp de stora frälsningshistoriska händelserna. Nu är vi inne i Trefaldighetstiden, som behandlar vårt liv som kristna. De tre första söndagarna efter Trefaldighet kan benämnas Kallelsens söndagar. Först kallelsen genom dopet, sedan kallelsen till Guds rike och sedan vilka som kallas.
Gud söker oss allra först i dopet. Vi är alla Adams avfallna barn genom arvsynden. Vi är alla födda i synd, då vi genom våra fäder blivit delaktiga just av arvsynden. Det betyder, att vi föds utan fruktan för Gud, utan tillit till Gud och med ond begärelse. Den synden tas bort i dopet. Dopet är det kristna livets grund. Dopet har en oerhörd kraft och betydelse. Det kristna dopet äger ett verkligt frälsningsmoment, verkat genom den Helige Ande. Det är en ny födelse, som sätter den döpte i en helt ny situation. Hon ikläder sig en ny människa och inlemmas i Kristi kropp, Kyrkan. För den döpte öppnar sig möjligheten att få tillhöra den nya mänskligheten, som äger livets förtecken, och att få lämna den adamitiska, vars förtecken är döden.
Kom! Här är ännu rum. Så kallar Herren. J. O. Wallin säger härom: O J alle, som så arbeten och ären betungade! Hvi hören J ej eder Frälsares rop? Hvi kommen J ej till delaktighet af Hans kärleks härliga, upplåtna gåfvor? En stor nattvard hafver Han tillredt, och bjudit många, bjudit eder. Både i naturens och nådens rike har Han åt eder förvaradt hvad J behöfven både för detta lifvet och det tillkommande. Och ingen kan så vederqvicka, ingen kan så gifva ro. Han har kallat, och Han kallar, och förskjuter ingen, som till Honom kommer, medan tid är. Nu är den behaglige tiden; derföre, christne, må af eder i dag med glädje höras och hörsammas den evigt Mildes utgångna kallelse: Kommer! Här är ännu rum.
Texten idag handlar om hur Jesus kallade lärjungar då. Kallelsen är typisk för den messianska tiden. Det finns inte tid att fundera. Det gäller att följa kallelsen genast. Så gör Matteus. Det berättas sedan om honom, att han varit verksam i den arameisktalande urkyrkan. Han ligger på ett eller annat sätt bakom Matteusevangeliet.
Vi vet, att messiasförväntningarna var stora vid den här tiden. Det kunde alltså ske, att människoöden tog en blixtsnabb ändring vid ett ord eller i en speciell situation. I Jesu närhet, kunde stunden bli något, som genast ledde till något nytt. De, som tvekade, förstod inte stundens allvar. Vi minns texten i Luk. 9: 59 Till en annan sade Han: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” 60 Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” 61 En annan man sade: ”Jag skall följa Dig, Herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.” 62 Jesus svarade: ”Den, som ser sig om, när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.”
Berättelsen om den efterföljande måltiden får texten att passa på den söndag, som handlar om vilka, som kallas till Guds rike. Att Jesus deltog i måltid hos Sin nyvunne vän, det är inget märkvärdigt. Det var bara ett tecken på den ingångna gemenskapen. Men vid måltiden deltog andra tullindrivare och syndare. Detta irriterade, ty genom att vara med orena, blev man själv oren. Här ser vi den djupa klyftan mellan Jesus och de lagfromma. Han har ett annat renhets- och helighetsbegrepp än de. Det judiska helighetsbegreppet var, vad som kallas, negativt opersonligt. Det gäller att undvika all orenhet, rituell och moralisk, att strängt isolera sig i sin renhet. Jesus, full av Gudsrikets nåd, barmhärtighet och liv, helgar och renar Sin omgivning. Hans helighet är positiv. Han uppsöker dem, som behöver helgelse och rening. Det är en positiv helighet, och det positiva, som skiljer Jesus från lagiskheten, är kärleken; barmhärtighet, som är personligt, inte offer, som är opersonligt. Kärleken söker den sjuke och förlorade, inte den friske och självhulpne. Jag fann detta härliga gamla ord självhulpne – av ordet hjälpa – i en av kommentarerna till texten. Jag har kommit för att kalla syndare. Sjuka behöver läkare inte friska.
Jesu uppgift är att kalla med Guds egen frälsande kärleks makt och myndighet. Jesus har kärlekens obegränsade fullmakt. Därför upptar Han publikaner och syndare i Sin gemenskap genom att äta tillsammans med dem.
Här kan vi fundera på hur fel det tycks vara, att helt isolera sig från syndare och den syndiga världen, som vissa samfund gör. Det är tydligt, att våra liv skall vara vittnesbörd om tro och kristet liv. Hur skulle det gå, om alla kristna drog sig undan från världen?
Hur skall då den kristne leva i sin kallelse? Vi läser i Hos. 6: 6 Ty Jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Detta ord anser tydligen Matteus vara ett Jesu favoritord. Vi läser exempelvis i Matt. 12: 7 Om ni förstod vad som menas med Barmhärtighet vill jag se och inte offer, så skulle ni inte döma oskyldiga.
Publikaner och syndare, tullindrivare och syndare är ett slags fasta begrepp i NT. Publikanerna, tullindrivarna uppträder alltid i dåligt sällskap som hedningar och skökor. De arbetade för romarna. De sågs som fritänkare, bohemer, frossare, levande i utsvävningar. Det var folk med gott om pengar i det fattiga Palestina. När vi hör talas om ”syndare”, får vi inte tro, att alla dessa var rena slumtyper som drinkare, tjuvar, skojare. Det var människor, som satte sig över Mose lag och levde efter sitt eget huvud och sin egen drift i publikanstil. I dessa kretsa fanns än mer av det, som Jesus kallar sjukdom. Deras livsstil var en sjukdom, men därunder fanns en annan sjukdom, en som finns rikligen även i våra dagar, innefattande hjärtats ångest bakom den glättade masken, ett kämpande liv, som inte fanns hos de rättfärdiga.
En av dagens texter är den om den förlorade sonen eller som man ibland säger de förlorade sönerna. Båda hade ju uppträtt fel. Och kanske vi i det sammanhanget skall påminna oss, att man inte kan gradera synden. Det är egentligen lika stor synd att stjäla en silverskål som att döda en människa. Båda gärningarna är brott mot Guds Heliga Lag, ett brott som måste straffas. För alla dessa brott gick Jesus i döden. Det är bara den borgerliga lagen, som av naturliga skäl måste gradera brotten. Vi måste nu alla lära oss att älska Honom, som först har älskat oss. Hur många förlorade söner och döttrar finns det inte omkring oss. Även vi, som kallar oss kristna och vill leva kristet i anda och sanning, har vi förstått till fullo, hurudan Guds kärlek är? Hur annorlunda skulle inte mycket blivit, om vi helt och odelat läte denna kärlek genomströmma oss? Men nu, även om vi såsom den äldre sonen tjänat vår Fader i många år, så finns och fanns hos oss samma hårdhet, ofördragsamhet och missunnsamhet. Så hjälp oss nu, käre Himmelske Fader! Lär oss finna Dig och likna Dig! Lär oss, att i tro och kärlek förenade med Herren Jesus ledas fram genom tiden till Fadershemmet i Himmelen. Vi får förtrösta på Herrens Ord, vi hörde tidigare: Herrens ord är att lita på.
Ur dagens text kan vi så dra många viktiga lärdomar:
Gud kallar oss alla till Sitt rike genom Sin Kyrka och församling. Vi kan falla ur dopnåden, men Han kallar oss ständigt på nytt. Genom Anden kan vi kallas till något och måste ta ett snabbt beslut liksom den Helige Matteus.
Barmhärtighet är viktigt. Vi är förpliktigade att sprida karlek i världen. Detta innefattar även barmhärtighetsgärningar. Gud kräver dem, och vår nästa behöver dem.
Måltidsgemenskapen har i många kulturer och i långliga tider varit nästan helig. Så bland judarna på Jesu tid. Vilka skall man ha måltidsgemenskap med? Jesus visar här vägen. Måltiden hemma, kyrkkaffet, bjudningen är viktiga tillställningar. De visar hän till den viktigaste måltiden av alla, den tillsammans med Herren Jesus. När man betänker, tillsammans med vilka Jesus åt, blir det lite svårt att förstå, hur tanken på rena nattvardsbord uppstod.
De sjuka behöver läkare. Vi måste hjälpa till att sprida budskapet. Vi måste även inse, att också vi är sjuka. Vi är inkrökta i oss själva, själviska, ställer oss själva i tillvarons mitt, eller vi är tyngda av sorg över våra synder, som ger oss oro, eller vi kan vara egenrättfärdiga – se så bra jag är!
Synd är synd och skall kallas vid sitt rätta namn. Inga undanflykter. Vad är då synd? En bra sammanfattning: Allt som skiljer oss från Gud. Det har gjorts syndakataloger genom tiderna. Brott mot Tio Guds bud är synd. Sedan är det inte så mycket mer – men allt kan bli till synd. Som jag brukade säga till konfirmanderna, att spela kort om lite pengar för att förhöja spänningen kan inte vara synd, men när man börjar spela bort alla sina pengar och lånar eller förskingrar för att kunna spela vidare, då blir det synd. Numer vet vi väl också att bakom kan ligga nedärvda orsaker, som leder till missbruk. Därför är det viktigt att se upp. Man brukar ju säga om synden, att först lockar den, och det verkar spännande och lustigt. Man kan hålla på och sluta, när man vill. Men sedan snärjs man in i syndens nät och fastnar.
Så säger vi till sist, att Jesus är Syndares Frälsare. Rom. 3: 23 Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Ja, detta är hela frälsningsbudskapet: Jesus är syndares Frälsare, då vi alla är syndare. Han kan frälsa oss alla, bara vi tar emot Honom. Amen.
Bön efter predikan:
Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Pålysningar:
Kollekten igår till Frälsningsarméns Skogsbo blev 70:-, vilket härmed tacksamt erkännes. Kollekten idag tillfaller vår vänförsamling i Kanneljärvi. Jag har också blivit ombedd att påminna om det faktum, att vi inte kan hantera gamla mynt i kollekten. Även nästa söndag predikar undertecknad.
Välönskan över församlingen:
Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen
Trosbekännelsen.
Psalmer: 321:-
659:-
241:2 – 5
258:4 – 5
258:6- 7
71:-
346:8
Vardagsevangelisation
Daniel Ringdahl, Roseniuskyrkan, delgav oss sina tankar om evangelisation på Annandag Påsk 2017-04-17.
Ljudinspelning
En kort sammanfattning av vad Daniel sade:
- Det är givetvis bara Gud som skapar tro i en människas hjärta.
Därför behöver vi förmedla ett ord om Jesus som Gud kan använda för att skapa tro. - Samtidigt har Han valt att använda oss som sina redskap, till att berätta om sina gärningar för andra människor.
För att kunna göra det måste vi ha en nära relation till andra människor. Vi behöver tala till dem, på ett ödmjukt och respektfullt sätt, så de får veta någonting om vad det är vi tror på.
I Bibeln får vi många uppmaningar att dela vår tro med andra människor, t.ex. 1 Petr. 2:9, Joh. 15:16.
Den situation där jag bäst kan vara evangelist, det är mot en nära vän som ännu inte känner Jesus. Jag behöver odla en relation till någon som är utanför kyrkan, i hemmet eller bland vännerna, en granne, en arbetskamrat. Be för den människan. Kanske Gud har satt just dig till att stå bredvid honom eller henne.
Det är komplicerat att nå fram till en människas hjärta, men Gud kan göra det. Därför är det så värdefullt att det är en vän som tar med en annan till kyrkan.
Kanske vi lägger lite för stor vikt vid vår egen förmåga att övertyga andra människor genom det vi säger och litar mindre på att Gud faktiskt kan använda oss och vårt bristfälliga vittnesbörd.
”Vi kan inte tiga med det som vi har sett och hört” sa apostlarna. I det enkla vittnesbördet kanske vi kan få berätta för någon om vad Jesus betyder för oss. Vad betyder det egentligen att Han är min Herre och Frälsare?
Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har (1 Petr. 3:13–17). Det gäller alla oss mottagare av det här brevet.
Vi måste inte försvara dumheter i kyrkans historia. Var beredd att svara, men gör det ödmjukt och respektfullt! Sen bär ju evangeliet i sig på en anstöt, och en del kommer att bli upprörda, oavsett hur vänliga vi försöker vara.
Vi kan fundera över vad vi kan göra i vår vardag, i våra liv och i vår gudstjänstgemenskap, för att människor som kommer ska känna att de hör hemma. Att de få vara en del av gemenskapen.
En utskrift av hela föredraget finns här: Ringdahl.pdf
Heliga Trefaldighets Dag
Högmässa i S:t Sigfrids k:a,
Heliga Trefaldighets Dag den 15 juni 2014, kl.1100
Skriftetal
In nomine……
Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss i Sin Heliga Nattvard, må i oss finna en beredd boning. Amen.
Vi skall idag på Heliga Trefaldighets Dag, som också kallas Missionsdagen, ha beredelseordet från en av dagens texter, Rom 11: Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud. Tänker vi ständigt på Guds storhet och majestät? Samtidigt är Han ju vår älskade Fader. Egentligen kan vi människor aldrig helt förstå, vem och hurudan Gud är. Alla har nog sin egen bild av Gud. Huvudsaken är den, att vår bild överensstämmer med Bibelns. Vad S:t Paulus här beskriver är egentligen Guds fullkomlighet. Det är en rikedom för oss att veta, att Gud har insikt i allt. Han vet, vad för ett verk vi äro, och tänker därpå, att vi äro stoft. Dessa ord ger uttryck för ödmjukhet.
Jag tänkte, att vi idag skulle betänka, hur det är med vår ödmjukhet inför Gud. Har vi respekt och vördnad inför Hans vishet? Eller tror vi oss veta bättre?
Tackar vi Honom tillräckligt för alla Hans välgärningar mot oss?
Är det inte även ett trösteord, att Han har kunskap, Han vet, varför vi är som vi är och gör som vi gör. Samtidigt vill Han genom Sin Ande hjälpa oss bli bättre kristna. Vi skall idag alltså tänka på vår Gudsbild, att Gud är förstående, förlåtande och säkert full av humor.
Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.
Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:
Predikan
Nåd vare med Eder och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.
Vi påminner oss först det historiska, att Heliga Trefaldighets Dag är en högtidsdag under kyrkoåret av sent datum. Den fastställdes inte förrän 1334 av påven Johannes XXII. Därför firas den inte i de ortodoxa kyrkorna, då brottet mellan öst- och västkyrkan skedde 1054. Märkligt tänka sig, att vi i tusen år hade en enda kyrka, ett enda samfund.
Heliga Trefaldighets Dag går inte tillbaka på någon biblisk händelse som Jul, Påsk och Pingst. Däremot är den Pingstdagens oktavdag och har röd liturgisk färg, Andens färg. De stora helgdagarna har vad vi kallar en oktav, så att säga sju dagars efterfirning. Påsken, som är kyrkoårets största fest har i stället sju veckors efterfirning, under vilken t.ex. fasta var förbjuden. Alltså kan inte heller Pingsten ha någon förberedelsetid och fasta, som Jul med Advent och Påsken med fastetiden. I gammal tid hade man i stället en fastetid efter Pingstoktaven kallad Apostlafastan, eftersom texterna under denna tid handlade om apostlarnas verksamhet.
Att man från tidig tid inte ville fira en särskild högtid till Treenighetens ära, berodde på att man menade sig dagligen i gudstjänsten och bönen hylla den Heliga Treenigheten. Grunden till denna dags firande är alltså dogmatisk – läromässig. Vi fick en särskild dag att fira treenighetens mysterium på. För visst är det ett mysterium, att Gud är En, men uppenbarar sig i tre olika gestalter. Han visar sig som Fadern – Skaparen, Sonen – Frälsaren och Anden – Hjälparen, dock icke tre gestalter och gudar utan EN. Så har det i Kyrkans historia funnits rörelser, som inte velat omfatta denna tro utan talar om tre olika väsen: Gud, Jesus, Anden. Det är bl.a. därför som vi inte kallar Mormoner och Jehovas vittnen för kristna utan samfund med kristet inslag.
Jag har tidigare nämnt den athanasianska trosbekännelsen, som närmare utlägger Treenigheten. Ursprunget är höljt i dunkel. Den kan vara från 500-talet, men nämns först på ett kyrkomöte 670. Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade, eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig… Ty såsom vi av den kristna sanningen nödgas bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre, så förhindras vi av den allmänneliga kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar. Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora, så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna. Den, som vill bliva salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.
Det här är svårt för tanken. En är tre, tre är en. I konfirmandböcker finns olika sätt att försöka förklara, mer eller mindre lyckade. En kvinna kan samtidigt vara dotter, maka, mor. Det är samma kvinna med tre olika uppgifter. – Om vi ser naturen genom ett tredelat fönster, blir utsikten olika beroende på vilket fönster, som vi ser igenom. Men det är en och samma naturbild därutanför.
I GT finner vi antydningar om Treenigheten såsom den aronitiska välsignelsen. Treenighetens hemlighet fanns där, då den israelitiske prästen i det gamla förbundet nedkallade Guds välsignelse över Guds egendomsfolk. -Abraham får besök av tre män.
Bilden av Israel som en vingård med Gud som vingårdsman är förankrad i GT. Gud är Skaparen, som tuktar Sin skapelse. I vår text idag är bilden lite annorlunda. Här är Frälsaren placerad i världens mitt. Gud har Själv placerat Honom där. Honom måste man vara förankrad i, för att kunna leva det fullkomliga livet med fortsättningen i himlen. (Joh. 15:2)Varje gren i Mig, som inte bär frukt, skär Han bort, och varje gren, som bär frukt, ansar Han, så att den bär mer frukt. Här finns både domen och helgelsen. Den, som inte bär frukt, kastas bort, och den, som bär frukt, ansas. Från vinstocken utgår kraften. Både Kyrkan och den enskilde måste ha kontakt med den. Jesus nämner två gånger i texten, att Han är den sanna vinstocken. Vi kan säga, att Han på nytt inskärper detta faktum, att Han är den Gode Herden. Alla andra är tjuvar och rövare. Så påminns vi, att den, som har gemenskap med Jesus, har med Gud Själv att göra. Man har alltså högsta ansvar och högsta risk. Man kan inte köpslå! Den, som inte gör Guds vilja, blir förkastad. Den lydiga rensas, så att hon bär mer frukt. Vi skulle kunna säga, att helgelsen har två sidor: Vi kämpar för att bli bättre kristna; Gud ansar oss så, att vi blir det. Alltså är det i grund och botten en Guds gåva att bli helgad. Professor Fridrichsen skriver: Helgelsen är alltså Faderns gärning med dem, som är Hans barn genom Sonen. Barnen är visserligen redan rena i kraft av Jesu ord, dvs. emedan de är (genom tron, i kyrkan) infogade i den genom Sonens liv och död i köttet skapade Gudsverkligheten på jorden. Men de måste alltid rensas, så att de mer och mer präglas av denna verklighet.
En sångare sjunger:
Jag ville vara så ren, så ren
Som daggens droppe i solens sken
Jag ville älska som Jesus gjorde,
Jag ville vara allt vad jag borde.
Jag ville tåla, nej, tacka för
Den nöd det kostar att köttet dör.
De helga offer jag ville bringa,
Dem aldrig domsord och hot framtvinga.
Ty Jesu kärlek, den är det tvång,
Som alstrar offer och föder sång.
Jag skall få älska som Jesus gjorde,
Jag skall få bliva allt vad jag borde.
Helgelsens väg: Det finns bara ett sätt att vara kvar där på. Vi har konstaterat, att det är Fadern, som verkar helgelsen. Vad skall då människan göra? För något måste hon väl göra? Jo, förbliva i Kristus. Lätt sagt, men kanske ibland svårt. Det finns så mycket, som vill dra oss bort ifrån Honom: själviskhet, synd, egenrättfärdighet, otro, tvivel. Vi kan då bara ta till oss maningen: Håll fast! Förbliva i Kristus är det avgörande. Grenen som är kvar rensas och ansas. På så sätt blir Gud också förhärligad inte att förglömma. Jesus har lovat Sina efterföljare bönhörelse, kraft och fullkomlig glädje. Detta verkar Anden i församlingen, Kyrkan.
När jag förberedde den här predikan, fann jag några uttalanden av von Zinzendorf: Ett heligt liv, offrat åt Guds tjänst och i självmedveten livsförening med Honom, är utan tvivel det angenämaste och gladaste liv, som en människa kan leva här i världen. – Den människa, som är under lagen, är det befallt att vara helig, och hon ängslas häröver till döds. Men en människa under nåden är det givet att vara helig, och däröver har hon en oändlig fröjd. Vidare av John Wesley: Helgelse är alldeles nödvändig för sann gudaktighet och sann lycksalighet. Man skulle likaväl se utan ljus, andas utan luft, vandra omkring utan fast mark under sina fötter, leva utan näring, som bliva salig utan helgelse, eller vara lycklig utan det enda nödvändiga. – Varje ögonblick, Herre, behöver jag Din döds förtjänst; varje ögonblick njuter jag frukterna av Din död.
Det kristna livet kräver daglig bättring och omvändelse. Varje dag måste vi hålla oss allt närmare Herren Jesus. Varje dag behöver vi lära oss allt mer om vad det innebär att vandra på helgelsens väg.
Så kan vi sammanfatta dagens budskap: Vi skall lära oss mer och mer om den kristna kyrkans dogmer – lärosatser, som är hämtade ur Bibelns förkunnelse och utformad för att stoppa villoläror och skydda Kristi Kyrkas budskap och enhet. Vi skall lära oss mer för att kunna se Guds stora barmhärtighet och nåd. Vidare sådant, som varje söndag vill lära oss, att vi skall leva i Jesu närhet för att bli allt mer helgade, att vi skall prisa och ära Honom samt bli vittnen, som visar på Honom och inte skymmer Honom.
.
A M E N
Bön efter predikan:
Helige Treenige Gud. Vi tackar Dig, att Du i Din nådefulla uppenbarelse har gjort Dig känd för oss såsom vår Gud och genom dopet upptagit oss till Dina barn.
O Du vår Herres, Jesu Kristi, Fader, Du eviga kärlek. – Nåderike Frälsare, Herre Jesus Kristus, Du vår visdom, vår rättfärdighet, vår helgelse, vår förlossning. – Helige Ande, sanningens, barnaskapets och bönens Ande. Dig Treenige Gud, lovar, ärar och tillbeder vi.
Kom till oss och gör Dig boning i våra hjärtan. Verka i oss en sann tro och ett levande hopp, och låt oss en gång, med Dina heliga änglar och alla utvalda, få tillbedja och tjäna Dig i Din himmelska helgedom!
Amen
Pålysningar:
Kollekten idag tillfaller Östanbäcks kloster. Nästa lördag firar vi den Helige Johannes Döparens dag och på söndagen 1:a söndagen efter Tref., båda dagarna med högmässa förstås kl. 1100 och biskop Göran som predikant. Vill redan nu påminna om mässan den 25 juni på S:t Davids dag i samband med vår öppna kyrka 18 – 20. Det är tänkt kaffeservering före och mässan kl. 1900. Vidare att diakonen Joakim Wanzelius, som brukar spela här ibland, kommer att predika den 29/6.
Välönskan över församlingen:
Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen
Trosbekännelsen
Psalmer: 18:- Allena Gud i himmelrik, Må lov och pris tillhöra
366:1 – 4 O Gud, Ditt rike ingen ser, Och ingen blir därinne, åt vilken ej Din Ande ger
Ett menlöst barnasinne.
72:1 O sanna vinträd, Jesu kär, Som Dina trogna liv beskär Och livet näring giver
72:2 O Fader, sanne vingårdsman, Som trädets grenar rensa kan,
336:- Gud trefaldig, stå oss bi Och låt oss ej fördärvas. Gud gör vår själ från synden fri
Låt himlen av oss ärvas. Styrk oss, att vi med Din kraft Det onda övervinner,
I Dig vår trygghet finner Och fram till målet hinner. Hjälp oss att till livets slut
Vår tro vid Dig blott fästa. Giv kärlek till vår nästa. Gud, hjälp oss till det bästa.
Amen, Amen. Låt det ske. Halleluja! Halleluja!