Kategoriarkiv: Kh Hans-Åke Holmström

Nyår

Högmässopredikan Nyårsdagen 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 11.oo

In nomine …

Jag vill börja denna gudstjänst med att tillönska Er, min familj i Herren,

Ett Gott Nytt nådens år 2018 och bedja med Wallin för mig och alla förkunnare:

O Du, som kröner året med Ditt goda! Giv att den ädla säd, som är Ditt helga Ord, av

mig må utsås rätt, och falla i god jord. Amen.

Oremus …

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

På den första dagen av detta Nådens År 2018 skall vi i denna beredelse rikta tre små ord till vår Himmelske Fader.

Det första är ordet: Tack.

Om vi tänker efter, så har vi egentligen mycket att tacka för. Vårt dagliga bröd, hus och hem. Vi skall tacka för frälsningen genom Herren Jesus. Även om vi tycker att allt ser mörkt ut, så finns tacksägelseämnen. Någon har sagt:

Emot mörk och gåtfull bakgrund lyser

Gyllne trådar spunna utav NÅD.

Tänker vi tillbaka, kan vi nog se Herrens gärningar i vårt liv. Likaså kan vi se Hans gärningar i vårt andliga liv. Hur Han liksom en Herde har fört oss genom öknen, både i det världsliga som det andliga livet, till vatten och gröna ängar. Vi kan kanske se handen, som länkade vårt livs öden och höll oss uppe, kanske genom att hålla oss nere; gjorde oss till platt intet för att just så göra oss till något.

Det andra ordet är: Förlåt.

Vi har mycket att be om förlåtelse för. Alla försummade tillfällen. Synden i våra liv måste bekännas inför Herren, den Helige, Rene. Han kan icke tåla någon synd. Syndens lön är döden. Det vet vi, men Gud hatar synden och älskar syndaren. Det är tryggt att veta. Vi får våra synder förlåtna i Jesu blod. Alla synder vill Herren ta från våra axlar. Vi får gå in i det nya året fria från syndens börda. Vi kan låta det förflutna, som blivit bekänt och förlåtet, vara glömt! Ty den synd, som kommit in under försoningens renande blod, är för evigt utplånad ur Guds åsyn.

Du, som plågas av gamla minnen, minns den lilla flickans ord, då hon blev tillfrågad, om det fanns något, som Gud inte kunde se. Hon svarade: Gud kan inte se den synd, som är skyld av Jesu blod.

Det tredje och sista ordet, vi skall rikta till vår himmelske Fader idag är: Hjälp.

Om vägen bakom oss vet vi något, men om framtiden vet vi ingenting. Det finns väl ingen, som inte känner behov av en hjälpande hand, som leder bland blinda skär genom storm och mörka vatten? Månne inte ett bönerop stiger ur månget hjärta i Nyårstid: Herre, hjälp. Havet är så stort och min båt är så liten. Sätt Dig vid rodret och styr min farkost, Du vågornas och vindarnas allsmäktige Herre.

Tänker vi framåt, kan vi ibland nästan förlamas av oro. Men vi får bedja: Herre hjälp! Vi får förlita oss på vår Gud, urtidens Gud, hela universums Skapare. Det känns tryggt, att vi får lämna allt i hans hand.

Gårdagen är förbi.

Morgondagen har du ännu icke sett.

Idag hjälper Herren. Amen.

Låt oss bedja och bekänna:

Predikan

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus kristus. Amen.

Jesus vare allt mitt nöje, Jesus blive alltid när, Jesus mina sinnen böje, Jesus vare mitt begär, Jesus styrke kropp och själ, Jesus mig beskydde väl, Jesus vare i mitt hjärta, Jesus lise i all smärta.

Nyårsdagen har alltid i den Kristna Kyrkan varit knuten till namnet, som är över alla namn, namnet Jesus. För att vi skall förstå betydelsen av ett namn, måste vi veta, vilka föreställningar man hade om namn i Israel.

Kände man en människas namn, hade man makt över och del i personen i fråga. När Jakob kämpade med Gud i nattens mörker, sade han: Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Om Jakob hade fått veta den för honom okändes namn, skulle han ha ägt nyckeln till hans väsen. Han skulle då ha känt till, vad denne ämnade göra med honom. Han skulle ha kunnat vinna förståelse hos den obekante och därmed räddning. Men namnet uppenbarades inte för honom.

Kyrkan uppenbarar namnet Jesus för människorna, för att de skall få del i det frälsningsbringande namnet. Vi kan jämföra oss med Jakob. Mörker omvärver oss. Mörker och förtvivlan. Framtiden oroar. Så kan vi få ljus och frid i namnet Jesus. Allt vad en människa behöver veta för sin frälsning ligger i namnet Jesus. Jesus är en biform av Josua och betyder: Jahve hjälper. I det namnet ligger det glada budskapet: Gud steg ned hit för vår frälsnings skull.  Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. Det ligger kraft i Jesusnamnet. I urkristendomen och i fornkyrkan ägde detta namn genom sin själva klang en sådan makt, att det botade sjuka och utdrev onda andar. Detta händer mera sällan nu; men ändå kan det sägas, att Jesusnamnets makt alltjämt är lika stor, kanske större. Ty detta namn rymmer nu icke bara begynnelsetidens underbara upplevelser – Jesu egen förkunnelse och kraftgärningar, Hans uppståndelse och Andens gåva – utan kristenhetens samlade erfarenhet under tjugo seklers kyrkohistoria är förknippade med detta namn. Hur brokig och motsägelsefull denna historia än ter sig, så uppenbarar den dock såsom helhet och i otaliga enskilda fall Jesu Kristi makt och världens vanmakt. Summan av kyrkans historia är den, att endast tron på Jesus kan skapa liv, segra över ondskan, över döden och Djävulen. Därför att detta efter två tusen år är klarare än någonsin, kan vi lugnt säga, att Jesu namn vid denna nyårstid har större makt an det någon gång innan har haft. Alltså kan vi hälsa det nya kalenderåret med allt vad det för med sig med glad förtröstan. Ty i Jesu namn måste det bli ett gott år, ett livets och segerns år, för Kyrkan i världen och därigenom för många i vida kretsar.

Vi sjunger så psalmen 47:- Säg känner du det underbara namnet

Evangelietexten ger oss grunden till frälsningshistorien. Född av kvinna blir nu Jesus genom omskärelsen ställd under lagen. Detta för att Han skulle kunna genomföra försoningsgärningen. Han blev ett med Sitt folk, förbundsfolket, och så stifta det Nya förbundet, vars förbundstecken är dopet. När Kyrkan har satt denna text på årets första dag, så är det för att visa, att vi är i världen, men icke av världen; vi lever med i världens liv och delar dess öden, men vi gör det i Jesu namn i tro på försoningen och dopets kraft. Så skall vi leva i Kyrkans hägn och under den Helige Andes ledning. Prof. Fridrichen påminner om att Jesus kunde utföra Sin gärning endast inom folkets förbund med Gud och i lydnad för dess ordningar. Han vill föra över lite av dessa tankar på Kyrkan och oss. Vi tillhör det Nya förbundet och har där ansvar. Nyår är inte bara en rannsakning hos den enskilde; vi måste alla vara med i församlingens självgranskning och tillbedjan. Det blir viktigt, att vi också får en förbundstrohet. Han kallar den för agape – det vi brukar översätta med brödrakärleken.

Tittar man i postillor, så ser man, att förkunnelsen helt är inriktad på Jesu försoningsverk, förklarad på olika sätt, och nödvändigheten av människans omvändelse.

Har man Jesus med sig, kan man se bakåt bärande på den tröst och kraft, som Jesus gett, och se framåt i ett glatt hopp vid anblicken av den i dunkel höljda framtiden.

Theodor Wallerius, präst i Göteborg död 1896 skriver: Är du stadd på salighetens väg, så se icke tillbaka. Tiden är kort. Nådetillfällena äro dyrbara, farorna stora; det man äger kan förloras. Var därför flitig, trogen och vaksam! Ingen tid har du till övers. Låt det vara målet för ditt sökande att bli förtroligt bekant med din Frälsare, att bliva fast grundad i förlitande på Jesu namn, så skall du i detta Jesu namn vinna och äga allt – ett gott mod vid tanken på det förflutna och ett välgrundat, tröstligt hopp vid anblicken av det, som komma skall, av den evighet, som närmar sig dig ett stort steg med varje ny nådedag.

Ett, Jesu, än påminner jag:

Var du min trogna följeslag

Och mig på vägen skydda.

I mörker var mitt klara ljus,

I fattigdom mitt rika hus,

I storm min lugna hydda.

Var min stav

Till min grav,

Spis och föda,

Ro i möda,

Allt i alla.

Sist min själ till himlen kalla.

Amen.

Bön efter predikan:

Evige, Allsmäktige Gud, stor i nåd, oföränderlig i trohet. Du förbliver såsom Du är, och Dina år har ingen ände. Dig hembär vi på denna årets första dag tacksägelse och lov, att Du ej tröttnar att förlåta oss, syndare, utan dagligen möter oss med ny nåd. Vi prisar Dig, att Du skänkt oss Din Son och att vi, i Hans heliga namn, får nalkas Dig i bönen, vissa om att Du hör oss och beskär oss, vad vi behöver, så att intet skall fattas oss. Vi beder Dig: Förläna oss, som i vår Frälsares namn har begynt ett nytt år, att icke försumma Din nåd, utan tacksamt emottaga Dina gåvor. Hjälp oss att vandra på Dina vägar, i kärlek till varandra och i fast förtröstan till Din nåd, som förmår allt. I Din bok är våra dagar skrivna. När den sista av dem ingår, mottag oss då i Ditt oförgängliga rike. Genom Din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Kollekten Menlösa barns dag till Frälsningsarméns Skogsbo blev 87:- Kollekten igår till Missionsprovinsen inbragte             Kr. Kollekten idag tillfaller vår koinonia. På onsdag firas mässa här kl. 1830 med undertecknad. På lördag, Epifania, predikar f Kåre Strindberg och nästa söndag undertecknad.

Välönskan över församlingen:

Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft! Amen.

Psalmer: 196: –

664:-

  46:-

  47: –

  40: 1 – 2

  40:  3 – 6

432:-

  17:-

             

Annandag Jul

SKRIFTETAL

In nomine…

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi firar idag vår skyddspatron den helige Stefanus. Som ni redan vet, så firades Jesu födelses fest från början vid olika tider, mest på Epifania den 6:te januari. Nu kommer då de gamla förberedelsefirningarna att äga rum efter Jul. Så redan innan man firade Jesu födelse den 25:te december, så firade man minnet av S:t Stefanus den 26:te. Den Helige Stefani öde visar oss, vad som kan ske med den kristne. Idag skall vi förutom att fira hans minne, även fira vår koinonias högtidsdag. Våra synder och tillkortakommanden bekänner vi som vanligt, men samtidigt skall vi fyllas av tacksamhet, tacksamhet över att Jesus fötts och att Han grundat Sin Kyrka.

Dagens psalm, den 46:te, tolkar, vad vi har att tacka för: Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit. Därför räds vi inte, om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup, om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror. Här är en flod vars strömmarger glädje åt Guds stad, som den Högste har helgat till Sin boning. Därinne bor Gud, den skall aldrig falla, den får hjälp av Gud när morgonen gryr. Folken larmar, riken vacklar. Då hörs Hans röst och jorden bävar. Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg.

Ja, Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

PREDIKAN

In nomine…

Gudstjänstfirande församling!

Denna dag har något av ett dubbelt budskap. Igår fick vi glädjas över att Ordet blev kött. Frälsaren kom till jorden. Idag kommer varningar: Hur det kan gå för Jesu efterföljare. Jesus hade varnat så mycket, att de första kristna säkert var medvetna om farorna. Tidigare var några versar från Matt 23 text på denna dag, några av Jesu verop. 34 Därför skall Jag sända er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem kommer ni att döda och korsfästa, och andra kommer ni att piska i era synagogor och jaga från stad till stad… 37 Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem, som blir sända till dig. Hur ofta har Jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.

Bibeln har många varningar för hur det kan gå, om vi överger närheten till Gud. Jag har tittat lite i gamla postillor och funnit, att man talar väldigt litet om den Helige Stefanus. Med hänvisning till dåtidens text talar man om Guds nåd, människans nådesförakt och Evangeliets kraft. Man tar upp Gammaltestamentliga texter, som berör detta. Jes. 65: 2 f. Ständigt har jag räckt ut händerna mot ett tredskande folk, som vandrar den orätta vägen och följer sina egna planer, det folk som öppet kränker mig hela tiden.

I 2 Krön. 15:2 läser vi: Hör på mig, Asa och hela Juda och Benjamin! Herren är med er, om ni är med Honom. Om ni söker Honom, skall han låta er finna Honom, men om ni överger Honom, skall Han överge er. Dessa ord från långt tillbaka är både uppmuntrande och varnande. Men är vi med Honom, så är Han med oss. Man har sagt, att martyrernas blod blev Kyrkans utsäde. Vi firar idag den förste martyren, den helige Stefanus. Han har följts av otaliga blodsvittnen, även i våra dagar är de många, som delar hans öde. Den helige Stefanus var bland de första diakonerna, som skulle hjälpa apostlarna.

Vi läser i Upp. 15:2 Och jag såg liksom ett glashav blandat med eld, och de, som hade kämpat sig fria från odjuret och dess bild och talet för dess namn, stod på glashavet med Guds harpor i händerna. Kristi församling på jorden är en stridande församling. Det syns tydligt även i våra dagar. I Efesierbrevet 6 läser vi: Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans

andekrafter i himlarymderna. Av det sagda kan vi se, att där finns två fiender: Världslig makt, sedan otro och Djävulen och hans anhang. Farligast är naturligtvis de onda andemakterna, ty dessa kan förföra och förvirra oss. Kyrkans inomvärldsliga fiender kan väl förgöra den troendes kropp men inte själen.

En kommentar talar om församlingens trosstrider. Grunden är tron på Jesus som människornas Frälsare. Rom. 10:10 Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Bibeln visar oss, att med tron följer strider. Den helige Paulus skriver till Timoteus i första brevet, 6:12 Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till. Hebréerbrevet (12) talar även det om strid och kamp: Låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp, vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. Att komma till tro och att behålla tron är alltid en form av strid. Otroshjärtat tar inte emot tron utan vidare. Där finns invändningar, högmod, förnuft som kämpar. Det dröjer innan ett sådant hjärta säger med Jakob i 1Mos. 32:26 ”Jag släpper Dig inte, förrän Du välsignar mig.”

Trons strider mot otron upphör aldrig. Den striden blossar upp titt som tätt, ty Djävulen vill ta bort tron ur hjärtat, särskilt när själen vandrar i ökentrakter. Då, när nåden icke förnimmes, när hjärtat är trögt, kan stapplanden och syndafall förekomma. Det blir strider, som måste utkämpas under bön och åkallan av Jesu Frälsarenamn.

Det är också en strid i världen mot otrons människor. Det är strider, som kan leda till martyrium. Vi läste i dagens evangelium: Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och de skall piska er i sina synagogor. Och ni kommer att ställas inför ståthållare och kungar för Min skull och stå som vittnen inför dem och hedningarna. En bekännelse av Herren Jesus leder ofta till strider. Den kristne skall älska frid och söka undvika strid. Men ibland är detta ej möjligt. Herren Jesus säger själv: Tro inte, att Jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Det kan en sann kristen inte göra något åt, att världen larmar och krigar, när den ser en kristen bekännare.

Kristi kyrka är alltid en bekännande kyrka, som har att strida för sin tro. Världen vill gärna ta bort bekännelsen och tämja kyrkan till ett lydigt redskap. Det sker tyvärr på många ställen idag. En församling utan bekännelse är ett salt utan sälta, ett ljus, som inte brinner eller som sätts under skäppan, där det ej kan lysa.

Det är inte alla gånger lätt att vara en Jesu lärjunge. Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Utan kors ingen krona. Utan kamp ingen seger. Det är den kristna församlingens erfarenhet i alla tider. Hoppet under striden, som håller modet uppe, är Kristi härlighetshopp. Han, som har givit löfte, är trofast.

Vi kan här tillägga, att för urkyrkan var det självklart, att sluttiden skulle vara en förföljelsetid. Denna syn fanns redan hos judarna, som talade om födslovåndorna i den messianska tiden. Det är skillnad mellan Kyrka och samhälle. De kan i mångt och mycket samarbeta, men Kyrkan är till sitt väsen en främmande storhet i världen. Kristen klokhet får aldrig bli världslig klokhet, aldrig kyrkopolitik eller taktik. Den kristna klokheten tolkas av den helige Paulus med orden i 1 Kor. 1: 23, 25: vi förkunnar en Kristus, som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, Guds dårskap är visare än människorna.

Vi får så fortsätta fira vår julhögtid i glädje över att Ordet blev kött. Samtidigt skall vi vara på vakt mot kristendomens fiender. Vi påminns åter och åter om vårt ansvar att vittna. Jag hittade följande sång i en anteckningsbok, som min faster samlat sånger i. Vi slutar predikan med att meditera över några verser: 

Du talar om väder du talar om vind

Du talar om rosor på ungdomlig kind.

Varför talar du icke om Jesus,

Du talar om solsken, du talar om regn.

Du talar om stater dess lagar och hägn.

Varför talar du icke om Jesus,

Som är syndares bäste Vän?

Du talar om samfund, bekännelse än

Så gärna om böcker och lärare, men

Varför talar du icke om Jesus,

Som är syndares bäste Vän?

Du talar måhända om kristendom, tro.

Men själen, säg har den hos Kristus sin ro?

Bliv skyndsamt med Honom förenad.

Ej länge på jord får du bo!

Han är ju den Sol, vilken aldrig går ner

Som värme och ljus åt din ökenfärd ger.

Varför talar du icke om Jesus,

Den Vännen, som ingen är lik?

Du beder om frihet, då fångdräkt du bär.

Du ber om benådning, då livdömd du är.

Varför beder du aldrig till Jesus.

Den Vännen, som ingen är lik?

Han älskar dig evigt. Han sviker dig ej,

I livet, i döden, i domen, o nej!

Ack, så tala, o, tala om Jesus

Den Vännen, som älskar dig så!

Amen.

1:a sön i Advent

Psalm 103

Psalm 104

Psalm 105

Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den. 2 Det är han som har lagt dess grund i havet och fäst den över de strömmande vattnen. 3 Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel? 4 Den som har skuldlösa händer och rent hjärta, som inte håller sig till falska gudar och aldrig har svurit falskt. 5 Han får väl-signelse av Herren och riklig lön av Gud, sin räddare. 6 Här är det släkte som sökt sig till Herren, som träder fram in-för ditt ansikte, du Jakobs Gud. 7 Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! 8 Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Her-ren, väldig i strid. 9 Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! 10 Vem är han, ärans ko-nung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung.

Vi skall nu öppna vårt hjärtas dörrar för Ärans konung, när vi träder upp till Hans heliga tempel, dit bara den skuldlöse har tillträde. Bara den skuld-löse, det betyder, att vi inte utan vidare kan gå ditin. Vi måste renas. Vilken lycka, att vi då har såväl det allmänna som det enskilda skriftermålet!

Så skall vi idag särskilt betänka det, som kyrkoårets sista söndagar lärt oss: Det finns ett före, ett nu och ett efter. Vi ser det i Guds frälsningsplan men också i vårt liv. Bibeln lär oss tydligt, hur synden står och lurpassar för att få oss på fall. Vi faller. Men sedan? Ja, det finns ju två vägar, att stanna kvar i synden eller be om förlåtelse. Med förlåtelsen blir det ett välsignat EFTER.

Före: då är vi alla lika. Se på jungfrurna med oljan. Inte visste man till vilken grupp var och en hörde. Nu: då var de uppdelade i två grupper – de som hade olja och de som inte hade olja. Sedan: En grupp fick följa med in, den andra blev ohjälpligt utanför. Som jag sagt tidigare: Bibelordet har många

bottnar och ibland irrar tankarna hit och dit på associationsbanorna. Vi kan låta den olja, som vi har eller får, betyda det, som Gud vill ge oss genom förlåtelsen:

förlåtelsens olja – lindring för den slagne

nådens olja – du smörjer mitt huvud med olja

trons olja – låt vår lampas olja brinna.

Förlåtelsen är alltså nödvändig för vårt dagliga liv men också för sa-ligheten.

Ja, Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

Nåd vare med Eder och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Jesu! låt mig städse börja

I ditt namn allt, vad jag gör,

Att jag måtte framgång spörja,

Och så sluta, som jag bör!

Ett nytt kyrkoår börjar. Allt som där kommer att ske, kommer att ut-vecklas till nya händelser, nya handlingar. Vad Gud gör, vet vi inte och behöver ej heller bekymra oss om. Men det, som vi skall göra, behöver vi sörja för. Däri-från kommer hur det blir för oss här i världen. Skall vi få trevligt, blir det ånger,

blir det olycka eller sällhet. Hur svårt och tungt är egentligen inte det ansvar, som är lagt på ett stackars svagt, dödligt hjärta!

Det är bara de borgerliga åren som i tidernas lopp har uppmärksam-mats. Där antecknas världshändelser, de jordiska herraväldenas uppgång och fall, deras herrars korta storhet och i graven försvinnande härlighet. Kyrkoåret är tyst och obemärkt. Men ändå sammanhåller det som med ett osynligt band de övriga åren och inflätar i dessas ofta mödosamma och mörka dagar sina ljusa högtider, stilla dagar av bön och visar hän mot det rike, som aldrig skall förgås.

Det är intressant att läsa om kyrkoårets utveckling. De stora högtiderna har mycket länge haft en förberedelsetid. Antalet adventssön-dagar har varierat. På 1000-talet fastställdes de till fyra. En intressant sak skall vi notera. I nuvarande Evangeliebok har fjärde Advent blivit en Mariadag. Man vet, att redan omkring 430 firades söndagen före Juldagen som en Mariafest på vissa håll. På en synod i Toledo 656 beslöts, att Marie bebådelse skulle firas åtta dagar före jul, alltså 18/12, för att man inte skulle behöva fira denna glädjedag under den stränga fastan före Påsk. En Mariadag före Jul har alltså gamla anor. Från 1000-talet har vi även Adventets innehåll klart. Man började kalla sönda-garna för Dominicae adventus Domini – söndagar före Kristi ankomst, tidigare söndagar före Jesu födelse. Man talar om Kristi ankomst i köttet, i människans sinne och till domen. Så fortsätter vi även idag att i Advent tala om Honom, som kom, som kommer och som skall komma.

Vi kan inte söka inom oss själva svaret på vad vi skall göra under den tid, som ligger framför oss i det nya kyrkoåret. Inte heller kan vi i världen söka svaret. Det är blott en början, som är god, ett fullföljande som är välsig-nat, ett slut, som är saligt.

I Jesu namn skall stå över alla våra förehavanden. Han säger själv: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Det är inte en vanlig herre, som vi skall följa och bekänna. Det är Konungen i sanningens rike. Visst ser man inte alltid Hans makt. Det sägs också, att Han är den mest förak-tade bland människors barn. Inte heller är det minnen av stor prakt och makt som frammanas i kyrkoårets gudstjänster. För församlingen berättas, att Han föddes i ett stall och lades i en krubba. En annan gång omtalas, att h

Han misshandlas och plågas. Till slut döms Han som en brottsling till döden. Visst omtalas då och då någon undergärning som blixtrar igenom Hans mänsk-liga förnedring, men ofta talar vi om förnedring, ringhet, smädelser. Mot detta står Hans egna ord: Mig är given all makt.

Denne Konung i sanningens rike firar vi särskilt idag på kyrkoårets första dag. Det heter, att Han skall beskydda och bevara oss för all skada och farlighet och att Han i striden, i den strid, som även vi har att genomkämpa,

omfattar oss med Sitt konungsliga beskydd. Vi ser Honom idag rida in i Jerusa-lem på en åsna. Människorna hade stora förhoppningar på Honom. Han skulle säkert befria dem från romarnas tyranni. Professor Fridrichsen tycker, att den urkyrkliga teologien varit lite för ivrig att söka finna profetior om Jesus i det Gamla Testamentet. Han menar, att man velat återfinna för många detaljer. Det behöver inte innebära några svårigheter, om vi bär i minne huvudprinci-pen, att Gamla Testamentet hänvisar till Messias, och att Jesus utförde Sin gär-ning i övertygelsen om att uppfylla Guds löften genom profeterna. Intåget i Je-rusalem, som det skildras av S:t Matteus, visar med vilken instinktiv säkerhet den kristna tron tog ut de betydelsefullaste orden i GT och tolkade dem i upp-fyllelsens ljus, orden från Sakarja i dagens Epistel. Denna syn på Messias som Fridsfursten har paralleller hos Jesaja kapitel 9 och 11 Även andra tankar dök upp då och då i Israel. Hos Jeremia ser vi framtidshärskaren som en krigare-gestalt, krigshjälten till häst. Men den äkta trons profetia väntade all hjälp av Gud. På underfullt sätt skall världsmakten krossas, dess maktmedel förintas, så att Israels konung kan rida in i sin huvudstad på det i fredstid vanliga riddjuret, det som av ålder bar såväl konungen som meniga män i Israel. 1 Mos. 49:11: Han binder vid vinträdet sin åsna, vid ädla rankan sin ås-ninnas fåle.

Genom Sitt intåg i Davids stad Jerusalem ridande på en åsna visade Jesus, att Han stod på trons linje och ville uppfylla trons hopp. Han skulle inte uppfylla de messianska drömmarnas mänskliga planer, utan som Guds redskap göra Faderns vilja. Han red alltså in i staden såsom trons grundläggare och fullkomnare (Jfr. Hebr. 12:2)

En annan av mina förebilder Retzius ger ytterligare ett bevis på Bibelordets många bottnar och tolkningar. Först talar han om hur viktigt det är, att Jesus är min Konung. Visst skulle denne Konung vara välkommen i våra liv; Han som i Sina Ord med så många dyra löften fast och visst. lovat oss frälsning. Retzius tar sedan fasta på orden Förer dem till Mig! Ta dem och led hit dem! Det får bli en uppmaning till alla kristna gentemot avfällingar och icketroende: Fö-rer dem till mig. Han skriver: Alltså måste arme botfärdige syndare warda förde till Jesum. Han är ju kommen för att frälsa det förlorade. Luk. 19. Jesus ro-par kom till Mig ni alla Matt. 11.28; Ps. 103:3a han förlåter alla mina synder. Till Jesus, såsom den rätte mannen, ifrån den de väl lupit, men nu skola trösteligen återkomma Jer. 3:1 (jag läser hela versen) Om en man skil-jer sig från sin hustru och hon lämnar honom och gifter sig med en annan, kan han sedan gå tillbaka till henne?

Blir då inte landet vanhelgat? Och du som har horat med många män, skulle du få komma tillbaka till mig? säger Her-ren.

Det är intressant att notera, att prästerna förr oftare än nu hänvisar till skriftställen hela tiden.

Vi lär oss alltså idag, att vi skall ta mot Herren Jesus i våra liv. Vi lär oss vidare, att vi skall föra människor till Honom. Förer dem till mig. Jag skulle dessutom lägga in i dessa ord, att vi skall föra till Jesus allt, som Han vill ha av oss. Det är vårt hjärta, vår tro, vår lydnad, våra goda gärningar för medmänni-skans skull, vår bön, vår lovsång, vårt tack, lov och pris. Ja, listan kan göras lång.

Även detta nya kyrkoår skall vi alltså stå under Jesu herravälde. Vi skall börja allt i Jesu namn. Då kan vi få framgång. Ja, kanske inte framgång i världsliga ting men framgång i vårt inre liv, att vi kommer allt längre på helgel-sens väg. Slutet kan då bara bli ett: evig salighet.

A M E N

Bön efter predikan:

Låt oss bedja med Wallins ord:

O, min Frälsare! så vill jag börja äfven det år, som idag träder upp öfver Din församling, och på hvilket Du med nåd och sanning ännu besöker jor-den. Om slutet deraf skall af mig upplefvas, eller någon af dess dagar varder min sista, det sörjer jag ej för; det hemställer jag till Dig. Endast hvarje min dag upp-går, hvarje min gerning sker i Ditt heliga namn, så är jag nöjd med Ditt behag och alltid viss på Din kärleksfulla närvarelse. Kom, o Jesu, blif mig när, i alla mina frestelser och bekymmer, mina strider och öden: så vet jag, att allt går väl – Och sedan, – låt mig blifva der Du är: i de heliges och sälles hemvist, i ljusets och fridens eviga rike, der alla knän skola sig böja i Ditt namn och alla tungor be-känna, att Du är Herren! AMEN

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud helge Er helt igenom och bevare Er hela och oskadda, när vår Herre Jesus Kristus kommer! Amen. 

Psalmer: 103: 1 – 4

655:-

104: 1 – 4

105:-

109: 1

109: 2 – 3

39:-

108:-

Psalm 109

Psalm 39

Postludium

22:e sönd. efter Tref.

Psalm 245

Psalm 550

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Texten idag handlar i mycket om Tro, tecken och under. Nog sker det ändå

tecken även i denna tid för den som vill se. Jag läste härförleden i Katolskt

magasin bl.a. följande:

En kvinna ringde, förtvivlad. Väninnan hade opererats, och det stora såret ville på inga villkor läkas. Det var ständiga omläggningar och risk för infektioner. Kände jag möjligen någon i deras trakter, som kunde lägga händerna på henne och be om läkedom? Jodå: hon själv! Ja, men hon hade ju aldrig bett för någons helande. Inte var väl hon värdig? Inte hade väl hon gåvan? Inte var väl hon kallad? Etc.

Hon var både döpt och konfirmerad. Alltså var hon kallad. Hon skulle bara väldigt enkelt ta den sjukas hand och naturligt och barnsligt be Jesus läka såret. Det var hon, som var den sjukas ”nästa”, den som hade kärlek nog för uppgiften.

Hon gjorde det och såret läkte.

Ar det inte märkligt att en så enkel handling har kommit så i skymundan i kyrkan? Är vi verkligen Kristi efterföljare? Varför gör vi då inte, som Han har sagt? Varför söker vi inte efterlikna Honom? Guds rike är inte ord utan kraft, skriver S:t Paulus (1 Kor 4:20). Ofta verkar det vara mest ord utan kraft.

Som döpta och konfirmerade är vi kungar, präster och profeter. Vi ska förkunna Guds storverk – i både ord och handling (1 Petr 2:9). Dessa tecken skall följa dem som tror: i Mitt namn skall de… lägga sina händer på sjuka och göra dem friska, säger Jesus (Mk 16:17, 18). När jag skriver denna artikel, befinner jag mig i Jasna Gara i Czestochowa, Polens främsta vallfartsort. I Mariakapellet, som är stort som en ordinär kyrka i Sverige, är väggarna fullbehängda från golv till tak med tackgåvor för läkedom som människor tagit emot: avlagda kryckor, kors, krucifix, hjärtan, bilder, plaketter, bärnstenshalsband… I sakristian står en lång kö för att få olja att smörja sjuka med där hemma, ”i enlighet med vår tro”. Paulinmunken som finns där säger glatt: Och om ni gör underverk här inom området, så är vi glada, om ni taIar om det, så vi kan skriva in det i våra dag-böcker. Men gör ni underverk hemma så behöver ni inte höra av er. – Hur länge har ni hållit på så här? frågar någon. – I sexhundra år!

Människor går till sjukstugan och frågar efter små tomflaskor för sin olja. Doktorn skrattar roat och letar, tillsammans med två sjuksköterskor, i alla förråd tills de hittar några.

Är det vidskepelse? Nej, vittnesbörd. Det är i vår rationella miljö, där det kristna vittnesbördet saknas, som marknaden i stället översköljs av vidskepliga bruk. Där vimlar det av dyra, tvivelaktiga och beroendeframkallande healingme-toder med rötter i grumliga andliga källor. Jag hörde någon säga, att man borde hänga ett anslag på de flesta kyrkdörrar: ”Här tror vi på Jesus, men bara i princip. Vi tror inte, att Han verkar idag. Vid ev. behov av helande var god kontakta när-maste pingstförsamling!”

Jag skulle önska även kyrkan i Sverige ett glatt och trosstärkande centrum. Det behövs! Lillemor Hallin

Många människor begär tecken och under för att vilja tro. Men Jesus säger här: Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jonatecknet.

Vid första anblicken kan man tycka, att Jesus går hårt åt sina

åhörare. De vill ju få ett tecken, så de kan tro. Vi kan emellertid se, att de frågar för att sätta Honom på prov. De var fientligt inställda till Honom. Tålamodet tryter. Jesus har visat, vem Han är genom massor av tecken och under samt genom Sin undervisning, men de ville inte tro. Här finns en varning till människan: Gud är kärleken, och Han kallar och kallar och kallar och kallar, men till sist vänder Han den ohörsamme ryggen – med gränslös sorg.

Tron får alltså oftast inte några andra tecken än Jesu uppståndelse och förkunnelsen därom. Hebréerbrevets författare skriver i sitt elfte kapitel

om tron, i första versen: Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.

Jag läste en gång om en prost Janzon på Wärmdö, som medverkade

till en hemmansägares vid namn Fogelström omvändelse. Som rubrik över berättelsen skrevs: Trons räknekonst. – Vid sin omvändelse uppfylldes Fogelström med stor fröjd och tröst i tron, så att han med mycken frimodighet genast började vittna om den Frälsare, som igenlöst honom åt Gud med Sitt

blod. Under många år stod han som ett klart skinande ljus på den plats, där Gud ställt honom, lycklig och viss i tron. En tid före sin död blev han blind. Vänner beklagade sig

och undrade, hur han hade det. Fanns den starka tron kvar? Han sade: Nu är jag lyckligare än någonsin. Nu, då jag icke kan få något intryck av de synliga tingen, är det alldeles ingenting emellan mig och Gud. Där är icke mer något för ögat, som kan fresta. – Det är endast den levande tron, som kan räkna så. Den levande tron, räknar icke som den jordiska människan. Prövningar kan föra oss närmare Gud. Vi tror, Att Gud icke prövar oss över vår förmåga. Men i detta sammanhang får vi naturligtvis inte glömma Själafiendens kraft, som gör allt för att förstöra Guds verk och vår tro.

Dagens överskrift lyder: Frälsningen. Detta är ett stort tema. Vad blir vi räddade, befriade, förlossade, försonade ifrån?

Begreppet frälsning har i GT vid betydelse. Det omspänner hela människolivet med alla dess aspekter, räddning från allt som hotar och fördärvar. Guds frälsningsverk med Israel, det gammaltestamentliga gudsfolket, är en förebild till hans eskatologiska räddning av församlingen, det 

nytestamentliga gudsfolket. 1 Kor. 10:11 Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss, som har tidsåldrarnas slut inpå oss.

Frälsningen har en nationell och kollektiv aspekt. Herren frälsar Sitt folk från Egyptens träldom, tillintetgör fienderna och för folket in i det förlovade landet. Genom Domarna frälsar Gud Israel från fiender och ger landet ro och välstånd. Så berättas vidare i GT om folkets räddning undan fiender genom Herrens ingripande.

Så har frälsningen även en individuell aspekt. Gud frälsar från onda människor, personliga fiender. Ps. 18:4 Till Herren, den högtlovade, ropade jag, och jag blev räddad från mina fiender. Gud frälsar i sjukdomsnöd. Job 33: 19 ff. Eller när en man tuktas av plågor på sin bädd, med ständiga smärtor i kroppen ….om då en ängel kommer till honom, ett av de tusende sändebuden, och förklarar honom rättrådig, då har Gud förbarmat sig och sagt: ”rädda honom från att sänkas i graven, lösen är erlagd.” hans kropp blir smidig som ynglingens, han återfår sin ungdoms kraft. När han ber till Gud blir han bönhörd, han får träda fram inför honom med jubel. Men frälsning är först och främst gudomlig hjälp i andlig och själslig nöd; Gud förlåter synder och 

befriar från syndens makt. Ur Ps. 40 Du, Herre, håller inte tillbaka din barmhärtighet mot mig … jag hotas från alla håll av olyckor utan tal. Mina synder har hunnit upp mig, jag förmår inte se dem. De är fler än håren på mitt huvud, och modet sviker mig. Jag ber dig, Herre, befria mig! … De som längtar efter din hjälp skall alltid säga: ”herren är stor.” jag är betryckt och fattig. herre skynda till mig! min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte!

Guds frälsning har även eskatologiska aspekter. Efter förskingringen skall Israel få uppleva Herrens frälsning med nationell, social och religiös

återupprättelse som följd. Amos 9:11 Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar. Frälsningen blir till slut universell, alla jordens ändar skall få se Guds frälsning, Jes. 52:10 Hela

jorden skall se, hur vår Gud räddar oss. Guds frälsning skall bringa nya himlar och en ny jord med ett uppståndelseliv, som aldrig dör. Jes.

26:19 Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla ni som vilar i mullen! GT:s rikaste och

djupaste uttryck för frälsningsbegreppet finns i profetens Jesajas trösteord i kap. 40 – 66.

Frälsningsbegreppet blir i NT mer begränsat till den religiösa betydelsen. Visserligen finns även den fysisk-materiella. Jesus frälsar de Sina från sjönöd, Han räddar den sjunkande Petrus. Paulus och hans sällskap räddas från döden vid skeppsbrott. I NT präglas begreppet av Skriftens grundsyn, att människans huvudfiende är synden, och att all nöd beror på syndens följd: Skilsmässa från Gud. Vi skall alltså räddas från Guds vrede, syndens skuld, mörkrets makt o.s.v. Positivt betyder frälsningen att gudsgemenskapen återupprättas, vi får barnaskap hos Gud, vi pånyttföds. Här finns redan från början det eskatologiska – redan här och nu tillhör vi det eviga Gudsriket. 1

Petri brev 1: 5,9 Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning, som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. Ni ser honom ännu icke men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje, då ni nu står nära målet för er tro: Era själars räddning.

Frälsningen är helt och hållet Guds verk. Människan kan inte frälsa sig själv vare sig genom goda gärningar eller genom kunskap. Frälsningen sker i Jesu blod. Gud själv har anvisat vägen till frälsning – tron på evangelium. Denna tro leder sedan till frälsande handlingar: Dop, nattvarden och bikt.

Som avslutning kan vi inveckla oss vidare i frälsningens mysterium.

Frälsningen är trefaldig. Den är ett fullbordat faktum. Den troende är frälst Efesierbrevet 2:8 Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Frälsningen är också något, som ständigt pågår. Den troende frälses oavlåtligen. Filipperbrevet 2: 12-13 Därför, mina kära, ni som alltid har varit lydiga: Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så, som när jag var hos er, utan ännu mer nu, när jag är långt borta. Ty det är Gud, som verkar i er, så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.

Frälsningens slutfas hör framtiden till. Den troende skall frälsas vid Herrens tillkommelse Filipperbrevet 3: 20-21 Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den, som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i ringhet, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.

Ja, detta var en liten genomgång av tro, tecken och frälsning. Trons mysterium är stort. Ibland blir allt så intellektuellt. De allra första kristna hade en kort bekännelse: Jesus är Herre. Så enkelt kan vi uttrycka vår tro. Jesus är Herre. Det innefattar allt, som vi säger om Honom: Herre över liv och död, Herre över våra liv, Herre med makt att förlåta synder, den Herre, som älskar oss.

A m e n

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till Missionsprovinsen blev Kr.

Kollekten till Koinonian på måndagens Gustaf Adolfshögtid blev 174:- Kr.

Kollekten idag tillfaller även den vår församling. På onsdag mässa 1830, som på

23:je ef. Tref., som ju faller bort i år; den leds av +Göran. Nästa söndag predikar undertecknad igen. Påminner om Kyrkostämman den 26 nov. efter högmässan.

Som postludium spelar Emil …

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud själv helge Er till hela Er varelse, så att hela Er ande och Er själ och Er kropp finnes

bevarade ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, återkomst! Amen

Psalmer: 245: 1 – 3 Jag nu den säkra grunden funnit, Som håller hoppets ankar kvar. I Jesus Kristus jag den funnit

657:- Alla Dina ord är ande och liv. Herrens ord är att lita på, Han handlar alltid trofast 550:- På Dig jag hoppas, Herre kär, Ja, Du min säkra tillflykt är.

391: 7 – 8 Jag är beredd här i Ditt hus Och omvärvd av Din mildhets ljus: Jag går till Dina helga sår

391: 9 –10 Ja, när Du nattvard hålla vill, Ditt bröst jag då mig tryggar till, Som sig Johannes till Dig slöt

111:- Kristus kommer – Davids son, Konung utan like. Ondskans välde, mörkrets makt, Bävar

16:- Kom, låt oss nu förenas här Med änglarna i höjd Samt tusen, tusen helgon där Och sjunga med stor fröjd: Halleluja! O Guds Lamm Som har segrat på Golgata! Halleluja, halleluja halleluja! Amen.

Psalm 391

Psalm 111

Psalm 16

Postludium

15:e sönd. efter Tref.

Psalm 575

Psalm 243

Predikan 15:de ef. Tref. den 24/9-17 S:t Sigfrids kyrka kl. 11.oo

Texter: 2 Mos. 32: 1 – 4 + 30 – 35, 1 Tim. 6: 7 – 10 + 17 – 19, Matt. 6: 19 – 23.

Skriftetal

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi har den senaste tiden talat mycket om pengar. Vi inleder idag med ett ord från Ordspråksboken 11: 28 Den som förtröstar på rike-dom, han faller, tidigare översättning förgås, men de rättfärdiga grönskar som löven. Här har vi ånyo en varning för jordiska rikedomar.

De oomvända förlitar sig på sina rikedomar. Där har deras hjärta sitt fäste. Hur ömkansvärda är de då, när rikedomen inte hjälper vid olyckor och sjukdomar. De förgås, eftersom de inte förlitat sig på Frälsaren, som förlåter synder. Rike-domarna har inte hållit dem borta från synden, därför förgås de.

De omvända har förtröstat på Herren Jesus och därigenom blivit

rättfärdiggjorda. De har gjort gott med sina ägodelar, men inte för att få en ri-kedom att förlita sig på, utan drivits av kärlek till Gud och medmänniskan.

Till vilken grupp hör Du och jag? Ja, vi vill nog tillhöra dem, som grönskar. Det får vi, när vi hela tiden försöker bli bättre på helgelsens väg, och när vi samtidigt bekänner våra svagheter och synder.

”Välsignad vare du Herre, som lär oss Guds vilja. Helgonens skara har funnit livets källa och paradisets port.

Må också jag genom ånger och omvändelse finna vägen,

Ty jag har förfelat mitt liv.

Ropa efter mig Herre

Och rädda mig”

Låt oss bedja och bekänna så sägande:

In nomine:

Ett är nödvändigt. Det är överskriften för idag. Jesus säger i en av dagens texter:

Matt 6:33

Sök först Hans rike och Hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Matt 6:34

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

I våra dagar jagar människor hit och dit. Efter vad? Ofta vet man inte riktigt själv. Man bekymrar sig för än det ena än det andra. Någon har sagt:

Gårdagen är förbi. Morgondagen har Du inte sett och idag hjälper Herren. Kunde vi inse, hur litet allt det vi oroar oss för betyder i vårt förhållande till Gud och våra medmänniskor, så skulle vi kunna äga ”den saliga bekymmerslös-heten”. Ja, naturligtvis är det inte fel att planera, vi kan ju inte bara sluta med det och leva för stunden. Mycken jäkt och oro skulle vi kunna bli av med, om vi lägger våra liv helt i Guds händer.

Gamla texten i Sv.ps. 175

Men såsom en fågel mot himmelens höjd

Sig lyfter på lediga vingar, Han lovar sin Gud, är glad och förnöjd, När han över jorden sig svingar.

Så lyfter sig själen i hjärtelig fröjd

Till himlen med lovsång och böner.

Hur lyckligt är inte det Guds barn, som, liksom en fågel under him-melen, lyfter sig på lediga vingar över alla bekymmer och sorger här på jorden. Är detta ett privilegium förunnat få här i världen? Nej, denna kristliga dagvisa, från vilken versen är tagen, har sjungits alltifrån medeltiden av vanligt enkelt folk ute i byarna, innan dagens slit och släp börjat. Det är ingen världsflykt i denna sång.

Det enda nödvändiga är att, som en annan av dagens texter berät-tar, sitta vid Jesu fötter och lyssna. Det betyder, att vi måste avsätta en stund varje dag till detta, olika för olika människor, det kan vara bön, meditation,

samtal med Gud, bibelläsning. Samtalet med Gud och bönen är det kristna li-vets andhämtning. Utan gemenskap med Gud blir det ingen andlig tillväxt.

Det enda nödvändiga är att följa Jesus. Detta är den enda vägen till frälsning. Den tidiga kyrkan uttryckte det så: Extra ecclesiam nulla salus – utanför kyrkan ingen salighet. Visst, Gud bestämmer vilka, som skall frälsas, men uttrycket visar på allvaret i att följa den enda frälsningsvägen. Det betyder också, att vi måste vara på vår vakt mot falska profeter och villolärare.

Dagens evangelietext innehåller två varningar från Jesus till oss, en följd av det enda nödvändiga. Ordet om skattsamlandet är inte så svårt att för-stå. För Jesu rika samtida bestod inte rikedomen i pengar. Den bestod i fina mattor, vävnader, tyger, guld och juveler. Allt sådant kunde lätt tas ifrån en. Mott och mal förstör mattor och tyger, tjuvar stjäl guld och ädelstenar. När en människa samlar på dessa skatter, är hon illa ute. Hon tryggar framtiden med sina skatter och där är hennes hjärta. Jesus vill visa på att man inte kan bygga sin trygghet på jordiska ting. Ty allt jordiskt står under förgängelsen. Här finns ingen säker förvaringsort. Den enda säkra tryggheten finns i himmelen hos Gud. Den, som har sina skatter och sitt hjärta där, kan lugnt möta framtiden. Jag har funderat på det här med skatter i himmelen. Vilka är dessa skatter? Det kan ju så lätt bli gärningslära. Det måste vara andra skatter än bara ett kristet liv. Vi börjar med dopet, som blir en skatt i himmelen genom sina gå-vor: syndernas förlåtelse (för arvsynden) och evigt liv samt Andens dop. Synda-förlåtelsen (för verks- och underlåtenhetssynder) genom Jesu försoningsverk. Rättfärdiggörelsen genom tron. Gemenskapen på ett alldeles särskilt sätt med Herren Jesus i Nattvarden, med dess gåvor av förlåtelse, evigt liv och salighet. Andens gåvor, vilka vi har nytta av här på jorden. Medlemskapet i Guds rike, som börjar här och nu med medlemskapet i Kristi Kyrka på jorden. Lydnad mot Guds vilja.

Utsagan om ögat kan vara lite svårgripbarare.

Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus,

men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.

Bilden av ögonen som kroppens ljus – nu lampa – har ju kommit in i vår föreställningsvärld. Vad vi skall tänka på, säger Birger Gerhardsson, är, att

Sida 4 av 6 f Hans-Åkes postilla, 15 e T -17

vi, med vår kännedom om ögat, fattar bilden något annorlunda än den ursprungligen var menad. Fast vi använder samma uttryck, föreställer vi oss, att ögonen släpper in ljus till oss, är kroppens fönster så att säga. Men då har bil-dens ursprungliga mening förändrats: Ögonen är kroppens lampor. Skillnaden är av betydelse för förståelsen.

Jesus tar alltså upp ett vanligt uttryck: Ögat är kroppens lampa. Om ögat är friskt, oskadat, då har hela kroppen ljus; är det sjukt vandrar hela människan i mörker. Är nu ljuset i oss mörker, vilket mörker är det då inte! I den He-liga Skrift finns mycket om detta par: Ljus – mörker. Ljuset är Gud och Hans himmelska rike, mörkret Satan och hans maktsfär. Med Jesus kommer det sanna ljuset in i världen på ett annat sätt än tidigare. Han är själv Ljuset. Hans efterföljare är ljusets barn och att följa Honom är att vandra i ljuset.

Det finns emellertid en fara i detta ord: Att det uppfattas som om människa skulle ha en gudagnista i sig. Enligt evangeliernas människouppfatt-ning finns ingen särskild del i människan, som skulle vara speciell, medan resten var jordisk. Människa är med hela sin varelse antingen ett ljusets barn eller också ett mörkrets. Med ande, själ och kropp, är hon antingen del av ljuset eller mörkret. Ljuset inom dig torde syfta på delaktighet i ljusets – Guds – rike, lär-jungaskapet. Att ljuset är mörker betyder, att lärjungaskapet kan vara enbart formellt och skenbart. Gerhardsson ger en omformad tolkning av Jesusordet:

Ni vet ju, att hela människan är höljd i mörker, om hennes ögon är fördärvade. Men vilket mörker vandrar hon inte i, om det himmelska ljuset hos henne inte ly-ser! Om hennes delaktighet i himmelriket endast är skenbar. Om hennes för-menta ljus är mörker. Om hon, som menar sig vara seende, i själva verket är blind. Vilket mörker!

Lärdomen vid Jesu fötter får oss att se på livet på ett nytt sätt. Själv-upptagenheten försvinner. Vi ser på vår nästa på ett nytt sätt. Det enda nöd-vändiga ger oss uppdraget att tjäna. Kh Orebäck skrev en gång: Alla behöver inte oss – men någon, några; människor som inte haft nog kraftiga armbågar, sorgsna, ensamma. Gud har gjort oss till nästa för någon vid vår vägkant. Om vi går förbi – vem vet, om då någon annan går just den vägbiten? Någon som hjäl-per.

Vi skall inte binda oss vid eller berömma oss av denna världens goda. Den helige Franciscus skriver: Av alla andra Guds gåvor till oss kunna vi icke berömma oss, emedan de icke tillhöra oss utan äro Guds. Men av vedermödans och bedrövelsens Kors kunna vi yvas, ty detta är vårt. Och fördenskull säger aposteln: Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjär-tan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till vår församling uppgick till Kr, vilket härmed tacksamt erkännes. Kollekten idag tillfaller Missionsprovinsen, som arbetar med vårt gemensamma bästa. Nästa söndag predikar biskop Gö-ran. Som postludium spelas

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt, vad vi ber eller tän-

ker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i för-samlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen.

Psalmer: 575: 1 – 2 Min själ, låt Gud i allt få råda, Han vet ditt väl, Han känner dig. Han är din hjälp i all din våda,

667:- Du öppnar Din hand Och mättar allt levande med nåd.

243:- Vi kristna bör tro och besinna, Vad Kristus så nådigt har lärt,

389: 1 – 4 Säll den, som håller Jesus kär Och i sitt hjärta Honom bär, Ty ingen större glädje är

389: 5 – 11 Du är en Konung, och Ditt ord Har makt i himmel och på jord

203:- Fram skrider året i sin gång, nu gulna lund och lid. Farväl med all din lust och sång

245: 7 – 8 Så ske med mig Guds goda vilja. Jag är Hans barn så har Han sagt

Psalm 203

Psalm 245

Postludium

14:e sönd. efter Tref.

Psalm 60

Högmässa 14:e efter Tref. den 17:de september 2017

S:t Sigfrids kyrka kl. 11.oo

SKRIFTETAL

In nomine …

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruk-tan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer

till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi talade förra söndagen om pengar. Vi läser i Första Timotheosbrevet 6: 10 Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket li-dande. Vidare: 18 Säg åt dem att göra gott, att skaffa sig en rike-dom av goda gärningar, att vara frikostiga och dela med sig. 19 Så kan de samla en skatt, som är en god grund för den kommande tiden, och vinna det verkliga livet. Den saliggörande tron på förlossningen i Jesu blod är grunden för vår frälsning. Men det finns en sak till, som behövs jämte tron: Tro utan goda gärningar är död. Vi skall göra goda gärningar, därför att Gud vill det och vår nästa behöver dem. Det låter lite förvirrande och främmande med två nödvändiga ting. Visst – utan tro ingen frälsning, men utan efterföljande goda gär-ningar, är det något som fattas. Vi måste då i alla fall slå fast, att gärningarna inte är salighetsgrundande!

Ändå skall vi idag särskilt bekänna, att vi ofta vill värdera pengar för högt, kanske har vi på ett felaktigt sätt skaffat oss pengar eller ting, som vi egentligen inte hade rätt till. Vidare bekänner vi särskilt, att vi inte gör alla de goda gärningar, som vi borde.

Ja, Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och för-krossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

In nomine …

Vi kan säga, att denna dag har tre viktiga budskap i anslutning till de tre

texterna. Överskriften är enheten i Kristus, i Honom skall vi alla ha vårt centrum, vår grund. Den gammaltestamentliga texten ger oss budskapet: Hör Min röst och håll Mitt förbund! Vi är det Nya Israel, därför gäller detta också oss. Ånyo måste det påta-las, att vi inte får leka med synden. Visst, vi kan aldrig bli syndfria i denna fallna värld, men vi måste kämpa mot det onda. Nu skall vi inte sjunka ner i ett pessimistiskt ack, ack, ack. Det sker en väldig kamp mot Själafienden och hans onda anhang! Tänker vi på att allt biståndsarbete i världen är en kamp mot det onda? Tänker vi på att betala skatt också är en kamp mot det onda: socialhjälp, sjukvård, polisväsende och försvar? Dessutom drar nog var och en av oss sitt strå till stacken med motstånd mot det onda.

Håll förbundet – förbundstanken var stark i det gamla Israel. Man hade in-gått en pakt, ett förbund mellan Gud och folket med förbindelser från båda håll. Hål-ler man förbundet, skall folket bli Guds egendomsfolk, ett rike av präster och ett he-ligt folk. Efter det att Mose framlagt Guds budskap, svarar folket: Allt vad Her-ren har talat, vill vi göra. Vi är det nya Israel. Också med oss har Gud slutit ett förbund. Alltså måste även vi säga: Allt vad Herren har talat, vill vi göra.

En viktig omständighet måste vi ha klart för oss: Vi är det nya Israel, men Gud har icke förgätit Sitt egendomsfolk. Judarna är fortfarande det folk, som Gud ut-valde framför andra folk till Sitt egendomsfolk. Som jag sagt någon gång tidigare: när vi talar om trosuppfattningar, talar vi om kristna, judar och hedningar. Judarna räknas alltså icke som hedningar.

Det andra budskapet: Håll sams i Jesu namn! Vi ser alltså, hur svårt det va-rit från Kyrkans begynnelse för människor att hålla sams. Ja, varför skulle annars Jesus bedja, att de alla skall bli ett? Det verkar ligga i människans natur att vara sig själv nog och därför kritisera andra. Själafienden har här hittat ett utmärkt sätt att så splittring. Det här är det smärtsammaste inom kristenheten. Efter tusen år av en enad kyrka – visst fanns splittring, men man höll ihop – har splittringen bara blivit värre. Vi har dock ett hopp i den ekumeniska rörelsen. Sedan måste det väl också bli så, att vi inte misstror varandra och vår uppriktighet. C. S. Lewis skriver i sin välkända bok från Hel-vetets brevskola om hur djävulen onkel Tumskruv undervisar sin unge adept djävulen Malört. Tumskruv beskriver, hur bra det är med präster, som gör församlingen till en klubb, ett kotteri. Där kommer inga kristna krav och sanningar fram så starkt, inte hel-ler nyrekrytering. Så säger han till Malört: Om du inte kan hindra din patient – han har alltså fått en man, som han skall försöka leda i fördärvet – att vara aktiv inom kyrkan, så se till, att han blir en fanatisk anhängare av något parti inom den. Han skall inte fås att ta del i dogmatiska stridigheter. Det är bara bra, om han är ointresserad därvidlag.

Jag citerar: Det verkligt nöjsamma är att uppväcka hat mellan dem, som säger ”mässa”, och dem som säger ”nattvardsgudstjänst”… Och alla de rena adiafora – vaxljus och mässkrudar, och jag vet inte vad – ger oss ett underbart verksamhetsfält. Så säger han, att hade hänsynen mellan de olika grupperna inom kyrkan varit större, skulle verklig-heten sett annorlunda ut. Nu hade man från Mörkrets rike verkligen arbetat mot detta. Ett citat till: Hade inte detta arbete varit, så skulle den rika mångfalden av guds-tjänstbruk inom den engelska statskyrkan kunnat bli en verklig drivbänk för människo-kärlek och ödmjukhet.

Vi har alla här ett ansvar för varandra. Vi måste som kristna hålla ihop mot världen, inte hatiskt hoppa på varandra. Vi måste erkänna, att vi kommer från olika traditioner och om nödvändigt föra försonliga samtal och försöka förstå varandra. Ur detta kan en större gemenskap växa fram. Den konfrontationspolitik som för närva-rande förs av vissa, och som också jag och många andra fått lida av, kan inte få fort-sätta. Det leder människor i fördärvet, både troende och icketroende. Det tredje budskapet: Vi kan bli bättre, ty Jesus har dött för oss. Förutom det viktiga och underbara budskapet om den Ene, som gjordes till synd för oss alla, så innehåller texten en annan viktig upplysning. Vi har talat om det tidigare, hur viktigt profeterandet var i det gamla Israel. Profeterna fanns i templet och profe-terade vid de stora högtiderna. Profeten Amos är en intressant gestalt i detta hänse-ende. Vid högtiden skulle domsprofetior uttalas, på Herrens befallning, mot andra folk. När Amos framsäger en domsprofetia mot det egna folket, väcker denna be-störtning. Gamla Testamentet varnar också för falska profeter, ibland kallade lycko-profeter.

Även idag finns lyckoprofeter inom de kristna samfunden, de som säger:

”Allt står väl till.” För att vinna frälsning, måste vi söka den i Jesu blod och vandra på helgelsens väg. Med tiden kom profeterandet att knytas till översteprästen, och vi ser, att så är fallet fortfarande på Jesu tid. I vanliga fall visste profeten, att Gud talade genom honom. När det emellertid gäller Kajafas, vet han inte om, att han uttalar en profetia. ”Ni förstår ingenting. Ni fattar inte, att det är bättre för er, att en enda människa dör för folket, än att hela folket går under.” Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt.

Vi skall väl påminna oss om att detta rådslag skedde efter Jesu uppväck-

ande av Lazarus. Många började ju då följa Jesus. Här fruktade man nu för orolig-heter och romarnas vedergällning.

Kajafas hade alltså mer rätt, än han själv kunde ana. Här skulle nu Guds vilja ske och försoningsverket fullbordas. Jesus skulle dö för folket, och

inte bara för folket utan också, för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Människosläktet skulle alltså icke behöva

straffas och gå under. Alla människor får tillgång till frälsningen. Detta talar också Je-sus om i Joh. 10: 16 Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dessa skall Han också ta under Sin ledning, och det skall bli en hjord och en herde.

Under Jesu ledning, kan vi bli bättre kristna, bara vi kämpar än lite mer. 

Framåt, uppåt, Kristi kämpe

Lyft i höjden ditt banér! Håll din klinga skarp till striden, Låt ej skölden falla ner!

Från den stora, vita tronen Herren själv dig manar så:

”Fatta korset, kämpa troget!

Här skall du din krona få.”

Framåt, uppåt, allt att våga

För den Vän, som dog för dig!

Trotsa fiender och faror, Tapper i det helga krig!

Se, från härlighetens höjder

Frälsta skaror blicka ner,

Ropande: ”Låt ingen taga

Kronan, som emot dig ler!”

Framåt, tills som de du vunnit Och fullbordat väl ditt lopp!

Styrke dig i mörka stunder Evighetens ljusa hopp!

Framåt, uppåt, tills du vapnen

Lägger ner på fridens strand

Och dig livets krona räckes

Utav Jesu egen hand!

(F.J. Crosby)

AMEN 

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med

Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Meddelanden:

Kollekten förra söndagen till Kanneljärvi inbragte Kr., vilket här-med tacksamt erkännes. Kollekten idag tillfaller vår koinonias kassa. På onsdag är det mässa här i kyrkan kl. 1830, då vi firar S:t Matteus. Den mässan leds av undertecknad liksom även högmässan nästa söndag.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i

Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen

Trosbekännelsen 

Psalmer: 60:- En Fader oss förenar, En herde och en fårahjord, Ett dop, som alla renar

286:- Kom, Helige Ande, från höjden, kom ned, Ty världen är andelös vorden

57:- Sin enda grund har kyrkan I Kristus, Frälsaren, Hon är Hans egen byggnad, Den nya skapelsen.

61: 1 – 2 Lågorna är många, ljuset är ett, Ljuset Jesus Kristus

61: 3 – 5 Gåvorna är många, Anden är en, Finns i Jesus Kristus

240:- Uti Din nåd, o Fader blid, Från nu och intill evig tid Jag lämnar mig och vad jag har 58:- Hjärtan, enigt sammanslutna, Sök i Herrens hjärta ro.

8:e efter Tref.

Psalm 576

Psalm 565

Högmässa 8:de sönd. ef. Trefaldighet den 6:te augusti 2017 S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Skriftermål

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Denna söndag hade tidigare en text från Jak. 1: 22 Bli ordets görare,

inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Tidigare: Eljest bedragen i eder själva.

Idag, när vi betraktar den smala vägen, helgelsens väg, är det nyttigt att stanna

upp inför dessa ord i skriftermålet och bekänna sina försyndelser mot denna uppmaning. Den, som lyssnar till Guds Ord får inte mena sig vara på den säkra sidan. Det vill mer till för att bli frälst än bara var Ordets hörare. Du har väl inte låtit dig luras av Själafienden till att tro, att allt är bra, bara Du går i kyrkan och gör så gott du kan?

Fil. 2 12 ff Därför, mina kära, ni som alltid har varit lydiga: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er, utan ännu mer nu när jag är långt borta. Ty det är Gud, som verkar i er, så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte. Gör allting utan knot och utan förbehåll, så att ni blir oförvitliga och rena, Guds fläckfria barn mitt i ett ont och fördärvat släkte, där ni lyser som stjärnor på himlen.

Guds fläckfria barn, som i vilja och gärning förverkligar Hans syften – ja, detta är kravet. Vi skall arbeta på vår förbättring, att vinna själar för Gud, att göra goda gärningar, därför att Gud vill det och vår nästa behöver det.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock

när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd

och skuld så sägande:

Sida 2 av 6 f Hans-Åkes postilla, 8 e T -17

Predikan

In nomine…

I denna predikan skall vi stanna inför begreppet väg. Hos profeten Jesaja 35:8 läser vi: Där skall gå en banad väg, den skall kallas den heliga vägen.

Ingen oren får beträda den. Profeten beskriver i profetian, hur det skall bli:

Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas, och som en äng med liljor skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig. Libanons glans skall skänkas den, Karmels och Sharons härlighet, och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. … Då skall De blinDas ögon öppnas och De Dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i öDemarken. … Där finns inga lejon, Där kommer inga rovdjur. Men de återlösta vandrar där, de, som Herren friköpt, vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje. Fröjd och glädje följer dem, sorg och suckan flyr.

Är detta en profetia om den kommande Messias´ rike? Är det en profetia, som skall gå i uppfyllelse genom Kristi kyrka? Var ser vi något av dess fullbordan? Var är den heliga vägen, där ingen oren får gå? Var är med ett ord: Paradiset, som skulle komma åter med helighet, oskuld och salighet? Har profeten misstagit sig? Nej förvisso icke! Men det var bara början, när Herren Jesus dog på korset. Han hade dött för världens synder, men världen var trots det ej vunnen för Hans rike. Emellertid var livets frö utsått, men dess blomma hade inte slagit ut. Mänskligheten skulle bli lik Honom. Vi ber fortfarande: tillkomme Ditt rike! I Kyrkan verkar Herren genom släktleden hän mot fullkomningen. Här finns mycken synd och olydnad, och vi behöver lära oss om detta att vandra på den smala vägen. Det är inte lätt. Jesus har förklarat lagen. Hur? Månne Han gjort dess fordringar milda och lätta? Nej, Han talar om en rättfärdighet, som kräver allt, Han talar om kärlek utan gräns, Han sade: Var fullkomliga!

Jesus talar i dagens text om den trånga porten och den smala vägen. Här kommer vi in på mystiken. Jesus säger, att det är få, som finner den. Svårigheten är alltså inte att försöka klämma sig igenom porten. Svårigheten är att finna den. Människorna skockar sig kring Jesus, ser Hans underverk och hör Hans ord, men de fattar ingenting. De

fattar inte, att de är nära Guds rike. Fattar vi det? Tar vi verkligen till oss Jesu ord? Förstår vi: Jag är vägen, sanningen och livet [Jh 14:16]? Orden som också kan

Sida 3 av 6 f Hans-Åkes postilla, 8 e T -17

översättas: Jag är vägen till det sanna livet eller Jag är den sanna vägen till livet. Vägen till det eviga livet går genom Jesus och med Jesus. Avgörelsen är att upptäcka det ohållbara i den egna situationen och lyssna till Jesu frälsningserbjudande. Det är att finna den trånga porten, vilket betyder, att man erkänner sitt tidigare liv vara meningslöst. Det är därför, som det är så svårt. Vi kan inte finna vägen utan den Helige Andes hjälp; men vi måste vilja ha Hans hjälp

Jag antar, att de flesta av er har hört talas om boken: De apostoliska fäderna, som innehåller skrifter från de två första århundradena. Jag har nämnt om den förut. Där finns en bok med namnet Didaché – De tolv apostlarnas lära, med underrubriken: Herrens lära till hedningarna genom de tolv apostlarna. Den är skriven något före år 100, en del menar redan på 70-talet e. Kr. Denna säger redan i första kapitlet, att det finns två vägar: den ena är livets och den andra är dödens, men det är en stor skillnad mellan de båda. Livets väg innefattar det dubbla kärleksbudet och den gyllene regeln. Så fortsättes med bibelord om bön för förföljarna, kärlek mot dem, som hatar dig, ge åt den, som ber.

Efter detta kommer i andra kapitlet från de tio budorden med tillägg: Du skall icke öva trolldom, du skall icke blanda gift, du skall inte vara långsint. Andra förmaningar:

Mitt barn, d en som talar Guds ord till dig, skall du komma ihåg natt och dag och ära

honom som Herren

. …

Du skall icke övergiva Herrens bud utan bevara, vad du mottagit

utan att lägga till eller draga ifrån.

En uppmaning som bland andra Svenska kyrkan

skulle ta till sig. Vidare: I församlingen skall du bekänna dina synder, och du skall icke gå till bön med ett dåligt samvete.

Kapitel fyra talar då om Dödens väg: Först av allt är den ond och full av förbannelse. Så tar man upp dödssynderna, vissa brott mot Tio Guds bud, vidare:

svek,

skamligt tal, övermod och skryt. Där går de godas förföljare

, de som älska fåfänglighet, de hämndlystna, de som inte förbarmar sig över den, som behöver hjälp, de som inte känner Den, som har skapat dem.

Slutkapitlet, det sextonde, kommer med förmaningar till den, som vandrar på Livets väg. Vi känner igen det från Skriften: Vaken över edra liv. Låten icke edra lampor utsläckas och edra länder lösas, utan varen redo, ty I veten icke den stund, då vår Herre kommer. Kommen ofta tillsammans för att forska efter det, som rör edra själar; ty hela eder tros tid hjälper eder till intet, om I icke stån fullkomnade i den yttersta tiden. Ty i de yttersta tiderna skola de falska profeterna och fördärvarna ökas, och fåren skola förvandlas till ulvar och kärleken till hat.

Så har vi här fått en tvåtusenårig syn på den smala vägen, helgelsens väg. Vi har på nytt påmints om vad som gäller den kristnes liv.

John Bunyan har i boken Kristens resa och sedan i efterföljaren Kristinnas resa beskrivit den kristnes farofyllda väg till himmelen. Intressant är att läsa om medvandrarna, som ju också är en del av oss själva: Evangelist följer honom och hjälper honom, när han förvillats av t.ex. Världsligt vis. Kristen kommer från staden Fördärv och får vidare hjälp av God vilje och Uttolkaren. Beskrivningen av människan hjärta är lysande. Kristen visas till ett rum, som ser ut att aldrig varit sopat. Så kommer en tjänare och börjar sopa. Resultatet blir

Sida 4 av 6 f Hans-Åkes postilla, 8 e T -17

att dammet virvlar omkring, så att Kristen nästan kvävs. Inte försvinner dammet heller. Så kommer en ung kvinna med vatten och stänker ned rummet och det kan lätt rengöras.

Uttolkaren förklarar: Mannen som sopade är Lagen, och han kan icke göra hjärtat rent. Kvinnan är Evangelium, som sopar rent med kraft.

Så talas det om Hugsvalaren, berget Svårighet, Misströstan, Misströstans träsk. Fåfänglighetens stad, Munkristen, Hoppfull och Okunnig. Detta är vad en kristen möter i sig själv eller i sin omgivning, som påverkar henne. Alltså måste vi vara vaksamma, när vi vandrar på den smala vägen. Att porten är trång och vägen smal beror alltså på att det är så mycket och så många, som vill hindra oss att vandra på den vägen.

Vi skall även påminna oss, att Gud kan dölja Sig för oss under vår vandring, antingen som en prövning eller ett straff. Vi läser i de GT-liga texterna: Mika 3: 5 ff. Så

säger Herren om profeterna, som leder mitt folk vilse: bara de får något att tugga men förklarar krig mot alla, som inte stoppar något i gapet på dem. Därför: Natt över er – och inga syner! Mörker – och inga spådomar. Ords. 7:1 Ta vara på Mina ord! Hos Jeremia talas om

bättring och rättvisa. Då skall Herren vara nådig. Om ni bättrar er och ert

väsenDe, … Då vill jag för evärDliga tider låta er bo på denna

plats… Låt oss också besinna detta idag, att Herren vill ha bot och bättring. Då lovar han oss ljuvlighet och frid.

Så lär vi oss idag, att vi har en väg att vandra: Den smala vägen. I Skriften talas redan i GT om de två vägarna: Ps. 1: 1 Lycklig den, som inte följer de gudlösa, inte går synDares väg… 6 Herren är med på de rättfärdigas väg, men

de gudlösas väg leder till intet. Om felaktig vandring talas i Jes. 53:6 Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, Vi har en bön i Ps. 86:11 Visa mig, Herre, Din väg, så att jag kan vandra i Din sanning. Lär mig att helhjärtat vörda Ditt namn.

Andlig klarsyn, som är dagens överskrift måste innebära, att vi ständigt skall studera den Heliga Skrift, så att vi kan ta emot Anden, som visar oss på att vi har söners rätt att ropa: Abba! Fader! Vi får så visshet om att vi är Guds barn.

En sångare sjunger:

På bröllop jag bjudits av utridens Gud

I himmelens sköna palats I dräkt o, så vit med blodtvagen svit Jag skyndar att taga min plats.

Min synd den var mycken, men allt Han förlät I blodet vars kraft jag nu känt.

Han viskade ömt: Jag aldrig dig glömt.

Se, gyllene porten på glänt.

Sida 5 av 6 f Hans-Åkes postilla, 8 e T -17

Det kommer från jorden en skara så stor, En skara som solen har bränt.

Snart helas vart sår, snart torkas var tår.

Håll gyllene porten på glänt.

O, tänk vilket jubel, o, tänk vilken sång Den brusar likt svallande flod.

Ty slut är all nöd ej mer någon död

För den, som Han köpt med Sitt blod

Ur stora bedrövelsen komma de då En skara, som världen ej känt.

O, tanke så skön till dess blir min bön:

Håll gyllene porten på glänt.

Kör: Håll gyllene porten på glänt,

Att den, som Dig älskat och känt, Må lyckligt nå fram o, dyra Guds Lamm, Håll gyllene porten på glänt.

Amen.

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till vår koinonia inbragte Kr, vilket härmed tacksamt erkännes. Kollekten idag tillfaller Open doors´ arbete bland förföljda kristna. På tisdag bibelstudium hos f Andreas kl. 1830. På onsdag firas mässa som på S:t Lars dag här i kyrkan kl. 1830, ledd av undertecknad. Nästa söndag predikar +Göran, då det också blir konfirmation. Som postludium spelas

Sida 6 av 6 f Hans-Åkes postilla, 8 e T -17

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen.

Psalmer

576:- Hjälp mig, Jesu, troget vandra På den väg Du anbefallt

656:- Visa mig, Herre, Din väg

565:- Gå varsamt, min kristen, ge akt på din gång

617: 1 Vi är ett folk på vandring, När vägen blir tröttsam och lång, Vi söker en äng och en källa 617:2 – 3 Vi är ett folk på vandring. I oro bekymmer och nöd… vi samlas kring vin och bröd.

303:- Det finns en väg till himmelen, En väg till Guds Jerusalem, Den vägen är den helga tron

På Jesus Krist, Guds egen Son.

Det finns en väg till Herrens bön, Som Jesus själv den strålar skön, Vad ingen sett, vad ingen hört, Det har Han in i tiden fört.

Och vill du själv den vägen gå, Så är Hans ord att lita på, men tvivla ej, allenast tro – Det går en bro från tro till ro.

Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den börjar här, den börjar nu,

Johannes döparens d.

Psalm 199

Psalm 201

Högmässa den Helige Johannes Döparens dag den 24 juni 2017

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

SKRIFTERMÅL

In nomine …

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi firar idag den helige Johannes Döparen. Först påminner vi oss, vad namnen betyder. Sakarias betyder Gud minns och Johannes: Gud är nådig. Vi säger vidare: Herren besöker Sitt folk. Då kommer Han med salighetens kunskap till syndernas förlåtelse. Detta är det viktigaste budskapet till Guds folk. Så fick S:t Johannes komma med budskap om bot, bättring och Guds förlåtelse. Sakarias får en uppenbarelse genom ängeln Gabriel, som förkunnar, att han skall få en son, som skall bli nasir. Han skall få många att åter vända sig till Herren, så att Herren får ett folk, som är berett. Om Johannes´ uppväxt och ungdomstid berättas inget annat än, att han växte sig starkare i anden, och att han vistades i öknen under asketiska förhållanden. Om den helige Johannes Döparens vidare öden är vi förtrogna. Vad som är nyttigt också för oss, är hans omvändelsepredikan. Men först för vår tro, att Guds frälsningsplan går mot sin uppfyllelse. Vi läser i Joh.1:6 ff. Det kom en man, som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset. Bättring och omvändelse gäller även för en kristen. Bättring och omvändelse varje dag. Johannes´ förkunnelse skapade väckelse och förberedde marken för Jesu verksamhet i enlighet med profetian. När Herren besöker Sitt folk, frälsar Han det ur Ovännens hand. Det skedde vid Johannes Döparens förkunnelse. Människor vände om från sin olycksaliga vandring. Man ville tillhöra det sanna gudsfolket och ta avstånd från Ovännen – Djävulen. Jesu ankomst blir nu förberedd och kan bära frukt i fråga om efterföljare till Mästaren. Därefter sker det slutliga frälsningsundret. Vägen bort från Själafienden är öppen. Herren har även under senare tider kommit till Sitt folk genom stora gestalter exempelvis en S:ta Birgitta, en Luther, en Söderblom, en Johannes den 23:e. Mellan dessa stora Sida 2 av 5 f Hans-Åkes postilla, Döparens dag -17

gestalter överger Han icke Sitt folk. I alla tider har det funnits och finns människor och förkunnare i alla länder, som höjer sig lite över de övriga. Så kan Herren i varje tid, i varje folk få fram Sitt sanna budskap, budskapet om Sin kärlek och den enda frälsningsvägen genom Herren Jesus.

Låt oss idag särskilt bekänna, att vi inte alltid tar emot Herren, när Han besöker sitt folk, att vi inte alltid förlitar oss på Guds löften,

att vi inte alltid lever i daglig omvändelse och bättring,

att vi inte alltid prövar förkunnares tal mot den Heliga Skrift.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

PREDIKAN (Text: Luk. 1: 67-80)

In nomine …

Vi läser hos Jes. 49: 1 – 2: Hör på mig, ni fjärran länder, lyssna, ni avlägsna folk! Herren kallade mig redan i moderlivet, Han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under Sin skyddande hand, Han gjorde mig till en vass pil, som Han förvarade i Sitt koger. Stycket står under rubriken: Herrens tjänares uppgift.

Sakarias´ lovsång, dagens evangelium, sammanfattar egentligen hela frälsningshistorien. Första delen uttrycken en tacksamhet mot Gud för den frälsning, som Han skänker Sitt folk. Andra delen är en profetia om Johannes´ kallelsegärning. Sakarias tänker bakåt, men samtidigt ser han in i framtiden. Frälsningen har nu kommit, och den messianska tiden är inne. +Gärtner påpekar den tempusform, som finns här i grekiskan. Johannes döparens födelse är början på den messianska epoken. Fienderna, som Sakarias talar om befrielse från, är den messianska tidens fiender. Det sanna Israel blir nu befriat genom den Mäktige, som utgår ur Davids hus, v. 69: Han reser för oss frälsningens horn i Sin tjänare Davids släkt. Hornet är i GT en symbol för makt och styrka; kan också syfta på altarets horn, 2 Mos. 27: 2 I vart och ett av dess fyra hörn skall du göra ett horn, som skall vara i ett stycke med altaret. Dit kunde man söka sin tillflykt och få asyl, 1 Kon. 1: 49 Adonias gäster blev skräckslagna och skingrades åt alla håll. Och av fruktan för Salomo skyndade Adonia bort till altaret och grep tag i hornen. Detta räddade honom. Sida 3 av 5 f Hans-Åkes postilla, Döparens dag -17

Denna frälsning har profeterna förkunnat. Nu börjar löftena uppfyllas. Guds ed till Abraham 1 Mos. 22: 16ff. ”Jag svär vid Mig Själv, säger Herren, att, eftersom du gjorde detta och inte vägrade Mig din ende son, skall Jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och dina ättlingar skall inta fiendens städer. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse, som dina ättlingar har fått. Detta skall ske, därför att du lydde Mig.” Sakarias profeterar till sist om Johannes´ uppgift som vägröjare. Hans bättringsdop var en förberedelse till Messias´ framträdande. Johannes skulle vara en vägröjare i människors samveten, ty syndernas bekännande är alltid vägröjande.

Man kan vidare betrakta lite grann, vad man tidigare ofta predikade om i midsommartid. Det kan säkert vara nyttigt. Vi talar och predikar mest om andra och tredje trosartiklarna: Jesus och den Helige Ande. Vi får inte glömma första artikeln: Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens Skapare. Det ger oss en glädje men också ett viktigt uppdrag, att vårda skapelsen. Tittar man i gamla skrifter, så ser man, att sommarens härlighet är ett vanligt tema. Vi läser hos profeten Hesekiel: 3: 22 f. Där rörde Herrens hand vid mig. Han sade: ”Gå ner i dalen. Jag vill tala med dig där.” Jag begav mig ner i dalen, och där stod Herrens härlighet. Han fick icke se Gud. Ingen kan se Gud och leva. Han såg i markerna Herrens härlighet. Inte ens Mose, som Gud talade med så, som man talar till en vän, fick se Herren. Vi ser Gud på ryggen. Vi kan i naturen icke få veta något om Hans kärleksfulla förlåtande nåd. Därtill behövs upplysning. Den får vi genom Herrens sändebud i alla tider, med den Helige Andes hjälp. Vilka är då Herrens sändebud? Ja, naturligtvis alla de, som talar från Bibelns blad. Men varje kristen är ett Herrens sändebud. Något att begrunda åter och åter.

Vi skådar Herrens härlighet i naturen och jublar. Efter mörkret och vintern en ljus och härligt varm tid. Det, som var dött, får nytt liv. Det efter vinter kommer vår, också i Andens rike. Men visst kommer en isande vind också genom sommaren, när vi betänker alltings förgänglighet. Blomstren skall snart dö igen. Så är livet: födas – leva – dö. Detta talas också om i gamla postillor. En J. A. Olin säger i en predikan från 1800-t.:s mitt: Varom påminna oss alla Guds under? 1. Om liv och odödlighet. 2 Om död och förgängelse. 3. Om dom och rannsakan. Det är här, som vishet och sändebud kommer in. Annars skulle vi förtvivla. Ps. 92:21: Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga Ditt namn, Du den Högste, att var morgon förkunna Din nåd och var natt Din trofasthet. 1917-års översättning: Det är gott att tacka HERREN och att lovsjunga Ditt namn, Du den Högste, att om morgonen förkunna Din nåd, och när natten har kommit Din trofasthet. Karl XII:s Bibel: Det är en kostelig ting att tacka Herranom och lofsjunga Dina namn, Du Sida 4 av 5 f Hans-Åkes postilla, Döparens dag -17

Allrahögste; om morgonen förkunna Dina nåde, och om aftonen Dina sanning. Wallin talar om Herrans nåd om morgonen, Hans sanning i aftonstunden! Även i livets morgonstund blir det lovsång, när man gläder sig över att ett barn är fött till världen. Så gläder sig också den unga människan över att hon är född. Det är först i andra tider, som hon, nedtryckt av världens omsorger och bedragen på förhoppningar, som hon klagar, att människan är född till olycka, såsom fåglarna till att flyga. Under barndomen och den ofördärvade ungdomen, delar hon inte de övriga åldrarnas missnöjen, hon känner inte av deras oro och deras förseelser. Den unga står som skapelsens krona, jublar och tror sig veta bäst. Här har Bibeln varningar, att icke förstöra de små, ty deras änglar, skyddsänglarna, står alltid inför Guds ansikte. Trots detta får alla människor sina törnar, av oförståndiga människor, av de elaka, på grund av egna misstag eller genom Djävulens försåt och list. Hon blir inte längre så självgod och kaxig. Hon lär sig vandra på helgelsens väg för att bli en bättre kristen, hon tar till sig de erfarenheter, som kristna tidigare funnit. Så går hon mot ett allt rikare kristet liv. Mot aftonen, livets afton, har hon funnit mer och mer av Guds sanningar, Sanningar med stort S, det som så många idag tyvärr förnekar, detta att det skulle finnas eviga sanningar.

Jes. 46: 3f. Hör på Mig, … ni …som Jag lyft ända sedan ni föddes, burit från er första stund. Ännu när ni blir gamla, är Jag densamme, ännu när ni grånat, skall Jag bära på er. Jag har skapat er, Jag skall lyfta, bära och rädda er. Detta är den sanning, som Bibeln och livet lär oss. Gud är den evigt samme. Han tar alltid hand om oss. Detta budskap är vi kallade att föra vidare. De första orden från Jesaja, som vi hörde i början av predikan, syftar naturligtvis i första hand på Herrens lidande tjänare: Messias. Herren kallade Mig redan i moderlivet, Han nämnde Mig vid namn redan i Min mors sköte. Han gjorde Min tunga till ett skarpt svärd och gömde Mig under Sin skyddande hand, Han gjorde Mig till en vass pil, som Han förvarade i Sitt koger. Med bibelordets rika innebörd måste det naturligtvis syfta även på andra Herrens tjänare – profeterna och S:t Johannes Döparen, som vi firar idag. Men inte nog med det: varje kristen kan i sitt vittnande, med Den Helige Andes hjälp, söka tröst och styrka i dessa ord!

Amen. Sida 5 av 5 f Hans-Åkes postilla, Döparens dag -17

Bön efter predikan:

Allsmäktige Fader, himmelens och jordens Herre, Du som låter Din sol, Din glädjes och Din godhets återsken, gå upp över världen och mättar allt levande med Din nåd, Du som ock, i Din förbarmande kärlek, låtit det Sanna Ljuset av höjden uppgå, genom vår Frälsare, Jesus Kristus. Vi bedja Dig: Vidga idag våra hjärtan att tacka och prisa Dig för alla Dina verk och att av hjärtat fröjdas över Dina gåvor. Men när glädjen försvinner och prövningens tid kommer, hjälp oss då att ha vår tros fäste i Kristus, att vi omsider med Honom får del i det livet, som aldrig förgår. Amen.

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till vår koinonia uppgick till Kr., vilket härmed tacksamt erkännes. Kollekten idag tillfaller Östanbäcks kloster. I morgon 2:ra s. ef. Tref. predikar biskop Göran kl. 1100. Onsdagen firas som Petri och Pauli dag med mässa kl. 1830. Nästa lördag, 1 juli, firas Marie besökelse med mässa kl. 1100. Gudstjänsten kan bli något försenad, om kyrkan blir uthyrd till kl. 10.30. Jag har ännu ej fått besked. Nästa söndag högmässa som vanligt. Dessa tre gudstjänster leds av undertecknad. Som postludium spelas

Välönskan över församlingen

Gud give Er nåd att efterfölja Hans heliga i tro, hopp och kärlek! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 199: 1 – 3 Den blomstertid nu kommer Med lust och fägring stor,

666:- Guds tjänare skall se Hans ansikte, och Hans namn skall stå tecknat på deras pannor.

201:- En vänlig grönskas rika dräkt Har smyckat dal och ängar.

387: 1 – 3 Jesus Kristus är vår hälsa. Han oss alla ville frälsa. Med Sin plåga och Sin död

387: 4 – 7 ”Kom till Mig, Mitt barn”, Han säger. ”Jag vill ge dig allt Jag äger. Läkedom och liv du får

20:- Helige Fader, kom och var oss nära, Låt oss förnimma kraften av Din lära …

Jesu, var när oss, Du som dog för alla. Giv oss Din frälsning, Hör vi Dig åkalla …

Helige Ande, som i sanning leder, himmelska duva, Sänk idag Dig neder …

517:- Världen, som nu föds på nytt, Pånyttföder glädjen. Här på jorden vandrar nu

Den uppståndne Herren. Sida 6 av 5 f Hans-Åkes postilla, Döparens dag -17

Psalm 517

3:e efter Tref.

Högmässa 3:je sönd. ef. Tref. den 2 juli 2017

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Skriftermål

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Skriftermålet är en stund, då vi skall rannsaka vårt hjärta, tänka på våra fel och brister samt på vår bättring. Detta inför vårt möte med den Helige i gudstjänsten. Gamle kyrkoherde Grafström i S:ta Klara har skrivit en inledning till denna dag med rubriken Det hopp, som gives den fallne, att vad Herren lovat, det håller Han visserligen (= säkert, fast och visst ).

Vad skall vi då särskilt bekänna idag? Vi vet ju, att Gud vill ha hjärtats ånger, munnens bekännelse och gottgörelse som en rätt syndabekännelse. Först kan vi alltså bekänna, att vi ofta säger om synden: Ja, det kan väl inte vara så farligt. Jag är ju inte sämre än andra.

Vidare kan vi bekänna, att vi är lite senfärdiga med gottgörelsen, detta att ställa till rätta, det vi handlat fel. Det är så lätt att glömma bort, att be den om förlåtelse, som vi förorättat eller på annat sätt gjort illa.

En annan synd att bekänna: att vi så lite, särskilt i nödens tider, förlitar oss på Herrens ord. Men, ack så mänskligt. Det hör till vår mänskliga natur, tror jag. David sjunger i den33:dje psalmen: 4 Herrens ord är att lita på, Han handlar alltid trofast.

Konung David upptäckte ibland, att hans makt inte räckte till. Han kände, det han verkligen var en svag dödlig, en arm syndare ett hjälplöst stoft. I sin förtvivlan ropar han då i 27:de psalmen: Stöt inte bort mig, överge mig inte min Gud, Du som räddar mig.

Wallin skriver, att många kristna, ja kanske alla, har upplevt detta, att så bedja, men ändå för gäves. Vi har alla varit i situationer, där vi inte vetat något levandes råd, modet sjunker, kraften förminskas och hoppet dör. Då säger någon: Vänd dig till Gud! Lätt sagt, men svårt att lyfta sig från djupet uppåt på en gång. Det förutsätter lugn och fattning, något som man i den stunden saknar. Visst han man försökt, men upplevt det som om Gud icke svarar. Emellertid om så vore, att Gud icke lyssnar eller svarar, ja, då vore vi verkligen förlorade. Men vi skall icke sticka under stol med att det kan kännas så. Därför skall vi bekänna vår bristande tillförsikt och be Gud om hjälp att få en stark tro.

  Herrens ord är att lita på, Han handlar alltid trofast.

Stöt inte bort mig, överge mig inte min Gud, du som räddar mig.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Vi har lämnat den festrika delen av vårt kyrkoår, som tar upp de stora frälsningshistoriska händelserna. Nu är vi inne i Trefaldighetstiden, som behandlar vårt liv som kristna. De tre första söndagarna efter Trefaldighet kan benämnas Kallelsens söndagar. Först kallelsen genom dopet, sedan kallelsen till Guds rike och sedan vilka som kallas.

Gud söker oss allra först i dopet. Vi är alla Adams avfallna barn genom arvsynden. Vi är alla födda i synd, då vi genom våra fäder blivit delaktiga just av arvsynden. Det betyder, att vi föds utan fruktan för Gud, utan tillit till Gud och med ond begärelse. Den synden tas bort i dopet. Dopet är det kristna livets grund. Dopet har en oerhörd kraft och betydelse. Det kristna dopet äger ett verkligt frälsningsmoment, verkat genom den Helige Ande. Det är en ny födelse, som sätter den döpte i en helt ny situation. Hon ikläder sig en ny människa och inlemmas i Kristi kropp, Kyrkan. För den döpte öppnar sig möjligheten att få tillhöra den nya mänskligheten, som äger livets förtecken, och att få lämna den adamitiska, vars förtecken är döden.

Kom! Här är ännu rum. Så kallar Herren. J. O. Wallin säger härom: O J alle, som så arbeten och ären betungade! Hvi hören J ej eder Frälsares rop? Hvi kommen J ej till delaktighet af Hans kärleks härliga, upplåtna gåfvor? En stor nattvard hafver Han tillredt, och bjudit många, bjudit eder. Både i naturens och nådens rike har Han åt eder förvaradt hvad J behöfven både för detta lifvet och det tillkommande. Och ingen kan så vederqvicka, ingen kan så gifva ro. Han har kallat, och Han kallar, och förskjuter ingen, som till Honom kommer, medan tid är. Nu är den behaglige tiden; derföre, christne, må af eder i dag med glädje höras och hörsammas den evigt Mildes utgångna kallelse: Kommer! Här är ännu rum.

Texten idag handlar om hur Jesus kallade lärjungar då. Kallelsen är typisk för den messianska tiden. Det finns inte tid att fundera. Det gäller att följa kallelsen genast. Så gör Matteus. Det berättas sedan om honom, att han varit verksam i den arameisktalande urkyrkan. Han ligger på ett eller annat sätt bakom Matteusevangeliet.

Vi vet, att messiasförväntningarna var stora vid den här tiden. Det kunde alltså ske, att människoöden tog en blixtsnabb ändring vid ett ord eller i en speciell situation. I Jesu närhet, kunde stunden bli något, som genast ledde till något nytt. De, som tvekade, förstod inte stundens allvar. Vi minns texten i Luk. 9: 59 Till en annan sade Han: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” 60 Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” 61 En annan man sade: ”Jag skall följa Dig, Herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.” 62 Jesus svarade: ”Den, som ser sig om, när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.”

Berättelsen om den efterföljande måltiden får texten att passa på den söndag, som handlar om vilka, som kallas till Guds rike. Att Jesus deltog i måltid hos Sin nyvunne vän, det är inget märkvärdigt. Det var bara ett tecken på den ingångna gemenskapen. Men vid måltiden deltog andra tullindrivare och syndare. Detta irriterade, ty genom att vara med orena, blev man själv oren. Här ser vi den djupa klyftan mellan Jesus och de lagfromma. Han har ett annat renhets- och helighetsbegrepp än de. Det judiska helighetsbegreppet var, vad som kallas, negativt opersonligt. Det gäller att undvika all orenhet, rituell och moralisk, att strängt isolera sig i sin renhet. Jesus, full av Gudsrikets nåd, barmhärtighet och liv, helgar och renar Sin omgivning. Hans helighet är positiv. Han uppsöker dem, som behöver helgelse och rening. Det är en positiv helighet, och det positiva, som skiljer Jesus från lagiskheten, är kärleken; barmhärtighet, som är personligt, inte offer, som är opersonligt. Kärleken söker den sjuke och förlorade, inte den friske och självhulpne. Jag fann detta härliga gamla ord självhulpne – av ordet hjälpa – i en av kommentarerna till texten. Jag har kommit för att kalla syndare. Sjuka behöver läkare inte friska.

Jesu uppgift är att kalla med Guds egen frälsande kärleks makt och myndighet. Jesus har kärlekens obegränsade fullmakt. Därför upptar Han publikaner och syndare i Sin gemenskap genom att äta tillsammans med dem.

Här kan vi fundera på hur fel det tycks vara, att helt isolera sig från syndare och den syndiga världen, som vissa samfund gör. Det är tydligt, att våra liv skall vara vittnesbörd om tro och kristet liv. Hur skulle det gå, om alla kristna drog sig undan från världen?

Hur skall då den kristne leva i sin kallelse? Vi läser i Hos. 6: 6 Ty Jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Detta ord anser tydligen Matteus vara ett Jesu favoritord. Vi läser exempelvis i Matt. 12: 7 Om ni förstod vad som menas med Barmhärtighet vill jag se och inte offer, så skulle ni inte döma oskyldiga.

Publikaner och syndare, tullindrivare och syndare är ett slags fasta begrepp i NT. Publikanerna, tullindrivarna uppträder alltid i dåligt sällskap som hedningar och skökor. De arbetade för romarna. De sågs som fritänkare, bohemer, frossare, levande i utsvävningar. Det var folk med gott om pengar i det fattiga Palestina. När vi hör talas om ”syndare”, får vi inte tro, att alla dessa var rena slumtyper som drinkare, tjuvar, skojare. Det var människor, som satte sig över Mose lag och levde efter sitt eget huvud och sin egen drift i publikanstil. I dessa kretsa fanns än mer av det, som Jesus kallar sjukdom. Deras livsstil var en sjukdom, men därunder fanns en annan sjukdom, en som finns rikligen även i våra dagar, innefattande hjärtats ångest bakom den glättade masken, ett kämpande liv, som inte fanns hos de rättfärdiga.

En av dagens texter är den om den förlorade sonen eller som man ibland säger de förlorade sönerna. Båda hade ju uppträtt fel. Och kanske vi i det sammanhanget skall påminna oss, att man inte kan gradera synden. Det är egentligen lika stor synd att stjäla en silverskål som att döda en människa. Båda gärningarna är brott mot Guds Heliga Lag, ett brott som måste straffas. För alla dessa brott gick Jesus i döden. Det är bara den borgerliga lagen, som av naturliga skäl måste gradera brotten. Vi måste nu alla lära oss att älska Honom, som först har älskat oss. Hur många förlorade söner och döttrar finns det inte omkring oss. Även vi, som kallar oss kristna och vill leva kristet i anda och sanning, har vi förstått till fullo, hurudan Guds kärlek är? Hur annorlunda skulle inte mycket blivit, om vi helt och odelat läte denna kärlek genomströmma oss? Men nu, även om vi såsom den äldre sonen tjänat vår Fader i många år, så finns och fanns hos oss samma hårdhet, ofördragsamhet och missunnsamhet. Så hjälp oss nu, käre Himmelske Fader! Lär oss finna Dig och likna Dig! Lär oss, att i tro och kärlek förenade med Herren Jesus ledas fram genom tiden till Fadershemmet i Himmelen. Vi får förtrösta på Herrens Ord, vi hörde tidigare: Herrens ord är att lita på.

Ur dagens text kan vi så dra många viktiga lärdomar:

Gud kallar oss alla till Sitt rike genom Sin Kyrka och församling. Vi kan falla ur dopnåden, men Han kallar oss ständigt på nytt. Genom Anden kan vi kallas till något och måste ta ett snabbt beslut liksom den Helige Matteus.

Barmhärtighet är viktigt. Vi är förpliktigade att sprida karlek i världen. Detta innefattar även barmhärtighetsgärningar. Gud kräver dem, och vår nästa behöver dem.

Måltidsgemenskapen har i många kulturer och i långliga tider varit nästan helig. Så bland judarna på Jesu tid. Vilka skall man ha måltidsgemenskap med? Jesus visar här vägen. Måltiden hemma, kyrkkaffet, bjudningen är viktiga tillställningar. De visar hän till den viktigaste måltiden av alla, den tillsammans med Herren Jesus. När man betänker, tillsammans med vilka Jesus åt, blir det lite svårt att förstå, hur tanken på rena nattvardsbord uppstod.

De sjuka behöver läkare. Vi måste hjälpa till att sprida budskapet. Vi måste även inse, att också vi är sjuka. Vi är inkrökta i oss själva, själviska, ställer oss själva i tillvarons mitt, eller vi är tyngda av sorg över våra synder, som ger oss oro, eller vi kan vara egenrättfärdiga – se så bra jag är!

Synd är synd och skall kallas vid sitt rätta namn. Inga undanflykter. Vad är då synd? En bra sammanfattning: Allt som skiljer oss från Gud. Det har gjorts syndakataloger genom tiderna. Brott mot Tio Guds bud är synd. Sedan är det inte så mycket mer – men allt kan bli till synd. Som jag brukade säga till konfirmanderna, att spela kort om lite pengar för att förhöja spänningen kan inte vara synd, men när man börjar spela bort alla sina pengar och lånar eller förskingrar för att kunna spela vidare, då blir det synd. Numer vet vi väl också att bakom kan ligga nedärvda orsaker, som leder till missbruk. Därför är det viktigt att se upp. Man brukar ju säga om synden, att först lockar den, och det verkar spännande och lustigt. Man kan hålla på och sluta, när man vill. Men sedan snärjs man in i syndens nät och fastnar.

Så säger vi till sist, att Jesus är Syndares Frälsare. Rom. 3: 23 Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Ja, detta är hela frälsningsbudskapet: Jesus är syndares Frälsare, då vi alla är syndare. Han kan frälsa oss alla, bara vi tar emot Honom. Amen.

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.  Amen.

Pålysningar:

Kollekten igår till Frälsningsarméns Skogsbo blev 70:-, vilket härmed tacksamt erkännes. Kollekten idag tillfaller vår vänförsamling i Kanneljärvi. Jag har också blivit ombedd att påminna om det faktum, att vi inte kan hantera gamla mynt i kollekten. Även nästa söndag predikar undertecknad.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen

Trosbekännelsen.

Psalmer: 321:-

659:-

241:2 – 5

258:4 – 5

258:6- 7

  71:-

346:8

S:t Filippi

Sida 1 av 3 f Hans-Åkes postilla 3/5-17

Mässa på S:t Filippi och S:t Jakobs dag den 3 maj 2017

S:t Sigfrids kyrka kl. 1830

Texter enligt gammal hävd: GT: Visheten 5: 1 – 5, Ep. Jak. 1: 1 – 8, Ev. Joh. 14: 1 – 14

S:t Filippus, död cirka 80, var en av Jesu tolv apostlar, född i Betsaida. Han kommer alltid som nummer fem i uppräkningarna. Därför anser många, att han hade hög rang bland apostlarna. Johannesevangeliet berättar, att han kallades av Jesus och närvarade, när Johannes döparen döpte Jesus, förde Natanael (Bar-tolomeus) till Jesus, och verkar ha kunnat tala grekiska. S:t Filippus träffade, åter-ger Johannesevangeliet, grekiska proselyter, som bad honom att visa dem Jesus, och själv bad han sedermera Jesus att få se Fadern. På grund av skildringarna i Jo-hannesevangeliet, har Filippus kommit att uppfattas som den apostel, som leder människor till Jesus. Det är till Filippus, som Jesus säger: ”Den, som har sett Mig, har sett Fadern”. Enligt traditionen skall Filippus ha predikat i Mindre Asien och li-dit martyrdöden i Hierapolis genom att bli korsfäst på ett liggande kors.

Alfei son S:t Jakob d.y. skall icke förväxlas med S:t Jakob d.ä. som hals-höggs år 44 och ligger begraven i Santiago di Compostella i Spanien. Jakob d.ä. ef-terträddes av Jakob d.y. som föreståndare för församlingen i Jerusalem. Han skall även ha missionerat i Egypten. Han stenades år 62 och därefter ihjälslagen med en klubba. Om honom sägs på ett ställe, att ”han hade valkar på sina knän liksom en kamel”.

Vi fortsätter med att först titta på texten från Vishetens bok Här ser vi ånyo dubbelheten i Bibelordet. Naturligtvis först skrivet om en person, som man missbedömt. Men visst är detta också en profetia om Herren Jesus. Vi tyckte, att hans liv var en galenskap och hans slut en nesa. Vidare syftar det naturligtvis på många kristna, som av den hedniska omgivningen setts underliga och löjeväck-ande, men: När de ser den rättfärdige, skall de gripas av fruktansvärd skräck och häpna … Martyrernas blod blev Kyrkans utsäde!

Episteln talar om, att vi måste bli starka i tron. Vi lär oss av misstagen, vi lär oss av kampen. Skatta er bara lyckliga, när ni utsätts för prövningar av olika slag. Ni vet ju, att om er tro består provet, ger den uthållighet. Vi kan notera, att 17 års översättning hade ordet frestelser i stället för prövningar. Frestelse och prövning är inte samma sak. Min grekiska har blivit usel genom åren, men jag har för mig att grundtextens ord kan ha bägge dessa betydelser. Jämför Fader vår och Vår Fader. Dessutom är det så, att frestelser kommer från Djävulen men pröv-ningar kan komma från Gud. Vi behöver en stark tro liksom apostlarnas. Det skall vi bedja om. Sida 2 av 3 f Hans-Åkes postilla 3/5-17

I evangeliet talar Jesus om bönen. Vad ni än ber om i Mitt namn, skall Jag göra. Denna bönesituation är något av det nya, som skapas genom Jesu bortgång till Fa-dern: Ännu har ni inte bett om något i Mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. En kommentar säger: Dessa ord är skrivna till församlingen, icke till den enskilde lärjungen såsom norm för hans böneliv. Givetvis blir den en-skilde kristnes bön en bön i Jesu namn, så till vida att den är en bön i det nya för-bundet, betingad av Jesu verk och bestämd av Jesu ande. Men löftet i Johan-nestexten är givet församlingen och Kyrkan. Där församlingen, som är Kristi verk, är samlad i Jesu namn, alltså i helig kultisk enhet och funktion, där har den obe-gränsad bönemöjlighet. Denna är skapad genom Jesu bortgång till Fadern; ty ge-nom den har Gud fått Sitt folk på jorden, som Han kan och vill ge all Sin nåds rike-dom utan gräns och mått.

När skall vi bedja?

Vi kan bedja när som helst. Böner vid välgång, en prägel av tacksä-gelse. Det är underligt, hur ofta vi glömmer att tacka Gud för allt vi får. Vi tar det för givet att vi skall ha hus och hem, hälsa och pengar. I dessa dagar kan vi tänka på alla dem som drabbas av krig och katastrofer. Må vi idag betänka, att Gud är alla goda gåvors givare, och att Han vill, att vi skall tacka Honom. Tacka Herren, ty Han är god.

Var skall vi bedja?

Det naturliga för den kristne är naturligtvis att bedja i Herrens hus. Här i templet får vi bedja i gemenskap med våra bröder och systrar i tron. Vi kan stärka varandra. Bönens kraft blir också större, om vi beder gemensamt. Men Jesus har även sagt, att vi skall gå in i vår kammare för att bedja. Bönen är hjärtats samtal med Gud, och då är vi inte bundna till någon plats.

Hur skall vi bedja?

Vi får inte låta bönen bli något märkvärdigt. Det är hjärtats samtal med Gud.

Varför skall vi bedja?

Vi har fått Jesu löfte, att Han skall höra våra böner. Vi läser hos Evange-listen S:t Lukas kap. 18: Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: ”I en stad fanns det en domare, som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till ho-nom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart, vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är, skall jag låta henne få ut, vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande’.” Och Herren Sida 3 av 3 f Hans-Åkes postilla 3/5-17

sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta Sina ut-valda få sin rätt, när de ropar till Honom dag och natt? Skulle Han låta dem vänta? Jag säger er: Han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden, när Han kommer?

Gör alla era önskningar kunniga inför Gud. Gud vill, att vi skall komma i bön till honom med allt. Det är tryggt för oss, att vi kan gå till honom med allt.

Ett, Jesu, än påminner jag:

Var Du min trogna följeslag

Och mig på vägen skydda.

I mörker var mitt klara ljus,

I fattigdom mitt rika hus,

I storm min lugna hydda.

Var min stav

Till min grav,

Spis och föda,

Ro i möda,

Allt i alla.

Sist min själ till himlen kalla.

Amen.