Kategoriarkiv: Okategoriserade

Epifania

Psalm 663

psalm 130

Epifania – 2019    2:a årg.  — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

131:1-3, 130:-, 128:-, 37:-

När våra medkristna i de olika ortodoxa kyrkorna firar Epifania, som är deras Julhögtid som vi har lånat in, så handlar det främst om Jesu dop. Det låter vi i Västkyrkan dröja till kommande söndag, och låter i stället högtiden idag handla om de vise männen och deras hyllning av den Nyfödde.

Det är inte helt klart varför det har blivit så. Men jag kan tänka mig att våra förfäder, som ju bodde på markerat avstånd från de områden där händelserna tilldrog sig, kände samhörighet med de vise männen, som gav sig ut för att söka det som uppenbarats för dem. Att de nu kom från Österland tycks inte har bekymrat, också för oss i Västerlandet krävdes ett uppbrott. Den vandring som de vise männen inledde, sedan budskapet att hela världens Konung är född, har sedan fortsatt genom tiderna.

Hur det nu än är med det, så får Jesu födelse med Epifaniahögtiden ett större sammanhang, till slut ett världsperspektiv. I Julnatten är allt lokalt hållet. Det är den heliga familjen och några herdar från närområdet. Naturligtvis måste det han funnits några släktingar också, men de nämns inte. Och vi har traditionen med två djur i en julkrubba. Fromma tankar associerade, när han nu föddes i ett stall, till Jesajas ord: “Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba.”

Ett vanligt sätt att närma sig och ta del av en evangelieberättelse, är att tänka sig in i de olika personerna och hur de reagerade. De kan bli till varning eller till förebild. Även om alla handlar utifrån de omständigheter som gällde, när det en gång tilldrog sig, finns det samtidigt något allmängiltigt över det. Det finns grundläggande mänskliga drag och attityder, som inte ändrar sig särskilt mycket genom tiderna.

Låt oss då börja med den verklige busen i skildringen, kung Herodes. Han var en maktmänniska, och om han upplevde att hans makt var hotad, vidtog han alla till buds stående medel för att behålla den. Herodes var av den värre sorten, han utmärkte sig även i en tid, där makten aldrig skydde några medel. Till slut lät han döda sin egen drottning, när han blev misstänksam mot henne. Det finns inget bevarat i historiska källor att han skulle ha dödat barnen i Betlehem, när de vise männen inte rapporterade tillbaka. Men alla konstaterar att det var så han brukade göra.

Vi har sett sådana gestalter genom tiderna, och 1900-talet hade ju en uppsättning av dem. De tycks handla instinktivt, om hotet är verkligt, funderar de inte över. Det är lätt att ta avstånd från den här typen av människor. Men reaktionen, att vid varje tillfälle tänka på sin egen position, och hur den kan komma att påverkas, finns ofta, även om den inte får så våldsamma följder.

Budskapet om Jesus blir alltid en utmaning för vår själviskhet. Det finns till slut bara två sätt att förhålla sig till honom, att falla ner och tillbe honom, eller att distansera sig från honom, mer eller mindre aggressivt. Frågan blir om det är han eller jag själv som bestämmer i livet. Det är alltför lätt att hålla Jesus på avstånd.

Ser vi det ur det andra perspektivet, så har vi upplevt att människor inte alltid kan hantera vår vilja att leva med Jesus som Herre och Konung. Vårt liv i tro visar ett alternativ som de måste förhålla sig till. Vi får då och då uppleva att människor med glädje själva går in i det, som har öppnat sig för dem. Men vi har också mött märkligt kraftfulla avståndstaganden från vår tro. Hur de som makten haver i Svenska kyrkan reagerar, när deras tro och ledning av kyrkan ifrågasätts, har vi erfarenhet av.

Fast nu är väl de flesta ganska likgiltiga, i en tid av religionsfrihet bryr de sig inte så mycket om vad andra tror. I berättelsen om de vise männen spelar översteprästerna och de skriftlärda en märklig roll. De känner väl till profetiorna: ‘Du Betlehem i Juda land, du är alls inte minst bland Juda furstar, för från dig ska utgå en furste som ska vara en herde för mitt folk Israel.’ Men det noteras ingen reaktion från dem. De vet vad som gäller, men de verkar vara helt ointresserade av vad de vise männen hade att berätta.

Många av våra medmänniskor reagerar på liknande sätt. Nu skall man naturligtvis inte överdriva vad de kan ta till sig. Avkristningen har gått så långt att man inte har någon tydlig bild av Jesus och vem han är. Det är något för oss att tänka på, när vi möter dem. Många saker som för oss är självklara, är helt okända för dem. Så mycket mer än något om hans födelse, om hans kors och om den konstiga tanken att han skulle ha uppstått, har de inte, om nu ens det. Det gäller än mer hans förkunnelse. Om vi tar saker för givna, när vi möter andra, kan det vi säger bara upplevas som konstigt. Vi skall komma ihåg att vi ofta får hålla oss på nybörjarnivå.

Men även för andra än sådana blir reaktionen som de skriftlärdes. Vi kan särskilt tydligt se det vid Jul, reaktionen på budskapet om Frälsaren född i Betlehem, leder till julsånger, men inte just mycket mer. Man tycker att det är trevligt med en vacker julkrubba, där de hårda förhållandena, när Maria skulle föda sitt barn, har förvandlats till idyll. Det blir detsamma med passionerna som sjungs, när Fastan går mot sitt slut. Det blir vacker och dramatisk musik, inget mer.

Så kan präster bli ett slags teologiska experter. I det lilla jag hör av predikan utanför våra egna kretsar, saknar jag viljan att övertyga, att mena sig ha ett viktigt budskap att ta till sig. Det blir mer av föreläsning eller andligt kåseri av det. Tanken att budskapet skall leda till något, till tro och därefter till ett liv på trons grund, lyser ofta med sin frånvaro.

Risken är nu överhängande att vi själva reagerar på liknande sätt. För oss kan budskapet vara så väl känt att det inte leder någon vart. Vi glömmer bort att det faktiskt är omvälvande, att det ständigt kräver att vi tar det till oss på nytt, och låter det förvandla vårt liv. Vi kan dessvärre bli som de skriftlärde, som visste hur det var, men lät det förbli som vanligt.

Det blir i stället de vise männen som skall vara vår förebild. De fick syn på en ny stjärna, vad nu Betlehemsstjärnan kan ha varit. Och vilken anledning de än kan ha haft att tolka den som ett gudomligt tecken, så reagerade de på den. De såg den som ett budskap om ”judarnas nyfödde kung”, och gav sig iväg för att söka efter honom. Vad de kan ha haft för tankar om vad han skulle betyda för dem, vet vi inte. Men det var ändå mer än något slags akademiskt intresse, för när de till slut kom fram, efter den naturliga omvägen över Jerusalem, så ”föll de ner och tillbad honom, och bar fram gåvor till honom”.

Så har de vise männen blivit de första i en procession som fortsatt genom tiderna. Från länder långt borta från området där det hände, kommer människor och faller ner och tillber. Och om det glesnar i leden från det gamla kristna Västerlandet, så kommer de nu från Afrika och Latinamerika, och börjar komma också från Asien. I Kina har de kristna nu börjat bli så många att landets ledare, på liknande sätt som Herodes, åter igen begränsar kyrkans möjligheter att verka.

Vår uppgift är nu mycket tydlig. Dels skall vi själva visa att det också från det sekulariserade Sverige fortfarande finns människor som vill vandra i de vise männens fotspår. Dels skall vi på olika sätt bistå våra medkristna, där de är omgivna av makthavare, men också vanliga medmänniskor, som tycker att deras positioner är hotade. Därför låter vi nu kollekten idag, vår avslutande julgåva, gå till Open Doors, organisationen som på olika sätt försöker komma våra förföljda medkristna till hjälp.

Det är viktigt också för oss att lämna gåvor till den Nyfödde. Nu förtiden blir det mer papper med tryck om värde på än guld. Kollekt är en viktig del av vår gudstjänst, inte bara idag. Och rökelse är vi ju förtrogna med i vår koinonia, som ett tecken på att våra böner i tillbedjan riktas till vår himmelske Fader och till hans Son, vår Frälsare.

Men låt oss komma ihåg att det skall bli mer än så. Redan i ingångspsalmen sjöng vi: ”Våra gåvor bliver, ej myrra, guld och rökelse. Vi vårt hjärta giver, åt dig, vår Gud, vår Frälsare.” Då blir det en Jul- och Epifaniahögtid i de vise männens efterföljd!

Psalm 128

Psalm efter Nattvarden

Psalm 37

Postludium

 

 

Juldagen

Juldagen – 2018    2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

119:-, dansk, 122:-, 121:-, 127:-

Det är något barnsligt med kristen tro, tycker många. Det gäller det yttre. Det märktes tydligare förr, då mängder av barn gick i söndagsskolan, utan att det ledde till att fler gick i kyrkan som vuxna. Och fortfarande är det många som har haft en enda kontakt med kyrkan, och det var när de döptes strax efter att de blivit födda.

Men det kan gälla innehållet också. Mycket av det som berättas i Bibeln, och för den del om Jesus, kan väl ingen förnuftig människa tro på, tänker många. Att tro på det där med under, det är som att tro jultomten finns. Det är spännande för barn, men när man har växt upp, får man klart för sig att det är någonting man roar barn med.

Kristen tro är något barnsligt. Egentligen vet man inte hur rätt man har. För det som hör ihop med barn handlar inte bara om att vara omogen och att ofullständigt förstå hur saker och ting verkligen förhåller sig. Det finns något positivt med att vara barnslig också. Då handlar det om att enkelt ta saker som de kommer utan att krångla till det, som vi vuxna ju har förmåga att göra. Det handlar om att möta andra med tillförsikt att de vill ens bästa. Naturligtvis får ett barn ganska snart klart för sig att man inte kan lita på vem som helst, men det där att utgå från att man måste misstro andra, är inte ett barns livshållning.

Att kristen tro är barnslig har på sitt sätt sin grund i att Jul är den inledande kristna högtiden. Det handlar om ett nyfött barn. Kyrkoårets två centrala högtider handlar om livets början och slut, om ett barn som föds och om just den människans död. Men båda sakerna ges ett gudomligt sammanhang, och därför öppnar för något utöver det vanliga.

Det hör gudomliga tillägget syns tydligast vid Påsken, då budskapet når oss om att döden inte står som det obevekliga slutet på det mänskliga livet. Men också Julen för med sig en gudomlig hemlighet, på sätt och vis svårare att se. Här finns ju inget så märkligt som en tom grav, utan något mycket vanligt, ett barn föds. Även om omständigheterna var enklare än vad vi är vana med, så är det inte svårt att föreställa sig hur det var.

Men redan här börjar alltså det barnsliga i vår kristna tro. För det som med bestämdhet meddelas är ju att det trots allt inte var ett vanligt barn som föddes. Det var Gud själv som bestämt sig för att bli människa. Det fick herdarna på sitt sätt reda på av ängeln: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” I det som utgör julhögmässans Ev., inledningen till Johannesevangeliet, sägs det ännu tydligare: Det gudomliga Ord som fanns från början, före allt annat, ”blev människa och bodde bland oss”, ”blev kött”, om vi skall använda det gamla uttrycket.

Det har här en gudomlig hemlighet, lika mycket som i Påskens budskap om en människa som uppstår från de döda. Så heter det också i en gammal antifon, tonsatt av många: ”O magnum mysterium”, ”O stora hemlighet”. ’Hemlighet’ betyder här naturligtvis inte någonting som man försöker gömma, utan något som det är svårt att förstå sig på. Det som till det yttre ser ut att vara något helt vanligt, att ett barn föds, rymmer i själva verket en stor hemlighet. Det handlar alltså inte om att barn vilket som helst, utan om Guds Son som har kommit till oss.

Nu har vi sedan 1:a sön. i Advent förväntat oss något annat. Då var det profetiska löftet: ”Se, din konung kommer till dig”, och han skulle vara ”segerrik”. Det stämmer ju inte alls in på ett nyfött barn, som i allt beroende av att bli omhändertagen. Så var det inte heller i an annan av profetiorna, den om ”Betlehem i Efrata”: där handlade det om ”en härskare över Israel”.

Men det här var nu inte det enda som sades i profetiorna. Vi har idag hört Jesaja förmedla det gudomliga löftet: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given.” Och profeten hade dess för innan sagt att ”jungfrun skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel”, ett namn som ju betyder ”Gud med oss”.

Men även om det som skedde var i enlighet med de profetiska löftena, om än inte dem man i första hand tänkte på, så förblir det en gudomlig hemlighet. Gud är ju inte det första man tänker på, när man ser ett nyfött barn. Här finns en rad av motsägelser. Gud, som är den som har skapat världen och allt vad den rymmer, blir själv en skapad varelse. Han som är starkare än allt annat, blir något ytterst svagt och hjälplöst. Han som är den evige, går in under tidens villkor, med ett liv av bara lite drygt 30 år framför sig.

Men kristen tro är alltså barnslig, i den meningen att vi inte får en riktig bild av Gud, om vi inte tar med barnet i krubban i Betlehem. För det handlar inte bara om en Gud som man måste falla ner i vördnad inför, som Jesaja, han med profetiorna om barnet som skall födas, hade upplevt. Han hade fått se Herren, där ”han satt på en hög och upphöjd tron”, och varit tvungen att säga: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar.” Många liknande erfarenheter berättar GT om.

Men nu har Gud, säger oss Julens evangelium, blivit ett nyfött barn. Och ett sådant känner vi ömhet inför. Om vi känner oss lite rädda, så är det för att vi inte skall skada det, inte skall kunna ta hand om det på rätt sätt. Gud är inte bara någon att frukta, utan också att vilja ta hand om. Vår bön i ett liv som inte alltid är lätt, är naturligtvis att Gud skall bära oss i sin famn, men här är det vi som förväntas ta honom i våra armar.

Ja, med Jul blir mötet med Gud mycket enkelt och barnsligt. Högmässans Ev. började med det mycket stora, det som var långt före denna världen: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” Men det skedde att ”Ordet blev människa”, ”blev kött”, och så kan Johannes inleda sitt första brev med att betyga, som vi hörde i Ep.: ”Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende.” Det är Julens gudomliga hemlighet: Gud kan vi ta på!

Med det här blir också livet i den kyrkan på många sätt barnsligt enkelt. Julens hemlighet, ja, hela hemligheten med Jesus, kommer man inte åt med predikningar och föreläsningar. Sådana behövs, det visar ju NT med apostlarnas undervisning om hur man skall förstå vem Jesus var och vad det han gjorde betydde. Men mer handlar det om enkelt berättande om vad som hände med honom. Barn vill veta hur det är, det är först i andra hand de frågar vad det beror på.

Och det är också barnsligt i den meningen att man lär sig genom att göra och öva. Man förklarar ju inte tekniskt hur man knyter en sko, utan man visar hur det går till, sedan får barnet pröva själv och sakta men säkert lära sig hur man gör. Så lär man sig också hemligheten med Jesus genom att tillsammans med andra fira gudstjänst. Man lär sig att be och, inte minst, lär sig att umgås med honom genom att fira nattvard. Det är till att börja med lika enkelt att förstå sig på, som det här med ett nyfött barn. Att hålla måltid tillsammans med andra är något vi alla vet vad det är.

Men sakta med säkert förs man med nattvarden in i hemligheten med Jesus. Det som till det yttre är en enkel måltid med bröd och vin, rymmer en hemlighet. Det är honom som föddes i Betlehem som vi möter och får gemenskap med. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem”, heter det i en psalm, som dessvärre har lite för knepig melodi att sjunga, ”O, sakrament, som oss i nåd bereder, att Gud, den evige, på jorden se.”

För att vi skall passa in i det här att kristen tro är barnslig, krävs att vi själva blir barnsliga. Det var vad Jesus skulle komma att säga: ”Jag prisar dig Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för små barn.” Att vara vuxen, med ett förnuft som alltför ofta blir begränsat av förutfattade meningar, leder inte rätt. Det är inte så man kommer hemligheten med barnet i Betlehem. Det sker genom att man själv blir som ett barn, med den enkelhet och tillförsikt som präglar ett barn.

Julens maning blir därför: Gör som Gud, bli ett barn!

16:e sön. efter Tref.

Predikan vid Högmässa 16 e. Tref.  (I)

i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia

16 September 2018, av Kåre Strindberg

   över Jes 38:17-20. Heb 2:14-15. Joh 11:1-44.

Firningsämne: Döden och livet

Psalmer: 32:5-9. 669. 67. 153. 240. 1:5-9.

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Innan Mose förberedde gudsfolket för sin bortgång

gav han dem ord från Herren inför framtiden:

”Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på

att jag har ställt dig inför liv och död,

välsignelse och förbannelse.

Du skall välja livet,

så att du och dina efterkommande får leva” (5 Mos 30:19).

Läkaren och specialisten i psykiatri Bengt Malmberg

skriver om dödens eller livets kultur

(Teologi & ledarskap 4/ 2011):

”Johannes Paulus II myntade i encyklikan Evangelium vitae [livets evangelium]

från 1995 begreppet »dödens kultur«

och lyfte fram de kristnas viktiga uppgift att främja äkta och sanna värden.

Han skriver: »I vår tids sociala situation,

präglad av en allvarlig kamp mellan en ›livets kultur‹ och en ›dödens kultur‹,

behöver vi utveckla ett skarpt kritiskt sinne

som förmår urskilja sanna värden och äkta behov«.

”Tron kännetecknas också av integration mellan ande och kropp.

I Jesus Kristus blev Gud människa, Gud inkarnerades i skapelsen,

delade vår mänskliga natur. Därmed helgades skapelsen,

och människonaturen blev gudomliggjord.

Därför är människovärdet oersättligt,

och ett av de tio budord Mose fick motta av Gud

på Sinai berg var förbudet att döda. ”

”abort, isoleringen av sexualiteten från dess reproduktiva innebörd

och eutanasi underminerar dessa värderingar”.

Så långt Bengt Malmberg.

Redan i det Gamla Testamentet framkommer,

fast oftast fördolt, ett hopp om evigt liv.

Vi kan inte välja bort den jordiska döden, men, i Jesu sällskap,

kan vi välja bort den eviga döden.

Detta är helgdagens stora ärende.

Om vi läser hela stycket i Johannes 11:e kapitel,

även de verser som nuvarande Evangelieboken

besynnerligt nog har utelämnat,

så får vi en rikare bild av dramat i Betania.

Jesus hade aldrig ett eget hem som vuxen:

”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon,

men Människosonen har inget ställe

där Han kan vila Sitt huvud” (Matt 8:20. Luk 9:58).

Vi vet att Han var gäst hos Sina troende i Kafarnaom

och hos de 3 syskonen i Betania.

Före  den skildrade ankomsten till Betania sade Jesus:

”Lasaros sover”.

I Mark 5:39  säger Jesus ”Flickan är inte död, hon sover”,

om synagogföreståndaren Jairos´ dotter.

Jesus uppväckte även änkans son i Nain  (Luk 7:12-15).

Det är så Herren ser på saken, för Honom är de döda bara sovande.

Eftersom lärjungarna inte förstod att Lasaros hade dött

sade Jesus rent ut till dem:

”Lasaros är död. Och för er skull, för att ni ska tro,

är Jag glad att Jag inte var där,

men låt oss nu gå till honom.”

Lasaros´ systrar Marta och Maria var i Betania

Marta sade till Jesus:

”Herre, om Du hade varit här hade min bror inte dött.”

Maria kastar sig för Jesus fötter och upprepar systerns ord.

Innan Jesus uppväckte Lasaros kan vi se 2 saker:

1.För det första: Jesus sade ”Jag är uppståndelsen och livet.

Den som tror på Mig skall leva om han än dör,

och den som lever och tror på Mig

skall aldrig någonsin  dö.”

   Alltså: Många hinner dö innan Jesus återkommer i härlighet

på Den yttersta dagen, men de skall uppväckas då.

Och många som lever när Jesus kommer åter

skall inte dö den jordiska döden,

utan föras upp till himmelen levande

likt Hanok i 1 Mos 5:24   och Elias i 2 kung 2:11.

2. För det andra: När Jesus såg att Maria och judarna grät av sorg

över Lasaros, så föll även Jesus Själv i gråt.

Senare skall Jesus gråta utanför Jerusalem

när Han ser in i framtiden hur det skall gå för staden (Luk 19:41-44).

Vår Frälsare räddar oss inte från alla sorger och bedrövelser,

men Han är med oss alla dagar efter Sitt löfte (Matt 28:20).

Kung Hiskia av sydriket Juda

talar till oss på 700-talet f.Kr. i dagens GT:liga läsning.

Han hade varit dödssjuk, men blivit frisk,

efter att ha bett till Herren och gråtit.

Hiskia fick, av nåd, 15 år till att leva.

Som levande kunde han tacka Gud,

som död hade det varit för sent.

Tyvärr är det ofta så att man först fattar faran

sedan man blivit räddad.

Alla de som inte har någon tro alls förstår inte

att de kan missa Det eviga livet.

Det är först när man gjort Jesu uppenbarade tro till sin egen

som man inser att man själv kunnat dö den eviga döden

vid sin jordiska död.

En förutsättning för att Gud skulle kunna rädda den syndiga människan

var att Han lät Sig födas som människa

och till Sin gudomliga natur

även fogade Sin mänskliga natur.

Det är vad dagens epistel påminner oss om.

Guds Son blir Människosonen. Gudamänniskan,

Den nya människan.

Vår Broder.

När det gäller dessa stora ting

som rör möjligheten till evigt liv och salighet,

så bör man inte chansa,

utan söka den kunskap som ändå finns

och har förvaltats av de troende i generation efter generation.

Det är fascinerande att läsa om de många vittnesbörd

som har samlats från människor som varit döda

men återkommit till livet.

Fenomenet kallas NDU – Nära-döden-upplevelser

och är samlade över hela världen.

De följer ett gemensamt mönster

av att man färdas fort genom en mörk tunnel,

för att sedan komma fram till en härlig plats.

Där möter nära och kära som ”gått före”.

Många har där sett Jesus Själv.

Vi låter lärjungen Petrus avsluta dagens predikan:

”Ni har inte sett Honom men älskar Honom ändå;

ni ser Honom ännu inte men tror på Honom och kan jubla

i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro:

era själars räddning (1 Pet 1:8-9).   

AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen,

nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.  Amen.

Psalm 240

Psalm 1

 

5:e i Påsktid

Psalm 162

Psalm 28

Biskop Martin

Lyssna till predikan över evangelietexten Joh. 16:5-11

Psalm 359

Psalm 200v7

 

4:e i Påsktid

Psalm 303

Psalm 266

Predikan 4 i Påsktiden (I)  1983 års Evangeliebok

vid Högmässa i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia 22 April 2018

av Kåre Strindberg

över Jes 54:7-10.  Heb 13:12-16.  Joh 16:16-22

Friningsämne: Vägen till livet

Beredelseord: Psalt 66:1-5, 8-9, 20

Psalmer: 303, 656, 266b, 389, 251, 8.

I Faderns och     Sonens och Den Helige Andes namn:

Evangelisten Johannes för oss med

tillbaka till Jesu avskedstal,

som Han höll för lärjungarna, före korsfästelsen.

Han börjar talet med orden: Känn ingen oro.”

De har vant sig vid att ha Jesus till hands, hela tiden,

kunna fråga – och få svar – direkt.

Nu skall det alltså bli annorlunda – en tid.

”En kort tid”, säger Jesus sex gånger i vår text för idag.

I vår planets historiska livslängd återstår bara en kort tid.

Även ett långt liv – är en kort tid – i den evighet som omger oss.

Vad menade Jesus med Sina ord:

”En kort tid och ni ser Mig inte längre,

ännu en kort tid och ni skall se mig igen”?

1. Det visade sig vara en kort tid

till Långfredagen och gravläggningen.

Och 3 dagar till uppståndelsen på Påskdagen

blev ju ännu en kort tid.

2. Men det måste betyda mer:

Jesus förbereder dem även för ”en annan Hjälpare”

som Han skall be Fadern att ge dem:
”Sanningens Ande”.

”Jag skall inte lämna er ensamma”

Den Helige Ande skall komma,

och Jesus tillägger: ”Jag skall komma till er” (Joh 14:18).

Jesus skall alltså vara närvarande i Anden.

3. När de skall se Jesus igen …

måste också betyda något ytterligare underbart:

”Den dagen kommer ni inte att fråga Mig om någonting.”

Dagen då alla frågor får sina svar

kan bara betyda Jesu Kristi utlovade återkomst  i härlighet,

då Guds folk förs upp i härlighet till himmelen.

4. Den stora skillnaden mellan den bibliska historien

och den allmänna världshistorien

är att Bibelns berättelser ofta fungerar som typologier;

som förebilder och exempel, med möjlighet att byta ut personerna.

Ta exemplet med slaveriet i Egypten,

det står som en typologi för Josef, den av Jakobs 12 söner,

som kastades i brunnen, såldes som slav och sen räddade dem alla.

Josef och Jakob/ Israel är i sin typologier för Jesus.

För oss, ickeisraeliter, som inte historiskt varit slavar i Egypten

läser vi slaveriet i syndens rike, som vi behöver tåga ut ur.

Profeterna är en typ för samhällskritiker och väckelsepredikanter.

Varje tid av betryck och sorg är bara en kort tid för den troende,

för Hjälparen, Den Helige Ande ingjuter tröst och mod

och oväntade resurser, när den troende kallar på Gud.

5. ”Ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig.”

Här finner vi att det finns olika sorters glädje    minst.

Det finns en kuslig skadeglädje, när Kristus lider oskyldig – plågas – dör.

Vi möter en skadeglädje mot kristna

som försöker bygga ett bättre liv, efter sin Mästares instruktioner,

men som ändå får känna på svårigheter och motgångar.

”Jag skall se er igen och då skall ni glädjas

och ingen skall ta er glädje ifrån er.”

Kristi uppståndelse,

pingstens kraft och nytändning,

den kristna kyrkans uppbyggelse till att bli världens största religion,

Kristi återkomst i härlighet,

allt detta visar att Kristus har makt, verklig makt,

som denna världen inte ens känner till.

Han är och ger ny glädje – en glädje som skall bestå –

och som inga olyckor, sorger eller motgångar kan radera.

Vi kan sammanfatta:

Värst är väntans tider.

Tiden före en viktig eller allvarlig händelse

upplevs som oändligt mycket längre, än tiden efter.

Soldater i krig berättar om frukan och rädsla före striden.

Men i stridens larm och hetta glömmer de rädslan

och adrenalinet ger maximal klarhet och precision.

   Jesus våndades svårt i Getsemane Trädgård,

natten inför Långfredagen. Han svettades blod, står det.

   Havande kvinnor våndas före förlossningen,

men när barnet är fött och smärtan ofta är större efteråt,

glöms den lätt, inför det nya livets glädje.

Det är besvärligast innan; före ett svårt samtal,

eller möte med någon som skall ge mig ett allvarligt besked,

kanske en läkare, som skall ge en diagnos.

Men här finner vi människor stående i två helt skilda läger:

Den tro som Gud Fader och Jesus Kristus har uppenbarat

gör här en avgörande skillnad, för dem som följer det.

I nödens stund hör vi oss själva ropa till Gud.

De flesta ber, om inte förr, i nödens stund.

Och Gud Fader, som följt  alla dina dagar

och sett alla dina stapplande steg och irrfärder,

blir varm om hjärtat, av längtan.

   Han hör dig inifrån, inne i din skälvande kropp.

Kanske ger Han dig precis det du ber om,

annars ger Han dig någonting oändligt mycket värdefullare.

Vi kyrkligt aktiva oroar oss över kyrkans läge i vårt land. Så klart.

Visserligen är kristendomen Världens största religion,

men i Sverige och här på Jorden är vi en minoritet.

Och från många predikstolar utgår en förkunnelse

i strid mot Guds ord i Bibeln, Den Heliga Skrift.

Dessa tänker att det vore lättare för människor att ansluta sig

till en tro full med ständiga invändningar, än att tro som det står.

Kyrkostatistiken talar här sitt tydliga språk.

Traditionslösheten samlar inte stora skaror.

   Inför dessa tunga tankar vill jag minnas Gideon i Domarbokens 7:e kapitel,

där Herren säger inför striden mot midjaniterna:
”Du har fortfarande för mycket folk.”

Gideon får minska hären från 22 000 man, ner till 10 000

och till slut godta 300 man.

Lår oss göra en tillämpning:

   Vi tänker lätt att Herren behöver vår kraft och styrka.

Men den har Han ju Själv.

Vad han behöver av oss är sannfärdighet och offervilja.

Kvalitet går före kvantitet. Annars vinner man ”plenty of nothing.”

Massor av ingenting!

Herren är sällskaplig; vi är välkomna att vara med Honom och med varandra.

Med välsignelsen multiplicerar Han våra 2 fiskar och 5 kornbröd (Joh 6:9).

”Ingen skall ta er glädje ifrån er”, förkunnar Jesus.

Och Hans är makten och härligheten i evighet.

Men många människor saknar den här erfarenheten.

Själv var jag ateist som ung, uppväxt i en ateistisk släkt.

Många släktingar är det fortfarande.

Jag tycker inte att det är så konstigt att många saknar tro.

Det är inte så lätt att få ihop alltsammans.

Mitt råd är att inte fylla ut de tomma rutorna med egna infall.

Risken är att det blir väldigt fel.

Lämna en ruta tom!

Om man saknar något kanske man letar efter det, i stället.

Genom Uppenbarelsen vet vi hur det går till slut.

Därför: Gläd er redan nu, genom att ta ut lite glädje i förskott.

   Om du har vunnit en högvinst, men bara kan få ut den i övermorgon,

skulle du då inte glädje dig redan idag?

Jesus lovar: ”Jag skall se er igen

och då skall era hjärtan glädja sig,

och ingen skall ta er glädje ifrån er” (Joh 16:22).

Dagens epistel från Hebreerbrevet påminner oss:

”Glöm inte att göra gott och dela med er.”

Var salt och ljus, visa Världen att du tror på att

Jesus är vägen till det eviga livet!

AMEN

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är och skall vara,

från evighet till evighet.   AMEN

Psalm 389

Psalm 251

psalm 8

Jan Johansson´s Jazz på svenska

Annandag Påsk

Psalm 146

Psalm 147

Predikan på Annandag Påsk (1) 1983 års Ev. bok

i S:t Sigfrids kyrka, för S:t Stefanus Koinonia

Måndag 2 April 2018, av Kåre Strindberg

    över

Jonas 2:1-11.  Apg 10:34-43.  Luk 24:18-35

Psalmer:  146:1-3. 668. 147. 153:1-4. 359. 517.

Firningsämne: Möte med Den Uppståndne

Beredelseord: Jak 3:9-19a

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

   De sista dagarna har varit mycket omtumlande.

Tungt har det varit att försöka förstå

varför Jesus måste lida så.

   Och overkligt, att möta så många människor som firar Påsk

utan att riktigt förstå varför.

Solen skiner, men annars är inte mycket sig likt.

Vi har sett vandringsmän.

Nu ser vi två män som talar om Jesus.

De har mycket kärlek till Honom,

men de ser ingenting att hoppas på.

De, som så många andra hade hoppats att Jesus

skulle handlat annorlunda, än Han gjorde.

   En man, som de inte känner igen,

har hört deras klagan,

och nu förebrår Han dem för deras otro.

Så förklarar Han det viktigaste

i de Bibliska Skrifterna för dem.

De blir inte förnärmade. Tvärt om.

De ber honom stanna.

Och tur var det, för det var Herren Jesus

som uppenbarat Sig för dem.

   När de möter Jesu närmaste lärjungar

får de veta att Herren har visat Sig för Simon Petrus.

Och plötsligt, medan de ännu talar,

står Han mitt ibland dem och säger:

”Frid över er!”

   Det är ingen drömvision.

Han har brutit bröd med Kleopas och den andre.

Han har ätit fisk med lärjungarna.

Det är samme Jesus som blev korsfäst – såren är kvar.

II: Kristus är uppstånden – Ja, Han är sannerligen uppstånden! :II

Hans kropp är inte jordiskt trasig, utan fri.

Johannes berättar senare att Han denna dag

går genom stängda dörrar.

Hans uppståndelses kropp är inte begränsad av tid och rum.

En ny tidsålder har inletts med Kristi uppståndelse.

Den är krönt av stor härlighet.

Med lärjungarnas nya stärkta tro

växer också deras hopp och frimodighet.

Apostlarna får uppdraget att förkunna för alla folk i Hans namn.

Vi kan jämföra med Jona i den gammaltestamentliga läsningen.

Vi kan kalla honom för den motvillige missionären.

   Kyrkofadern Kyrillos av Antiokia (+444 e.Kr.) skriver om Jona:

”Även Gud Faderns Son sändes för att predika för hedningarna,

men Han var inte ovillig till tjänsten,

och inte heller försökte Han fly undan Guds ansikte.”

   Antikens lärde vandrade ofta med sina lärjungar.

Det är så mycket i tillvaron som är svårförståeligt,

och mycket verkar sakna mening och mål.

En vandring, däremot, har både start och mål.

Så har även livet. Därför underlättar det att gå i vacker natur

när man behöver tänka efter.

Antikens lärare hade olika skolsalar,

men man gick ofta och samtalade.

”Den peripatetiska skolan” – Den vandrande skolan,

senare förebild för pilgrimsvandrare.

När man är ute och går så ser man någonting nytt, för sina ögon.

Det kan hjälpa en att tänka lite nya tankar.

Och man lämnar också bokstavligen en trakt.

Det kan hjälpa en att lämna lite dystra tankar.

Det finns två huvudgrupper av tro:

1) Där finns den uppenbarade tron, som Gud Själv  har visat direkt,

eller indirekt, genom Sina profeter, apostlar och evangelister.

Vi kan kalla den för Den objektiva tron.

2) Sen finns där den subjektiva tron, det vi tror.

Alla människor tror nu lite olika,

och om den tron var rättesnöret så hade vi lika många religioner

som det finns människor.

Det är meningen att vi skall rätta vår tro efter det Gud har uppenbarat:

”Såsom i himmelen så ock på Jorden”.

Vi har en gemensam, kollektiv, tro och trosbekännelse,

som vi, som kyrka, ropar ut till Världen,

mottagen av trons fäder och mödrar

och bevarad i trohet genom årtusendena.

Men, tänker många, Kristus är nu en sak,

men kyrkan här på Jorden är full av brister.

Ja, det är sant.

Maktmänniskor söker ledarskap både inom och utanför kyrkan.

Desto större anledning att engagera sig i kyrkan,

för Guds skull!

Trons folk har alltid fått fiender, Jesus varnade för det:

”Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat Mig före er.

Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna.

Men nu tillhör ni inte världen, utan Jag har kallat er ut ur världen,

och därför hatar världen er. Kom ihåg vad Jag har sagt er:

tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt Mig

kommer de också att förfölja er.

Har de bevarat Mitt ord kommer de också att bevara ert” 

(Joh 15:18-20.

De kristna är kallade, som kyrka, att göra skillnad i denna värld.

Jesus säger efter Saligprisningarna:

”Ni är Jordens salt     Ni är Världens ljus”  (Matt 5:13, 14).

Överallt där människor är inblandade,

finns dock risken att man ibland blir besviken.

Men det finns något självreparerande som bärs upp

av Den Helige Ande,

som inspirerar reformation och förnyelse i trohet med

Den heliga traditionen.

”De som sår med tårar skall skörda med jubel” (Ps. 126:5.

”Kom, skingrade hjord, till din Herde igen.”

Det är spännande att få vara med i ett gott sammanhang!

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag”,

skriver Herrens apostel  (Gal 6:2). Varandras bördor

– Vad är det för vits med det?

Det här är det typiskt dramatiska bildspråket i Bibeln,

som inspirerat författare och talare i alla tider;

Shakespeare, Vilhelm Moberg, Sara Lidman, Astrid Lindgren,

för att bara nämna några.

Bibelspråket ”Bär varandras bördor” står i våra vigselbevis

och läses vid många vigslar.

Varför tåras så mångas ögon vid vigslarna?

Paren uppfyller det här budet spontant.

Bröllopsparen är Guds gåva till hela samhället.

Man och kvinna kompletterar varandra i skapelsen.

Att i någon mening kunna bära varandras bördor

förutsätter dock att man vet hur den andre har det.

Herren vet hur det är ställt med oss.

Vi andra måste fråga varandra.

Hur kan vi lära oss att bära varandras bördor?

Börja med att glädja er med dem som gläder sig:

”Gläd er med dem som gläder sig

och gråt med dem som gråter”,  (Rom 12:15).

Kraften att göra det kommer från Kraftens Gud:

”Kasta din börda på Herren, Han skall uppehålla dig” 

(Psalt 55:23).

Denna världens hårda lag säger:

”Som man sår får man skörda”     och 

”Som man bäddar får man ligga.”

Påskens gåva innebär att:

Vi får skörda vad Kristus har sått.

Vi får ligga där Kristus har bäddat.

Vi får älska med den kärlek som Han har givit.

”Höj den röst i lovsång, ropa ut i fröjd:
Jesus är min Herre, Han gör allting nytt.”

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.   Amen.

Psalm 153

Psalm 359

Psalm 517

Postludium

Anders och Hans åke i samtaloch ett nyfiket litet barn 

Juldagen

Psalm 119

Juldagen – 2017 — 1:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

119:-, dansk, 122:-, 432:-, 127:-

Vad gör man när det är stopp i avloppet? Ja, man tar fram den där flaskan med något slags kemikalie, och läser på anvisningen och gör efter den. Fungerar inte det, ringer man föräldrar eller barn, beroende på ålder, eller någon vän, och hör vad de har att föreslå. Hjälper inte heller det, finns det bara en sak att göra: man får ringa efter en rörmokare. Och när han kommer, ja, ’han’, antalet kvinnliga rörmokare är ju inte överdrivet stort, då blir man glad, för nu skall allt kunna ordna sig.

Det finns en alldeles påtaglig likhet mellan den här banala erfarenheten och Jul. I hela Advent har vi sett fram emot att en som vi behöver skall komma, och som därför är efterlängtad. För det är dessvärre så, om vi skall vara ärliga, att vi människor stökar till livet, bortom vad vi kan ställa till rätta. Det gavs en instruktionsbok om hur man skall göra, i GT:s lag, och den finns fortfarande, men problemen kvarstår. Och det kom människor med goda råd om hur livet skall formas, så att det blir bra. Vi kallar med profeter, och dem är det ännu värt att lyssna till.

Det som är Julens budskap är att det nu har kommit en som kan ställa i ordning det som varken gudomliga instruktioner eller benådade människor räckte till för. Gud själv har kommit till oss, till vår trasiga värld, för att ordna upp i röran. Våra tankar går idag till den heliga natten i Betlehem, där Guds ängel meddelade: ”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad.”

Det gudomliga budskapet nådde oss på nytt i natt, och när det nu har blivit dag, tänker vi igenom vad det betyder. För, som det ofta blir när Gud handlar, är det inte riktigt vad vi kunde förvänta. Gud kommer till oss, och så handlar det om att ett barn har fötts! Är det inte alldeles för alldagligt, det som Julen handlar om?

Ja, många kommer naturligtvis inte längre. De gläds åt det nyfödda barnet, så som man oftast gläds åt vilket nyfött barn som helst. Kanske blir man tacksam över att man själv och ens egna barn fick födas under bättre förhållanden, och kanske skänker man också en tanke och en liten slant till dem som har det mer som Maria och Jesusbarnet, när vår värld nu ser ut som den gör.

Och det är ju bra så! Men då har man ändå bara skrapat på ytan. Om barnet i krubban sade alltså ängeln: ”I dag har en Frälsare fötts åt er.” Julbudskapet väcker frågan: kan det verkligen vara så? En som har uppdraget att frälsa, att rädda oss, borde väl vara kraftfullare än så? Nu är det ju han själv som behöver vård och omsorg, för att kunna räddas till ett fortsatt liv.

Här ligger en gudomlig hemlighet, som vi inte kan förundras nog mycket över. När nu Gud hade lovat att sända en Frälsare, hade han kunnat koma med ”med makt och stor härlighet”. Men då hade det ju varit skrämmande! Herdarna blev ju förskräckta redan av att få se änglar. Vi skulle ha tvingats anpassa oss till honom av rädsla.

Nu kom han som ett litet barn. Som fr Hans-Åke påminde om i går, betyder det att vi fylls av ömhet och tillgivenhet. Gud vill inte göra oss rädda, utan att vi skall bli glada. Han anknyter till en egenskap, som han har skapat oss med. Vi ser det om och om igen vid naturkatastrofer: det finns nästan alltid någon som tar sig an små barn som har blivit ensamma. Så Gud kom till oss just som ett barn, som väcker vår tillgivenhet.

Men det betyder också att när han nu själv skulle komma för att reparera sin skapelse, så gjorde han det helt på de villkor han hade gett för att vara en människa. Och då måste det börja med att han blev ett hjälplöst litet barn. Vi kan förstå att Gud noggrant utvalde och benådade den kvinna, Maria, som skulle bli barnets moder, han måste ju lita på att det fick alla de omsorger ett nyfött barn behöver.

Men att Gud valde att komma som en av oss människor, visar också på högheten med att vara människa, en höghet som vi så ofta förnedrar. I skapelseberättelsen markeras att

människan skapades till ’Guds avbild’. Julbudskapet bekräftar detta, när vi inser att barnet i krubban är, som vi hörde i Ev., ’Ordet som blev människa’, det gudomliga Ordet, en gång verksamt i skapelsen, det ’genom vilket allt blev till’. Han har kommit för att ge oss möjlighet att bli vad vi som människor var avsedda att vara: ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn.”

Alla kommer inte till den insikten, när de stannar inför julkrubban och sjunger de älskade julsångerna. Aposteln noterar också, som vi hörde i Ep.: ”Erkänt stor är vår religions hemlighet.” Jag gillar inte riktigt översättningen, ordagrant blir det ’vår gudsfruktans hemlighet’. Bo Giertz översätter: ”den hemlighet, som vi tror på”. Till Julen hör enträgen bön att få nåden att inse vad som sker i det som skedde. Och man behöver då bara komma ett litet stycke på väg för att kunna glädjas åt att det vi sjunger om är verkligt och livsavgörande. Vi sjunger inte de gamla julsångerna därför att de främst ger så fin julstämning, utan därför att de formulerar vad vi har fått nåden att tro.

Då blir Julen inte bara ett minne av vad som hände för så där 2000 år sedan. Det är något som nu sker på nytt. I en av de finaste dikterna från den tidiga högkyrkligheten, tyvärr med lite för krånglig melodi i psalmboken, skriver Elis Erlandsson: ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem.” I nattvardsmässan föds Jesus på nytt och alldeles påtagligt i vår mitt.

”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet”, är det centrala budskapet i det traditionella Ev. för Juldagens högmässa. Hur det hänger ihop med nattvarden förstår vi bättre, om vi låter det bli ordagrant: ”och Ordet blev kött.” Med Jesus kom Gud själv materiell gestalt. Då i Betlehem var det, tydligt för alla sinnen, som människa. Till ”vår gudsfruktans hemlighet” hör att hans materiella gestalt nu är bröd och vin. Det enkla kvarstår: då ett litet nyfött barn, nu en enkel måltid. Ändå säger vi med dikten: ”O, sakrament som oss i nåd bereder, att Gud, den evige, på jorden se.”

Han som föddes i Julnatten, föds nu i kyrkan, när vi samlas för att möta honom i Ord och sakrament. Vid mässan är vi som herdarna, vi samlas kring ’den Frälsare fötts åt oss’.

Men det är mer personligt än så. Vi har en julpsalm av den danska prästen och diktaren Grundtvigs, som av någon anledning inte fått plats i vår psalmbok, som börjar med det bibliska: ”Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå.” Mot bakgrund av att ”fursten i Guds rike … får bli en hemlös like sin första makt på jord”, kommer det som skall vara vår inbjudan: ”Men kom! Jag vill upplåta mitt hjärta, själ och sinn’, och bedja, sucka, gråta: Kom, Jesu, till mig in!”

Det blir inte Jul på riktigt förrän vi, du och jag, inbjuder Guds Son att födas i vårt liv. Det går en linje från krubban i Betlehem till altarets nattvardsbord och till vårt hjärta. Till ”vår gudsfruktans hemlighet” hör, skrev aposteln, att han ”vann tro i världen”. I Ev. konstateras, vemodigt men nyktert: ”Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.” Men det finns undantag, och vår bön skall vara att vi får höra dit: ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.”

Så vill vi ta emot honom som nu har kommit från Gud. Instruktioner i gudomliga skrifter och anvisningar av benådade profeter visade sig inte få någon rätsida på livets bekymmer och hopplöshet. Då sände Gud sin Son att komma till oss. Budskapet når oss att ”i dag har en Frälsare fötts åt er”. Världen är sig inte lik längre, för ”ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. Min önskan och min bön som er biskop är nu att det ljuset skall lysa också för er, och förändra och förnya också era liv!

Psalm122

Psalm127

Gustaf II A. dag

Högtidsfirande församling.

Nåd vare med Eder och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Vi människor behöver förebilder – idoler. I alla tider har de funnits där. Dagens idoler verkar oftast gå upp som en sol och sedan snabbt ner som en pannkaka. De beundras för sin skönhet, sångförmåga, konstnärlighet. Men inre egenskaper och föredömen tittar man inte så mycket på. Lyckligtvis finns det andra förebilder; kyrkan har sina bibliska personer, helgon och religiösa personligheter. Samhället har åtminstone tidigare framhållit stora personligheter. När jag växte upp, firades Gustaf Adolfshögtider i praktiskt alla kyrkor i Stockholm. Så kom jantelagen, vilken kommit att gälla även avlidna.

Hans Majestät Konung Gustaf II Adolf, vars minne vi firar idag, var

en stor personlighet. Han föddes som son till konung Karl IX och drottning Kristina av Holstein-Gottorp den 9 december 1594, enligt den gamla julianska kalendern – det motsvarar 19 december enligt den nya. När han föddes, lär hans fader ha yttrat: ”Ille faciet!” (Han skall göra det) Han fick en gedigen utbildning bl. a. av Johan Skytte, som var en lärd man med vida intressen. Gustaf II Adolf var språkbegåvad. Han hade två modersmål: Tyska och svenska. Han talade tyska med modern. Detta var också det språk han först lärde sig skriva på. Så småningom lärde han sig tala holländska, franska, italienska och latin flytande. Spanska, skotska och engelska dialekter förstod han också. Även hade han en del kunskaper i polska, ryska och grekiska. Han förklarades myndig, när fadern dog 1611. Kröningen ägde rum den 12 oktober 1617. Valspråk: Gloria Altissimo Suorum Refugio = ära åt den Högste, de sinas tillflykt.

Vid Gustaf Adolf den stores, som han även kallas, trontillträde låg Sverige i krig med Danmark, Ryssland och Polen. De avslutades 1613, 1617 samt stillestånd med Polen 1629. Han anses av många för ett av historiens allra största militärgenier.

Ebba Brahe var Gustaf II Adolfs ungdomskärlek. Men det var politiskt en omöjlig förbindelse. Med Margareta Slots fick han en utomäktenskaplig son 1616 Gustav av Vasaborg, som sedermera blev adlad av sin halvsyster drottning Kristina.

Den 25 november 1620 sker vigseln med Maria Eleonora av Brandenburg.

De får 1621 en dödfödd dotter samt 1624 dottern Kristina Augusta Vasa

(Gustafsdotter), som även hon är dödfödd. 1625 framföds en dödfödd son. Ett år

senare föds den blivande drottning Kristina, som tilldelas samma namn som den andra dottern. Ja, dessa båda kungligheter prövads verkligen.

Ett annat namn på konung Gustaf II Adolf är Lejonet från Norden. Jag hade här i kväll inte tänkt säga något om Konungens krigiska bedrifter. Jag har sökt leta fram några andra fakta kring honom och hans livstid. Han säger själv om kriget: en rot till allt samhällsont, ett syndastraff. Han förnekar med kraft, att han gått med i kriget av själviska orsaker. Vi kan notera, att Konungen under fälttågen delade soldaternas enkla måltid tillsammans vatten. Under denna tid och detta krig utbredde sig rökningen i Europa. Per Brahe var oroad av rökningen och menade att lathet och fylleri blev en följd härav. Han föreslog, att tobak enbart skulle säljas på apotek. Det ansågs bra mot gikt, andfåddhet och molvärkande tänder.

Andakterna i armén hade flitiga besök av Konungen, ett bevis på hans djupa religiositet.

Stor betydelse för framtiden hade Konungens arbete med att inrätta ämbetsverk, instifta hovrätter, grundlägga städer och universitet. Så har Finlands enda staty i helfigur av en svensk konung föreställande G II A placerats framför

Åbo hovrätt, som grundades 1623. Den äldsta statyn av honom sattes upp i Padua 1784. Där finns en ogrundad tradition, att Gustaf II Adolf skulle ha studerat vid universitetet därstädes. I Stockholm påbörjades en staty 1791, som avtäcktes 1796.

Anmärkningsvärt är att G II A hyllade tanken på en koloni i Nordamerika. Nya Sverige föds vid markköpet 1638.

Sedan mer än 100 år har bakelser avätits till minne av Gustaf II Adolf. 1909 tillkommer den nuvarande bakelsen. Bakom vilken ligger de tre gamla och kända konditorierna i Göteborg: Arnhult, Bräutigam och Eggers.

Studerar man G II A:s förfäders leverne, ser vi, att de var osams med sina släktingar och även mördade varandra. Han hade här ett annat sinnelag.

Carl Carlsson Gyllenhielm f. 1574,

oäkta halvbror till honom togs väl omhand. Under kriget med Polen hamnade denne i polsk fångenskap; satt där i 12 år, förmodligen som en hämnd av Sigismund. Mesta tiden bar han fotbojor. I fängelset satt han och skrev eller översatte psalmer. Det sägs vara honom som J.A. Eklund tänkte på, när han i psalmen Fädernas kyrka skrev:

Ännu ur fängelsets natt och kvalm Ljöd genom gallret en kämpes psalm;

Det var en svensk, som satt fången.

Intressant är att läsa om Gyllenhielms begravning. Han hade före sin död köpt fastigheterna vid vägen till Strängnäs domkyrka, så att en bred väg kunde anläggas inför det stora begravningståget, där en ensam officer gick efter kistan bärande de bojor, med vilka han suttit fängslad i så många år.

Även Drottning Kristina var bättre än sina förfäder enligt ovan, då hon gör sin halvbror till greve.

Ännu en intressant händelse: När hertig Karl Gustav 1649 ordnar en festmåltid i Nürnberg för firandet av 30-åriga krigets slut, placerar man först en fontän med väldoftande vatten mitt på festbordet men också i ett av salarnas fönster ett förgyllt lejon, månne Lejonet från Norden, ett lejon som sprutar vin ut till den på gården festande folkmassan.

När stoftet efter dödsfallet kommit till Stockholm, begravs Gustaf II Adolf här i Riddarholmskyrkan den 22 juni 1634.

I psalmen vi snart skall sjunga talas om Gideon. Vi läser om honom i Domarboken. Han var en stor härförare i Israel. Vi kan säkert anta, att G II A räknade sig som en efterföljare till honom, en som stred för det nya Israel. På den här tiden var ju motsättningarna helt annorlunda mellan katoliker oc

protestanter med låsta positioner och oförståelse. Men vi kan låta oss inspireras av Hjältekonungen att strida enligt Efesierbrevet 6:

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan …… mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar, och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.

A m e n

Himmelsk välsignelse förläne eder Gud den allsmäktige, Fader, Son och helig Ande. AMEN

Kåre berättar och spelar

Inledningspsalm

Lutherpsalm

Nattvardspsalm

Slutpsalm

Postludium

Joakim testar reservorgeln

 

 

3:e efter Tref.

Högmässa 3:je sönd. ef. Tref. den 2 juli 2017

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Skriftermål

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Skriftermålet är en stund, då vi skall rannsaka vårt hjärta, tänka på våra fel och brister samt på vår bättring. Detta inför vårt möte med den Helige i gudstjänsten. Gamle kyrkoherde Grafström i S:ta Klara har skrivit en inledning till denna dag med rubriken Det hopp, som gives den fallne, att vad Herren lovat, det håller Han visserligen (= säkert, fast och visst ).

Vad skall vi då särskilt bekänna idag? Vi vet ju, att Gud vill ha hjärtats ånger, munnens bekännelse och gottgörelse som en rätt syndabekännelse. Först kan vi alltså bekänna, att vi ofta säger om synden: Ja, det kan väl inte vara så farligt. Jag är ju inte sämre än andra.

Vidare kan vi bekänna, att vi är lite senfärdiga med gottgörelsen, detta att ställa till rätta, det vi handlat fel. Det är så lätt att glömma bort, att be den om förlåtelse, som vi förorättat eller på annat sätt gjort illa.

En annan synd att bekänna: att vi så lite, särskilt i nödens tider, förlitar oss på Herrens ord. Men, ack så mänskligt. Det hör till vår mänskliga natur, tror jag. David sjunger i den33:dje psalmen: 4 Herrens ord är att lita på, Han handlar alltid trofast.

Konung David upptäckte ibland, att hans makt inte räckte till. Han kände, det han verkligen var en svag dödlig, en arm syndare ett hjälplöst stoft. I sin förtvivlan ropar han då i 27:de psalmen: Stöt inte bort mig, överge mig inte min Gud, Du som räddar mig.

Wallin skriver, att många kristna, ja kanske alla, har upplevt detta, att så bedja, men ändå för gäves. Vi har alla varit i situationer, där vi inte vetat något levandes råd, modet sjunker, kraften förminskas och hoppet dör. Då säger någon: Vänd dig till Gud! Lätt sagt, men svårt att lyfta sig från djupet uppåt på en gång. Det förutsätter lugn och fattning, något som man i den stunden saknar. Visst han man försökt, men upplevt det som om Gud icke svarar. Emellertid om så vore, att Gud icke lyssnar eller svarar, ja, då vore vi verkligen förlorade. Men vi skall icke sticka under stol med att det kan kännas så. Därför skall vi bekänna vår bristande tillförsikt och be Gud om hjälp att få en stark tro.

  Herrens ord är att lita på, Han handlar alltid trofast.

Stöt inte bort mig, överge mig inte min Gud, du som räddar mig.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Vi har lämnat den festrika delen av vårt kyrkoår, som tar upp de stora frälsningshistoriska händelserna. Nu är vi inne i Trefaldighetstiden, som behandlar vårt liv som kristna. De tre första söndagarna efter Trefaldighet kan benämnas Kallelsens söndagar. Först kallelsen genom dopet, sedan kallelsen till Guds rike och sedan vilka som kallas.

Gud söker oss allra först i dopet. Vi är alla Adams avfallna barn genom arvsynden. Vi är alla födda i synd, då vi genom våra fäder blivit delaktiga just av arvsynden. Det betyder, att vi föds utan fruktan för Gud, utan tillit till Gud och med ond begärelse. Den synden tas bort i dopet. Dopet är det kristna livets grund. Dopet har en oerhörd kraft och betydelse. Det kristna dopet äger ett verkligt frälsningsmoment, verkat genom den Helige Ande. Det är en ny födelse, som sätter den döpte i en helt ny situation. Hon ikläder sig en ny människa och inlemmas i Kristi kropp, Kyrkan. För den döpte öppnar sig möjligheten att få tillhöra den nya mänskligheten, som äger livets förtecken, och att få lämna den adamitiska, vars förtecken är döden.

Kom! Här är ännu rum. Så kallar Herren. J. O. Wallin säger härom: O J alle, som så arbeten och ären betungade! Hvi hören J ej eder Frälsares rop? Hvi kommen J ej till delaktighet af Hans kärleks härliga, upplåtna gåfvor? En stor nattvard hafver Han tillredt, och bjudit många, bjudit eder. Både i naturens och nådens rike har Han åt eder förvaradt hvad J behöfven både för detta lifvet och det tillkommande. Och ingen kan så vederqvicka, ingen kan så gifva ro. Han har kallat, och Han kallar, och förskjuter ingen, som till Honom kommer, medan tid är. Nu är den behaglige tiden; derföre, christne, må af eder i dag med glädje höras och hörsammas den evigt Mildes utgångna kallelse: Kommer! Här är ännu rum.

Texten idag handlar om hur Jesus kallade lärjungar då. Kallelsen är typisk för den messianska tiden. Det finns inte tid att fundera. Det gäller att följa kallelsen genast. Så gör Matteus. Det berättas sedan om honom, att han varit verksam i den arameisktalande urkyrkan. Han ligger på ett eller annat sätt bakom Matteusevangeliet.

Vi vet, att messiasförväntningarna var stora vid den här tiden. Det kunde alltså ske, att människoöden tog en blixtsnabb ändring vid ett ord eller i en speciell situation. I Jesu närhet, kunde stunden bli något, som genast ledde till något nytt. De, som tvekade, förstod inte stundens allvar. Vi minns texten i Luk. 9: 59 Till en annan sade Han: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” 60 Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” 61 En annan man sade: ”Jag skall följa Dig, Herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.” 62 Jesus svarade: ”Den, som ser sig om, när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.”

Berättelsen om den efterföljande måltiden får texten att passa på den söndag, som handlar om vilka, som kallas till Guds rike. Att Jesus deltog i måltid hos Sin nyvunne vän, det är inget märkvärdigt. Det var bara ett tecken på den ingångna gemenskapen. Men vid måltiden deltog andra tullindrivare och syndare. Detta irriterade, ty genom att vara med orena, blev man själv oren. Här ser vi den djupa klyftan mellan Jesus och de lagfromma. Han har ett annat renhets- och helighetsbegrepp än de. Det judiska helighetsbegreppet var, vad som kallas, negativt opersonligt. Det gäller att undvika all orenhet, rituell och moralisk, att strängt isolera sig i sin renhet. Jesus, full av Gudsrikets nåd, barmhärtighet och liv, helgar och renar Sin omgivning. Hans helighet är positiv. Han uppsöker dem, som behöver helgelse och rening. Det är en positiv helighet, och det positiva, som skiljer Jesus från lagiskheten, är kärleken; barmhärtighet, som är personligt, inte offer, som är opersonligt. Kärleken söker den sjuke och förlorade, inte den friske och självhulpne. Jag fann detta härliga gamla ord självhulpne – av ordet hjälpa – i en av kommentarerna till texten. Jag har kommit för att kalla syndare. Sjuka behöver läkare inte friska.

Jesu uppgift är att kalla med Guds egen frälsande kärleks makt och myndighet. Jesus har kärlekens obegränsade fullmakt. Därför upptar Han publikaner och syndare i Sin gemenskap genom att äta tillsammans med dem.

Här kan vi fundera på hur fel det tycks vara, att helt isolera sig från syndare och den syndiga världen, som vissa samfund gör. Det är tydligt, att våra liv skall vara vittnesbörd om tro och kristet liv. Hur skulle det gå, om alla kristna drog sig undan från världen?

Hur skall då den kristne leva i sin kallelse? Vi läser i Hos. 6: 6 Ty Jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Detta ord anser tydligen Matteus vara ett Jesu favoritord. Vi läser exempelvis i Matt. 12: 7 Om ni förstod vad som menas med Barmhärtighet vill jag se och inte offer, så skulle ni inte döma oskyldiga.

Publikaner och syndare, tullindrivare och syndare är ett slags fasta begrepp i NT. Publikanerna, tullindrivarna uppträder alltid i dåligt sällskap som hedningar och skökor. De arbetade för romarna. De sågs som fritänkare, bohemer, frossare, levande i utsvävningar. Det var folk med gott om pengar i det fattiga Palestina. När vi hör talas om ”syndare”, får vi inte tro, att alla dessa var rena slumtyper som drinkare, tjuvar, skojare. Det var människor, som satte sig över Mose lag och levde efter sitt eget huvud och sin egen drift i publikanstil. I dessa kretsa fanns än mer av det, som Jesus kallar sjukdom. Deras livsstil var en sjukdom, men därunder fanns en annan sjukdom, en som finns rikligen även i våra dagar, innefattande hjärtats ångest bakom den glättade masken, ett kämpande liv, som inte fanns hos de rättfärdiga.

En av dagens texter är den om den förlorade sonen eller som man ibland säger de förlorade sönerna. Båda hade ju uppträtt fel. Och kanske vi i det sammanhanget skall påminna oss, att man inte kan gradera synden. Det är egentligen lika stor synd att stjäla en silverskål som att döda en människa. Båda gärningarna är brott mot Guds Heliga Lag, ett brott som måste straffas. För alla dessa brott gick Jesus i döden. Det är bara den borgerliga lagen, som av naturliga skäl måste gradera brotten. Vi måste nu alla lära oss att älska Honom, som först har älskat oss. Hur många förlorade söner och döttrar finns det inte omkring oss. Även vi, som kallar oss kristna och vill leva kristet i anda och sanning, har vi förstått till fullo, hurudan Guds kärlek är? Hur annorlunda skulle inte mycket blivit, om vi helt och odelat läte denna kärlek genomströmma oss? Men nu, även om vi såsom den äldre sonen tjänat vår Fader i många år, så finns och fanns hos oss samma hårdhet, ofördragsamhet och missunnsamhet. Så hjälp oss nu, käre Himmelske Fader! Lär oss finna Dig och likna Dig! Lär oss, att i tro och kärlek förenade med Herren Jesus ledas fram genom tiden till Fadershemmet i Himmelen. Vi får förtrösta på Herrens Ord, vi hörde tidigare: Herrens ord är att lita på.

Ur dagens text kan vi så dra många viktiga lärdomar:

Gud kallar oss alla till Sitt rike genom Sin Kyrka och församling. Vi kan falla ur dopnåden, men Han kallar oss ständigt på nytt. Genom Anden kan vi kallas till något och måste ta ett snabbt beslut liksom den Helige Matteus.

Barmhärtighet är viktigt. Vi är förpliktigade att sprida karlek i världen. Detta innefattar även barmhärtighetsgärningar. Gud kräver dem, och vår nästa behöver dem.

Måltidsgemenskapen har i många kulturer och i långliga tider varit nästan helig. Så bland judarna på Jesu tid. Vilka skall man ha måltidsgemenskap med? Jesus visar här vägen. Måltiden hemma, kyrkkaffet, bjudningen är viktiga tillställningar. De visar hän till den viktigaste måltiden av alla, den tillsammans med Herren Jesus. När man betänker, tillsammans med vilka Jesus åt, blir det lite svårt att förstå, hur tanken på rena nattvardsbord uppstod.

De sjuka behöver läkare. Vi måste hjälpa till att sprida budskapet. Vi måste även inse, att också vi är sjuka. Vi är inkrökta i oss själva, själviska, ställer oss själva i tillvarons mitt, eller vi är tyngda av sorg över våra synder, som ger oss oro, eller vi kan vara egenrättfärdiga – se så bra jag är!

Synd är synd och skall kallas vid sitt rätta namn. Inga undanflykter. Vad är då synd? En bra sammanfattning: Allt som skiljer oss från Gud. Det har gjorts syndakataloger genom tiderna. Brott mot Tio Guds bud är synd. Sedan är det inte så mycket mer – men allt kan bli till synd. Som jag brukade säga till konfirmanderna, att spela kort om lite pengar för att förhöja spänningen kan inte vara synd, men när man börjar spela bort alla sina pengar och lånar eller förskingrar för att kunna spela vidare, då blir det synd. Numer vet vi väl också att bakom kan ligga nedärvda orsaker, som leder till missbruk. Därför är det viktigt att se upp. Man brukar ju säga om synden, att först lockar den, och det verkar spännande och lustigt. Man kan hålla på och sluta, när man vill. Men sedan snärjs man in i syndens nät och fastnar.

Så säger vi till sist, att Jesus är Syndares Frälsare. Rom. 3: 23 Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Ja, detta är hela frälsningsbudskapet: Jesus är syndares Frälsare, då vi alla är syndare. Han kan frälsa oss alla, bara vi tar emot Honom. Amen.

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.  Amen.

Pålysningar:

Kollekten igår till Frälsningsarméns Skogsbo blev 70:-, vilket härmed tacksamt erkännes. Kollekten idag tillfaller vår vänförsamling i Kanneljärvi. Jag har också blivit ombedd att påminna om det faktum, att vi inte kan hantera gamla mynt i kollekten. Även nästa söndag predikar undertecknad.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen

Trosbekännelsen.

Psalmer: 321:-

659:-

241:2 – 5

258:4 – 5

258:6- 7

  71:-

346:8

Vardagsevangelisation

Daniel Ringdahl, Roseniuskyrkan, delgav oss sina tankar om evangelisation på Annandag Påsk 2017-04-17.

Ljudinspelning

En kort sammanfattning av vad Daniel sade:
  • Det är givetvis bara Gud som skapar tro i en människas hjärta.
    Därför behöver vi förmedla ett ord om Jesus som Gud kan använda för att skapa tro.
  • Samtidigt har Han valt att använda oss som sina redskap, till att berätta om sina gärningar för andra människor.
    För att kunna göra det måste vi ha en nära relation till andra människor. Vi behöver tala till dem, på ett ödmjukt och respektfullt sätt, så de får veta någonting om vad det är vi tror på.

I Bibeln får vi många uppmaningar att dela vår tro med andra människor, t.ex. 1 Petr. 2:9, Joh. 15:16.

Den situation där jag bäst kan vara evangelist, det är mot en nära vän som ännu inte känner Jesus. Jag behöver odla en relation till någon som är utanför kyrkan, i hemmet eller bland vännerna, en granne, en arbetskamrat. Be för den människan. Kanske Gud har satt just dig till att stå bredvid honom eller henne.

Det är komplicerat att nå fram till en människas hjärta, men Gud kan göra det. Därför är det så värdefullt att det är en vän som tar med en annan till kyrkan.

Kanske vi lägger lite för stor vikt vid vår egen förmåga att övertyga andra människor genom det vi säger och litar mindre på att Gud faktiskt kan använda oss och vårt bristfälliga vittnesbörd.

”Vi kan inte tiga med det som vi har sett och hört” sa apostlarna. I det enkla vittnesbördet kanske vi kan få berätta för någon om vad Jesus betyder för oss. Vad betyder det egentligen att Han är min Herre och Frälsare?

Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har (1 Petr. 3:13–17). Det gäller alla oss mottagare av det här brevet.

Vi måste inte försvara dumheter i kyrkans historia. Var beredd att svara, men gör det ödmjukt och respektfullt! Sen bär ju evangeliet i sig på en anstöt, och en del kommer att bli upprörda, oavsett hur vänliga vi försöker vara.

Vi kan fundera över vad vi kan göra i vår vardag, i våra liv och i vår gudstjänstgemenskap, för att människor som kommer ska känna att de hör hemma. Att de få vara en del av gemenskapen.


En utskrift av hela föredraget finns här: Ringdahl.pdf