Kategoriarkiv: Kåre Strindberg

Johannes döparens dag

Predikan vid Högmässa i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia

D. H. Johannes Döparens dag 23 Juni 2018.                                  1983 års Ev.bok

av Kåre Strindberg

över Jes 40:1-8.  Apg 14:16-17.  Luk 1:5-17

Firningsämne: Skapelse och frälsning

Beredelseord Jak 3:9-19a

Psalmer: 201, 668, 426B, 393, 71, 8.

I Faderns och     Sonens och Den Helige Andes namn:    

Äntligen har den sköna Trefaldighetstiden kommit till oss,

som nu varar långt in på senhösten.

Ett övergripande tema för Trefaldighetstiden är växande i tro;

Jesu etiska undervisning står i centrum, där vi finner näring ur både

lag, evangelium och helgelse.

Den blir synlig även i dag i våra bibelläsningar.

Profeten Johannes Döparens dag infaller som en högtidsdag

under denna dubbelhelg.

Firningsämnet idag är ”Skapelse och frälsning.

”Sin lycka och sin sommarro de yra fåglar prisa”,

diktade Carl David af Wirsén, som blev till vår inledningspsalm.

I vår GT-liga läsning möter vi

profeten Jesaja, som framträdde i Jerusalem på 700-talet f.Kr.

vid den tid då landet var mycket förfallet.

De styrande misskötte landet, korruptionen växte,

fattigt folk fick inte rättvisa i domstolar

och de andliga ledarna svek sin uppgift.

Jesaja var profet; av Herren fick han se en framtid

kantad av katastrofer, med krig, deportation och fångenskap.

Men han fick också se längre in förbi svårigheterna

fram till den tid då Herren Själv

skulle ställa allt tillrätta.

”Öknen och ödemarken skall glädja sig

och hedmarken skall fröjdas som en lilja” (Jes 35:1).

De var löftesord för en bortre framtid.

För sin samtid fick Jesaja trösta sitt folk med orden:

”Trösta, trösta Mitt folk, säger er Gud” (Jes 40:1).

Herren är densamme idag som på Jesajas tid:

”Säg till de modfällda: Var frimodiga, frukta inte” (Jes 35:4).

Med Gamla och Nya Testamentet och kyrkohistorien för ögonen

måste vi troende våga säga till vår samtid:

”Förfädernas och anmödrarnas tro gäller

hela landets framtida ve eller väl.

Guds ord måste få gälla även bland icketroende.

Samhällets lagar gäller även om man inte gillar dem.

Detta gäller ännu mer Guds lagar.

Korset på flaggan måste ha ett innehåll.”

Många tänker att de flesta är nu inte troende, det blir ett väldigt gny.

Där bör vi svara:

Guds existens är ingen omröstningsfråga.

Fanns inte Han så fanns inte heller tvivlarna eller förnekarna.

Guds bud är inga förslag som det finns valbara alternativ till.

”Ni är Jordens salt … Ni är världens ljus” sade Jesus till dem

som följde Honom  (Matt 5:13, 14).

Sveriges statsskuld är nu 1231 Miljarder kronor.

”Den som är satt i skuld är icke fri”, skrev statsminister Göran Persson.

Men någon vilja att återbetala den finns inte.

Statsskulden anses nämligen vara låg.

Det är förbryllande när kyrkfolk säger

att man måste hålla isär politik och religion.

Det finns ju bara en yttre verklighet.

Herren är historiens Gud

och väljer omsorgsfullt vilken sida

som Han skall välsigna

och vilken sida som får klara sig bäst de kan.

(Ibland kan Han inte välsigna någon sida.)

De som är Jordens salt och världens ljus

bör naturligtvis förse sig med så mycket makt som möjligt

blott för att underlätta Guds verk.

Det här handlar inte om att försöka tvinga folk att tro.

Det skulle heller aldrig gå.

Men Sveriges lag och ordning måste få bygga på Guds ord,

något som Kungen och domarna har lovat, och som biskoparna, prästerna

och diakonerna har lovat skall verka i världen, dit Sverige hör.

När prästen Sakarias tjänstgjorde i Jerusalems tempel,

vid vår tideräknings början fick han vara med om en profetisk uppenbarelse.

Profetismen hade tystnat  i Det heliga landet på 400-talet f.Kr.

Det hade varit tyst efter Malachí.

Här böts nu kapitel i frälsningshistorien.

Den unge Johannes, släkting till Jesus, blev en vägröjare för Frälsaren.

Flera av Jesu lärjungar hade först varit lärjungar till Joh. Döp (Joh 1:37).

Johannes sade om Jesus:

”Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30).

Vi kan ta det som en kommentar till ”Barnevangeliet” i Matt 18(:1-4)

där Jesus säger:

”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen,

kommer ni aldrig in i Himmelriket.

De som gör sig själva små, som det här barnet,

är störst i Himmelriket.

Och den som tar emot ett sådant barn, tar emot Mig.”

Det finns en storhet hos människan

alltsedan Gud skapade människan till Sin avbild.

Gud har nedlagt någonting av Sig Själv i varje människa;

en gudslikhet, som dock blekts ut åtskilligt genom syndafallet.

Två motstridiga impulser strider därefter inom människan,

mellan ”köttet och anden”,  för att anföra de bibliska bildorden.

Jesus framhåller barnen för de vuxna

för att de spontant visar tillit och förtroende

och sträcker fram armarna åt nästan vem som helst.

En sådan tillit borde de vuxna visa till Gud.

När vi vågar visa tillit blir vi sådana som Jesus talar om.

Det paradoxala är att vi utvecklas andligen

genom att gå tillbaka och hämta åter

den första invändningsfria tilliten.

Vi behöver återvinna den första kärleken.

”Det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek”,

skriver ängeln till församlingen i Efesus (Upp 2:4).

Johannes Döparens storhet som ledare ligger i

att han inte vill binda upp människor till sin egen person,

utan pekar förbi sig själv på Honom som gav och ger oss allt.

”Tag hans rop om bättring till dig”, sjöng vi.

Låt oss bereda väg för Herren i Sveriges land!

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är och skall vara,

från evighet till evighet.   AMEN

1:a söndagen e. Tref.

Psalm 386

Psalm 658

Psalm 246

Predikan på 1 efter Trefaldighet (I)       1983 års Evangeliebok

i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia  av Kåre Strindberg

över Jes 43:1-3.  Rom 6:311.  Joh 3:1-8

Firningsämne: Vårt dop

Beredelseord: Rom 10:9-10

Psalmer: 386, 658, 246, 370, 54, 5.

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

   Evangelisten Johannes tar oss med till Jerusalem, en natt,

när det är lugnt och stilla.

   Där kommer en högt uppsatt förnäm men, medlem av Stora Rådet,

tillhörande fariséernas parti.

”Alla överväldigades av [Jesus´] undervisning,

för Han undervisade med makt och inte som de skriftlärda” (Mk 1:22)

Nikodemos vill samtala med rabbinen Jesus från Nasaret,

men vill inte bli sedd tillsammans med Honom,

därför kommer han om natten, i mörkret.

   Nikodemos är imponerad av Jesu vältalighet och undergörande förmåga,

och han säger att Jesus har kommit från Gud,

och att Gud är med Honom.

Nikodemos vet att människans liv börjar i mörkret i moderlivet.

Han känner Guds lag, som säger ”Du skall…” och ”Du skall icke…”.

Nikodemos är en människa som ser Människosonen Jesus,

men han ser inte Guds Son, Gud av Gud,

född av Fadern före all tid.

”Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av Ande är ande.”

Lagen – normerna – moralen gör det lättare att leva,

men de leder inte till Gud, till Guds rike.

Lagen lär oss att vi är syndare och inte gudar.

Nikodemos är, som alla laglärda, strängt sysselsatt av frågor

om hur man med uppfyllandet av laggärningar – plikter

skall kunna förtjäna en hög rang hos Gud.

Tempelkulten hade urartat, de som sålde offerdjur

och växlade pengar dominerade scenen.

Bisak hade blivit huvudsak.

Verksamhet gick före gudshängivenhet.

Jesus driver ut dem ur Templets förgård.

Vi får höra evangelium även genom Jesaja i dagens GT-liga läsning.

Herren säger: ”Jag är Israels helige – Jag är med dig”.

Till samtidens andliga mörker nedstiger Guds Son,

genom människobarnet Maria;

Gud blir människa genom Jungfru Maria,

för att en ny underbar väg skall uppenbaras till Gud.

Jesus säger, för det första:
”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”

och för det andra: ”Var och en som tror på [Människosonen]

skall ha evigt liv.”

Nikodemos får för sig att han och de fromma

skall försöka lyfta sig själva i håret.

Men Jesus visar på en ny väg till Gud,

den nådefulla frälsningens väg.

Vi får höra om det stora motsatsparet Ande och kött:

”Köttet” betyder det mänskliga, det naturliga,

det kroppsliga och jordiskt tidsbundna.

”Allt kött är hö. Allt flyktar här och snart förvissnar gräsen”

står det i den älskade sommarpsalm 201.

Gud är ande, fri som vinden, ett absolut fullkomligt väsen,

självständig – oberoende, oändlig och evig.

Den naturliga människan kan inte komma ur sin bundenhet till och av sig själv.

Den naturliga, hedniska, människan kan förnimma en saknad av helighet,

höghet och briljans inom sig,

men kan aldrig av egen kraft tänka ut vem Gud är, vad Gud är

och vad som är meningen med livet.

Nu exploderar nyandligheten omkring oss ”New Age”, med sina frestande smörgåsbord

av allsköns religionsblandningar.

Här i trakten är det fullt på alla föreningsmeddelanden

om Yoga för gravida och kostnadskrävande metoder.

1 del reinkarnation, 2 delar gärnings-karma, skakas och förtäres

med dyra kryddor, innan man ger sig hän i shaman-dans,

gärna till trolltrumma.

Extrapris just nu.

”Allting går att sälja med mördande reklam: Kom och köp, kom och köp konserverad gröt.”

Att ingen källa förenar alla dessa motstridiga religioner, tycks inte bekymra dem.

Jesu budskap och gärning är på samma gång enkelt, som kostbart för fåfängan:

”Bara Jesus kan frälsa syndare!”

Episteln visar att den döpte är frikänt från synden,

från arvssyndens konsekvenser, som innebär andlig död.

”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet,

men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst,

en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna,

men för de kallade, judar och greker,

en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet” (1 Kor 1:22-25).

Nu är det inne att vara ”sökare”.

Det är bra, men ännu bättre är att vara ”finnare”.

Herren Gud tog första steget till att förena den vilsna mänskligheten med Sig Själv.

Människan må söka något högre, men när hon funnit Gud Den Högste,

så finner hon att hon själv varit sökt hela tiden.

Gud överbrygger det åtskilda köttet och anden,

det profana och det heliga, genom att låta Sitt Ord födas som människa,

och i Sig förena det jordiska och det himmelska,

det kallas på teologiskt språk för  ”inkarnationen”;

Kristi ankomst ”i köttet”.

   Han lät Sig födas för att offras.

”Gud bevisar Sin kärlek till oss

genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).

Vid Sin himmelsfärd gav Han kyrkan, Sin synliga kropp på Jorden Sitt Testamente:

”Gå ut i hela Världen och gör alla folk till lärjungar.

Döp dem i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn,

och lär dem att hålla alla de bud Jag har gett er.

Och Jag är med er alla dagar till tidens ände”  (Matt 28:19-20).

Sammanfattning:

Jesus gav oss frälsningens väg som går från död till liv:

1. Man måste födas på nytt

2. Man måste tro på Honom – lita på Jesus

3. Att tro på Jesus innebär att man skall göra vad Han säger: döp er!

Men, undrar många moderna nikodemusar:

Får bara döpta komma till himmelen?

Mina vänner, bäst att inte chansa i en så viktig sak!

Här är ju löftesord!

Nikodemos fortsätter att träffa Jesus.

Han får veta mera; hur man blir född av vatten och Ande i dopet.

Nästa gång evangelisten nämner Nikodemos

är vid Lövhyddohögtiden i Jerusalems tempel, där Jesus säger:

”Är någon törstig, så kom till Mig och drick.

Den som tror på Mig – ur hans inre skall flyta strömmar

av levande vatten, som Skriften säger” (Joh 7:37-52).

Några säger hänfört: ”Han är Messias”,

medan andra vill gripa Honom utan hörande.

Så Nikodemos ingriper där, och tron växer till, steg för steg.

Sakta men säkert blir han själv en kristen.

Han har en naturlig, oförstörd nyfikenhet.

Han vill veta. Han vågar fråga och pröva.

Nikodemos kan vi lätt känna igen oss i.

De som inte vill förivra sig, och tro utan skäl,

men vill vara trogna till slutet,

för att löftena skall få sin fullbordan i Himmelen.

Nattvarden ger oss reskost på färden

till vårt himmelska ursprung.

Sista kapitlet får Nikodemos själv berätta för oss,

när vi träffar honom.

”Alla som är födda av Gud besegrar Världen,

och detta är den seger som har besegrat Världen: vår tro” (Joh 5:4)

Den uppenbarade tron, som Herren har danat, skall vi göra till vår,

då blir den vår tro.

Detta är vår världshistoriska mission.

AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.   Amen.

Psalm 370

Psalm 368

Psalm 5

Postludium

 

Pingstdagen

Psalm 162

Psalm 161

S:t Stefanus 20 Maj 2018

Predikan i S:t Sigfrids kyrka Pingstdagen (I)

för S:t Stefanus Koinonia  20 Maj 2018, över

Jer 31:31-34.  Apg 2:1-11.  Joh 14:23-29

Firningsämne: Hen Helige Ande

Beredelseord  SvPs  161:3

Psalmer 162:1-3, (672), 161, 394, 368, 53

       I Faderns och     Sonens och Den Helige Andes namn:    

Precis som vid påsk firas även nu en judisk högtid denna gång pingsten.

Skördefesten – Veckofesten  hebr. Chag hakkásir,

avslutas med Shavuot.

Den judiska högtiden Shavuot firar minnet av att Gud gav hebreerna de tio budorden

på Sinai berg.      (Källa:     Wikipedia).

Sju gånger sju dagar har förflutit sedan Påsken.

Pingstdagen avslutar Påsken med en jubeloktav; 7×7+1= 50 heter på gr. Pentäkostä.

Jfr. pentakostaler = pingstvänner, karismatiskt kristna.

(Källa: Frithiof Dahlby, Kyrkokalender).

Alla kristna förutsätts vara Julvänner, Påskvänner och Pingstvänner.

I berättande stund har Jesu lärjungar har flytt in bakom reglade dörrar

av rädsla för förföljelser, sedan deras Herre Jesus Kristus

har blivit avrättad bland rövare.

Då kommer Jesus Själv och står mitt ibland dem:

”Frid åt er alla,” säger Han,

  sedan andades Han på dem och sade:

”Ta emot Helig Ande.”

Det lilla embryot till kristenhet blev befruktat av Kristi uppståndelse,

på Påskdagen.

De var  illa trängda och rädda tills Mästaren återuppstod,

visade Sig och ingjöt frid och himmelsk kraft

med Sin ande över den lilla gruppen.

Jesu vänner togs nu åt sidan under 40 dagar (enligt Apg 1:3)

för att  motta undervisning.

Förkunnelsen måste tolkas på nytt i den nya situationen.

Jesus förde dem tillbaka till kända platser (fr. a. vid Genesarets sjö)

till fördjupning och väntande framtida uppgifter.

Så lyftes Jesus upp i skyn och ett moln tog Honom bort

ur deras åsyn.

Och de hade inte längre Hans synliga närvaro ibland dem, som tidigare.

Tillbaks till varda´n i Jerusalem.

Gemensam bön i den större kretsen av Kristustroende,

och få vandra tillsammans, äta, sova och samtala, men utan sin Mästare.

Praktiskt arbete.

Judas Iskariot ersätts av Mattias genom enkel lottdragning.

Hur ofta vågar man bruka lottkastning i det kyrkliga arbetet numera?

Så infaller denna härliga Pingstdag.

”Alla fylldes av Helig Ande.”

Alla, var och en!

De inte bara mottog Den Helige Ande,

de fylldes av Honom,

så till den grad att de började tala om Guds stora gärningar

på andra språk, som de annars inte behärskade.

Frånsett detta märkliga språkunder, som förekommer

även i vår tid, så fick denna större krets en så stor andlig resning

och auktoritet, att de själva förmådde förkunna om Guds stora gärningar,

utan att behöva gissa eller spekulera.

Kristus döpte Sin församling i Helig Ande så att församlingen

kunde predika, döpa, fira Nattvard och göra under.

Och Evangeliet fick framgång.

Nu visste de 12 lärjungarna, som kommer att kallas apostlar/ sändebud,

ja, hela församlingen visste att de var på rätt väg, i rätt uppdrag.

   Allt stämde med vad Jesus hade sagt och lovat.

Tidigare hade de fått höra mer än de kunde smälta om Sanningen Ande.

Jesus förekom även detta läge:

”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu.

Men när Han kommer, Sanningens Ande,

skall Han vägleda er med hela sanningen.”

Där är vi nu. Vill vi ta emot det nu? Vill vi ha Pingst?

Efter Kristi himmelsfärd är det Den Helige Ande

som främst representerar Gud.

Den Helige Ande är den minst kände av personerna i den heliga Treenigheten.

Vissa kyrkliga riktningar sätter en ära i att vara okunniga. Så var det inte i urkyrklig tid.

I missionsarbetet hade Paulus sina idéer. Ibland fick han backa:

”det tillät inte Jesu Ande”, kan vi läsa i Apg 16:7.

Man hade en vana att rådfråga Hjälparen, Den Helige Ande, när man skulle gå till beslut:

”Den Helige Ande och vi har beslutat” (Apg 15:28).

Det finns ingen framtid för de kyrkor och kyrkliga rörelser som inte vill låta Anden leda.

Me, det är ju klart: om man vill bestämma själv så bör man inte rådfråga Anden.

Man bör då överhuvudtaget inte bedja alls…

Anden ger oss Trons ögon och öron, så att ordet öppnar sig för oss

och blir levande i Bibeln och i Dopet och i Nattvarden.

Den Helige Ande är utgiven. Det skedde för länge sedan.

Men är Han mottagen?  det kan man fråga.

/Givet  ≠ mottaget/

Efter Kristi himmelsfärd, men allra tydligast i.o.m. Pingsten

  inträder ett nytt kapitel i Frälsningshistorien;

en ny era inträder, som pågår än i dag:

Kristus är inte längre kroppsligt närvarande på Jorden –

nu går all kontakt med Gud Fader genom Ordet och Anden.

Ordet med stort O, syftar på Kristus, det levande Ordet,

ordet med litet o syftar på Bibeln och trosbekännelsen.

Anden syftar förstås på Den Helige Ande.

Kristendomen har en nödvändig lära, som en karta.

Men kristendomen är främst liv, som en hjälpsam kompass.

Man kan inte ”plugga sig till” att bli en Jesu lärjunge,

till det krävs en långtgående överlåtelse.

Rätt lära och liv löper nu längs två parallella spår,

som en järnvägsräls:

1) Den Heliga Skrift visar vad Gud vill

2) DHA vägleder Kyrkan att tolka Bibeln i den konkreta situationen.

Kyrkan som universell storhet kommer att bestå,

för det har Herren lovat:

Jesus lovade Petrus och genom honom hela Kyrkan:

”Jag säger dig att du är Petrus, Klippan,

och på den klippan skall jag bygga min kyrka,

och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.

Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket.

Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen,

och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen”

(Matt 16:18).

Hur det sen blir med varje enskilt kyrkosamfund

om de skall bestå, är en helt annan fråga.

Många historiska samfund har försvunnit.

Det lär finnas c:a 9000 kristna samfund i världen.

I trosbekännelsen intygar vi:

”Jag tror … på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka”.

Jesus, som bad i Sin översteprästerliga förbön

”Jag ber att de alla skall vara ett” (Joh 17:21)

har inte släppt loss hela denna fria företagsamhet

inom Sin enda Kyrka.

Det finns ett klart samband mellan församlingens tillstånd

och dess villighet att ta emot och förvalta DHA och Hans gåvor.

Vi får möta en religiositet på många håll som står utanför Kristi Kyrka,

utanför uppenbarelsen, som ju är trons grund.

Kyrkan har under sin långa och komplicerade historia överlevt

genom att reformera sig själv på Ordets grund,

och  återgå till sina sanna rötter.

Nya tider ställer nya krav, men det krävs mod och integritet

att bygga vidare på den grund som Herren Själv har lagt,

aldrig stryka, men komplettera i trohet med det föregående.

Det krävs mod och fantasi att vara tidlös.

”Hjälparen, DHA, skall lära er allt och påminna er

om allt som Jag har sagt er”. lovar Jesus.

Han säger ”er”, ”ni skall få”, ”ni skall gå”.

Han säger inte ”du skall få”.

Du tillhör ett troskollektiv, uppbyggd av fäderna.

Herren inspirerar ingen privatreligion.

Han bygger en församling, där den enskilde får ta och ge

i en gemenskap med trossyskon.

Bönen har löftesord, när den delas av flera.

Den kristna Pingsten innebär för oss ett upplivande

av den gammaltestamentliga och nytestamentliga profetismen.

Profetismen i Israel tystnade med Malachi på 400-talet f.Kr.

och bröts först av Johannes Döparen Far och senare av Döparen själv.

Det hade då varit tyst i över 400 år!

    Att pröva Guds vilja är en profetisk uppgift, i första hand för kyrkans präster (eller blivande präster som prövar sitt kall). Aron och Hesekiel och Sakarias, Joh:s D:s fader,

var både präster och profeter,

som i sina ämbeten visade hur väl de båda sidorna kan samverka.

Men Gud är suverän och kan ge det profetiska kallet till någon som ej är präst,

t.ex.: Mirjam (2 Mos 15:20), Debora (Dom 4:4), Hulda

(2 Kon 22:14), Noadja (Neh 6:14), Jesajas hustru

(Jes 8:3) och Hanna (Luk 2:36). Jungfru Maria profeterade i sin lovsång ”Magnificat”

(Luk 1:46-55).

De flesta profeter var inte präster,

men profeterna stod nära kulten i Jerusalem och ivrade

för dess renhet (Ill. bib. lex. sp. 422). Sprickan mellan präster och profeter

i det G. T. är inget ideal, utan en nödsituation.

Idealet är istället att kult och profetism samverkar, gärna i en och samma person.

   Vid särskild lekmannakallelse måste profeten samarbeta extra intimt med kyrkan, för att inte söndra den andliga makten,  ty det är naturligare att sanningen samverkar med makten, än att sanningen måste kämpa mot makten = def. martyrium. Gud har i den bibliska historien kallat profeter för att Han varit tvungen att gå förbi en förstockad prästerlig hierarki.

Profetismen öppnar en direktkontakt mellan Gud och den troende

och är därför, efter den direkta gudsuppenbarelsen,

den näst viktigaste informationskanalen för att höra Guds vilja i en konkret situation.

”Den tidiga kyrkan tvangs utarbeta kriterier för att urskilja äkta och  falska profeter:

Det är fascinerande att det främsta kriteriet inte var renlärighet,

att profetens budskap stämde med vad som står i Böckerna.

Det viktigaste var profetens personliga liv och moral och framförallt ödmjukhet”

(Källa: Olle Brandt, Provokatörer och profeter, Signum 3/1998)

Detta berodde på att troheten till Guds ord var förutsatt,

därefter sökte man efter ytterligare gåvor och kvaliteter.

Vårt land och vår kyrka är i ett skriande behov av väckelse och förnyelse,

trogen den grund som Kristus har lagt.

De kristna har här ett kall som levande exempel.

Sverige behöver en kristen förnyelse som är

I)  MORALISK.

Många människor lever illa genom egoism och gruppegoism.

Familjen, som samhällets minsta men viktigaste beståndsdel, är hotad.

Ungdomen måste få se ärlighet och hederlighet hos de vuxna.

Förnyelsen måste också vara

2) SOCIAL.

Idétorkan, hos politiker och myndigheter att få fram bra och billiga bostäder

och nyttig sysselsättning, är häpnadsväckande!

Bönen ”Vårt dagliga bröd giv oss idag…” har en vidare tillämpning!

Förnyelsen måste också vara

3) JURIDISK.

Brottsutvecklingen har går så långt att många kvinnor och äldre

tvekar att gå ut.

Kvinnor som anmäler övergrepp blir sällan trodda.

De flesta anmälningar blir utredningar som läggs ned.

Värdet och värdigheten för människor måste inkludera kvinnorna.

Detya borde ha genomförts för länge sedan!

Förnyelsen måste vara riksomfattande och världsomfattande

4)  POLITISK

De politiska partierna i Riksdagen befinner sig i en kris

med dålig tillväxt från ungdomen.

Valpropagandan tar inte upp komplicerade beslut som måste tas

mellan valperioderna, med stöd över blockgränserna,

om försvar, integration, obligatorisk bostadsförmedling och beredskapsarbeten

och mycket annat.

När har vi röstat fram att postkontoren skulle dras in,

eller att kontanterna försvinner från bankkontoren

och hela landsändar läggas öde?

När har vi valt att de fysiska kraven skall sänkas för blivande

poliser, militärer och brandsoldater? Bara för att glädja genusteoretiker?

Låt oss i Frälsarens, apostlarnas, profeternas, martyrernas och i helgonens

sällskap bredda hela perspektivet och tänka stort!

Förnyelsen måste också vara

5)  EKUMENISKT KRISTEN.

De kristna från alla apostoliska traditioner måste poängtera trons grund

i Ordet Jesus Kristus

och ta tillvara dyrköpta erfarenheter, för att bevara en stadig grund,

som vi kan gå ut med i trons gemenskap

till vårt land och värld, som behöver sporras till att tro.

Den Helige Ande sporrar oss att rubba våra cirklar,

oavsett om de är traditionalistiska eller trolöst modernistiska.

Våra förutbestämda detaljplaner noteras tacksamt av själafienden.

Den Helige Ande  erbjuder framtid för dem som är hörsamma.

Han ger Sitt folk en precision som inte är förutsägbar:

”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer

eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av Anden” (Joh 3:8).

       Må vi våga vara hörsamma – må vi våga vara segerrika!

       Här gäller det att vinna eller försvinna!

Låt oss förvänta stora ting från Den Helige Ande.

Låt oss inte kräva mindre av våra ledare än av alla andra!

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande

såsom det var av begynnelsen, nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.

AMEN

Kåre Strindberg

Psalm 368

Psalm 53

Kristi himmelsfärds dag

Psalm 159

Psalm 158

Predikan på Kristi himmelsfärds dag (I)

i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia 10 Maj 2018

över Jes 61:10-11.  Apg 1:1-11.  Matt 28:16-20. (1983 års Ev.bok)

Firningsämne: Herre över allting

Beredelseord: Ef  1:17-20

Psalmer: 159, 660, 158 B, 321, 490, 15.

Bön: Herre, helga oss i sanningen, Ditt ord är sanning.   Amen.

I Faderns och     Sonens och Den Helige Andes namn:    

Med Kristi himmelsfärds dag är Jesu Jordiska uppdrag uppfyllt.

Från och med denna dag förverkligades Guds rikes vilja genom Kyrkan.

Nu går all kontakt med Gud Fader genom Ordet och Anden.

Guds Ord kom som Guds Son från Himmelen,

avstod från mycket av Sin härlighet och nedsteg i armodet.

Segrar i Törnekrona. Dör för de döende. Vandrar  uppstånden

bland de troende i 40 dagar.

Uppstiger till Himmelen.

Sätter Sig på Härlighetens Tron (Matt 19:28).

Vad detta innebär förstod inte lärjungarna då.

De stod förstummade och såg hur deras Mästare lyftes upp i höjden,

och hur ett moln tog Honom bort ur deras åsyn.

Två män i vita änglakläder frågade dem:

”Varför står ni och ser mot himlen?”

Så står många människor än i dag och ser upp mot himlarymderna,

men de ser inget.

Den sovjetiske kosmonauten Gagarin sa under sin rymdfärd

att han inte såg Gud.

Och alla skrattade glatt och uppmuntrande.

Vi får väl säga att det är tur att Gud inte låter Sig överrumplas

av några flygande ekipage!

Ska man inte bara söka, utan också finna Gud,

så måste man färdas bortom tid och rum, till evighetens rike.

Vi kan bara nå Honom genom bönen.

Guds ord säger:

”Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himlen,

skall komma tillbaka just så som ni har sett Honom

fara upp till himlen.”

Lärjungarna föll ner och hyllade Jesus,

och Han välsignade dem när Han fördes upp till himlen.

De återvände hem under stor glädje och prisade Gud

Jesajas ord idagens gammaltestamentliga läsning lär vara en uppmuntran

åt sitt folk under den kommande babyloniska fångenskapen c:a 587-537 f.Kr.

Inför denna kommande bedrövelse ger han dem ett framtida evangelium: Gläd er.

Aposteln Paulus ger oss ett eko av detta i Filipperbrevet: ”Gläd er” (Fil 4:4).

Vi uppmanas av båda att ta ut glädje i förskott.

När man vet hur det går till slut är det berättigat!

Gud behövde bli människa i Jesus för att kunna återföra en fallen mänsklighet.

Denna erfarenhet av att vara människa, upptogs i Gudomen vid Kristi himmelsfärd.

Jesus Kristus, Guds Son förblir Människosonen också i himmelen.

Som det heter i en ortodox hymn:

”Vad Han icke hade, det antog Han och vad Han ägde det behöll Han.”

När Jesus intågar i himlen så går en fest av stapeln

som inga ord kan beskriva, och den jubelfesten får verkningar in i vår värld.

Kristus har stigit upp till himlen för att vi skall kunna stiga upp till himlen:

”Ni skall vara där Jag är”, sa Han.

Kyrkofäderna, främst Augustinus, lärde oss att sammanfatta

läran om Gud med de tre personerna i den enda Gudomen så här:

Fadern, Skaparen, födde Ordet, genom vilket allting har blivit till.

Den Helige Ande, Hjälparen, är den kärlek varmed

Fadern och Sonen älskar varandra.

Efter missionsbefallningen, bevarad i dagens evangelieläsning,

att gå ut och göra alla folk till lärjungar,

genom att döpa dem i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn,

och lära dem att hålla alla de bud som Herren Jesus har givit,

togs Han upp till himmelen

Tio dagar senare uppenbarade Sig Den Helige Ande med tungor av eld

som stannade på var och en i Jerusalems församling

och den kristna Kyrkan var född.

Att Gud är Treenig betyder att det finns en relation,

en gemenskap inom Gudomen.

Gemenskapen mellan personerna i Gudomen är urmodellen

för all gemenskap överhuvudtaget.

Gud är sällskaplig och vill ha gemenskap med andra.

Må vi förbereda och förädla arvet som än en gång kan resa vårt folk

ur mörker och förnedring, från själviskhet och omoral.

Bästa sättet att stärka världsmissionen är att vara kristen själv.

I väntan på den stora mönstringen under Kristi segerfana

skall vi minnas Frälsarens löftesord:

”Jag är med er alla dager till tidens slut.”

Låt oss glädjas!  Låt oss hänföras!

AMEN.

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är och skall vara,

från evighet till evighet.   AMEN

Psalm 321

Psalm 490

Psalm 15

Postludium

 

4:e i Påsktid

Psalm 303

Psalm 266

Predikan 4 i Påsktiden (I)  1983 års Evangeliebok

vid Högmässa i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia 22 April 2018

av Kåre Strindberg

över Jes 54:7-10.  Heb 13:12-16.  Joh 16:16-22

Friningsämne: Vägen till livet

Beredelseord: Psalt 66:1-5, 8-9, 20

Psalmer: 303, 656, 266b, 389, 251, 8.

I Faderns och     Sonens och Den Helige Andes namn:

Evangelisten Johannes för oss med

tillbaka till Jesu avskedstal,

som Han höll för lärjungarna, före korsfästelsen.

Han börjar talet med orden: Känn ingen oro.”

De har vant sig vid att ha Jesus till hands, hela tiden,

kunna fråga – och få svar – direkt.

Nu skall det alltså bli annorlunda – en tid.

”En kort tid”, säger Jesus sex gånger i vår text för idag.

I vår planets historiska livslängd återstår bara en kort tid.

Även ett långt liv – är en kort tid – i den evighet som omger oss.

Vad menade Jesus med Sina ord:

”En kort tid och ni ser Mig inte längre,

ännu en kort tid och ni skall se mig igen”?

1. Det visade sig vara en kort tid

till Långfredagen och gravläggningen.

Och 3 dagar till uppståndelsen på Påskdagen

blev ju ännu en kort tid.

2. Men det måste betyda mer:

Jesus förbereder dem även för ”en annan Hjälpare”

som Han skall be Fadern att ge dem:
”Sanningens Ande”.

”Jag skall inte lämna er ensamma”

Den Helige Ande skall komma,

och Jesus tillägger: ”Jag skall komma till er” (Joh 14:18).

Jesus skall alltså vara närvarande i Anden.

3. När de skall se Jesus igen …

måste också betyda något ytterligare underbart:

”Den dagen kommer ni inte att fråga Mig om någonting.”

Dagen då alla frågor får sina svar

kan bara betyda Jesu Kristi utlovade återkomst  i härlighet,

då Guds folk förs upp i härlighet till himmelen.

4. Den stora skillnaden mellan den bibliska historien

och den allmänna världshistorien

är att Bibelns berättelser ofta fungerar som typologier;

som förebilder och exempel, med möjlighet att byta ut personerna.

Ta exemplet med slaveriet i Egypten,

det står som en typologi för Josef, den av Jakobs 12 söner,

som kastades i brunnen, såldes som slav och sen räddade dem alla.

Josef och Jakob/ Israel är i sin typologier för Jesus.

För oss, ickeisraeliter, som inte historiskt varit slavar i Egypten

läser vi slaveriet i syndens rike, som vi behöver tåga ut ur.

Profeterna är en typ för samhällskritiker och väckelsepredikanter.

Varje tid av betryck och sorg är bara en kort tid för den troende,

för Hjälparen, Den Helige Ande ingjuter tröst och mod

och oväntade resurser, när den troende kallar på Gud.

5. ”Ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig.”

Här finner vi att det finns olika sorters glädje    minst.

Det finns en kuslig skadeglädje, när Kristus lider oskyldig – plågas – dör.

Vi möter en skadeglädje mot kristna

som försöker bygga ett bättre liv, efter sin Mästares instruktioner,

men som ändå får känna på svårigheter och motgångar.

”Jag skall se er igen och då skall ni glädjas

och ingen skall ta er glädje ifrån er.”

Kristi uppståndelse,

pingstens kraft och nytändning,

den kristna kyrkans uppbyggelse till att bli världens största religion,

Kristi återkomst i härlighet,

allt detta visar att Kristus har makt, verklig makt,

som denna världen inte ens känner till.

Han är och ger ny glädje – en glädje som skall bestå –

och som inga olyckor, sorger eller motgångar kan radera.

Vi kan sammanfatta:

Värst är väntans tider.

Tiden före en viktig eller allvarlig händelse

upplevs som oändligt mycket längre, än tiden efter.

Soldater i krig berättar om frukan och rädsla före striden.

Men i stridens larm och hetta glömmer de rädslan

och adrenalinet ger maximal klarhet och precision.

   Jesus våndades svårt i Getsemane Trädgård,

natten inför Långfredagen. Han svettades blod, står det.

   Havande kvinnor våndas före förlossningen,

men när barnet är fött och smärtan ofta är större efteråt,

glöms den lätt, inför det nya livets glädje.

Det är besvärligast innan; före ett svårt samtal,

eller möte med någon som skall ge mig ett allvarligt besked,

kanske en läkare, som skall ge en diagnos.

Men här finner vi människor stående i två helt skilda läger:

Den tro som Gud Fader och Jesus Kristus har uppenbarat

gör här en avgörande skillnad, för dem som följer det.

I nödens stund hör vi oss själva ropa till Gud.

De flesta ber, om inte förr, i nödens stund.

Och Gud Fader, som följt  alla dina dagar

och sett alla dina stapplande steg och irrfärder,

blir varm om hjärtat, av längtan.

   Han hör dig inifrån, inne i din skälvande kropp.

Kanske ger Han dig precis det du ber om,

annars ger Han dig någonting oändligt mycket värdefullare.

Vi kyrkligt aktiva oroar oss över kyrkans läge i vårt land. Så klart.

Visserligen är kristendomen Världens största religion,

men i Sverige och här på Jorden är vi en minoritet.

Och från många predikstolar utgår en förkunnelse

i strid mot Guds ord i Bibeln, Den Heliga Skrift.

Dessa tänker att det vore lättare för människor att ansluta sig

till en tro full med ständiga invändningar, än att tro som det står.

Kyrkostatistiken talar här sitt tydliga språk.

Traditionslösheten samlar inte stora skaror.

   Inför dessa tunga tankar vill jag minnas Gideon i Domarbokens 7:e kapitel,

där Herren säger inför striden mot midjaniterna:
”Du har fortfarande för mycket folk.”

Gideon får minska hären från 22 000 man, ner till 10 000

och till slut godta 300 man.

Lår oss göra en tillämpning:

   Vi tänker lätt att Herren behöver vår kraft och styrka.

Men den har Han ju Själv.

Vad han behöver av oss är sannfärdighet och offervilja.

Kvalitet går före kvantitet. Annars vinner man ”plenty of nothing.”

Massor av ingenting!

Herren är sällskaplig; vi är välkomna att vara med Honom och med varandra.

Med välsignelsen multiplicerar Han våra 2 fiskar och 5 kornbröd (Joh 6:9).

”Ingen skall ta er glädje ifrån er”, förkunnar Jesus.

Och Hans är makten och härligheten i evighet.

Men många människor saknar den här erfarenheten.

Själv var jag ateist som ung, uppväxt i en ateistisk släkt.

Många släktingar är det fortfarande.

Jag tycker inte att det är så konstigt att många saknar tro.

Det är inte så lätt att få ihop alltsammans.

Mitt råd är att inte fylla ut de tomma rutorna med egna infall.

Risken är att det blir väldigt fel.

Lämna en ruta tom!

Om man saknar något kanske man letar efter det, i stället.

Genom Uppenbarelsen vet vi hur det går till slut.

Därför: Gläd er redan nu, genom att ta ut lite glädje i förskott.

   Om du har vunnit en högvinst, men bara kan få ut den i övermorgon,

skulle du då inte glädje dig redan idag?

Jesus lovar: ”Jag skall se er igen

och då skall era hjärtan glädja sig,

och ingen skall ta er glädje ifrån er” (Joh 16:22).

Dagens epistel från Hebreerbrevet påminner oss:

”Glöm inte att göra gott och dela med er.”

Var salt och ljus, visa Världen att du tror på att

Jesus är vägen till det eviga livet!

AMEN

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är och skall vara,

från evighet till evighet.   AMEN

Psalm 389

Psalm 251

psalm 8

Jan Johansson´s Jazz på svenska

Jungfru Marie beb.

Predikan på Jungfru Marie bebådelses dag (1)

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids Kyrka

24 Mars 2018        över

Jes 7:10-14.  Rom 8:1-4.  Luk 1:26-38

Firningsämne: Bebådelsen

Beredelseord: Matt 11:28-30

Psalmer: 164. 656. 480. 422. 1:5-8.

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

”Detta är den dag som Herren har gjort.

Låt oss på den fröjdas och vara glada”  Ps 118:24).

Jungfru Marie Bebådelses dag avbryter fastans prövotid.

Mysteriet avbryter med stor högtid.

”Bebådelse” betyder förebud, liknande profetia.

Gud förbereder Sitt folk så att de är beredda

när något viktigt skall ske.

   Gud förberedde Sitt folk på 700-talet f.Kr.

genom att sända profeten Jesaja till den onde och fege

kung Ahas av Juda, som hängav sig till ockultism:

han offrade sin son till Molok (2 Kung 16:3),

men när hans land hotades av invasion

av koalitionen Nordriket Israel-Syrien, sade Herren

”Om ni inte har tro skall ni inte ha ro” (Jes 7:9).

Kung Ahas hade trängt sig in utan kallelse i prästtjänsten

och ändrat heliga ordningar.

Nu, inför det allvarliga militära läget, erbjöd Sig Herren

att visa ett segertecken.  Dock för framtiden:

”Se, den unga kvinnan skall bli havande och föda en son

och hon skall ge honom namnet Immanuel.”

(Som betyder Gud med oss)

Jesaja kom i sällskap med sin son

till den sonlöse Ahas och sade:

”Se, jag och barnen, som Herren har gett mig,

vi är tecken och förebilder.”

Över 700 år senare så kommer ängeln Gabriel

sänd från Gud, vid vår tideräknings början

till en ung kvinna och säger:

”Var hälsad, du högt benådade!

Herren är med dig!”

Vad ska man göra om man får besök av en ängel?

Fyra förslag:

1)  Låtsas som ingenting. Tänka: jag är väl lite trött

     men tokig är jag ändå inte!

2)  Hålla för öron och blundande säga:

    ”Gå bort från mig, jag är bara en vanlig människa,

    låt mig vara ifred!

3)  Försöka springa sin väg.

4)  Eller avvakta och se vad som händer.

Maria, den unga jungfrun, blev förskräckt först,

men hon stannade kvar och fick då höra ängeln säga:

”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.

Du skall bli havande och föda … Den Högstes Son.”

Låt oss beakta följande:

A)  Den unga kvinnan Maria är kanske runt 15 år.

B)  Hon lever i en tid där fadern var äktenskapsförmedlare.

C)  Barn före äktenskapet ansågs som en katastrof.

D)  Äktenskapsbrott straffades med döden, ofta stening

      Världens äldsta vapen.

Vad gör då Maria inför dessa svåra framtidsutsikter?

Säger hon: ”Nä, alltså, den här graviditeten

kommer lite olämpligt för mig.”

      eller

”Jag är kvinna och bestämmer själv över min kropp!” ?

Nej, Maria svarade: ”Jag är Herrens tjänarinna.”

Hon stannade kvar och väntade.

Tack, Maria, för att du inte gav efter för impulsen att fly!

Du bar det barn som skulle bli Världens Frälsare.

Du kunde, förstås, avbrutit den graviditeten,

men hur hade det gått för oss då?

Tack, Maria för din offervillighet.

Alla släkten skall prisa dig salig!

Och tack till Josef att du blev adoptivfader,

för ett barn som inte var ditt eget.

Men Han blev dig lika kär som dina egna barn.

Heder åt dig!

Frälsningen räckes oss som en gåva, av nåd,

men den har ett pris. Julklappen har ett pris:

den kostade Jesus Jordisk ära och frid, livet och döden.

Hans  uppståndelse delar Han med Sig av.

Därför har vi löftet om att kunna få evigt liv.

   Även om gåvan är gratis, så förväntar sig Givaren

att vi att åtminstone kunna  säga ”Tack”.

Särskilt NT:s epistlar uppmuntrar oss till trosstolthet.

Vi är stolta över att tillhöra Kristi Kyrka.

En kämpande kyrka som i Mästarens spår segrar

över nöd, död och likgiltighet,

för ett evigt liv med start redan här.

Marias lydnad växte fram ur ett förtroende,

därför är hon ett föredöme.

Josefs lydnad växte också fram ur ett förtroende,

därför är också han ett föredöme.

Vi hyllar dem som helgon.

SALIGA JUNGFRU MARIA

     Du lät din Skapare födas

   såsom Människoson av dig.

Med mindre kunde Han aldrig

     föra mänskligheten åter

   till deras gudomliga hem.

    Därför prisar vi dig salig.

Med dig, du främsta av mänskor,

     jublar vår ande över Gud,

   din och vår Frälsare. Amen.

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.   Amen.

5:e sön i Fastan

Predikan i S:t Stefanus Koinonia

5 i Fastan (I) den 18 Mars 2018 (1983 års Evangeliebok)

över 3 Mos 16:15-16.  Heb 7:24-27.  Joh 11:46-57

Firningsämne: Försonaren

Beredelseord:  Ps 43:1, 5b

Psalmer: Svps 1:1-5. 669. 226:1-4. 28. 10. Litanian 700:1

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

   Nu smälter isarna och fryser till växelvis. Våren lär dröja.

För 4 månader sedan, i December,

funderade många på vad de skulle slå in i paket

och vad de själva kunde få i present.

Han, vars födelsedag vi gick att fira heter Jeshua, i Sverige Jesus.

Men då borde Jesus fått presenter och inte vi!

Men det är så typiskt för Jesus – Han tänker på andra.

   Han blir glad när vi är glada.

Han vill att vi skall vara hjälpsamma mot varandra.

Om 2 veckor firar vi vårens största fest.

Många småbarnsfamiljer kokar och färgar ägg till den festen.

Men vet alla varför vi särskilt äter ägg till Påsk

och har små prydnader med kycklingar framme?

Jo, ägget påminner oss om det nya livet.

Det tar några veckor till ägget blir en riktig kyckling.

    Det tar 9 månader för det lilla fostret i Mammans mage

att växa klart och bli en färdig bebis.

Nytt liv har kommit.

Det behövs en Pappa också. Alla har en Pappa.

En del tycker inte om sin Pappa

och är inte nyfikna på hur Han är,

ändå kunde de inte finnas om inte Han fanns.

   Men nu tänker jag inte främst på våra Jordiska fäder,

utan på vår Himmelska Fader.

Han som har skapat oss allihop.

Han som gör att vi alla är bröder eller systrar,

även om det är på mycket långt håll.

När Jesus föddes hade många tappat kontakten

med deras Himmelska Fader.

   På mödernet är Jesus människa till hundra procent.

På fädernet är Jesus Gud till hundra procent.

Han är släkt med båda.

Jesus föddes till Jorden av en särskild anledning;

det var någonting Han skulle göra här.

Han skulle hjälpa människorna att få tillbaka kontakten

med deras Himmelska Fader, med Gud, som de förlorat.

De som ville följa med Jesus återfick sin kontakt med Gud.

De fick nytt liv, ny glädje och kraft.

   Andra, som översteprästerna och fariséerna, som vi hörde om

ville gripa Jesus, sätta Honom i fängelse och få Honom avrättad.

   Präster som vill motarbeta Gud har det funnits i alla tider.

Är det inte konstigt?

   Den här historien skulle man helst inte vilja berätta

och ingen helst skulle vilja höra på,

om inte vändningen kom och inte slutet blev lyckligt!

   I evangelieläsningen hos Johannes,

hör  vi hur nätet dras samman omkring Jesus.

Den religiösa eliten har bestämt sig för att Jesus

skall röjas ur vägen. Hans blod skall offras.

De mordiska och hatiska har sina särskild motiv.

Jesus har uppväckt döda, människor vill höra Honom

och alltfler blir troende.

Ve och fasa!

   Ett uppväckt troende folk vet man aldrig vad de hittar på

och det blir svårt att styra dem

Hur går det då med de gamla auktoriteterna?

Här planeras och utförs ett världshistoriskt drama,

till det yttre en komplott med justitiemord.

Men till det inre utspelar sig också ett inre skeende

planerat av Gud Fader Själv, som Jesus frivilligt går in i.

I 3 Mos 16 talas om syndabocken.

Syndabocken själv är oskyldig men skall sona folkets synder.

   ”det är bättre för er att en enda människa dör för folket,

än att hela folket går under” sa översteprästen Kajafas profetiskt.

   Episteln från Heb 7 beskriver Jesus som en överstepräst värd namnet,

den främste för alla tider, därigenom att Han offrade Sig Själv.

   Många, idag, särskilt de unga, värjer sig emot tanken på att offra djur

– och att offra människor låter helt absurt.

Javisst är det sjukt. Ändå har blodet fått flyta överallt omkring oss:

mord, trafikolyckor, vanvård, krig.

Över 1 miljon aborter gör att vi har dragit på oss blodskuld.

Hur skall allt detta kunna försonas?

   Här kommer det oerhörda svaret:

Försoningen har redan skett.

Försoningen har redan skett.

   Jesus försonade allt som skett och det som skulle ske i framtiden

”Det är fullbordat”, sa Jesus på korset där Han dog.

Men, liksom det är med alla gåvor och presenter som överräckes till dig

så måste du också ta emot dem.

   Det man inte tagit emot – har man inte.

Tar man inte emot Jesu gåva med försoning,

så är man oförsonlig och man står kvar med all sin skuld oförlöst,

och man lever sin tid, djupast sett, före Kristus, f.Kr.

   Låt oss leva våra liv efter Kristus, e.Kr.

Vi rör oss här med stora begrepp som vi gör klokast att definiera:

Ursäkt = man tillstår ansvar för en mindre försummelse.

Typ: ”Ursäkta att jag kommer sent, men tåget kom inte.”

”Ursäkta att jag ringer så här tidigt (eller: sent), men…”

Eller, som en skolpojke sa till sin förbluffade lärarinna:

”… jag fastnade med foten i en snödriva.”

Man kan säga ”ursäkta” för en liten förseelse.

Då har man givit ett litet ”förlåt”

Förlåtelse är en allvarligare sak efter en omfattande skada.

Förlåtelse = överseende med en liden oförrätt

Man erkänner sin skuld och ber om överseende/ tillgift.

Den felande gör där en prestigeförlust och den förfördelade

får en moralisk och psykologisk upprättelse

Efter förlåtelse upphör man att driva klander mot någon,

men krav på gottgörelse kan ändå förekomma.

Gottgörelse = ersättning, hel eller delvis, för liden oförrätt,

som syftar till att ställa tillrätta

med mer än bara ord.  Rättsväsendet utmäter faktisk straff

även där ånger skett och förlåtelse givits.

Försoning = (åter-)upprätta vänskapliga förbindelser mellan parterna

i en  överstånden konflikt .

Varför försoning?

Man kan inte skaffa sig ett nytt förflutet, man måste ta tag i det.

”Försoning” enligt SBU (Svenskt Bibliskt Uppslagsverk) förklarar:

”Orenhet och synd är oupplösligt förbunden med tankar på skuld.

I GT  är det skulden som avlyftes genom ett försoningsmedel,

vanligen ett blodigt djuroffer”.

Försoningstanken intog en central plats

i Israels kungliga kult och ideologi.

Vid Yom Kippur, Försoningsdagen,

genomgick kungen ett ställföreträdande lidande,

kulminerat i en symbolisk död, representerad av ett offerdjur.”

Jesus ställde tillrätta genom att som oskyldig genomlida

lagens strängaste straff. Men med detta justitiemord

inträdde Världen i en universell obalans.

Staffets hela idé blev rubbat.

Jesus har därmed ett moraliskt mervärde att förfoga över.

Han erbjuder nu Sin försoning, inför deras  Gud och  Fader,

till alla som vill ha den.

Men, som sagt, alla måste ta emot den, en efter en, för att ha den.

När Han på den första Påskdagen uppstod för de döda,

för snart 2000 år sedan, så inträdde en ny era av universell betydelse.

Det finns anledning att stanna upp och begrunda det evigas betydelse.

”Hellre förekomma än förekommas.”

Det finns all anledning att fira och vara glada i Påsk.

En av Jesu närmaste vänner var den unge Johannes,

som har skrivit dagens evangelieläsning,

han koncentrerade det Bibliska glädjebudskapet

till något vi kallar Lilla Bibeln. Så här står det i Joh 3:16:

   ”Så älskade Gud Världen att Han gav den Sin ende Son,

   för att de som tror på Honom inte skall gå under

   utan ha evigt liv.”                    AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.   Amen.

Fastlagssön

Psalm 135

Predikan på Fastlagssöndagen (I)  2018

(1983 års Evangeliebok)

över Jes 52:13-15.  1 Kor 13:1-13.  Luk 18:31-43

Psalmer: 135, 661, 204, 375:1-2, 3-4, 42, 28.

I Faderns och    Sonens och Den Helige Andes namn:

Fastlagssöndagen är en festdag, som inleder 3 festdagar, den s.k. Fastlagen.

Dagen kan ses som en kraftsamling inför Fastan

som inleds på Onsdag, med Askonsdagen.

På kontinenten är det vanligt med en karneval idag.

Carne vale = lat. Farväl till köttet.

Idag äter man alltså kött och festar,

sen kommer Fastetiden.

Fastlagssöndagens firningsämne är ”Kärlekens väg.”

Människans och Guds förhållande till varandra beskrivs ofta

som ett kärleksförhållande

mellan brudgummen Gud och bruden församlingen.

All kärlek har sin levnadshistoria.

Det är skillnad mellan förälskelse och kärlek,

både till Gud och till människor.

”Förälskelse är hastigt uppflammande.

Man ”blir sjuk” av kärleken,

kan glömma att äta och allt annat.

Man blir drömsk och glömsk och nästan dyrkar

den man är förälskad i.

Förälskelsen kan övergå till kärlek

”Kärlek” är en djup, prövad, hållbar och mogen sympati.

Äktenskaplig kärlek, syskonkärlek, vänskap osv.

Men kärleken kan också svalna,

dock inte lika lätt som förälskelsen.

”Kärleken upphör aldrig”, skriver aposteln.

Kärleken själv, som fenomen, kan inte upphöra eller dö.

Men männisikor kan lämna kärleken både till Gud  och till medmänniskor.

Men Guds kärlek till oss upphör inte,

den är Hans lidelse och dilemma.

Passionen är kärleken som lider.

Vi får följa med evangelisten Lukas på en resa

med en lång skara människor, som är på väg upp till Jerusalem,

för att delta i påskhögtiden, kring Templet,

som egentligen var landets enda kyrka; synagogorna var bönehus.

Människor kom från hela landet och utomlands för att få vara med.

Jesus samlar sina 12 närmaste och meddelar

att de också skall ansluta sig till folkskarorna.

Och Han säger för tredje gången något om det lidande som väntar Honom.

Han säger att allt som profeterna har skrivit om Honom

skall gå i uppfyllelse.

Jesaja har profetiskt fått skönja Jesus 750 år före Hans födelse:

”Hans utseende var vanställt, mer än andra människors

och Hans gestalt oansenligare.”

Det blev vanställt på Korset, kan vi förstå.

Detta kunde inte lärjungarna förstå.

Han var ju så god. Hela Hans verksamhet var ju

en enda kärlekens väg.

Man har färdats länge nu.

Längs de små städerna vid Gallileiska sjön, och söderut.

Man har stannat upp ofta.

Jesus har hjälpt och undervisat under Sin mission.

Nu närmar man sig Jeriko, världens äldsta stad,

grundlagd c:a 8000 år f.Kr.

Murarna, som Josua och israeliterna störtade ned

med basunljud och stridsrop, är borta.

En ny stad var byggd bredvid den gamla.

Där fanns kung Herodes vinterpalats,

och huvudtullstationen, där Sackaios arbetade.

Jesu intåg i Jeriko blir inte särskilt pampigt.

En blind ropar: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!”

Kyrie eleison; Herre, förbarma Dig, som vi sjunger i högmässorna

är hämtat härifrån och från Matt 9(:27) och Matt 15(:21).

och i Lukas 17:21 där 10 spetälska som botades,

men där bara en kom tillbaka och tackade för helandet.

Den uppmärksamme Lukas noterar att

”De som gick främst sade åt [den nödställde] att vara tyst.”

Låt oss även vi zooma in dessa självutnämnda ordningsmän

som känner sig kallade att gå främst

och tysta ner spontana meningsyttringar.

I vår tid har dessa ökat; de ”politiskt korrekta” går ofta främst

både i samhället och i kyrkan och censurerar debatter och meningsyttringar.

Jesus frågade den blinde:
”Vad vill du att Jag skall göra för dig?”

Frågan kan tyckas onödig.

Vi kan påminna oss den sjuke mannen vid Betesta-dammen i Jerusalem

som Jesus frågade ”Vill du bli frisk?”  (Joh 5:6).

Herren vill att vi klart och tydligt utsäger våra behov och önskningar.

Han ger oss t.o.m. ord i Psaltaren för att klaga på Honom

(Ps 13:2, 43:10, 44:14).

Gud vet vad vi behöver redan innan vi har bett, men vi behöver närma oss Gud

bedjande i ödmjukhet, för att  Han är Gud.

Sen är det en sak till:

vi behöver också få höra oss själva utsäga

vad vi tycker är viktigt.

Då kan hjälpsökande aktiveras att själva ta del i lösningen av problemen.

För den blinde mannen vid Jeriko innebar det att han skulle komma till Jesus!

Helanden var viktiga på flera sätt och är det också idag.

Undren och helandena visar på Jesu makt.

Han utför dem i eget namn och kraft för att visa oss sambandet

mellan Gud Fadern – Skaparen,

och Guds Son – Frälsaren; de är ett.

Samma väsen, samma kärlek och samma medlidande.

Men undren är också uppmuntran för dem som har tro.

I Trosbekännelsen instämmer vi i det största undret av dem alla:

”som på tredje dagen har uppstått”, och vidare

på ”en helig allmännelig och apostolisk kyrka”.

”Än vårdar och föder vår Herde Sin hjord,

oss styrker och stöder med sanningen ord

Se, dukat är bordet med himmelskt bröd,

en läkedom vordet mot synder och död.

Och Anden oss renar i döpelsens bad,

med Gud oss förenar, att bo i den stad

där Kristus är Konung. Halleluja!

(SvPs 375:3).

Men det finns ett stort glapp hos de frommas tro idag

mellan att Kristus kunde göra under i antiken

och att Han gör under idag.

Det är som om man satte punkt efter den  andra trosartikeln

och glömmer Den Helige Ande och Hans verk.

Men Herren Jesus, Den Uppståndne, är med oss alla dagar

till tidens slut genom Den Helige Ande.

Kanske är det den helige Augustinus som uttryckte detta allra vackrast:

”Den Helige Ande är den kärlek

varmed Fadern och Sonen älskar varandra”  (De Trinitate IX:2).

AMEN

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är och skall vara,

från evighet till evighet.   AMEN

Psalm 375

  

Psalm 42

Psalm 28

 

3:e sön e epifania

Psalm 323

Predikan  på 3:e efter Trettondedagen (I)

i S:t Stefanus Koinonia, S:t Sigfrids kyrka  21 Januari 2018

över 1 Kon 8:41-46.  Rom 1:16-17.  Matt 8: 5-13

1983 års Evangeliebok

Firningsämne: Jesus skapar tro

Beredelseord: 1 Kor 2:1-5

Psalmer:

323:1-3

672

253

228

432

478:4-6

Bön: Herre, helga oss i sanningen, Ditt ord är sanning.   Amen.

        I Faderns och     Sonens och Den Helige Andes namn:    

Alla tre bibelläsningarna idag handlar om mission;

Hur Guds ord som sänds ut till alla folk.

Sveriges Kristnas Råds Bönevecka för kristen enhet avslutas i år 25 Januari.

Detta ger oss, sammantaget, en tvåstegs raket:

1. Jesus Kristus, Guds Ord, skapar tro,

2. Hans ord sänds ut till hela skapelsen för att omforma den,

efter Hans vilja.

I den gt-liga läsningen möter vi främlingen som kommer

till Salomos tempel i Jerusalem.

Främlingarna som hört talas om Herren, Israels Gud,

söker Honom, Han som har omsorg om alla folk;

de har bönesvar och välsignelse att förvänta.

Vi möter aposteln Paulus i brevet till de kristna i Rom:

”Den rättfärdige skall leva av tro”.

Vilken var hemligheten bakom Paulus storslagna framgångar?

En liten förskrämd grupp i Jerusalem 

blev till världens största religion.

De lärde, vältalige och driftige Paulus

bygger inte på egen förmåga, utan på Guds ord,

här hämtat från profeten Habackuk (2:4):

”Troheten räddar den rättfärdige.”

Habackuk verkade under kung Manasse av Juda,

kungen som offrade sin son till Molok, i slutet av 600-talet f.Kr.

Profeten sammanfattade Bibelns 613 påbud och förbud

och gav oss detta gudomliga löftesord: ”Troheten räddar den rättfärdige.”

Med Matteus möter vi en officer som ber Jesus om hjälp,

när Jesus är på väg hem till Kafarnaom.

       Officeren kommer till Herren Jesus.

       Han förstår  att Jesus har särskild makt.

Herren frågar: ”skall då Jag komma och bota honom”, tjänaren?

Den romerske ockupationssoldaten känner sig ovärdig

inför den obeväpnade gudsmannen Jesus och säger ödmjukt:

”Herre, jag är inte värd att Du går in under mitt tak,

men säg bara ett ord…”.

Denne man, som faktiskt är en fiende till Israel,

uppträder föredömligt, paradoxalt nog.

Han klampar inte bara in och rekvirerar än det ena och det andra,

nej, han ber ödmjukt.

Människor söker Gud, medvetet eller omedvetet.

Hos Matteus finns inget som tyder på att officeren redan visste

att Jesus är Guds Son, Gud av Gud,

men det är klart att han söker någonting som världsliga makter inte förmår att ge.

Så ger oss officeren exempel på tillämpad tro:

”Säg bara ett ord så blir pojken frisk!”

Likasom officerens ord går i uppfyllelse omedelbart

genom hans underordnade soldaters lydnad,

när han beordrar dem,

så räknar han med att Herrens Jesu ord går i uppfyllelse

när Denne uttalar dem. Detta är tro!

Vi påminns här om att Guds ord och Guds vilja är synonymer, likhetsord,

något som behöver ropas ut numera när mycken förkunnelse

uttryckligen förnekar detta!

Jesus visar förvåning över soldatens starka tro,

som är starkare än många israeliters, och ger honom evangelium:

”Du trodde och det skall ske.”

Slutnotisen är historiskt viktig:

”i det ögonblicket blev pojken frisk.”

Hur ofta glömmer inte människor att berätta att de

blivit bönhörda, efter att de i sin nöd har riktat böner till ovan!

Jesus säger om officeren att han hade stark tro.

Vad är tro?

Martin Luther skriver i sitt företal till Paulus brev till romarna:

”Tron är en levande och dristig förtröstan på Guds nåd.”

Vidare ”tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss

och föder oss på nytt.”

Tro är att lita på Gud, och den tron är någonting som Gud har visat oss

och lärt oss.

/Trettondedagstiden – Epifania/ uppenbarelse.

Gud uppenbarar sin härlighet/

Se Jordens människor stå på marken, i alla tider,

och se upp mot himlen en stjärnklar natt.

De oräkneliga stjärnorna, solar och månar,

som fanns före våra förfäder och anmödrar,

och skall finnas liknande när vi har lämnat in:

Det måste finnas en Gud i evigheten.

Men människor tänker olika.

Om vi summerar alla människotankar om skapelsen,

så får vi lika många religioner eller teologier

som det har funnits människor.

Religionen blir då något som skiljer människor från varandra.

/Naturlig uppenbarelse. Vi kan ana Gud i naturen, samvetet, historien, kulturen/

så finns där en Särskild Uppenbarelse – Guds framträdande omvittnat i Bibeln

Guds uppenbarelse i Jesus Kristus/

Herren har visat Sig Själv och förkunnat Sin vilja.

Herren Gud visade sig för Mose med ryggen (2 Mos 33:23).

Det måste ha varit en mycket vacker rygg!

Herren har givit Sitt ord genom profeter och profetissor,

apostlar och evangelister, främst genom Jesus Kristus,

och senare genom helgade personer.

Om vi knyter av till allt detta som Herren har uppenbarat

genom Sin uppenbarade, utgivna tro,

och gör den till vår,

då blir religionen någonting som för människor samman

och förenar dem till en stor kraft; en gåva till hela mänskligheten.

Prästen Carl-Erik Sahlberg sa en gång:

Det finns många olika vägar till Kristus,

men Kristus är enda vägen till Gud.

De kristna ”äger” inte Kristus s.a.s. Kristus står över alla.

Vi tänker ofta att vi kristna ligger lite bättre till hos Gud än andra,

Men ibland måste Herren gå tillrätta med Sitt folk.

Därom kan vi läsa i både Gamla och Nya Testamentet.

Med trons ögon kan vi också läsa den kyrkohistoriska kartan.

Man kan leva utan tro, många människor gör det.

Men det livet blir aldrig helt,

där saknas alltid en hel dimension.

Fyll inte Guds plats i ditt inre med någonting annat än Gud.

Allt är inte guld som glimmar.

Eller som någon sa: ”Allt är inte Gud som glimmar.”

Känner du Honom inte – låt ingenting annat ta Hans plats.

Lämna en ruta tom!

Om undren måste sägas: finns inte den inledande tilliten,

så ger inte undren tro.

Det går alltid att rationalisera bort undren: slump etc.

   Den enda meningen med livet som en icketroende kan ha,

är den mening man skapar själv, förhoppningsvis i gemenskap med andra,

men den måste ständigt ändras, för livet ar så ofullkomligt

och sammansatt.

Den icketroende människans godhet är värd all respekt,

men den kan bara breddas och fördjupas av Gud Själv,

som är livets och godhetens källa.

”Jag skulle gärna vilja ha din tro”,

så har många släktingar och vänner sagt till oss.

Och så tittar de lite forskande på oss och tänker att vi

är så väldigt annorlunda än dem

Som om vi har ansträngt oss.

Som om vi hade någon särskilt religiös läggning.

Så är det inte. Många av oss var ateister eller agnostiker

såna är de ännu.

Den uppenbarade tron är lika mycket deras som vår,

när de vill ha den.

Gud har satt sitt avtryck på varje människa, när Han skapade oss.

Insikten, intuitionen, att Gud finns,

kan vi kalla  ex. på mänsklighetens kollektiva undermedvetna,

eller övermedvetna.

Om Guds plats i människan inte är fyllt av Gud Själv,

utan av någonting annat, eller ingenting alls, så finns där ett tomrum.

Människan är inte hel och livet blir aldrig

vad det var tänkt att vara.

Men tomheten kan fyllas.

I sitt avskedstal till lärjungarna sade Jesus:

”Vägen dit Jag går, den känner ni” (Joh 14:4).

Då svarade Tomas:
Herre, vi vet inte vart Du går.

Hur kan vi då känna vägen?”

Jag är Vägen, Sanningen och Livet.

Ingen kommer till Fadern utom genom Mig” (Joh 14:2-6).

Detta svar väckte väl ännu fler frågor hos Tomas,

som ville ha klara besked.

Efter Jesu uppståndelse från de döda säger Tomas:

”Om jag inte får se spikhålen

och sticka handen i Hans sida,

så tror jag det inte” (Joh 20:25).

När Tomas fått göra detta utbrister han:

”Min Herre och min Gud!”

Jesus svarade då:

”Du tror därför att du har sett Mig.

Saliga är de som inte har sett men ändå tror” (Joh 20:29).

Denna jakt på tydliga tecken, starka upplevelser

och kraftiga känslosvall är någonting som förenar

vitt skilda grupper.

Men det hör till sällsynta undantag

att troende får se några underverk utöver dem

som även icketroende får se varje dag.

De flesta kristna får leva långa fruktbärande trosliv

utan att hamna i extas eller se några häpnadsväckande händelser.

Saliga är de som inte har sett men ändå tror.”

Den kristna tron är en kollektiv tro.

Som medlemmar i den gemensamma kyrkan

är det meningen att vi skall dela med oss till varandra.

Gåvorna är olika fördelade.

Ingen har allt, men alla har något.

Därför är ”vittnesbörd” så viktiga.

Låt oss bjuda på det vi har!

Och vilja ta emot av andra!

Jesus skapar tro.

Det är avgörande för äktheten om tron på Gud Fader

och Gud, Den Helige Ande, och ges oss av Guds Son.

När du funnit den har du stött på själva guldådern.

Frilägg och tag för dig av guldådern!

Den troende behöver en församling, ett kyrkosamfund,

ett sammanhang där man får ta emot och ge ut själv

i en gemenskap med andra.

Församlingen är bästa stället där vi får lära oss att älska sin nästa

som oss själva.

Kyrkosamfunden behöver också varandra,

där man kan jämföra sin tro och sina erfarenheter.

Identiteten som kristen måste gå före den formella kyrkotillhörigheten,

när vi är bland klassiskt kristna.

Jesus bad och ber för Sina lärjungar genom alla tider:
”Jag ber att de alla skall bli ett… Då skall världen tro”

(Joh 17:21).

”Säg bara ett ord”, sa officeren.

Ett ord från Jesus, mottaget i tro, släpper in ljus

i samtidens mörker och en norm som inte rastlöst

måste ändras ständigt.

”Jesus Kristus är densamme, i går i dag och i evighet”    (Heb 13:8).

”Människobarn i alla länder, prisa Den som Herren sänder”   (SvPs 432:4).

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är och skall vara,

från evighet till evighet.   AMEN

Psalm 253

Psalm 478

Epifania

Predikan på Trettondedagen

i S:t Sigfrids kyrka Lördagen 6 Januari 2018

över Matt 2:1-12

Firningsämne: Herrens härlighet

Beredelseord: Joh 7:37-38

Psalmer: 134, 658,130, 37, 432, 132.

PREDIKAN

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

   Nu har vi fått höra den gamla berättelsen ur Bibeln

om ur det gick till när de tre stjärntydarna

skulle hylla det nyfödda Jesusbarnet.

   Nu skall vi få göra en resa med dem till Betlehem

i våra tankar, men främst i våra hjärtan.

På vår färd lägger vi först märke till stjärnan

som de upptäckte på himmelen.

Det var en ovanlig stjärna, så stor och ljus

Om stjärnan kan vi säga två saker:

Den lyser och Den leder.

Stjärnan lyser starkt.

När de såg att stjärnan lyste så klart förstod de

att någonting alldeles särskilt hade hänt.

Kanske tänkte de på orden hos profeten Jesaja, där det står:

”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,

ja, över dem som vandrar i mörkret skall ett ljus skina klart” (Jes 9:2).

Stjärnan hade tänt ett hopp och en längtan hos dem,

det var därför som de hade gett sig iväg

för att finna platsen som stjärnan skulle lysa på.

Stjärnan är på sitt sätt som Jesus Själv.

Han är den lysande morgonstjärnan, som det står om i Upp 22:16,

och Han säger om Sig Själv:

”Jag är världens ljus. Den som följer Mig

skall inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus” (Joh 8:12).

Stjärnan leder.

Nuförtiden när man är ute i skog och mark,

eller då man åker båt, så har man en kopass, de moderna har GPS

som visar var väderstrecken ligger.

(Förr navigerade man efter Polstjärnan.)

Den här stjärnan rörde sig över himlavalvet

och visade stjärntydarna vilken riktning de skulle ta.

Ljuset kan ha kommit från en konstellation av två olika stjärnor.

Stjärnan fick bli deras kompass.

Det finns många berättelser om stjärntydarna.

De var visa och kloka män,

några menar att de var kungar som kommit från fjärran länder

och hette Kaspar, Melkior och Baltasar.

En var svart afrikan.

Tre kronor i Sveriges lilla riksvapen lär syfta på dem.

De hade färdats länge genom dagar och nätter,

genom mörker och ljus.

Så möttes de under letandet och fortsatte tillsammans.

Deras gemensamma mål drev dem att samarbeta.

När de kom fram till den stora staden Jerusalem

så tänkte de att barnet fanns nog i det kungliga slottet,

för Han var ju född till att vara kung.

Men inte hade  någon prins fötts där.

I stället fick de möta kung Herodes. Han blev orolig

När vi lägger märke till Herodes så kan vi säga två saker:

1. Han ser,  2. och han tar.

Herodes ser stjärntydarna komma och frågar efter deras ärende.

När han får veta sanningen – att judarnas konung skall födas i Betlehem,

som han förstår att han ajälv inte är far till

så blir han orolig; ska jag inte få vara kung längre?!

Herodes han tar. Han vill få tag på barnet för att döda det,

för att vara säker på att få vara kung länge till.

Kung Jesus är tvärtemot kung Herodes;

Han ger och Han får – och Han ger ut på nytt.

Stjärntydarna fortsatte sin färd söderut till den lilla staden Betlehem,

högt upp i bergen, med fält omkring,

där herdarna vaktar får än idag.

   Så stannar stjärnan och lyser rätt ner

på ett stall vid en grotta.

   De finner målet för sin långa färd.

Fyllda av glädje och jubel finner de barnet.

Det är det största ögonblicket i deras liv, kan vi tro.

Han har fått namnet Jeschua, på grekiska Jesous, lat. Jesus,

som betyder Frälsning – räddning.

Räddning från det onda och döden.

Jesus ger dem hopp och framtidstro.

Männen böjer knä och ger barnet sina hyllningar

med dyrbara gåvor; guld, rökelse och myrra.

De frambär mänsklighetens tacksamhetsgåvor

för att Frälsaren ger räddning.

Just myrran leder våra tankar till det allra viktigaste:

med myrra hälsades Han som kung

och med myrra smordes Hans kropp när Han dött för vår skull.

Trettondedagen kallas Epifania efter de grekiska orden Epi och Fainiå =

skina över, lysa över. Övergripande tema för hela Trettondedagstiden

är att Herren visar Sin härlighet.

Motsatsen till ljus är mörker.

Jesus verkade öppet – fienderna fördolt i hemlighet.

Sanningen briljerar i mörkret. Mörkret försvinner i ljuset.

Kyrkan har alltid fått problem med de fördolda

de med sina dolda agendor.

   Ordet ockult betyder fördold.

Dess poäng är motsatsen till mission och evangelisation.

De ockulta försöker hålla de stora skarorna utanför i okunnighet.

Det är ett självändamål för att få tillhöra en

liten exklusiv grupp där man alltid gynnar varandra.

Vad gott eller ont som de sen gör så blir det bara en parallell verksamhet,

med lösgjord förtöjning från huvudgruppen, från originalet.

Bland det smartaste som Den Onde har gjort var att satsa på religion.

Ändra kartan så att alla kompasser visar fel.

Mängden av skilda religioner visar sitt ursprung redan vid konstruktörens namn:

Diabolos – han som kastar isär, splittrar.

Resultatet av de många och motstridiga teologierna

blir att sanningens röst dränks i det allmänna religiösa sorlet.

   Jag vet ingen som har uttryckt Svenska Kyrkans problem lika klartänkt

som Gunnar Rosendal i sin bok Den ockuperade kyrkoprovinsen.

Vi har den på hyllan nere vid kaffebordet.

Den rekommenderas till läsning och omläsning.

De ockulta har byggt en parallell kyrka,

även den rymmer viss skönhet och klokskap,

men problemet är att den är inte Kyrkan.

Den är en slarvig kopia.

Biskopens särskilda ansvar är att tillse att särmeningar inte får splittra enheten.

Med några få undantag har de i stället gått i spetsen

som ett avantgard i splittringsverksamheten.

”Kom till Mig,” säger Jesus (Matt 11:28).

Han säger inte Kom till kyrkosamfundet och ta för dig

så många maktpositioner som möjligt.

Finns det en väg tillbaka?

Ja, om vi kommer närmare Den Helige Ande

och vågar låta oss styras av Honom,

som Jesus lovade skulle vara vår Hjälpare.

En bön om äkta omskapande ljus, från Guds Eget hjärta.

Vi behöver gråta. Vi behöver skratta.

Vi behöver säga till Jesus:

Kom till mig, kom till Din kyrka

och sprid Ditt ljus över de ljusskygga.

AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen,

nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.

Amen.

Psalm 37