Kategoriarkiv: Kh Hans-Åke Holmström

Den helige Mikaels dag

psalm 3

Psalm 668

I väntan på predikan. Texterna var Dan. 6;16-22, Upp. 12:7.12, Luk. 10:17-20

Psalm 240

Psalm 483

Postludium

 

12:e sön. e. Tref.

Ingångspsalm 78

Psalm 284

Högmässa 12:te söndagen efter Trefaldighet den 19 augusti 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: 1 Mos. 1: 24-26. 2 Kor. 3: 4-8 + 17-18, Mark. 7: 31-37

Liturgisk färg: grön

Skriftetal

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi läser i dagens GT-liga text om skapelsen. Jag har lite svårt att koppla den till överskriften: Frihet i Kristus, men vi skall använda den i vårt skriftermål. Det är intressant att se, hur viktigt man i svensk liturgihistoria hela tiden ansett det vara med en ordentlig förberedelse och syndabekännelse inför Nattvarden. Ibland har boten nästan skymt glädje- och tacksägelsemotivet. Den gamla avslutningen, som jag brukar ha på skriftermålet, har funnits med sedan 1894.

Nåväl, idag konstaterar vi åter, att människan är skapad till Guds avbild. Hon skall råda över skapelsen. Det är ett stort ansvar, och här brister både den enskilda människa såväl som mänskligheten. I det här skriftermålet får vi först bekänna, att vi gör för litet för skapelsens väl. Vidare får vi bekänna, att vi inte alltid tänker på att vi är Guds avbild med allt, vad det innebär. Här kanske vi kan få in detta med frihet. Vi är skapade med fri vilja. Vi kan välja mellan gott och ont. Gud vill inte ha marionetter utan människor, som älska Honom av fri vilja. Vi bekänner då vidare, att vi ibland väljer fel, med vilje eller oförstånd.

Friheten blir en riktig frihet först, när vi tagit emot Jesus. Det är lätt att fastna under Lagen. Det blir en mekanisk efterlevnad av tvång utan glädje. Vi läser i Episteln: Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv. … och där Herrens Ande är, där är frihet. Vi bekänner, att vi inte jämt låter Anden verka på oss. Hur definierar vi då frihet? H. G. von Schéele skriver: Att vara fri vill icke säga att förmå göra hvad som helst – i den meningen är icke ens Gud fri – utan med frihet i dess sanna bemärkelse förstås medvetandet att kunna handla i öfverensstämmelse med sitt eget väsens inre kraf utan hinder af några för detsamma främmande intryck. Ja, då gäller det verkligen att ha del av Guds Ande. Annars är sinnet inte fritt, utan står under egna uppfattningar, den allmänna meningen, människors förväntningar m.m. Här är ytterligare en bekännelse: Inte alltid ledd av Anden.

Vi skall även i detta skriftermål tacka, tacka för att Gud genom Sin Ande vill leda oss genom livet, vill ge oss förstånd, vill ge oss frihet och vill ge oss del av de eviga sanningarna, över vilka vi får storligen glädjas.  

Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

O Du, som oss gifwit förmåga att höra

De toner som ljuda i luft och på jord!

O öppna i nåde ock själarnas öra

För kärlekens röst ur Ditt lefwande Ord!

Att icke de röster, som sorla i werlden

Och bjuda till jordiska fröjdernas ro,

Må willa wår ande till kärlek för flärden

Och draga oss bort ifrån barndomens tro.

Ack lär oss att bedja med hjertliga böner,

Och sjunga Din ära, all werldenes Far!

Du Fädren bönhörde, – bönhör deras Söner,

En Fader för alla förblif, som Du war!

Så skola på jorden Ditt namn wi lofsjunga,

Din kärlek beprisa med hjertelig fröjd;

Till dess wi en gång med en renare tunga

Få lofwa Dig evigt i himmelens höjd.

Amen. (J.a. Olin)

S:t Markus placerar berättelsen efter den om den syrisk-feniciska kvinnan. Här botar Jesus hennes dotter, trots att de båda inte tillhör gudsfolket. Texten visar emellertid på Jesu Messiasgärning, och i GT läser vi om framtiden.

Alla blev överväldigade… De närvarande åskådarna kände väl till framtidshoppet och löftena. I Salomos vishet kap. 10 berättas om visheten som de rättfärdigas räddare.  V 21: Ja, visheten gav röst åt de stumma och lät barnen tala rent. Hos Jes. 35: Han kommer själv för att rädda er. 5Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. 6Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Precis så här uppfattade naturligtvis folkmassan det skedda. Och alla blev överväldigade och sade: ”Allt han har gjort är bra…” Detta är en återklang av orden i Gen. 1:31: Gud såg, att allt, som Han hade gjort, var mycket gott.

Som rubrik över en predikan om det här skulle väl Andlig dövstumhet passa. Det är ju så också, att genom missbruk av tal och skrift blir orden utan mening; de blir stumma och utan makt att uträtta något. Ett vardagligt exempel av detta är berättelsen om pojken och vargen. Vi känner väl alla till den.  Pojken tyckte, att det var roligt, när människor förskräcktes, då han ropade: ”Vargen kommer”. Till slut brydde man sig inte, inte ens när vargen verkligen kom. En människa, som är känd för att ljuga, har svårt att bli trodd.

Här kan även dessa ord passa in: Det är inte de friska, som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare. Om icke Jesus hade ett ömmande hjärta för syndare, skulle de, som inte vill höra, icke få någon hjälp till omvändelse.

Vår andliga dövstumhet visa sig i vårt förhållande till nästan. Där visar det sig, om vi är lyhörda för vår nästas behov, och om vi kan tala rätt ord i rätt tid. Ett samtal kan trots många ord vara stumt. Men det gäller att skilja på samtal och samtal. Ett samtal om väder och vind, ditt och datt, kan vara ett försök till närmare kontakt. Lyhördhet är av nöden, då vårt förhållande till nästan är viktigt, eftersom vi skall vara vittnen om Jesus i världen och sprida kunskap om Guds kärlek.

Nils Bolander har skrivit lite om andlig dövstumhet. Det finns människor, som aldrig hör, vad andra egentligen säger. Det finns kristna, som vid andakten är fullt upptagna med egna tankar och funderingar. Det blir inte, som Samuel sade: Tala, Herre, Din tjänare hör, utan Hör, Herre, Din tjänare talar. Jag citerar: Så länge Guds Ord inte når fram till deras – alltså våra – hjärtan och verkar vilja och gärning, kan de heller inte tala till Gud och om Gud. De är andligt dövstumma. Andlig dövstumhet, det dubbellytet, lurar på oss litet var. Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller. Jesus sade inte endast till Sina första lärjungar: I haven ju öron; hören I då icke? Han säger det också till oss. Hör vi till dessa, som hör Guds Ord, utan att höra det? Slut citat.

Vi måste se till att trons stora ord verkligen har en rätt och riktig betydelse för oss. Bolander berättar vidare om en medelålders man, som satt och gjorde upp räkningen med sitt liv, att han anförtrodde dagboken med följande ord: Det enda jag vet är detta: Mitt öde har stelnat… Mitt liv är i yttre mening slut. Det finns säkert många, som tänker så, när det är stopp på vidare karriär och större livsmål. Det blir tyst och stumt. Här måste Jesus få komma in och öppna ögon och öron. Då får vi framtidstro, framtidshopp och en ny syn på tingen. Vår tunga kan lösas till att tacka och lova Gud, till att sprida vidare vår upptäckt.

Jesus botar den döve och nästan stumme. Så vill Han också bota oss, så att vi verkligen hör, vad Guds Ord vill säga oss. Vi får icke stirra oss blinda på våra egna upplevelser. Vi måste höra Guds Ord och dess budskap. Vi skall titta på fakta utanför oss själva. Vi vet, att även Jesu motståndare var tvungna att erkänna, att under skedde.

Nu idag är det tid att åter vända om från egna upplevelser och iakttagelser till verkliga fakta om Herren Jesus för att få en stark tro på Honom.

Nu idag är det tid att åter vända om till den store läkaren, Herren Jesus, för att av Honom bli botad från den andliga dövstumheten.

Nu idag är det tid att åter vända om från egoism och egen bekvämlighet för att hjälpa våra medmänniskor och vittna om Herren Jesus.

Amen. 

Bön efter predikan:

Amen.

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till  Missionsprovinsen uppgick till         och i onsdags till Frälsningsarméns Skogsbo 71:-. Kollekten idag går till vår koinonia. På onsdag mässa i 12:te veckan efter Tref.  samt mässa på fredag, då vi firar S:t Bartolomeus. Dessa mässor och nästa söndags högmässa leds av biskopen. 

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen.

Trosbekännelsen

  

Psalmer:   78:-

  00

284:-

407: 1

407:  2-3

  92:-

  14:-

  

Psalm 92

10:e sön. e. Tref.

Predikan text: Luk. 19:41-47

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Vi skall börja med att se, vad man kan säga om vår evangelietext som sådan. Först ser vi, att S:t Lukas placerat händelsen efter folkskarornas hyllning av Jesus. Skildringen skiljer sig från S:t Markus´, då hyllningen här sker vid olivberget. Jag skulle åter vilja säga, att det är en styrka, att evangelierna inte är precis lika. Ty det skulle tyda på efterapning och en misstanke om myt-bildning och tillrättaläggande. När så Jesus kommer upp på berget, ser Han Je-rusalem ligga där borta på sina berg. Markustraditionen har här liknelsen om fikonträdet. S:t Lukas berättar, att Jesus gråter över staden. Denna berättelse finns bara här. Men Jesus nämner om Jerusalems förstöring på även andra stäl-len hos S:t Markus och S:t Lukas. Mark. 13: 1 – 2: När Han gick ut från templet, sade en av hans lärjungar: ”Mästare, se vilka ste-nar och vilka byggnader!” jesus svarade: ”du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.” Luk. 21: 5 När några talade om templet, hur vackert det var med sin fina sten och sina praktgåvor, sade Han: ”allt detta soM ni ser – det skall komma en tid, då det inte lämnas sten på sten, utan allt bryts ner.” – 20 När ni ser Jerusalem omringat av härar, då skall ni veta att dess ödeläggelse är nära.

En del tror, att berättelsen i vår text skulle ha utformats efter Jeru-salems fall år 70 e. Kr. Men det finns egentligen ingen anledning att uppfatta det så. Jesus skildrar allmänt en belägring. Han hade nog i Sitt minne, vad Han hört om oroligheterna i Galiléen vid upproret år 6 e. Kr., då romarna dränkte upprorsmakarna i blod. Skulle berättelsen tillkommit efter år 70, hade den sä-kert varit mer detaljerad.

Jesus gråter. Ja, detta kan vi ta som bevis på hans mänskliga sida. Den heliga staden står inför sin ödestimma. Hon tar inte emot sin Frälsare. Je-sus gråter inte över Sitt eget öde. Han gråter över stadens och Sitt folks öde.

Tänker man på dagens ämne och Jesu verop, torde dagens allvar stå klart. Akta på nådatiden!

Jesus gråter över Jerusalem!

Jerusalem borde ha vetat, vad dess frid, dess salighet och dess eviga välfärd tillhörde. Så många profeter hade förkunnat i staden. I Jer. 7 Sida 3 av 6 f Hans-Åkes postilla, 10 e Tref. -18

läser vi: Detta ord kom till Jeremia från Herren: Ställ dig i porten till Herrens hus. Där skall du ropa ut detta bud-skap: Hör Herrens ord, alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. Lita inte på lögner soM ”här är herrens teMpel, herrens tempel, Herrens tem-pel.”

Berättelsen om hur Jesus driver månglarna ut ur templet hör hemma här. Guds hus är ett hus för bättring och omvändelse. Så finns också i Gamla Testamentet domsprofetior. Vi läser vidare hos Jeremia: Du skall inte be för detta folk, inte komma med klagan och förböner och inte vädja till mig, jag kommer inte att lyssna på dig. Ser du inte, vad de gör i Judas städer och på Jerusalems ga-tor? Barnen samlar ved, fäderna tänder eld och kvinnorna knådar deg för att baka offerkakor åt Himladrottningen, och de utgjuter dryckesoffer åt andra gudar för att fört-reta mig. Men är det till förtret för mig? säger Herren. Är det inte till förtret för dem, till skam för dem själva? Där-för säger Herren Gud: Se, min vrede och mitt raseri skall välla ut över denna plats, över människor och djur, över markens träd och jordens frukt; den skall brinna utan att slockna.

Jesus gråter även över Kyrkan och oss!

Vi kan säga, att då Jesus grät över Jerusalem, grät Han över alla människors synd; först över Sitt eget folk, som förkastade Guds sände-bud och varningar. Det jordiska Jerusalem är en sinnebild av de flesta, som kal-lar sig för kristne i vår tid. Frälsaren har meddelat oss Sina välsignelser, i det att Han gav Sitt liv till ett evigt offer. Nu är vår dag för välsignelser och nåd. Under varje tidsålder har människorna haft sin nådedag full av ljus och välsignelser, en prövningstid, under vilken de kunnat bliva förlikta med Gud; men denna nåd är begränsad. Nåden förmanar människorna under många år, och de föraktar och förkastar den; men det kommer en tid, då nåden för sista gången varnar dem. Den vänligt inbjudande rösten förmanar inte längre syndare, och dess var-ningar och tillrättavisningar upphör. De ord, som Jesus talade på oljeberget, Sida 4 av 6 f Hans-Åkes postilla, 10 e Tref. -18

angå också vår tid. Han grät över de obotfärdige. Han har givit oss mycket ljus. Vår Frälsares innerliga kärlek har bragt tillrättavisningar, förmaningar och var-ningar till oss. Likasom templets förgård vanhelgades genom handel på Jesu tid, likaså har hjärtats tempel blivit besmittad av egenkärlek, världskärlek, ondska, missunsamhet och oheliga lidelser. Frälsaren sänder ett budskap, för att varna syndaren för fara och uppväcka hennes hjärta till ånger; men det emottages ofta såsom ett tomt prat. Många av dem, som utgiver sig för att vara gudfruk-tiga, är litet helgade av Guds Ande. Sanningens ljus förkastas av tusenden, eme-dan det medförer kors. Det är inte överensstämmande med deras handlingar eller med deras hjärtans naturliga böjelser. Guds profeter blev inte väl emot-tagna av det avfälliga Israel, emedan de uppenbarade folkets synder. Akab be-traktade Elias som en fiende, emedan profeten troget uppenbarade konungens hemliga synder. På samma sätt måste också Kristi tjänare i vår tid lida förakt och en dålig behandling, emedan de tillrättavisar folket för synd. Bibelns san-ning och kristlig religion måste kämpa mot en stark ström av moraliskt fördärv.

Vi kan säga, att Jesu tårar vittnar om vår andliga nöd. Vi måste lära oss, vad som hör till vårt andliga väl. Jesus bevekar oss idag genom Sina tårar att göra bättring. Genom Sitt utdrivande av månglarna i templet visar Han oss, hur Han vill, att vi skall göra rent hus i våra hjärtan.

Jesus vill rena Kyrkan och oss.

Enklast är väl att säga, att Jesus vill ha bort falska läror och egen-rättfärdighet från våra kyrkor och samfund. Det finns bara en Sanning: Herren Jesus är den ende Frälsaren. Det har smugit sig in olika mänskliga funderingar i kyrkornas trosliv. Där behövs reformation.

Jesus vill rena våra hjärtan och driva ut våra månglare. Han vill ta bort otro, som kan visa sig på många sätt; ett vanligt: Skulle Gud hava sagt … Viss vantro beror på missuppfattning och mänskligt tänkesätt. Alltså måste vi ständigt rannsaka oss inför Guds Ord, som är Sanning. Det finns också männi-skor, som upplever sin tro som svag. Visst upplever vi ofta, att vi ville vår tro skulle vara starkare. Själafienden kommer med tvivel och anfäktelser. Då gäller det att bedja: Herre, jag tror. Hjälp min otro!

Utdrivandet av synden ur hjärtat är nästa kapitel. Här finns verksyn-der och underlåtenhetssynder, uppsåtliga och ouppsåtliga. Även här fungerar för den gamla människan som försvar frågan: skulle gud hava sagt… Ibland drabbas människan av syndanöd. Hon finner så mycket mörkt i sitt hjärta. Hon vill göra rent hus. Men se, det är som att öppna vindsluckorna för att släppa in solen, när man skall städa. Ju mer man sopar och röjer, desto mer bråte och damm rivs upp. Städar vi i vårt hjärta, finner vi än mer synder och brott. Människan kan bli förtvivlad för mindre. Då finns bara en väg: förlåtelsen i Jesu blod. Där har vi vår enda räddning. Låt oss ha blicken fäst vid Sida 5 av 6 f Hans-Åkes postilla, 10 e Tref. -18

Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. Eller som det hette 1917: se på Jesus, trons hövding och fullkomnare! (Hebr. 12:2) Blodet från Jesus, Guds son, renar oss från all synd. (1 Joh. 1:7)

Jesu tårar vittnar om en förestående dom. Vi får inte glömma, att det finns en dubbel utgång: himmel eller helvete. Detta har så många glömt idag. Vi måste göra bättring, ty Gud, vår frälsare, vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. (! Tim. 2:3f.) Vi kan även säga: att Jesu tårar vittnar om att Han kan avlägsna denna dom genom Sitt frälsningsverk och Hans blod.

En J. A. Olin, som jag inte vet något om, har predikningar utgivna på Bonniers förlag 1857, han har skrivit, eller citerat, bl.a. följande rader:

Se Frälsarens heliga tårar

Som vittna om synder och nöd;

Hwad är som så djupt Honom sårar

Långt mer än den bittraste död?

Jo det, att än menniskor finnas

Som Herrans Guds kärlek ej minnas

Och skjuta bort nåden, Han bjöd.

Jerusalems fall må dig warna

Att slösa din nådedag bort:

Snart stunderna hän äro farna,

Den stund du har qwar, är så kort.

Jerusalems tempel förbrändes,

När hämnarens mordfackla tändes,

Och landet blef öde och torrt.

Må Herrans hemsökelse blifwa

I nåd en hemsökning ännu,

Att icke Hans hämnd måtte rifwa

Ditt heliga tempel i tu!

Drif ut ur ditt hjerta och sinne

Den ondska, som än bor derinne; – –

Men skynda dig: – stunden är nu!

Amen. Sida 6 av 6 f Hans-Åkes postilla, 10 e Tref. -18

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till Alsike kloster blev ……….. Idag tillfaller den vår egen koinonia till dess utgifter. På måndag kl. 1300 blir det mässa med +Hans Martins. På onsdag blir det mässa kl. 1830 med +Göran, då vi minns S:t Lars. Nästa söndag predikar biskopskandidaten f Gunnar Andersson

Välönskan över församlingen:

Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, give era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Amen.

Psalmer: 402:- Hör, Gud ännu Sin nåd dig bjuder. Se, templets portar öppnar sig Men snart …

576:- Hjälp mig, Jesu, troget vandra På den väg Du anbefallt, Att som mig jag älskar andra

221: 1 Skynda till Jesus, Frälsaren kär. Se i Sitt Ord Han vägen oss lär

221: 2 – 3 Kom till Mig alla! Ljuder Hans röst. Han vill oss skänka glädje och tröst

92:- Kärlek av höjden värdes beskära. Lär oss att leva helt till Din ära.

47:- Säg, känner du det underbara Namnet, som till frälsning Gud oss gav,,

Vars lov har sjungits ut i hela världen, över varje land och hav?

Namnet framför andra namn är Jesus, Ej skönare på jorden fanns.

Ty intet annat namn kan giva frälsning, intet annat namn än Hans.

När alla andra namn en gång förbleknat står dock namnet Jesus kvar.

Dess purpurglans skall hela evigheten stråla lika underbar.

Namnet framför andra namn …

8:e söndagen e. Tref.

Predikan

Texterna idag kan ge anledning till flera funderingar. Först: Profetismen. Vi påminner oss åter, att profeterna hade sin givna plats i det gamla förbundet. Där fanns de alltså som en speciell grupp av Guds tjänare. De förmedlade Guds budskap till folket. De uppträdde vanligen vid de stora högtiderna, då folket var samlat, men de kunde också träda fram och tala när som helst.  Man rådfrågade ofta dessa heliga män. I 1Kon. 22 berättas om hur konungen i Juda, Josafat, for ner till Israels konung Ahab för att förmå honom att gå med i ett krig mot Aram. Israels konung rådfrågade mer än 400 profeter om Herrens vilja, hur han skulle göra. Profeterna svarade: ”Angrip staden! Herren skall låta den falla i kungens händer.”  På Josafats inrådan frågade man även en profet vid namn Mika ben Jimla, Mika Jimlas son. Han var verkligen en Herrens profet. Han ansågs av Israels konung för en olycksprofet. Han svarade nu och uttalade en olycksprofetia. Då man nu drog ut i strid uppfylldes denna olycksprofetia. Ahab ville inte lyssna till Herrens profet, då denne kom med obehagliga profetior.

På samma sätt är det med oss, som nu lever. Vi vill inte höra på sådana, som talar om dom och olycka.  Människor vill höra talas om Guds kärlek. Guds krav, Guds rättfärdighet, som kräver syndens straff, och Guds vrede vill man inte höra talas om. Så har Gud för många människor blivit en snäll gammal gubbe, vars bild ej stämmer överens med den bild, som ges i Bibeln. Så säger Herren om profeterna, som leder mitt folk vilse: De lovar fred och lycka bara de får något att tugga men förklarar krig mot alla, som inte stoppar något i gapet på dem. Därför:  Natt över er – och inga syner! Mörker – och inga spådomar! Solen skall gå ner för profeterna, dagen bli svart omkring dem.  Siarna får stå med skam, spåmännen blygas, alla måste dölja skägget, ty Gud svarar inte.

Det andra: Kyrkans och den kristnes ansvar. Jesus omtalas såsom Konung, Präst och Profet. Han hade alltså ett profetiskt uppdrag. Detta uppdrag är nu överfört till Kyrkan. Kyrkan får därför inte bara lova fred och lycka. Jag vill åter påminna oss om orden hos Profeten Hesekiel: (Kap. 3) Efter sju dagar kom Herrens ord till mig: Människa! Jag gör dig till en väktare för israeliterna. När du hör ett ord från mig, skall du framföra min varning. Om jag säger till den gudlöse: ”Ditt straff är döden” och du inte har varnat honom eller avrått honom från onda gärningar för att rädda hans liv, skall den gudlöse dö därför att han syndat, och av dig skall jag utkräva vedergällning för hans blod. Men om du varnat den gudlöse och han ändå inte upphör med sin ondska och sina onda gärningar, skall han dö därför att han syndat, men du har räddat ditt liv. Detta är väl i första hand riktat till prästerna, men alla är satta att vittna.

När vill Du då börja att söka den Gud,

Som snart skall Din Domare bliva?

När vill Du begynna att akta hans bud

Och rätt i Hans Ord Honom giva?

Nu är den behagliga tiden!

Så för det tredje: Textens djupare och övergripande innehåll. Hans Högvördighet Biskop Gärtner går i sin textutläggning till Uppenbarelseboken. Där talas om en trio, som samarbetar och utför det ondas verk.  Det är Satan, Antikrist och den falske profeten. Upp 16:13 Och jag såg, att ur drakens mun och ur odjurets mun och ur den falske profetens mun kom det tre orena andar som var som paddor. De är demonandar och kan göra tecken. Mot denna trio står Kristus och de två vittnena, Upp 11:3 Och jag skall låta mina två vittnen profetera under tolvhundrasextio dagar, klädda i säckväv.”  De två vittnena uppträder senare som en ny Mose och en ny Elias. De onda verkar hängivet för att locka människor att dyrka Antikrist. Jesus varnar för alla, som kommer med lögner, väcker falska förhoppningar, predikar falska läror eller vantolkar Jesu ord. Jesus visar nu, hur dessa falska budbärare lättast avslöjas: På deras frukt skall ni känna igen dem. Den, som menar sig tala i Guds Ande utan att äga den, den kan icke härma den lydnad, som bara den äger, som verkligen drives av den Helige Ande. Hyckleri, ulvar i fårakläder avslöjas. Livet, frukten avslöjar dem. Träd kan inte ljuga. När man smakar på frukten, känner man dess kvalitét. En sann profet, en sann lärjunge är den, som förverkligar Guds Ord. Den livshållningen är också avslöjande. På deras frukt skall ni känna igen dem. Här är det i positiv bemärkelse. Förutsättningen för att få vara kvar i Guds rike är en bestämd hållning: ett liv välbehagligt inför Herren, ett gott träd med god frukt. Rikets barn skall lyssna till Faderns vilja och följa den. Domen träffar till slut den, som inte bär god frukt.

För det fjärde och sista: risken med att leva – den dubbla utgången. Den dubbla utgången är en varning för varje dag. Det finns en risk i att leva: Man kan gå evigt förlorad. Herren öppnar inte Himmelrikets port för rop eller bekännelse med munnen. Man får visa och vilja sin tro. Bekännelsen till Jesus och arbetet för Honom kan dölja en vägran att göra den gudomliga viljan. Det kan vara stor skillnad mellan att höra och att göra. Det räcker inte att göra det lilla och sedan tro att allt är bra. Nej, Gud kräver allt.  I Bergspredikans slut kommer ett eko av detta: Matt 7:24 Den, som hör dessa mina ord och handlar efter dem, är som en klok man, som byggde sitt hus på berggrund. Hela livet måste vara inriktat på Faderns vilja, ty Hans fullkomlighet är den högsta förebilden för mänskligt handlande.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen.

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till Open Doors blev              kr. Kollekten till   koinonian i onsdags blev 155:- Kollekten idag tillfaller också den vår koinonias kassa. På onsdag firar vi S:t Jakob vid mässan kl. 1830, ledd av mig. Nästa söndag predikar biskop Göran.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi bedja eller tänka, efter den kraft som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet. Amen

Psalmer: 488: 2 – 3 Låt Din Andes morgonstrimma Skina i vår mörka själ

656:- Visa mig, Herre, Din väg ://:, Jag vill vandra i Din sanning ://:

576:- Hjälp mig, Herre, troget vandra På den väg Du anbefallt. Att som mig jag älskar andra, Älskar Dig utöver allt.

276: 1 – 2 Herre, med kraft ifrån höjden bekläd mig. Jag är så kraftlös och svag i mig själv…

Stilla min törst med det levande vatten Varav ej världen det ringaste vet.

276: 3 – 4 Var mig ett värn emot synden och flärden, Var mig ett fäste, där trygg jag kan bo. …

Du är den flödande salighetsbrunnen, Du är den levande källan för mig. Du är min glädje – av Dig blev jag funnen. Allt jag behöver, det har jag i Dig.

  71:- Som spridda sädeskornen

403: 4 – 5 Giv oss, o Gud, Din Ande god, Som oss på vägen leder, Upplyser, styrker håg och mod Och så vår själ bereder, Att vi Ditt Ord kan rätt förstå Och oss därefter ställa så,

Att Ditt namn alltid helgas.

Vi prisar Dig, o Fader kär, Vi Dig, o Jesu, ärar, Och Dig, Guds Ande, Du som ger Oss tröst och är oss nära, Som det i varje tid har skett, Nu sker och i all evighet.

Vi sjunger därtill: Amen.

Ur förbönen:

Vi ber, Herre, för vårt land! Tillräkna oss inte våra synder! Hjälp dem, som kämpar mot eldens härjningar! Sänd oss regn till hjälp mot bränderna! Om detta ber vi till dig, Gud.

Herre, hör vår bön.

6:e söndagen e. Tref.

Psalm 534

Psalm 670

Psalm 576

Högmässa 6:e söndagen efter Trefaldighet 8 juli 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

1:a årgången GT Jes. 50: 4 – 5, Ep. Rom. 12: 16 – 21, Ev. Matt. 5: 20 – 26

Liturgisk färg: Grön

Skriftermål

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Denna dag har som överskrift: Efterföljelse, tidigare Kärlekens lag. Därför blir vårt ingångs- och skriftermåls ord: Men vi vet, att lagen är något gott, om man brukar den rätt. 1 Tim. 1: 8. S:t Paulus uppmanar här Timoteus att tillrättavisa lärare, som ville vara lagkloka, men inte riktigt förstod, vad de förfäktade. Aposteln skriver en hel del om lagen i Rom. 7. Vi ser synden, när vi omvänds och betraktar lagen. Lagen är god, då den driver oss till Jesus. I detta brev har S:t Paulus att göra med andra laggärningar: omskärelse, matförbud och reningslagar. Men dessa har Jesus befriat oss ifrån. Lagen är god, då den brukas rätt. Det är ju nu så, att inget är så gott, att inte människor kan fördärva det. Det är lätt att skriva syndakataloger och lägga bördor på människor. Kristus har befriat oss från lagens krav. Jag skulle vilja gå så långt – rätta mig om jag har fel- att nästan ingenting, bortsett från buden, är synd. Men allt kan bli till synd. Jag sade till mina konfirmander, att spela kort om pengar är inte synd, det kan förhöja spänningen; men om man spelar bort de pengar, som man behöver till familj, hyra och annat, då är det synd. Att dansa är inte synd; men går man ut för att få en träff för natten, då är det synd. Exemplen kan göras många.

Jesus har gett oss en ny lag: att älska våra medmänniskor. Ja, även den kan missbrukas för att framhäva hur from jag är. Därföre måste vi överlämna oss helt i Jesu frälsarehänder och ge Honom vårt hjärta. Annars kan vi inte följa Honom efter och leva efter Kärlekens lag. Vi bekänner då idag särskilt,

att vi inte alltid lever kärleksfullt,

att vi så gärna vill gradera synden,

att vi därför så gärna ser oss själva som så mycket bättre än andra.

Ja,så är då Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

  

Predikan

In nomine …

Jag säger er, att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket.

Rättfärdigheten skall synas utanpå. Stil och leverne. Vi människor bländas av sådant. 1 Sam. 16: 6 När de kom dit, och Samuel såg Eliav, tänkte han: ”Här inför Herren står nu Hans smorde.” Till och med profeten Samuel bländades av utvärtes prakt, storhet och utseende. Även idag finner man, att den världsliga människan har en överdriven uppfattning av allt utvärtes. Ofta även vi. Men Herren ser till hjärtat. Vi fortsätter i texten: Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har Jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.”

Vi säger då först, att det finns en rättfärdighet inför människor.

Detta är en rättfärdighet inför människor. Funnes den hos alla, skulle brottsligheten och mycket annat ont försvinna. Vi kan dock säga, att, eftersom den i stort fungerar, att umgänget mellan människor löper friktionsfritt. Det är ju ett iakttagande av den borgerliga lagen, som är till för människors bästa. Tyvärr finns även bland människor ett slags fariséisk, förlåt uttrycket, rättfärdighet inför människor föranledd av strängt iakttagande av gruppens föreskrifter för att få kallas kristen. Sådan lagiskhet kan skapa mycket olyckliga människor.

Det här med ordval är invecklat. Om jag säger fariseisk, så vet de flesta, vad jag menar. Jag behöver inte förklara med många ord. Samtidigt är ordet missvisande, då fariséerna var mycket fromma män, även om de tolkat en del av läran fel. Någon har sagt: Vi får icke glömma, att ordet farisé vid den tiden hade en god klang, ungefär som rättsinnig, troende och fosterländsk i våra dagar.

Rättfärdigheten inför människor skapar nöjda och egenrättfärdiga människor. Det blir också människor, som är lyhörda för den allmänna opinionen – vilka åsikter gäller idag? Det blir en slags självgodhet för att bli sedd och omtyckt av så många som möjligt. Man tror sig leva ett rättskaffens liv.

Sedan säger vi, att det finns en rättfärdighet inför Gud.  Den rättfärdigheten är av nåd. Det är en gåva från Gud, men den kan inte mottagas av vem som helst. Den kan bara tas emot av den, som genom den Helige Ande kommit in i andens fattigdom och lärt känna sin andliga vanmakt. Den människan hungrar och törstar efter rättfärdighet, och den är inte en rättfärdighet inför människor. Den världsliga människan kan varken uppskatta eller förstå önskan om syndernas förlåtelse, ett nytt sinnelag eller ett nådeshungrande hjärta.

Rättfärdigheten inför Gud är en invärtes rättfärdighet. Den börjar med en förändrad inställning till Gud, det vi kallar tro. När denna tro visar sig i goda gärningar, uppskattas den av världsmänniskan, som sporrad därav, dock utan tro, försöker göra än fler goda gärningar. Tron är viktig, eftersom den omskapar och föder oss på nytt genom Guds Ande, dödar den gamle Adam i oss och gör oss till helt nya människor i hjärta, håg, sinne och alla gärningar, till vilka vi drivs av den Helige Ande. Tron skall vara en tillförsikt och kännedom om Guds nåd, som gör oss glada, frimodiga och väl till mods. Tron är något levande, verksamt och mäktigt. Därför är det möjligt för den omvända människan att göra goda gärningar utan tvång, allt framsprunget ur vissheten om Guds kärleksrika nåd. Gärningarna görs av kärlek som ett slags tack till Gud för Hans nåd. Därför skulle man kunna säga, att det är omöjligt att skilja gärningarna från tron, lika omöjligt, har någon sagt, som att skilja ljus och värme från elden. När vi söker oss till Gud och försöker leva i tro, ger Han oss rättfärdigheten. Den tillräknas oss i kraft av Jesu frälsaregärning.

Rättfärdigheten inför Gud skall göra oss tacksamma och ödmjuka samt ger oss evig salighet. Denna gåva gör oss fria från lagiskheten. Bergspredikan, från vilken vår text är hämtad, har ibland tolkats som en ny lag gällande de kristna. Men den kristna människan är fri, fri från lagen. S:t Paulus säger i Rom. 7: 6 Men nu har vi blivit fria från lagen, sedan vi dött bort från det, som höll oss bundna, och kan tjäna på ett nytt sätt, med vår ande, och inte på det gamla, efter bokstaven. samt i

Gal 2:19

Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud.

Det här är invecklat. Vi är inte längre bundna av lagens bud, men vi har föreskrifterna i Bergspredikan. Biskop Görans pappa varnar för att komma in i en ny lagiskhet. Bergspredikan hänger ihop med Jesu hela verksamhet. Jesus vill visa på hur det blir, när Gudsriket stormar fram. Då blir Guds vilja normerande och omfattar hela människan. Bergspredikans bud blir exempel på hur den människa lever, som dragits in i Gudsrikets sfär. Han menar, att här skall Gudsviljans väldiga dynamik visa sig, något som inte kan fångas i regler. Det är inte fråga om skärpning av gamla bud utan om en helt ny livsstil. I denna livsstil är huvudordet: Kärlek.

Går vi till slutet av dagens text, ser vi exempel på denna nya livsstil. Det inre blir viktigare än det yttre. Det skall finnas ett bevis för den inneboende kärleken. Så de tre orden, som verkar som en stegring: blir vred – okvädar – förbannar. Men vi konstaterar ju, att vi inte kan gradera synden. Om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är han skyldig till allt. Vi har i texten ett orientaliskt uttryckssätt från den här tiden, användandet av tre olika uttryck för samma sak. Vad Jesus vill ha sagt är en enda sak: Den, som vredgas på sin nästa, är en mördare och får mördarens dom. Prosten Erik Beijer skriver: Vi står inför den absoluta kärleken. … Det är inte fråga om en lagparagraf men om en slagruta för livet. Lever jag så?

Wallin säger inför denna text, att vi skall möta vår medmänniska så, som om det vore sista gången, som vi såge henne. Och det innebär ju, att vi måste ha allt klart med varandra.

Huvudinnehållet i allt detta blir, att vi skall ge vårt hjärta i efterföljelsen. Gör vi så, tar Herren sig an vårt hjärta, hjälper oss att omforma det i vandringen på helgelsens väg. Han hjälper oss till en sinnes- och livsförändring, till Guds ära och medmänniskans väl. Han rättfärdiggör oss, så att vi får den förtjänst, som vi behöver inför Gud. Men det är inte en förtjänst, som vi skaffat oss själva. Det är Jesu förtjänst, som ges oss. Låt oss alltid leva i tro, så att vi efter ett liv i Jesu efterföljd får del av Hans förtjänst – ett evigt liv i salighet.

AMEN        

Bön efter predikan: 

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen

Pålysningar:

Kollekten till Kanneljärvi förra söndagen blev            i måndags till Frälsningsarméns Skogsbo 155:- samt i onsdags till koinonian 160:- Den kollekt, som insamlas idag, tillfaller också den vår egen församling. På onsdag firas veckomässa i 6:te veckan efter Trefaldighet. Den och nästa söndags högmässa leds av +Göran.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen

Trosbekännelsen

Psalmer 534: 1 – 2

670:-

576:-

258: 4

258: 5 – 7

  71:-

261:-

Psalm 258

Psalm 71

Psalm 261

Postludium

 

5:e söndagen e. Tref.

Psalm 369

Psalm 93

Högmässopredikan Apostladagen den 1 juli 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: GT 1 Mos. 12: 1 – 4, Ep. 1 Tim. 1: 12 – 17, Ev. Luk. 5: 1 – 11

Liturgisk färg röd.

Inledning

P: Välsignad är Herren vår Gud, Fader, Son och helig Ande, nu och alltid och i evighet. Amen.

Salutation

Oremus: Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kom-

mer till oss, må i oss finna en beredd boning. Amen.

Skriftetal

Apostladagen har uppkommit efter Petri och Pauli dag, som infaller den 29 juni och har firats sedan mitten av 200-t. Vi firar ånyo denna dag i vår koinonia. Det var från början en stor högtid i Rom, då biskoparna kom dit för att fira den tillsammans med påven. Den behölls som helgdag på rätt datum i Sverige efter reformationen till den stora helgdöden 1772. Överskriften var tidigare ”Lärjungaskapet”. I nya Evangelie-boken, som vi inte använder, är rubriken ”Sänd mig”. Jag vet inte, vad man skall säga om detta byte. Visst måste det vara så, att vi firar helgonens och andra framstående människors minne så att säga i första hand för att se, vad vi kan lära oss. Man kan ju också säga, att det är skillnad på att vara kallad till lärjunge och att som lärjunge vilja bli använd av Gud.

Som inledning idag, skall vi pröva oss inför ord i Psalmen 65:

Lovsång tillkommer Dig, o Gud, på Sion. Vi infriar våra löften till Dig, Du som hör bön. Till Dig kommer alla människor för att be-känna sina synder. När vår skuld blir oss för tung, förlåter du oss. Lycklig den utvalde, som får komma Dig nära och vara på Dina förgårdar. Vi mättas av det goda i Ditt hus, av det heliga i Ditt tempel. Förunderligt svarar Du oss och ger seger, Gud, Du som räd-dar oss, Du tillflykt för hela jorden och de fjärran haven, Du som reste bergen med Din styrka, rustad med kraft, Du som stillade havets brus, vågornas brus och folkens larm! De, som bor vid jor-dens ändar, står häpna inför Dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller Du med jubel. Du tar Dig an jorden och ger den regn, Du gör den bördig och rik. Guds flod är full av vatten. Du får sä-den att växa, Du sörjer för jorden. Du vattnar åkerns fåror och jämnar ut dess tiltor. Med regnskurar gör du jorden mjuk, Du väl-signar det, som växer. Du kröner året med goda gåvor, där Du går fram, gror feta skördar. Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel. Ängarna smyckas av fårhjordar och dalarna höljer sig i säd. Allt är jubel och sång. Detta är mer av en jubelpsalm. Men vi kan ha den som förberedelse; vi får tänka på vad Gud ger oss. Tackar vi av hjärtat för det? Infriar vi våra löften till Gud? Vi får glädjas över godheten hos den Gud, som vi tjänar; Han som förlåter och upprättar. Vi har ansvar för att det blir, som det står: De, som bor vid jordens ändar, står häpna inför Dina mäktiga gärningar. Vem skall vittna om dem, om inte vi gör det?

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder sig till deras bön.

Låt oss därför trösteligen gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Psalmer: 369: 1 – 2 Med pelarstoder tolv Står Herrens helga kyrka

666:- Guds tjänare skall se Hans ansikte, Och Hans namn skall stå tecknat på deras pannor

93:- Jesus, Guds Son, träd in i denna skara. Oss med Din Ande hägna och bevara

79: 1 – 3 Gud är mitt ibland oss. Låt oss nederfalla Och Hans höga namn åkalla

79: 4 – 7 Majestät i höjden, kunde jag Dig prisa och mitt hjärtas kärlek visa

71:- Som spridda sädeskornen Från när och fjärran fält Församlats och i brödet till ett

1: 1 – 4 Gud, vår Gud, vi lovar Dig, vi bekänner Dig, o Herre, Dig som är till evig tid

Tillber ändlighetens släkten. Hela jorden, hav och land, Ärar, Fader vår, Ditt namn

Kerubim och serafim, Änglar, makter sjunger evigt, Ropar utan rast till Dig:

Helig är Du, helig, helig, Himlar, jord och allt, som är Lovar, Gud, Ditt majestät.

Skyn av vittnen lovar Dig: Trons profeter och apostlar, Himlaskaran klädd i vitt

Ur bedrövelsen förlossad. Dig bekänner fröjdefullt Kyrkan hela jorden runt.

Dig, vår Fader, stor i nåd, Ofattbar i makt och ära, Och Din sanne ende Son,

Tillbedd intill jordens ändar, och Din Ande, Hjälparen, Sänd till oss från himmelen.

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Gudstjänstfirande församling!

Dagens tre texter ger oss fräsningshistorien. I den Gt-liga texten berättar om Abrahams utväljande. De andra texterna berättar om frälsningsverket genom Jesus och kallelsen av lärjungar för att föra budskapet vidare. De tre första söndagarna efter Trefaldighet kan benämnas Kallelsens söndagar. Först kallelsen genom dopet, sedan kallelsen till Guds rike och vilka kallas: Publikaner, syndare, förlorade.

Vi börjar med att betänka, att alla människor genom syndafallet är förlo-rade och i avsaknad av frälsningen. Det är därför som Herren ständigt kallar människan att följa honom. Vårt hjärta är oroligt, till dess det funnit ro i Dig. Ge-nom Kyrkan kallar Gud oss, innan vi själva något förstår eller förmår, i det Heliga Do-pet.

I texten på Petri och Pauli dag läser vi i Matt. 16: Och Jag säger dig, att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall Jag bygga Min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden, skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden, skall vara löst i himlen. Då kan vi alltså säga, att Jesu lärjungar vet, att Kyrkan är instif-tad av Jesus till vår hjälp och vårt stöd. I Kyrkan får vi sätta oss vid Jesu fötter och lyssna till Honom. Vi får lägga allt i Hans händer och förlita oss på Hans löften. Där har Han insatt prästerna i det heliga prästämbetet för att leda och stödja hjorden. Detta för att där inte skall råda oordning. Därtill har prästen som sin särskilda uppgift att handha de heliga handlingarna och sakramenten. Här har vi Kyrkans viktiga botinstru-ment. En syndaförlåtelse skall föregås av hjärtats förkrosselse och munnens bekän-nelse samt efterföljas av gottgörelse. Bikten är alltså inte ett tvång men en gåva. In-tressant kan vara att konstatera, att i katolska länder är vissa psykiska besvär mindre. Människor har haft tillfälle att tala med någon, i dessa fall en präst, om sina problem och inte behövt bära på dem ensam.

Evangeliet handlar om kallelsen, då speciellt Petri kallelse. Som jag alltid brukar säga: Texterna i Bibeln har flera bottnar. Förmodligen kommer vi aldrig att kunna förstå och utforska allt. Här skall vi söka upptäcka vad som sker i det som synes ske. Det är alltså också i dagens Evangelium ett stycke profetiskt handlande av Jesus. Han visar med fiskafänget, att lärjungarna skall gå ut som människofiskare för att föra människor till Gudsriket. Sedan skall dessa gå ut och fånga in nya lärjungar o.s.v. till ti-dens slut.

Ibland är det så mycket man vill ha sagt som förkunnare. Kan åhörarna hänga med i tankegångarna? En svår fråga för prästen. I stället för att bli mångordig tänkte jag ta upp några punkter, som Ni kan meditera över.

Jesus befaller – Simon Petrus lyder. Det ger resultat.

Jesus utför ett profetiskt handlande – lärjungarna skall bli männi- skofis-kare.

När en människa möter den Helige eller det heliga, blir hon förskräckt. Hur hon handlar sedan är avgörande.

Att följa Jesus medför välsignelse, men också mycket arbete och ansvar.

Vi säger så: Jesu lärjungar vittnar om sin tro i ord och gärning. Om detta allas vårt uppdrag talar vi ofta. En sann lärjunge skall vara inspirerad av Guds kärlek till att leva ett kärleksfullt liv i förhållandet till nästan. Hon gör det, därför att Gud vill det och vår nästa behöver det. Jesu sanna lärjungar vet, att det kan krävas av dem att med döden vittna om sin tro. Så var det med apostlarna Petri och Pauli martyrium i Rom, vilkas minne vi firar idag. Att vara en sann Jesu lär-junge kan leda till martyrium. Detta är det allvarliga i lärjungaskapet. Trots Djävu-lens och världens motstånd måste det viktiga och glada budskapet om Jesus som Messias, den levande Gudens Son, föras vidare med alla medel till alla folkslag och alla människor.

Vi ser i texten från fredagen, att Petrus genom Anden fått insikt i den sanningen, att Jesus är Messias, den levande Gudens Son. Jesus säger: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenba-rat detta för dig, utan Min Fader i himlen.” Det betyder, att den män-niska, som av hjärtat tror och bekänner den stora Sanningen, att Jesus är den le-vande Guden Son, är salig redan här. Vilket härligt budskap till oss! En diktare skri-ver om den troende:

Ej världens stormar honom bry;

Han har en hamn, dit han kan fly,

Som evig trygghet skänker.

Vi skall vittna!. Liksom fiskarena kastar ut sina nät för att fånga fiskar, så skall vi denna tids lärjungar kasta ut nät för att fånga in människor till Guds rike. Vilket nät skall då användas? Jo, evangeliet i all dess enkelhet och kraft. Somliga lägger ut det, men håller inte fast det. Det betyder, att de anstränger sig för att fånga så många som möjligt, men släpper därvid nätet. Man förlorar evangeliet. Kyrkan – församlingen växer sig stor, men hon växer inte inåt. Andra håller för hårt i nätet. I sin omtanke om evangelii sanna lära blir evangeliet liksom en inlåst skatt, när man inte vill finna nya vägar att nå ut med budskapet.

Vi får inte glömma, att det finna en annan människofiskare. Själafienden som på alla sätt söker fånga människor. Ett sätt kan vara genom nya idéer eller rörel-ser, som växer fram. Genast är Själafienden där för att försöka förföra. Var är de kristna? Någon har sagt, att de är lata och tröga och har kommit först då det är för sent. Samme författare vill i sammanhanget påminna om en finsk vredgad officer, som sade till sina mannar: Nu haven I gått som paddor, nu bleven I efter igen!

Att vara människofiskare fordrar mycket av oss. Det kräver tro och gemen-skap med Jesus. När man arbetat länge utan resultat, kan man bli missmodig. Det kan vara ett sätt att göra människan ödmjuk. Hes 16

Slutligen måste en lärjunge och människofiskare lära sig att försaka. Ordet försaka tolkas i världen oftast som något ont. Man måste offra lite av

sin egen bekvämlighet, lust eller pengar. Vår värld idag präglas alltmer av tanken på egennyttan. Allt jag gör, gör jag för min egen skull. Psalmisten utbrister i 73:dje psalmen: 25 Äger jag Dig i himlen önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, Han är min klippa för evigt. Vi skall leva det för-dolda livet i Kristus i den mystiska föreningen med Honom. Då behöver vi inte rädas någon försakelse eller något offer. Den naturliga människan räds detta och söker undvika alla former av offer. Hon lever bara i nuet. Alla hennes tankar är fästade vid jorden. Där vill hon äga, förlusta sig och mät-tas av glädje. Hon kan inte tänka sig mista något eller inskränka på något. Hon väntar bara på att få skörda. Om så missväxt inträffar, blir hon förtviv-lad eller upprorisk. Men vi kan ingenting ta med oss, dit vi går. Allt skördas av förgängelsen. Det han inte får, det tar han.

En kristen försakelse äger inget val. Världsmänniskan försöker välja och vraka. Den kristne försöker förlita sig på Herren och följa Hans vilja. En kristen frågar inte så ofta eller borde kanske inte fråga så ofta: Varför? I stället borde vi tänka: Här vill Gud ha mig, här måste jag vara och försöka göra det, som blir mig ålagt och tåla det, som blir mig pålagt. En kristen för-sakelse fordrar heller ingen lön. Här finns inte egennyttan. Här finns bara kärleken till Gud och medmänniskan.

A M E N.

Psalm 79

Psalm 71

Slutpsalm 1

Postludium

Bönsöndagen

Psalm 209

Högmässopredikan söndagen Rogate den 6 maj -18

kl. 11.oo S:t Sigfrids kyrka

Skriftermål

In nomine …

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig. Herren bygger upp Jerusalem och samlar det skingrade Israel. Han ger läkedom åt de förtvivlade, Han helar deras sår. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn. Vår Herre är stor, Hans kraft är väldig, Hans vishet är utan gräns. Herren stöder de svaga, de gudlösa slår Han till marken. Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra. Psalm 147: 1 – 7.

Vår inledning kan ha olika tyngdpunkter. Det är ju det gamla skriftermålet med sin botförkunnelse och biktspegel. Ibland har vi en upplysande historisk del. Ibland kan tacksägelsen och lovsången få ta överhand. Så idag. Kyrkan jublar fortfarande på ett alldeles särskilt sätt över Jesu uppståndelse och Påskens budskap. Den lästa psalmen uppmanar oss till lovsång. Varför? Jo, Herren församlar sina förskingrade barn såsom en herde församlar fåren. Han stillar vår förtvivlan och vår oro. Vi får göra så, som Levi Petrus sjöng: Blicka mot himmelen opp! Medan du stjärnorna räknar, Växer din tro, ditt hopp. Herren vill i Sin vishet hjälpa de svaga. Han vet, vad som är bäst för oss.

Detta Skriftermål får bli en tacksägelse över Guds storhet och vishet. Samtidigt blir det en begrundan av mitt kristna liv. Inser jag alltid Guds vishet? Tror jag, att Han vill låta allt lända till mitt bästa? Vänder jag mig alltid till Honom med mina bekymmer och min nöd? Eller försöker jag klara mig själv? Tror jag på bönhörelse? Ibland är det svårt att tro, att Gud vet bäst. Vi undrar, varför Han tillåter vissa saker att hända. I det här sammanhanget vill jag åter påminna om, att vi får bli arga på Gud. Det ligger i människans natur att vredgas, när något går henne emot. Varför skulle vi då inte få vredgas, när vi tycker, att Gud gör fel? Och handen på hjärtat: Visst tycker vi det alla ibland! Men Han tål det. Vissa får väldigt dåligt samvete i ett sådant fall. Men inte behöver vi ha mer dåligt samvete över det, än när vi vredgas på en broder.  Något hör det väl ihop med att vrede är en av dödssynderna. Det är naturligtvis, för att inte vreden skall leda till illdåd. Uppblossande ilska mot Gud i samband med sorg och besvikelse är något annat än djup och långvarig, kanske otyglad, vrede.

AMEN

Låt oss bedja och bekänna, så sägande:

Predikan

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen

Vi läser i Matt. 7: 11 Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er Fader i himlen ge det, som är gott åt dem, som ber Honom? Här har vi ett ord, som kan ge tro på bönhörelse. Redan psalmisten sjunger i den 94:de psalmen: Skulle Han, som gett er öron, inte höra, Han, som skapat ögat, inte se? Wallin menar, att det är en kristens glädje att kunna bedja och känna sig bönhörd.

Vi fortsätter med att lyssna till vad Katekesen säger om bönen.

166.  Vad är bönen?

Bönen är vårt hjärtas samtal med Gud, vår käre himmelske Fader, evad vi anropa Honom om andligt eller lekamligt gott eller tacka och prisa Hans heliga namn.

167.  Varför skola vi bedja?

Vi skola bedja, emedan Gud manat oss till bönen och lovat oss bönhörelse, så ock därföre, att vi städse behöva fly till Honom och öppna vårt hjärta för Hans nåd och hjälp.

168.  Huru skola vi bedja?

Vi skola bedja av ödmjukt och botfärdigt hjärta, med barnslig undergivenhet, i Jesu namn.

Om bön har skrivits mycket under tidens gång. Trots att bön egentligen är något enkelt, så är det samtidigt en konst att bedja. Jesu lärjungar bad Honom att lära dem bedja. Han avvisade inte deras begäran. Det måste betyda, att Han visste, att det är en konst. Ja, ni vet, vad man brukar säga: Bönen skall vara enkel och rakt på sak. Samtidigt vet också många troende, hur saligt det är att vara i Jesu närhet med en form av samtal och tillbedjan. Förutom Fader vår finns ytterligare en mycket viktig bön. Den finns väl i olika versioner, men denna har jag lärt: Herre Jesus Kristus, Du den levande Gudens Son, var barmhärtig emot mig, arme syndare. Amen.

Jesusbönens ursprung finns någonstans i medeltidens dunkel. I den ryska hustavlan Domostroj, som tillskrivs Ivan den förskräckliges (1530-1584) andlige uppfostrare Silvester läser vi: Varje kristen bör alltid hålla radbandet i handen och Jesu bön oavlåtligt på läpparna i kyrkan och hemma och på torget, och stående och sittande och på varje plats … sägande sålunda: Herre Jesus Kristus o.s.v. Då man i tre år utövat en sådan bön, utlovas ett viktigt resultat: Bönen uppslukar hjärtat och hjärtat slukar upp bönen och börjar ropa denna bön oavbrutet, dag och natt, och det befrias från alla fiendens nät genom Kristus Jesus, vår Herre.

Den läsvärda boken: ”En rysk pilgrims berättelser” ger oss en inblick i Jesusbönen och kristet liv. Han börjar med att berätta, att hans enda ägodelar är kläderna på kroppen, en brödpåse samt den Heliga Skrift. Han är en hemlös pilgrim på vandring. Han besöker högmässan i en kyrka på 24:de söndagen efter Pingst. Där predikas över 1 Tess: Bedjen oavlåtligen. Jag undrade över hur det kunde vara möjligt. Men fann i Bibeln, att man måste bedja oavlåtligen – 1Thess 5:17 be ständigti varje stund bedja i anden – Ef 6:18 Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.allestädes upplyfta heliga händer till bön1 Tim 2:8  Jag vill, att männen på varje ort skall be med renade, lyfta händer, utan vrede och utan förbehåll. – Han funderar på allt detta. Ett svar kommer till honom genom en godsägare. Den oavlåtliga bönen är människosjälens oavbrutna strävan till Gud. För att ha framgång i denna saliga övning är det nödvändigt att ständigt oftare bedja Gud, att Han lär oss att bedja oavlåtligen. Bed allt ivrigare och oftare, bönen själv skall uppenbara för dig, på vilket sätt den kan bli en oavlåtlig bön. Detta kräver tid.

Den oavlåtliga bönen och strävan till Gud kan få oss att tänka på Höga Visan 5:1: Jag sov, men mitt hjärta var vaket. Hör, min vän knackar på: ”Öppna för mig, min syster, min älskade,” Gamla översättningen löd: Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta. Hör, då klappar min vän på dörren; Öppna för mig, du min syster, min älskade.

Bönen skall även vara en väg till helgelse och närmare gemenskap med Jesus.

För dagens ämne är början av evangeliets första vers intressant – men den har man inte tagit med i Evangelieboken: Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Enligt Prof. Fridrichsen syftar den dagen på tiden, då Jesus är förhärligad och åter kommer till de Sina i den genom Andens upplysning och ledning myndiga kyrkan. Då först kommer lärjungarna att förstå evangeliets fullhet. Bönen i Kyrkan måste nu vara en bön i Jesu namn. Jesus uttrycker med Sina ord, att den kristne har fullt tillträde till Fadern. Bönen direkt till Fadern och löftet om bönhörelse skall ge fullkomlig glädje. Denna glädje hör till den nya tidsåldern i Kyrkans tid, och som ingen kan fråntaga Gudsfolket. Tron på bönhörelsen och enheten med Fadern ger upplevelsen av glädje. Lärjungarna menar här, att de förstår, vad Jesus säger, att Han talar öppet. Han förklarar för dem, att det är ett missförstånd. Den öppna förkunnelsen kan ske först i Kyrkan. Den tro, som lärjungarna nu har, kommer att svikta i den omedelbart förestående prövningen, då de alla skall överge Honom. Detta konstaterande sker dock utan bitterhet från Jesus. Varma ord av tröst och förtröstan avslutar detta avsnitt.

Först i den andeledda kyrkan kommer förkunnelsen att ske öppet. Där blir det lättare att förstå allt, vad Jesus gjort och sagt. Där råder en glädjefylld gemenskap. Prof. Fridrichsen slutar sin utläggning: Det är, när Kyrkan upplöses i individualistisk subjektivism och mänsklig kulturreligion, som Jesusproblematiken reser sig igen och växer människorna över huvudet. Jesu seger över världen kan icke komma en sekulariserad kristenhet till godo, som slutit fred med världen.

Är det inte hit Svenska kyrkan kommit? Den har blivit liberal. Var och en får tolka budskapet efter eget huvud. Kyrkan flirtar med både världen och hedniska religioner!

Bönen och gemenskapen i Kyrkan vid studiet av Guds Ord leder oss till djupare självkännedom; så också får den ryske pilgrimen lära sig mer om sig själv. Han får höra talas om en biktfader utanför Kiev, som har ett mycket gott rykte som själasörjare. Han beger sig dit och har med sig ett ark med nerskrivna synder, som han vill bekänna. När biktfadern läst, säger han: Du har nerskrivit alla obetydliga småsaker, men det väsentliga har du utelämnat … Du har inte erkänt och skrivit på ditt papper, att du inte älskar Gud, att du hatar din nästa, att du inte tror på Guds ord, att du är fylld av högmod och äregirighet. Den ryske pilgrimen blir bestört. Jag hoppas, att också Du blir bestört, när jag säger: Detta gäller också dig – och mig – Du älskar inte Gud. Du hatar din nästa. Du tror inte på Guds ord. Du är fylld av högmod och äregirighet.

Denne biktfader hade gjort sig en biktspegel, som han alltid använde. Innehållet mycket förkortat och lite förenklat lyder:

Jag älskar inte Gud. Om jag älskade Gud, skulle jag alltid tänka på Honom med glädje. Men oftast tänker jag på annat, jordiska glädjeämnen, och tycker, att det är arbetsamt att bedja; bönen – samtalet med Gud – som skulle skänka min själ näring.

Jag älskar inte min nästa. Jag vill inte ständigt verka för min nästas väl. Jag vill inte, som Evangeliet säger: Offra egen ära, välfärd och frid för min nästas välgång. I så fall skulle hennes glädje vara min glädje och hennes olycka min olycka.

Jag har ingen religiös tro. Jag tror varken på odödligheten eller på Evangeliet. Om jag vore övertygad om evigt liv och straff för våra handlingar, skulle jag ständigt tänka därpå. Tanken på odödligheten skulle förskräcka mig. Jag skulle bete mig som en främling på väg till hemlandet. Men tvärtom, jag binder mig vid jordiska ting. En hemsk tanke låter jag tränga in i mitt hjärta: Vem vet, vad som händer vid döden? Säger jag, att jag tror på odödligheten, så talar endast mitt förnuft. Hjärtat är inte helt övertygat. Hade jag tro, skulle Guds ord vara det viktigaste för mig. Jag skulle ständigt studera det. Ingenting skulle kunna hålla mig borta därifrån. Men i stället läser jag Bibeln bara då och då. Tycker ofta, att jag måste för så gör en kristen.

Jag är fylld av högmod och sinnlig egenkärlek. Ja, allt jag gör bevisar det. Ser jag något gott hos mig själv, vill jag visa det utåt, så att alla kan se. Jag beundrar mig själv. Jag visar ödmjukhet utåt, men tillskriver min egen kraft allt gott. Jag anser mig bättre än andra, om inte i alla fall inte sämre. Ser jag något fel hos mig, vill jag släta över och förklara. Jag blir arg, om människor inte uppskattar mig. Jag skryter om mina förtjänster.

När pilgrimen läst denna biktspegel, skriver han: När jag läst igenom denna bikt, som prästen givit mig, var jag förskräckt i djupet av min varelse och tänkte: Min Gud! Vilka förfärliga synder döljer sig inte inom mig, och till detta ögonblick har jag inte förstått det!

Efter denna lärdom om försök att vandra närmare Gud, skall vi betrakta det svåraste, när det gäller bönen: Bönhörelsen.

171.  Huru uppfyller Gud Sitt löfte om bönhörelse?

Gud uppfyller så Sitt löfte om bönhörelse, att Han, när Hans tid kommer, giver oss det, varom vi bedit, eller ock det, som bättre och nyttigare är. Jes 55:8: Mina planer är inte era planer och era vägar inte Mina vägar, säger Herren.

Katekesen försöker här på ett trösterikt sätt förklara det, som inte kan förstås. Gud vill, att vi skall bedja och göra alla våra önskningar kunniga inför Honom. Han har lovat höra bön. Han har lovat oss bönhörelse. Men samtidigt vill Han, att vi skall bedja: Ske din vilja. Detta är något av en paradox. Men vad kan vara bättre än Guds vilja? Ändå står vi frågande inför detta faktum, att så många ber ihärdigt utan att få svar. Är månne Djävulen och hans makt inblandad här? Hans ständiga kamp mot Guds goda vilja?

Varför kan inte Gud segra här och nu? Ja, våra svåra frågor står kvar. Vi kan bara bedja, att vi får vara kvar i Guds närhet. Och att vi får det, det kan vi lita på! Jesus sade: Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut!

Vi avslutar med en bön av Dietrich Bonhoeffer, tysk luthersk präst,

teolog och motståndsman f. 1906 och avrättad av nazisterna den 9 april 1945:

O, Gud, ibland är vi vissa om Din vilja, ibland förstår vi ingenting.

Upplys oss, Herre, när frågorna kommer.

Ibland ser vi klart Din ledning, ibland ser vi ingenting alls.

Hjälp oss, Herre, när tvivlen kommer.

Ibland ser vi spåren av Din kärlek, ibland ser vi ingenting

Var med oss, Herre, när ängslan kommer.

Ibland arbetar vi för Din frid, ibland gör vi ingenting för den.

O, gör oss vakna, Herre, och låt Din frid komma.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Meddelanden:

Kollekten förra söndagen till Open Doors blev …………… Idag tillfaller den Missionsprovinsen, vilken har ont om pengar. På torsdag, Kristi himmelsfärds dag predikar f Kåre, nästa söndag predikar undertecknad.

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store Herde, vår Herre Jesus, upp från de döda, Han styrke Er i allt gott, så att Ni kan göra Hans vilja! Amen 

Trosbekännelsen

Psalmer: 209:-

667:-

525:-

465: 4 – 5

465: 6 – 7

359:-

211:-

   

                 

Psalm 465

Psalm 359

Psalm 211

Postludium

 

2:a i Påsktid

Högmässa den 8 april 2018 söndagen Quasimodogeniti,

2:ra i Påsktiden, S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Skriftermål

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Först några ord om den innevarande söndagen. Den kallas ”den vita söndagen” på latin ”Dominica in albis” – underförstått ”depositis” = de avlagda vita dräkternas söndag. Vid söndagens ingång avlade de på påsknatten döpta sin vita dopdräkt, som burits hela veckan, som också kallades ”den vita veckan”. Man deltog sedan i söndagens mässa klädd i sina vanliga kläder. Det gamla latinska namnet på söndagen Quasimodogeniti betyder ”som nyfödda barn” och syftar på pånyttfödelsen i dopet.

Denna söndag har som överskrift: Påskens vittnen. Tidigare stod en gång: Herren vår frälsnings hövding. Detta låter egentligen bättre, särskilt i en tid, då man nästan helt glömmer att tala om Jesus. Texterna kring Påsken talar om lärjungarnas sorg och förtvivlan över Jesu död, deras tvivel och deras tro, när de fick höra om Hans uppståndelse. Denna söndag är kanske mest känd för texten om Tomas Tvivlaren. Vi kan säga, att denna söndag handlar om tron på den Uppståndne och lärjungauppdraget.

Vi läser i Höga Visan 3:2 Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gatorna och på torgen; jag vill söka honom, som min själ har kär. Detta var brudens klagan, sedan hon förlorat sin brudgum ur sikte. Hon stod inte ut. Hon kunde inte dämpa sin oro. Hon kunde inte sitta stilla och vänta. Bruden är Kristi församling. Hon har inte alltid varit vaksam, så att hon behållit sin Brudgum framför ögonen. Hon har då och då liksom somnat och avbrutit vandringen med Jesus. Men vid uppvaknandet har hon saknat Honom, ty trots stor försumlighet har hon haft honom mycket kär. Bruden är också den fromme själv. Hon är helt och hållet beroende av Jesus. Friden, som hon har i sitt inre, får hon av den försäkran om syndernas förlåtelse, vilken Frälsaren dagligen ger henne. Frimodigheten äger hon endast så länge som hon har gemenskap med Herren Jesus. Förlorar hon Honom, då är hon som på det vida havet. Hon börjar förtvivlat söka sin själs Brudgum. Då gäller det att veta, var man skall söka Honom. Det skall man göra på de mötesplatser, som Han själv har utsett.

I detta skriftermål skall vi bekänna, att vi icke alltid haft vår själs Brudgum för ögonen. Då skall vi inte heller förvånas över vår oro. Endast då själen har Brudgummen vid sin sida, kan hon känna frid. Vi bekänner vidare, att vi ofta försummar att söka de mötesplatser, som Brudgummen valt ut. Dessa är Bibelordet, bönen, gudstjänsten, församlingsgemenskapen och nattvarden. Frid åt er alla, säger Herren Jesus, som Fadern har sänt mig, sänder Jag er. Till sist bekänner vi, att vi ofta varit försumliga i lärjungauppdraget.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Våra texter idag handlar alltså om tron på den Uppståndne. Aposteln skriver i 1 Kor 15: 3 ff. Bland det första jag förde vidare till er var detta, som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att Han blev begravd, att Han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att Han visade Sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade Han Sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade Han Sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade Han Sig också för mig. S:t Paulus ville inte, att hans förkunnelse skulle ha varit förgäves. Han ville, att de kristna skulle äga tron på den Uppståndne Frälsaren. Men han visste också, att alla har ju inte tron. (2 Thess.3:2) Denna hans visshet står i motsats till två andra uppfattningar om tron. Enligt den ena är tron så gott som var människas egendom. Enligt den andra, så är tron så gott som ingens egendom. En del människor möter frågan, om man tror på Gud, med förvåning. Varför skulle man inte tro på Gud Någon svårighet att tro, har man aldrig haft. Från barndomen han man haft klart för sig, att det måste finnas en Gud, som ser allt, och som styr, och likaledes en Frälsare, som, blid och god, talar till hjärtat, tröstar människan och håller himmelen öppen.

Läser man i gamla postillor finner man, att det talas mycket om tro. Här varnas även för känslor. Kh Fredrik Landahl skriver: Guds vishet och godhet uppenbara sig däruti, att salighetssaken å människans sida icke avgöres genom andliga känslor, utan därigenom, att människan tror på Guds Son.

Denna barnatro måste man ha med förtröstan, så att man inte blir fridlös. Men vi har en Frälsare, som säger: Frid åt er alla. Han går genom lyckta dörrar. Tron får inte stänga Honom ute, så att Han bara blir en läromästare, som då och då kontrollerar lärjungens allvar i salighetssökandet. Nej, vi måste förlita oss på Guds nåd utan egen förtjänst. Skulle vi tro, att vi först måste uppfylla det och det, för att kunna ta emot Guds nåd, ja då får vi aldrig frid. Frälsaren måste få utföra Sin fridsstiftande gärning i själen. Låter vi inte Honom bliva vår Frälsare på djupet, kan livet bli ett sökande utan svar, en bättringskamp, som aldrig får känna vila och frid och aldrig får sjunga om seger.

Den andra gruppen menar alltså, att tron inte är en läxa för minnet eller ett eftersägande, utan en trång port och en smal väg, en skakande ånger, en bättringskamp och en pånyttfödelse till både hjärta och leverne. Därför är tron sällsyntare än något annat i världen. Den tillhör de få. Här kan man nog säga, att friden i hjärtat saknas.

Ingen av dessa två uppfattningar är den riktiga, när det gäller tron på den Uppståndne. Tron är icke något inneboende i oss. Den är en gåva från Gud.

Åtta dagar efter uppståndelsen, alldeles som det idag är åtta dagar efter Påsk, hade lärjungarna samlats inom lyckta dörrar av fruktan. Fruktan för människor kan göra också oss fridlösa. Nu hade de första otroliga ryktena om Jesu uppståndelse hos några övergått till trons visshet. Andra trodde mer eller mindre. En fanns som ville tro, men inte kunde, Tomas. Evangeliet berättar, att de första lärjungarna fick tron på den Uppståndne, genom att de umgicks med Honom efter uppståndelsen. Han stod mitt ibland dem. De såg Honom. Han talade med dem, och de hörde Hans röst. Han deltog i deras måltider. De förvärvade genom denna gemenskap med den Uppståndne en visshet om att Han levde, en visshet lika stark som vissheten om att de själva levde. Tron blev för dem en gåva given av Gud, då Han lät den Uppståndne framträda och bli synlig för dem. De tog sig icke själva förmågan att tro. Den blev dem given.

Hos Hesekiel läser vi om den stängda porten, kap. 44: Herren sade till mig: Denna port skall vara stängd och får inte öppnas. Ingen får gå in genom den, ty Herren, Israels Gud, har gått in genom den. Den skall förbli stängd. Men fursten får sitta där och hålla måltid inför Herren. Han skall gå in genom porthusets förhall och sedan gå ut samma väg. Man kan tolka den stängda porten på många sätt. Det kan betyda allt, som vi inte förstår; det som endast den Helige kontrollerar. Jesus har nästlat sig in i dödsriket och därmed öppnat dörren. Jesus kan tränga sig in i det stängda hjärtat. Jesus är mitt ibland oss, när vi är två eller tre församlade. Ja, Han är även närvarande, när vi ensamma är i Hans närhet. Jesus går genom lyckta dörrar till de tvivlande, till de oroliga, till de ensamma. Han går genom lyckta dörrar även till den, som vill vara Hans lärjunge, för att stödja och glädja.

Vi andra, som inte har sett eller hört eller vidrört den Uppståndne, varifrån skall vi få gåvan att tro på Honom?  Innan vi själva gör något som helst försök att komma till tro, har Gud lagt grunden åt oss. Det är Skriftens och Kyrkans vittnesbörd. Utan dem hade vi intet vetat och intet trott. Ingen annan väg till kunskap ges oss än deras vittnesbörd, som levde, när Frälsaren uppstod. Deras vittnesbörd och Skriftens ord är gåvan till oss. Detta skall förbereda oss att mottaga Anden, som vill väcka oss och leda oss fram till trons visshet. Vi skall lägga märke till att det i texterna talas om söndag och måltid. Därför kan vi säga att söndagens gudstjänst och gemenskap är av största betydelse, när det gäller att förvärva tron. En annan lika viktig händelse är måltiden – nattvarden. Gemenskapen med Herren Jesus där är av avgörande betydelse för att få tro och få tron att växa.

Visst är det en paradox, att tron på den Uppståndne är en gåva, men att tron är ett förvärv, som människan gör. Var och en, som kommit till tro, känner till denna paradox. Hon vet, att alltsammans varit och är idel nåd. Samtidigt vet hon, att hon själv fått, kanske med bävan och fruktan, skaffa sig sin tro och salighet. Denna motsats kommer hon aldrig att kunna förklara.

Förmågan att tro förvärvade Tomas genom att hålla fast vid lärjungakretsen, fast han kände, att han inte kunde tro på den Uppståndne. Lärjungarna höll sig tillsammans och stödde varandra. De sökte efterfölja deras Mästares befallningar. Deras sammanhållning blev deras räddning. Så skall också hon, som inte har förmågan att tro, söka sig till församlingen. I gudstjänsten söker församlingen gemenskap med Gud. Här kan Anden verka på henne och oss alla. Hon kan kämpa här mot sina tvivel och stärka viljan att tro.

Den Uppståndne har stort fördrag med den verklige tvivlaren. Han begär inte, att någon skall tro blint. Han vill inte, att människan skall tro på vinst och förlust eller med förtvivlans mod. Nej, då vill Han gå in genom vårt hjärtas lyckta dörr för att ge frid, ty där den Uppståndne är, där är frid och frihet, även friheten att tänka och att pröva. Men förmågan att tro får ingen, som inte har viljan till att tro – det är att samla sin själ, gå fram till den Uppståndne och säga: Herre, hjälp min otro!

Har vi undfått trons gåva och förmågan att tro, måste vi föra budskapet vidare och hjälpa den, som kämpar efter tron. Alla är kallade till att vara vittnen – missionärer. Vissa har fått en särskild kallelse till präst- eller diakonämbetet Om detta har talats i annat sammanhang, och vi återkommer säkert till detta, så jag förbigår det nu.

Vi kan minnas från denna dag, att den Uppståndne går genom lyckta dörrar, att den Uppståndne ger oss Sin frid, allt för att styrka vår tro.

Amen

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen

Pålysningar:

Kollekten Annandagen till Alsike blev ………..     Idag tillfaller kollekten vår koinonia. På onsdag mässa här som vanligt kl. 18.30, leds av undertecknad. Nästa söndag högmässa som vanligt kl. 1100 med predikan av biskop Göran.

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod, har fört fårens store Herde, vårHerre Jesus, upp från de döda, Han styrke Er i allt gott, så att Ni kan göra Hans vilja! Amen!

Trosbekännelsen

Psalmer: 150: 1 – 2

470:-

465: 2 – 4

465: 5 – 7

359:-

472:- 

Långfredagen

Långfredagens texter från Johannesevangeliet återges

Predikan Långfredagen den 30 mars 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 1500

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Outsägligen stor, Herre Jesus, var Din kärlek till oss fallna människor, att Du för vår skull blev människa, och led smälek, ångest, pina och död för oss syndare, som eljest hade måst evigt dö. Giv oss nåd att alltid minnas och i tro mottaga denna Din välgärning, så att vi därför lovar Dig,

tillika med Fadern och den Helige Ande. Hjälp oss att alltid föra ett kristligt leverne och i all nöd och motgång trösta oss därmed, att Du är vår Frälsare, som har förlossat oss från dödens och Djävulens våld, och som slutligen skall taga oss från denna mödosamma värld till Dig i himmelen, där vi i evighet skall fullkomna ditt lov. Amen.

Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.  Så skriver aposteln i 1Kor. 1. Han fortsätter:  vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.

Korset är försoningstecknet.

Herren Gud är den Helige, Rene och Rättfärdige, som icke kan tåla någon synd. Han har bestämt, att syndens lön är döden. Genom synden är människan utestängd från Paradiset – den tillvaro som hon en gång skapades för. Men Gud älskar människorna, som Han skapade till Sin avbild. Därför uttänkte Han Sin frälsningsplan, att i Jesus stiga ner till oss och ta straffet i vårt ställe. Så blev straffet utmätt och synden försonad. Vi går fria. Alltså är korset försoningstecknet.

Korset är segertecknet.

Jesu död på korset verkar vid första anblicken som ett nederlag. Ondskan synes triumfera. Syndens makt har lett till döden. Djävulen skulle tyckas triumfera, men se, i stället darrar han av fruktan, ty nu vet han, att han har förlorat. Boten är betald, nu finns det en räddning för människan. Han kan icke behålla alla människor i sitt våld. Vi har facit i hand: Jesus skulle uppstå och visa, att Djävulens och dödens makt är tillintetgjorda; denna seger börjar på korset. In hoc signo vinces – i detta tecken skall du segra. Vi minns legenden om Kejsar Konstantin. Före sin segerbatalj fick han en syn: Han skulle föra korset på sina banér. Han hörde en röst säga dessa ord. Slutligen kan vi vinna seger över dödens mörka hemlighet.  Den blir bara en övergång till det verkliga livet i Paradiset. Vi kan, ja, skall, lyssna till dessa ord: I detta tecken skall Du segra. Alltså är korset ett segertecken.

Korset är ett kärlekstecken.

Korset står som ett bevis på att Gud älskar oss. Jesus dog på korset driven av kärlek till oss fallna människor, av kärlek till Dig och mig. Fortsättningen för oss ligger också i dessa ord: I detta tecken skall du segra. Med korsets hjälp kan vi kämpa mot vår egen synd, mot vår egoism, mot vår lättja. Då kan vi på helgelsens väg bli allt bättre kristna. Vad innebär det? Ja, inte kan vi bli helt perfekta i denna fallna värd, men vi förstår, att det innebär uppoffringar och kärlek till vår nästa. Goda gärningar för att Gud vill det och vår nästa behöver dem. Kärlek! I Sin kärlek

vill Gud ge oss trons gåva; men då måste vi lyssna. Någon beskrev detta med Guds kallelse sålunda: Gud kallar oss hela tiden – precis som radion förmedlar sitt budskap ständigt. Vi kan inte höra programmet, om vi inte sätter på radion. Alltså, vi kan inte ta emot Guds kallelse och budskap, om vi inte gör oss beredda att lyssna.

Tala Herre! Din tjänare hör. Detta blir så lätt: Lyssna Herre! Din tjänare talar.

Herren vill ge oss tro, en tro som ger oss frid, ro och glädje. Vi får en ro längst därinne, även om det är oroligt omkring oss. Jag påminner om att tro är ro vid korset – tet är korset, därefter står då ro. Vidare korset står mitt i kristen – ordet kristen, där tet blir ett kors. Därför är korset ett kärlekstecken -Guds kärlek till oss och vår kärlek till Honom och nästan.

Amen.

Läst psalm: 460:-

Välönskan:

Gud, som skänker all nåd och som har kallat Er till Sin eviga härlighet genom Kristus, om vi nu än får lida en kort tid, Han upprätte Er, stödje Er och give Er fasthet!

Nyår

Högmässopredikan Nyårsdagen 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 11.oo

In nomine …

Jag vill börja denna gudstjänst med att tillönska Er, min familj i Herren,

Ett Gott Nytt nådens år 2018 och bedja med Wallin för mig och alla förkunnare:

O Du, som kröner året med Ditt goda! Giv att den ädla säd, som är Ditt helga Ord, av

mig må utsås rätt, och falla i god jord. Amen.

Oremus …

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

På den första dagen av detta Nådens År 2018 skall vi i denna beredelse rikta tre små ord till vår Himmelske Fader.

Det första är ordet: Tack.

Om vi tänker efter, så har vi egentligen mycket att tacka för. Vårt dagliga bröd, hus och hem. Vi skall tacka för frälsningen genom Herren Jesus. Även om vi tycker att allt ser mörkt ut, så finns tacksägelseämnen. Någon har sagt:

Emot mörk och gåtfull bakgrund lyser

Gyllne trådar spunna utav NÅD.

Tänker vi tillbaka, kan vi nog se Herrens gärningar i vårt liv. Likaså kan vi se Hans gärningar i vårt andliga liv. Hur Han liksom en Herde har fört oss genom öknen, både i det världsliga som det andliga livet, till vatten och gröna ängar. Vi kan kanske se handen, som länkade vårt livs öden och höll oss uppe, kanske genom att hålla oss nere; gjorde oss till platt intet för att just så göra oss till något.

Det andra ordet är: Förlåt.

Vi har mycket att be om förlåtelse för. Alla försummade tillfällen. Synden i våra liv måste bekännas inför Herren, den Helige, Rene. Han kan icke tåla någon synd. Syndens lön är döden. Det vet vi, men Gud hatar synden och älskar syndaren. Det är tryggt att veta. Vi får våra synder förlåtna i Jesu blod. Alla synder vill Herren ta från våra axlar. Vi får gå in i det nya året fria från syndens börda. Vi kan låta det förflutna, som blivit bekänt och förlåtet, vara glömt! Ty den synd, som kommit in under försoningens renande blod, är för evigt utplånad ur Guds åsyn.

Du, som plågas av gamla minnen, minns den lilla flickans ord, då hon blev tillfrågad, om det fanns något, som Gud inte kunde se. Hon svarade: Gud kan inte se den synd, som är skyld av Jesu blod.

Det tredje och sista ordet, vi skall rikta till vår himmelske Fader idag är: Hjälp.

Om vägen bakom oss vet vi något, men om framtiden vet vi ingenting. Det finns väl ingen, som inte känner behov av en hjälpande hand, som leder bland blinda skär genom storm och mörka vatten? Månne inte ett bönerop stiger ur månget hjärta i Nyårstid: Herre, hjälp. Havet är så stort och min båt är så liten. Sätt Dig vid rodret och styr min farkost, Du vågornas och vindarnas allsmäktige Herre.

Tänker vi framåt, kan vi ibland nästan förlamas av oro. Men vi får bedja: Herre hjälp! Vi får förlita oss på vår Gud, urtidens Gud, hela universums Skapare. Det känns tryggt, att vi får lämna allt i hans hand.

Gårdagen är förbi.

Morgondagen har du ännu icke sett.

Idag hjälper Herren. Amen.

Låt oss bedja och bekänna:

Predikan

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus kristus. Amen.

Jesus vare allt mitt nöje, Jesus blive alltid när, Jesus mina sinnen böje, Jesus vare mitt begär, Jesus styrke kropp och själ, Jesus mig beskydde väl, Jesus vare i mitt hjärta, Jesus lise i all smärta.

Nyårsdagen har alltid i den Kristna Kyrkan varit knuten till namnet, som är över alla namn, namnet Jesus. För att vi skall förstå betydelsen av ett namn, måste vi veta, vilka föreställningar man hade om namn i Israel.

Kände man en människas namn, hade man makt över och del i personen i fråga. När Jakob kämpade med Gud i nattens mörker, sade han: Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Om Jakob hade fått veta den för honom okändes namn, skulle han ha ägt nyckeln till hans väsen. Han skulle då ha känt till, vad denne ämnade göra med honom. Han skulle ha kunnat vinna förståelse hos den obekante och därmed räddning. Men namnet uppenbarades inte för honom.

Kyrkan uppenbarar namnet Jesus för människorna, för att de skall få del i det frälsningsbringande namnet. Vi kan jämföra oss med Jakob. Mörker omvärver oss. Mörker och förtvivlan. Framtiden oroar. Så kan vi få ljus och frid i namnet Jesus. Allt vad en människa behöver veta för sin frälsning ligger i namnet Jesus. Jesus är en biform av Josua och betyder: Jahve hjälper. I det namnet ligger det glada budskapet: Gud steg ned hit för vår frälsnings skull.  Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. Det ligger kraft i Jesusnamnet. I urkristendomen och i fornkyrkan ägde detta namn genom sin själva klang en sådan makt, att det botade sjuka och utdrev onda andar. Detta händer mera sällan nu; men ändå kan det sägas, att Jesusnamnets makt alltjämt är lika stor, kanske större. Ty detta namn rymmer nu icke bara begynnelsetidens underbara upplevelser – Jesu egen förkunnelse och kraftgärningar, Hans uppståndelse och Andens gåva – utan kristenhetens samlade erfarenhet under tjugo seklers kyrkohistoria är förknippade med detta namn. Hur brokig och motsägelsefull denna historia än ter sig, så uppenbarar den dock såsom helhet och i otaliga enskilda fall Jesu Kristi makt och världens vanmakt. Summan av kyrkans historia är den, att endast tron på Jesus kan skapa liv, segra över ondskan, över döden och Djävulen. Därför att detta efter två tusen år är klarare än någonsin, kan vi lugnt säga, att Jesu namn vid denna nyårstid har större makt an det någon gång innan har haft. Alltså kan vi hälsa det nya kalenderåret med allt vad det för med sig med glad förtröstan. Ty i Jesu namn måste det bli ett gott år, ett livets och segerns år, för Kyrkan i världen och därigenom för många i vida kretsar.

Vi sjunger så psalmen 47:- Säg känner du det underbara namnet

Evangelietexten ger oss grunden till frälsningshistorien. Född av kvinna blir nu Jesus genom omskärelsen ställd under lagen. Detta för att Han skulle kunna genomföra försoningsgärningen. Han blev ett med Sitt folk, förbundsfolket, och så stifta det Nya förbundet, vars förbundstecken är dopet. När Kyrkan har satt denna text på årets första dag, så är det för att visa, att vi är i världen, men icke av världen; vi lever med i världens liv och delar dess öden, men vi gör det i Jesu namn i tro på försoningen och dopets kraft. Så skall vi leva i Kyrkans hägn och under den Helige Andes ledning. Prof. Fridrichen påminner om att Jesus kunde utföra Sin gärning endast inom folkets förbund med Gud och i lydnad för dess ordningar. Han vill föra över lite av dessa tankar på Kyrkan och oss. Vi tillhör det Nya förbundet och har där ansvar. Nyår är inte bara en rannsakning hos den enskilde; vi måste alla vara med i församlingens självgranskning och tillbedjan. Det blir viktigt, att vi också får en förbundstrohet. Han kallar den för agape – det vi brukar översätta med brödrakärleken.

Tittar man i postillor, så ser man, att förkunnelsen helt är inriktad på Jesu försoningsverk, förklarad på olika sätt, och nödvändigheten av människans omvändelse.

Har man Jesus med sig, kan man se bakåt bärande på den tröst och kraft, som Jesus gett, och se framåt i ett glatt hopp vid anblicken av den i dunkel höljda framtiden.

Theodor Wallerius, präst i Göteborg död 1896 skriver: Är du stadd på salighetens väg, så se icke tillbaka. Tiden är kort. Nådetillfällena äro dyrbara, farorna stora; det man äger kan förloras. Var därför flitig, trogen och vaksam! Ingen tid har du till övers. Låt det vara målet för ditt sökande att bli förtroligt bekant med din Frälsare, att bliva fast grundad i förlitande på Jesu namn, så skall du i detta Jesu namn vinna och äga allt – ett gott mod vid tanken på det förflutna och ett välgrundat, tröstligt hopp vid anblicken av det, som komma skall, av den evighet, som närmar sig dig ett stort steg med varje ny nådedag.

Ett, Jesu, än påminner jag:

Var du min trogna följeslag

Och mig på vägen skydda.

I mörker var mitt klara ljus,

I fattigdom mitt rika hus,

I storm min lugna hydda.

Var min stav

Till min grav,

Spis och föda,

Ro i möda,

Allt i alla.

Sist min själ till himlen kalla.

Amen.

Bön efter predikan:

Evige, Allsmäktige Gud, stor i nåd, oföränderlig i trohet. Du förbliver såsom Du är, och Dina år har ingen ände. Dig hembär vi på denna årets första dag tacksägelse och lov, att Du ej tröttnar att förlåta oss, syndare, utan dagligen möter oss med ny nåd. Vi prisar Dig, att Du skänkt oss Din Son och att vi, i Hans heliga namn, får nalkas Dig i bönen, vissa om att Du hör oss och beskär oss, vad vi behöver, så att intet skall fattas oss. Vi beder Dig: Förläna oss, som i vår Frälsares namn har begynt ett nytt år, att icke försumma Din nåd, utan tacksamt emottaga Dina gåvor. Hjälp oss att vandra på Dina vägar, i kärlek till varandra och i fast förtröstan till Din nåd, som förmår allt. I Din bok är våra dagar skrivna. När den sista av dem ingår, mottag oss då i Ditt oförgängliga rike. Genom Din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Kollekten Menlösa barns dag till Frälsningsarméns Skogsbo blev 87:- Kollekten igår till Missionsprovinsen inbragte             Kr. Kollekten idag tillfaller vår koinonia. På onsdag firas mässa här kl. 1830 med undertecknad. På lördag, Epifania, predikar f Kåre Strindberg och nästa söndag undertecknad.

Välönskan över församlingen:

Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft! Amen.

Psalmer: 196: –

664:-

  46:-

  47: –

  40: 1 – 2

  40:  3 – 6

432:-

  17:-