Kategoriarkiv: Kh Hans-Åke Holmström

6:e söndagen e. Tref.

Psalm 534

Psalm 670

Psalm 576

Högmässa 6:e söndagen efter Trefaldighet 8 juli 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

1:a årgången GT Jes. 50: 4 – 5, Ep. Rom. 12: 16 – 21, Ev. Matt. 5: 20 – 26

Liturgisk färg: Grön

Skriftermål

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Denna dag har som överskrift: Efterföljelse, tidigare Kärlekens lag. Därför blir vårt ingångs- och skriftermåls ord: Men vi vet, att lagen är något gott, om man brukar den rätt. 1 Tim. 1: 8. S:t Paulus uppmanar här Timoteus att tillrättavisa lärare, som ville vara lagkloka, men inte riktigt förstod, vad de förfäktade. Aposteln skriver en hel del om lagen i Rom. 7. Vi ser synden, när vi omvänds och betraktar lagen. Lagen är god, då den driver oss till Jesus. I detta brev har S:t Paulus att göra med andra laggärningar: omskärelse, matförbud och reningslagar. Men dessa har Jesus befriat oss ifrån. Lagen är god, då den brukas rätt. Det är ju nu så, att inget är så gott, att inte människor kan fördärva det. Det är lätt att skriva syndakataloger och lägga bördor på människor. Kristus har befriat oss från lagens krav. Jag skulle vilja gå så långt – rätta mig om jag har fel- att nästan ingenting, bortsett från buden, är synd. Men allt kan bli till synd. Jag sade till mina konfirmander, att spela kort om pengar är inte synd, det kan förhöja spänningen; men om man spelar bort de pengar, som man behöver till familj, hyra och annat, då är det synd. Att dansa är inte synd; men går man ut för att få en träff för natten, då är det synd. Exemplen kan göras många.

Jesus har gett oss en ny lag: att älska våra medmänniskor. Ja, även den kan missbrukas för att framhäva hur from jag är. Därföre måste vi överlämna oss helt i Jesu frälsarehänder och ge Honom vårt hjärta. Annars kan vi inte följa Honom efter och leva efter Kärlekens lag. Vi bekänner då idag särskilt,

att vi inte alltid lever kärleksfullt,

att vi så gärna vill gradera synden,

att vi därför så gärna ser oss själva som så mycket bättre än andra.

Ja,så är då Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

  

Predikan

In nomine …

Jag säger er, att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket.

Rättfärdigheten skall synas utanpå. Stil och leverne. Vi människor bländas av sådant. 1 Sam. 16: 6 När de kom dit, och Samuel såg Eliav, tänkte han: ”Här inför Herren står nu Hans smorde.” Till och med profeten Samuel bländades av utvärtes prakt, storhet och utseende. Även idag finner man, att den världsliga människan har en överdriven uppfattning av allt utvärtes. Ofta även vi. Men Herren ser till hjärtat. Vi fortsätter i texten: Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har Jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.”

Vi säger då först, att det finns en rättfärdighet inför människor.

Detta är en rättfärdighet inför människor. Funnes den hos alla, skulle brottsligheten och mycket annat ont försvinna. Vi kan dock säga, att, eftersom den i stort fungerar, att umgänget mellan människor löper friktionsfritt. Det är ju ett iakttagande av den borgerliga lagen, som är till för människors bästa. Tyvärr finns även bland människor ett slags fariséisk, förlåt uttrycket, rättfärdighet inför människor föranledd av strängt iakttagande av gruppens föreskrifter för att få kallas kristen. Sådan lagiskhet kan skapa mycket olyckliga människor.

Det här med ordval är invecklat. Om jag säger fariseisk, så vet de flesta, vad jag menar. Jag behöver inte förklara med många ord. Samtidigt är ordet missvisande, då fariséerna var mycket fromma män, även om de tolkat en del av läran fel. Någon har sagt: Vi får icke glömma, att ordet farisé vid den tiden hade en god klang, ungefär som rättsinnig, troende och fosterländsk i våra dagar.

Rättfärdigheten inför människor skapar nöjda och egenrättfärdiga människor. Det blir också människor, som är lyhörda för den allmänna opinionen – vilka åsikter gäller idag? Det blir en slags självgodhet för att bli sedd och omtyckt av så många som möjligt. Man tror sig leva ett rättskaffens liv.

Sedan säger vi, att det finns en rättfärdighet inför Gud.  Den rättfärdigheten är av nåd. Det är en gåva från Gud, men den kan inte mottagas av vem som helst. Den kan bara tas emot av den, som genom den Helige Ande kommit in i andens fattigdom och lärt känna sin andliga vanmakt. Den människan hungrar och törstar efter rättfärdighet, och den är inte en rättfärdighet inför människor. Den världsliga människan kan varken uppskatta eller förstå önskan om syndernas förlåtelse, ett nytt sinnelag eller ett nådeshungrande hjärta.

Rättfärdigheten inför Gud är en invärtes rättfärdighet. Den börjar med en förändrad inställning till Gud, det vi kallar tro. När denna tro visar sig i goda gärningar, uppskattas den av världsmänniskan, som sporrad därav, dock utan tro, försöker göra än fler goda gärningar. Tron är viktig, eftersom den omskapar och föder oss på nytt genom Guds Ande, dödar den gamle Adam i oss och gör oss till helt nya människor i hjärta, håg, sinne och alla gärningar, till vilka vi drivs av den Helige Ande. Tron skall vara en tillförsikt och kännedom om Guds nåd, som gör oss glada, frimodiga och väl till mods. Tron är något levande, verksamt och mäktigt. Därför är det möjligt för den omvända människan att göra goda gärningar utan tvång, allt framsprunget ur vissheten om Guds kärleksrika nåd. Gärningarna görs av kärlek som ett slags tack till Gud för Hans nåd. Därför skulle man kunna säga, att det är omöjligt att skilja gärningarna från tron, lika omöjligt, har någon sagt, som att skilja ljus och värme från elden. När vi söker oss till Gud och försöker leva i tro, ger Han oss rättfärdigheten. Den tillräknas oss i kraft av Jesu frälsaregärning.

Rättfärdigheten inför Gud skall göra oss tacksamma och ödmjuka samt ger oss evig salighet. Denna gåva gör oss fria från lagiskheten. Bergspredikan, från vilken vår text är hämtad, har ibland tolkats som en ny lag gällande de kristna. Men den kristna människan är fri, fri från lagen. S:t Paulus säger i Rom. 7: 6 Men nu har vi blivit fria från lagen, sedan vi dött bort från det, som höll oss bundna, och kan tjäna på ett nytt sätt, med vår ande, och inte på det gamla, efter bokstaven. samt i

Gal 2:19

Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud.

Det här är invecklat. Vi är inte längre bundna av lagens bud, men vi har föreskrifterna i Bergspredikan. Biskop Görans pappa varnar för att komma in i en ny lagiskhet. Bergspredikan hänger ihop med Jesu hela verksamhet. Jesus vill visa på hur det blir, när Gudsriket stormar fram. Då blir Guds vilja normerande och omfattar hela människan. Bergspredikans bud blir exempel på hur den människa lever, som dragits in i Gudsrikets sfär. Han menar, att här skall Gudsviljans väldiga dynamik visa sig, något som inte kan fångas i regler. Det är inte fråga om skärpning av gamla bud utan om en helt ny livsstil. I denna livsstil är huvudordet: Kärlek.

Går vi till slutet av dagens text, ser vi exempel på denna nya livsstil. Det inre blir viktigare än det yttre. Det skall finnas ett bevis för den inneboende kärleken. Så de tre orden, som verkar som en stegring: blir vred – okvädar – förbannar. Men vi konstaterar ju, att vi inte kan gradera synden. Om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är han skyldig till allt. Vi har i texten ett orientaliskt uttryckssätt från den här tiden, användandet av tre olika uttryck för samma sak. Vad Jesus vill ha sagt är en enda sak: Den, som vredgas på sin nästa, är en mördare och får mördarens dom. Prosten Erik Beijer skriver: Vi står inför den absoluta kärleken. … Det är inte fråga om en lagparagraf men om en slagruta för livet. Lever jag så?

Wallin säger inför denna text, att vi skall möta vår medmänniska så, som om det vore sista gången, som vi såge henne. Och det innebär ju, att vi måste ha allt klart med varandra.

Huvudinnehållet i allt detta blir, att vi skall ge vårt hjärta i efterföljelsen. Gör vi så, tar Herren sig an vårt hjärta, hjälper oss att omforma det i vandringen på helgelsens väg. Han hjälper oss till en sinnes- och livsförändring, till Guds ära och medmänniskans väl. Han rättfärdiggör oss, så att vi får den förtjänst, som vi behöver inför Gud. Men det är inte en förtjänst, som vi skaffat oss själva. Det är Jesu förtjänst, som ges oss. Låt oss alltid leva i tro, så att vi efter ett liv i Jesu efterföljd får del av Hans förtjänst – ett evigt liv i salighet.

AMEN        

Bön efter predikan: 

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen

Pålysningar:

Kollekten till Kanneljärvi förra söndagen blev            i måndags till Frälsningsarméns Skogsbo 155:- samt i onsdags till koinonian 160:- Den kollekt, som insamlas idag, tillfaller också den vår egen församling. På onsdag firas veckomässa i 6:te veckan efter Trefaldighet. Den och nästa söndags högmässa leds av +Göran.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen

Trosbekännelsen

Psalmer 534: 1 – 2

670:-

576:-

258: 4

258: 5 – 7

  71:-

261:-

Psalm 258

Psalm 71

Psalm 261

Postludium

 

5:e söndagen e. Tref.

Psalm 369

Psalm 93

Högmässopredikan Apostladagen den 1 juli 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: GT 1 Mos. 12: 1 – 4, Ep. 1 Tim. 1: 12 – 17, Ev. Luk. 5: 1 – 11

Liturgisk färg röd.

Inledning

P: Välsignad är Herren vår Gud, Fader, Son och helig Ande, nu och alltid och i evighet. Amen.

Salutation

Oremus: Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kom-

mer till oss, må i oss finna en beredd boning. Amen.

Skriftetal

Apostladagen har uppkommit efter Petri och Pauli dag, som infaller den 29 juni och har firats sedan mitten av 200-t. Vi firar ånyo denna dag i vår koinonia. Det var från början en stor högtid i Rom, då biskoparna kom dit för att fira den tillsammans med påven. Den behölls som helgdag på rätt datum i Sverige efter reformationen till den stora helgdöden 1772. Överskriften var tidigare ”Lärjungaskapet”. I nya Evangelie-boken, som vi inte använder, är rubriken ”Sänd mig”. Jag vet inte, vad man skall säga om detta byte. Visst måste det vara så, att vi firar helgonens och andra framstående människors minne så att säga i första hand för att se, vad vi kan lära oss. Man kan ju också säga, att det är skillnad på att vara kallad till lärjunge och att som lärjunge vilja bli använd av Gud.

Som inledning idag, skall vi pröva oss inför ord i Psalmen 65:

Lovsång tillkommer Dig, o Gud, på Sion. Vi infriar våra löften till Dig, Du som hör bön. Till Dig kommer alla människor för att be-känna sina synder. När vår skuld blir oss för tung, förlåter du oss. Lycklig den utvalde, som får komma Dig nära och vara på Dina förgårdar. Vi mättas av det goda i Ditt hus, av det heliga i Ditt tempel. Förunderligt svarar Du oss och ger seger, Gud, Du som räd-dar oss, Du tillflykt för hela jorden och de fjärran haven, Du som reste bergen med Din styrka, rustad med kraft, Du som stillade havets brus, vågornas brus och folkens larm! De, som bor vid jor-dens ändar, står häpna inför Dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller Du med jubel. Du tar Dig an jorden och ger den regn, Du gör den bördig och rik. Guds flod är full av vatten. Du får sä-den att växa, Du sörjer för jorden. Du vattnar åkerns fåror och jämnar ut dess tiltor. Med regnskurar gör du jorden mjuk, Du väl-signar det, som växer. Du kröner året med goda gåvor, där Du går fram, gror feta skördar. Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel. Ängarna smyckas av fårhjordar och dalarna höljer sig i säd. Allt är jubel och sång. Detta är mer av en jubelpsalm. Men vi kan ha den som förberedelse; vi får tänka på vad Gud ger oss. Tackar vi av hjärtat för det? Infriar vi våra löften till Gud? Vi får glädjas över godheten hos den Gud, som vi tjänar; Han som förlåter och upprättar. Vi har ansvar för att det blir, som det står: De, som bor vid jordens ändar, står häpna inför Dina mäktiga gärningar. Vem skall vittna om dem, om inte vi gör det?

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder sig till deras bön.

Låt oss därför trösteligen gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Psalmer: 369: 1 – 2 Med pelarstoder tolv Står Herrens helga kyrka

666:- Guds tjänare skall se Hans ansikte, Och Hans namn skall stå tecknat på deras pannor

93:- Jesus, Guds Son, träd in i denna skara. Oss med Din Ande hägna och bevara

79: 1 – 3 Gud är mitt ibland oss. Låt oss nederfalla Och Hans höga namn åkalla

79: 4 – 7 Majestät i höjden, kunde jag Dig prisa och mitt hjärtas kärlek visa

71:- Som spridda sädeskornen Från när och fjärran fält Församlats och i brödet till ett

1: 1 – 4 Gud, vår Gud, vi lovar Dig, vi bekänner Dig, o Herre, Dig som är till evig tid

Tillber ändlighetens släkten. Hela jorden, hav och land, Ärar, Fader vår, Ditt namn

Kerubim och serafim, Änglar, makter sjunger evigt, Ropar utan rast till Dig:

Helig är Du, helig, helig, Himlar, jord och allt, som är Lovar, Gud, Ditt majestät.

Skyn av vittnen lovar Dig: Trons profeter och apostlar, Himlaskaran klädd i vitt

Ur bedrövelsen förlossad. Dig bekänner fröjdefullt Kyrkan hela jorden runt.

Dig, vår Fader, stor i nåd, Ofattbar i makt och ära, Och Din sanne ende Son,

Tillbedd intill jordens ändar, och Din Ande, Hjälparen, Sänd till oss från himmelen.

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Gudstjänstfirande församling!

Dagens tre texter ger oss fräsningshistorien. I den Gt-liga texten berättar om Abrahams utväljande. De andra texterna berättar om frälsningsverket genom Jesus och kallelsen av lärjungar för att föra budskapet vidare. De tre första söndagarna efter Trefaldighet kan benämnas Kallelsens söndagar. Först kallelsen genom dopet, sedan kallelsen till Guds rike och vilka kallas: Publikaner, syndare, förlorade.

Vi börjar med att betänka, att alla människor genom syndafallet är förlo-rade och i avsaknad av frälsningen. Det är därför som Herren ständigt kallar människan att följa honom. Vårt hjärta är oroligt, till dess det funnit ro i Dig. Ge-nom Kyrkan kallar Gud oss, innan vi själva något förstår eller förmår, i det Heliga Do-pet.

I texten på Petri och Pauli dag läser vi i Matt. 16: Och Jag säger dig, att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall Jag bygga Min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden, skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden, skall vara löst i himlen. Då kan vi alltså säga, att Jesu lärjungar vet, att Kyrkan är instif-tad av Jesus till vår hjälp och vårt stöd. I Kyrkan får vi sätta oss vid Jesu fötter och lyssna till Honom. Vi får lägga allt i Hans händer och förlita oss på Hans löften. Där har Han insatt prästerna i det heliga prästämbetet för att leda och stödja hjorden. Detta för att där inte skall råda oordning. Därtill har prästen som sin särskilda uppgift att handha de heliga handlingarna och sakramenten. Här har vi Kyrkans viktiga botinstru-ment. En syndaförlåtelse skall föregås av hjärtats förkrosselse och munnens bekän-nelse samt efterföljas av gottgörelse. Bikten är alltså inte ett tvång men en gåva. In-tressant kan vara att konstatera, att i katolska länder är vissa psykiska besvär mindre. Människor har haft tillfälle att tala med någon, i dessa fall en präst, om sina problem och inte behövt bära på dem ensam.

Evangeliet handlar om kallelsen, då speciellt Petri kallelse. Som jag alltid brukar säga: Texterna i Bibeln har flera bottnar. Förmodligen kommer vi aldrig att kunna förstå och utforska allt. Här skall vi söka upptäcka vad som sker i det som synes ske. Det är alltså också i dagens Evangelium ett stycke profetiskt handlande av Jesus. Han visar med fiskafänget, att lärjungarna skall gå ut som människofiskare för att föra människor till Gudsriket. Sedan skall dessa gå ut och fånga in nya lärjungar o.s.v. till ti-dens slut.

Ibland är det så mycket man vill ha sagt som förkunnare. Kan åhörarna hänga med i tankegångarna? En svår fråga för prästen. I stället för att bli mångordig tänkte jag ta upp några punkter, som Ni kan meditera över.

Jesus befaller – Simon Petrus lyder. Det ger resultat.

Jesus utför ett profetiskt handlande – lärjungarna skall bli männi- skofis-kare.

När en människa möter den Helige eller det heliga, blir hon förskräckt. Hur hon handlar sedan är avgörande.

Att följa Jesus medför välsignelse, men också mycket arbete och ansvar.

Vi säger så: Jesu lärjungar vittnar om sin tro i ord och gärning. Om detta allas vårt uppdrag talar vi ofta. En sann lärjunge skall vara inspirerad av Guds kärlek till att leva ett kärleksfullt liv i förhållandet till nästan. Hon gör det, därför att Gud vill det och vår nästa behöver det. Jesu sanna lärjungar vet, att det kan krävas av dem att med döden vittna om sin tro. Så var det med apostlarna Petri och Pauli martyrium i Rom, vilkas minne vi firar idag. Att vara en sann Jesu lär-junge kan leda till martyrium. Detta är det allvarliga i lärjungaskapet. Trots Djävu-lens och världens motstånd måste det viktiga och glada budskapet om Jesus som Messias, den levande Gudens Son, föras vidare med alla medel till alla folkslag och alla människor.

Vi ser i texten från fredagen, att Petrus genom Anden fått insikt i den sanningen, att Jesus är Messias, den levande Gudens Son. Jesus säger: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenba-rat detta för dig, utan Min Fader i himlen.” Det betyder, att den män-niska, som av hjärtat tror och bekänner den stora Sanningen, att Jesus är den le-vande Guden Son, är salig redan här. Vilket härligt budskap till oss! En diktare skri-ver om den troende:

Ej världens stormar honom bry;

Han har en hamn, dit han kan fly,

Som evig trygghet skänker.

Vi skall vittna!. Liksom fiskarena kastar ut sina nät för att fånga fiskar, så skall vi denna tids lärjungar kasta ut nät för att fånga in människor till Guds rike. Vilket nät skall då användas? Jo, evangeliet i all dess enkelhet och kraft. Somliga lägger ut det, men håller inte fast det. Det betyder, att de anstränger sig för att fånga så många som möjligt, men släpper därvid nätet. Man förlorar evangeliet. Kyrkan – församlingen växer sig stor, men hon växer inte inåt. Andra håller för hårt i nätet. I sin omtanke om evangelii sanna lära blir evangeliet liksom en inlåst skatt, när man inte vill finna nya vägar att nå ut med budskapet.

Vi får inte glömma, att det finna en annan människofiskare. Själafienden som på alla sätt söker fånga människor. Ett sätt kan vara genom nya idéer eller rörel-ser, som växer fram. Genast är Själafienden där för att försöka förföra. Var är de kristna? Någon har sagt, att de är lata och tröga och har kommit först då det är för sent. Samme författare vill i sammanhanget påminna om en finsk vredgad officer, som sade till sina mannar: Nu haven I gått som paddor, nu bleven I efter igen!

Att vara människofiskare fordrar mycket av oss. Det kräver tro och gemen-skap med Jesus. När man arbetat länge utan resultat, kan man bli missmodig. Det kan vara ett sätt att göra människan ödmjuk. Hes 16

Slutligen måste en lärjunge och människofiskare lära sig att försaka. Ordet försaka tolkas i världen oftast som något ont. Man måste offra lite av

sin egen bekvämlighet, lust eller pengar. Vår värld idag präglas alltmer av tanken på egennyttan. Allt jag gör, gör jag för min egen skull. Psalmisten utbrister i 73:dje psalmen: 25 Äger jag Dig i himlen önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, Han är min klippa för evigt. Vi skall leva det för-dolda livet i Kristus i den mystiska föreningen med Honom. Då behöver vi inte rädas någon försakelse eller något offer. Den naturliga människan räds detta och söker undvika alla former av offer. Hon lever bara i nuet. Alla hennes tankar är fästade vid jorden. Där vill hon äga, förlusta sig och mät-tas av glädje. Hon kan inte tänka sig mista något eller inskränka på något. Hon väntar bara på att få skörda. Om så missväxt inträffar, blir hon förtviv-lad eller upprorisk. Men vi kan ingenting ta med oss, dit vi går. Allt skördas av förgängelsen. Det han inte får, det tar han.

En kristen försakelse äger inget val. Världsmänniskan försöker välja och vraka. Den kristne försöker förlita sig på Herren och följa Hans vilja. En kristen frågar inte så ofta eller borde kanske inte fråga så ofta: Varför? I stället borde vi tänka: Här vill Gud ha mig, här måste jag vara och försöka göra det, som blir mig ålagt och tåla det, som blir mig pålagt. En kristen för-sakelse fordrar heller ingen lön. Här finns inte egennyttan. Här finns bara kärleken till Gud och medmänniskan.

A M E N.

Psalm 79

Psalm 71

Slutpsalm 1

Postludium

Bönsöndagen

Psalm 209

Högmässopredikan söndagen Rogate den 6 maj -18

kl. 11.oo S:t Sigfrids kyrka

Skriftermål

In nomine …

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig. Herren bygger upp Jerusalem och samlar det skingrade Israel. Han ger läkedom åt de förtvivlade, Han helar deras sår. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn. Vår Herre är stor, Hans kraft är väldig, Hans vishet är utan gräns. Herren stöder de svaga, de gudlösa slår Han till marken. Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra. Psalm 147: 1 – 7.

Vår inledning kan ha olika tyngdpunkter. Det är ju det gamla skriftermålet med sin botförkunnelse och biktspegel. Ibland har vi en upplysande historisk del. Ibland kan tacksägelsen och lovsången få ta överhand. Så idag. Kyrkan jublar fortfarande på ett alldeles särskilt sätt över Jesu uppståndelse och Påskens budskap. Den lästa psalmen uppmanar oss till lovsång. Varför? Jo, Herren församlar sina förskingrade barn såsom en herde församlar fåren. Han stillar vår förtvivlan och vår oro. Vi får göra så, som Levi Petrus sjöng: Blicka mot himmelen opp! Medan du stjärnorna räknar, Växer din tro, ditt hopp. Herren vill i Sin vishet hjälpa de svaga. Han vet, vad som är bäst för oss.

Detta Skriftermål får bli en tacksägelse över Guds storhet och vishet. Samtidigt blir det en begrundan av mitt kristna liv. Inser jag alltid Guds vishet? Tror jag, att Han vill låta allt lända till mitt bästa? Vänder jag mig alltid till Honom med mina bekymmer och min nöd? Eller försöker jag klara mig själv? Tror jag på bönhörelse? Ibland är det svårt att tro, att Gud vet bäst. Vi undrar, varför Han tillåter vissa saker att hända. I det här sammanhanget vill jag åter påminna om, att vi får bli arga på Gud. Det ligger i människans natur att vredgas, när något går henne emot. Varför skulle vi då inte få vredgas, när vi tycker, att Gud gör fel? Och handen på hjärtat: Visst tycker vi det alla ibland! Men Han tål det. Vissa får väldigt dåligt samvete i ett sådant fall. Men inte behöver vi ha mer dåligt samvete över det, än när vi vredgas på en broder.  Något hör det väl ihop med att vrede är en av dödssynderna. Det är naturligtvis, för att inte vreden skall leda till illdåd. Uppblossande ilska mot Gud i samband med sorg och besvikelse är något annat än djup och långvarig, kanske otyglad, vrede.

AMEN

Låt oss bedja och bekänna, så sägande:

Predikan

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen

Vi läser i Matt. 7: 11 Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er Fader i himlen ge det, som är gott åt dem, som ber Honom? Här har vi ett ord, som kan ge tro på bönhörelse. Redan psalmisten sjunger i den 94:de psalmen: Skulle Han, som gett er öron, inte höra, Han, som skapat ögat, inte se? Wallin menar, att det är en kristens glädje att kunna bedja och känna sig bönhörd.

Vi fortsätter med att lyssna till vad Katekesen säger om bönen.

166.  Vad är bönen?

Bönen är vårt hjärtas samtal med Gud, vår käre himmelske Fader, evad vi anropa Honom om andligt eller lekamligt gott eller tacka och prisa Hans heliga namn.

167.  Varför skola vi bedja?

Vi skola bedja, emedan Gud manat oss till bönen och lovat oss bönhörelse, så ock därföre, att vi städse behöva fly till Honom och öppna vårt hjärta för Hans nåd och hjälp.

168.  Huru skola vi bedja?

Vi skola bedja av ödmjukt och botfärdigt hjärta, med barnslig undergivenhet, i Jesu namn.

Om bön har skrivits mycket under tidens gång. Trots att bön egentligen är något enkelt, så är det samtidigt en konst att bedja. Jesu lärjungar bad Honom att lära dem bedja. Han avvisade inte deras begäran. Det måste betyda, att Han visste, att det är en konst. Ja, ni vet, vad man brukar säga: Bönen skall vara enkel och rakt på sak. Samtidigt vet också många troende, hur saligt det är att vara i Jesu närhet med en form av samtal och tillbedjan. Förutom Fader vår finns ytterligare en mycket viktig bön. Den finns väl i olika versioner, men denna har jag lärt: Herre Jesus Kristus, Du den levande Gudens Son, var barmhärtig emot mig, arme syndare. Amen.

Jesusbönens ursprung finns någonstans i medeltidens dunkel. I den ryska hustavlan Domostroj, som tillskrivs Ivan den förskräckliges (1530-1584) andlige uppfostrare Silvester läser vi: Varje kristen bör alltid hålla radbandet i handen och Jesu bön oavlåtligt på läpparna i kyrkan och hemma och på torget, och stående och sittande och på varje plats … sägande sålunda: Herre Jesus Kristus o.s.v. Då man i tre år utövat en sådan bön, utlovas ett viktigt resultat: Bönen uppslukar hjärtat och hjärtat slukar upp bönen och börjar ropa denna bön oavbrutet, dag och natt, och det befrias från alla fiendens nät genom Kristus Jesus, vår Herre.

Den läsvärda boken: ”En rysk pilgrims berättelser” ger oss en inblick i Jesusbönen och kristet liv. Han börjar med att berätta, att hans enda ägodelar är kläderna på kroppen, en brödpåse samt den Heliga Skrift. Han är en hemlös pilgrim på vandring. Han besöker högmässan i en kyrka på 24:de söndagen efter Pingst. Där predikas över 1 Tess: Bedjen oavlåtligen. Jag undrade över hur det kunde vara möjligt. Men fann i Bibeln, att man måste bedja oavlåtligen – 1Thess 5:17 be ständigti varje stund bedja i anden – Ef 6:18 Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.allestädes upplyfta heliga händer till bön1 Tim 2:8  Jag vill, att männen på varje ort skall be med renade, lyfta händer, utan vrede och utan förbehåll. – Han funderar på allt detta. Ett svar kommer till honom genom en godsägare. Den oavlåtliga bönen är människosjälens oavbrutna strävan till Gud. För att ha framgång i denna saliga övning är det nödvändigt att ständigt oftare bedja Gud, att Han lär oss att bedja oavlåtligen. Bed allt ivrigare och oftare, bönen själv skall uppenbara för dig, på vilket sätt den kan bli en oavlåtlig bön. Detta kräver tid.

Den oavlåtliga bönen och strävan till Gud kan få oss att tänka på Höga Visan 5:1: Jag sov, men mitt hjärta var vaket. Hör, min vän knackar på: ”Öppna för mig, min syster, min älskade,” Gamla översättningen löd: Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta. Hör, då klappar min vän på dörren; Öppna för mig, du min syster, min älskade.

Bönen skall även vara en väg till helgelse och närmare gemenskap med Jesus.

För dagens ämne är början av evangeliets första vers intressant – men den har man inte tagit med i Evangelieboken: Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Enligt Prof. Fridrichsen syftar den dagen på tiden, då Jesus är förhärligad och åter kommer till de Sina i den genom Andens upplysning och ledning myndiga kyrkan. Då först kommer lärjungarna att förstå evangeliets fullhet. Bönen i Kyrkan måste nu vara en bön i Jesu namn. Jesus uttrycker med Sina ord, att den kristne har fullt tillträde till Fadern. Bönen direkt till Fadern och löftet om bönhörelse skall ge fullkomlig glädje. Denna glädje hör till den nya tidsåldern i Kyrkans tid, och som ingen kan fråntaga Gudsfolket. Tron på bönhörelsen och enheten med Fadern ger upplevelsen av glädje. Lärjungarna menar här, att de förstår, vad Jesus säger, att Han talar öppet. Han förklarar för dem, att det är ett missförstånd. Den öppna förkunnelsen kan ske först i Kyrkan. Den tro, som lärjungarna nu har, kommer att svikta i den omedelbart förestående prövningen, då de alla skall överge Honom. Detta konstaterande sker dock utan bitterhet från Jesus. Varma ord av tröst och förtröstan avslutar detta avsnitt.

Först i den andeledda kyrkan kommer förkunnelsen att ske öppet. Där blir det lättare att förstå allt, vad Jesus gjort och sagt. Där råder en glädjefylld gemenskap. Prof. Fridrichsen slutar sin utläggning: Det är, när Kyrkan upplöses i individualistisk subjektivism och mänsklig kulturreligion, som Jesusproblematiken reser sig igen och växer människorna över huvudet. Jesu seger över världen kan icke komma en sekulariserad kristenhet till godo, som slutit fred med världen.

Är det inte hit Svenska kyrkan kommit? Den har blivit liberal. Var och en får tolka budskapet efter eget huvud. Kyrkan flirtar med både världen och hedniska religioner!

Bönen och gemenskapen i Kyrkan vid studiet av Guds Ord leder oss till djupare självkännedom; så också får den ryske pilgrimen lära sig mer om sig själv. Han får höra talas om en biktfader utanför Kiev, som har ett mycket gott rykte som själasörjare. Han beger sig dit och har med sig ett ark med nerskrivna synder, som han vill bekänna. När biktfadern läst, säger han: Du har nerskrivit alla obetydliga småsaker, men det väsentliga har du utelämnat … Du har inte erkänt och skrivit på ditt papper, att du inte älskar Gud, att du hatar din nästa, att du inte tror på Guds ord, att du är fylld av högmod och äregirighet. Den ryske pilgrimen blir bestört. Jag hoppas, att också Du blir bestört, när jag säger: Detta gäller också dig – och mig – Du älskar inte Gud. Du hatar din nästa. Du tror inte på Guds ord. Du är fylld av högmod och äregirighet.

Denne biktfader hade gjort sig en biktspegel, som han alltid använde. Innehållet mycket förkortat och lite förenklat lyder:

Jag älskar inte Gud. Om jag älskade Gud, skulle jag alltid tänka på Honom med glädje. Men oftast tänker jag på annat, jordiska glädjeämnen, och tycker, att det är arbetsamt att bedja; bönen – samtalet med Gud – som skulle skänka min själ näring.

Jag älskar inte min nästa. Jag vill inte ständigt verka för min nästas väl. Jag vill inte, som Evangeliet säger: Offra egen ära, välfärd och frid för min nästas välgång. I så fall skulle hennes glädje vara min glädje och hennes olycka min olycka.

Jag har ingen religiös tro. Jag tror varken på odödligheten eller på Evangeliet. Om jag vore övertygad om evigt liv och straff för våra handlingar, skulle jag ständigt tänka därpå. Tanken på odödligheten skulle förskräcka mig. Jag skulle bete mig som en främling på väg till hemlandet. Men tvärtom, jag binder mig vid jordiska ting. En hemsk tanke låter jag tränga in i mitt hjärta: Vem vet, vad som händer vid döden? Säger jag, att jag tror på odödligheten, så talar endast mitt förnuft. Hjärtat är inte helt övertygat. Hade jag tro, skulle Guds ord vara det viktigaste för mig. Jag skulle ständigt studera det. Ingenting skulle kunna hålla mig borta därifrån. Men i stället läser jag Bibeln bara då och då. Tycker ofta, att jag måste för så gör en kristen.

Jag är fylld av högmod och sinnlig egenkärlek. Ja, allt jag gör bevisar det. Ser jag något gott hos mig själv, vill jag visa det utåt, så att alla kan se. Jag beundrar mig själv. Jag visar ödmjukhet utåt, men tillskriver min egen kraft allt gott. Jag anser mig bättre än andra, om inte i alla fall inte sämre. Ser jag något fel hos mig, vill jag släta över och förklara. Jag blir arg, om människor inte uppskattar mig. Jag skryter om mina förtjänster.

När pilgrimen läst denna biktspegel, skriver han: När jag läst igenom denna bikt, som prästen givit mig, var jag förskräckt i djupet av min varelse och tänkte: Min Gud! Vilka förfärliga synder döljer sig inte inom mig, och till detta ögonblick har jag inte förstått det!

Efter denna lärdom om försök att vandra närmare Gud, skall vi betrakta det svåraste, när det gäller bönen: Bönhörelsen.

171.  Huru uppfyller Gud Sitt löfte om bönhörelse?

Gud uppfyller så Sitt löfte om bönhörelse, att Han, när Hans tid kommer, giver oss det, varom vi bedit, eller ock det, som bättre och nyttigare är. Jes 55:8: Mina planer är inte era planer och era vägar inte Mina vägar, säger Herren.

Katekesen försöker här på ett trösterikt sätt förklara det, som inte kan förstås. Gud vill, att vi skall bedja och göra alla våra önskningar kunniga inför Honom. Han har lovat höra bön. Han har lovat oss bönhörelse. Men samtidigt vill Han, att vi skall bedja: Ske din vilja. Detta är något av en paradox. Men vad kan vara bättre än Guds vilja? Ändå står vi frågande inför detta faktum, att så många ber ihärdigt utan att få svar. Är månne Djävulen och hans makt inblandad här? Hans ständiga kamp mot Guds goda vilja?

Varför kan inte Gud segra här och nu? Ja, våra svåra frågor står kvar. Vi kan bara bedja, att vi får vara kvar i Guds närhet. Och att vi får det, det kan vi lita på! Jesus sade: Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut!

Vi avslutar med en bön av Dietrich Bonhoeffer, tysk luthersk präst,

teolog och motståndsman f. 1906 och avrättad av nazisterna den 9 april 1945:

O, Gud, ibland är vi vissa om Din vilja, ibland förstår vi ingenting.

Upplys oss, Herre, när frågorna kommer.

Ibland ser vi klart Din ledning, ibland ser vi ingenting alls.

Hjälp oss, Herre, när tvivlen kommer.

Ibland ser vi spåren av Din kärlek, ibland ser vi ingenting

Var med oss, Herre, när ängslan kommer.

Ibland arbetar vi för Din frid, ibland gör vi ingenting för den.

O, gör oss vakna, Herre, och låt Din frid komma.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Meddelanden:

Kollekten förra söndagen till Open Doors blev …………… Idag tillfaller den Missionsprovinsen, vilken har ont om pengar. På torsdag, Kristi himmelsfärds dag predikar f Kåre, nästa söndag predikar undertecknad.

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store Herde, vår Herre Jesus, upp från de döda, Han styrke Er i allt gott, så att Ni kan göra Hans vilja! Amen 

Trosbekännelsen

Psalmer: 209:-

667:-

525:-

465: 4 – 5

465: 6 – 7

359:-

211:-

   

                 

Psalm 465

Psalm 359

Psalm 211

Postludium

 

2:a i Påsktid

Högmässa den 8 april 2018 söndagen Quasimodogeniti,

2:ra i Påsktiden, S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Skriftermål

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Först några ord om den innevarande söndagen. Den kallas ”den vita söndagen” på latin ”Dominica in albis” – underförstått ”depositis” = de avlagda vita dräkternas söndag. Vid söndagens ingång avlade de på påsknatten döpta sin vita dopdräkt, som burits hela veckan, som också kallades ”den vita veckan”. Man deltog sedan i söndagens mässa klädd i sina vanliga kläder. Det gamla latinska namnet på söndagen Quasimodogeniti betyder ”som nyfödda barn” och syftar på pånyttfödelsen i dopet.

Denna söndag har som överskrift: Påskens vittnen. Tidigare stod en gång: Herren vår frälsnings hövding. Detta låter egentligen bättre, särskilt i en tid, då man nästan helt glömmer att tala om Jesus. Texterna kring Påsken talar om lärjungarnas sorg och förtvivlan över Jesu död, deras tvivel och deras tro, när de fick höra om Hans uppståndelse. Denna söndag är kanske mest känd för texten om Tomas Tvivlaren. Vi kan säga, att denna söndag handlar om tron på den Uppståndne och lärjungauppdraget.

Vi läser i Höga Visan 3:2 Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gatorna och på torgen; jag vill söka honom, som min själ har kär. Detta var brudens klagan, sedan hon förlorat sin brudgum ur sikte. Hon stod inte ut. Hon kunde inte dämpa sin oro. Hon kunde inte sitta stilla och vänta. Bruden är Kristi församling. Hon har inte alltid varit vaksam, så att hon behållit sin Brudgum framför ögonen. Hon har då och då liksom somnat och avbrutit vandringen med Jesus. Men vid uppvaknandet har hon saknat Honom, ty trots stor försumlighet har hon haft honom mycket kär. Bruden är också den fromme själv. Hon är helt och hållet beroende av Jesus. Friden, som hon har i sitt inre, får hon av den försäkran om syndernas förlåtelse, vilken Frälsaren dagligen ger henne. Frimodigheten äger hon endast så länge som hon har gemenskap med Herren Jesus. Förlorar hon Honom, då är hon som på det vida havet. Hon börjar förtvivlat söka sin själs Brudgum. Då gäller det att veta, var man skall söka Honom. Det skall man göra på de mötesplatser, som Han själv har utsett.

I detta skriftermål skall vi bekänna, att vi icke alltid haft vår själs Brudgum för ögonen. Då skall vi inte heller förvånas över vår oro. Endast då själen har Brudgummen vid sin sida, kan hon känna frid. Vi bekänner vidare, att vi ofta försummar att söka de mötesplatser, som Brudgummen valt ut. Dessa är Bibelordet, bönen, gudstjänsten, församlingsgemenskapen och nattvarden. Frid åt er alla, säger Herren Jesus, som Fadern har sänt mig, sänder Jag er. Till sist bekänner vi, att vi ofta varit försumliga i lärjungauppdraget.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Våra texter idag handlar alltså om tron på den Uppståndne. Aposteln skriver i 1 Kor 15: 3 ff. Bland det första jag förde vidare till er var detta, som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att Han blev begravd, att Han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att Han visade Sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade Han Sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade Han Sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade Han Sig också för mig. S:t Paulus ville inte, att hans förkunnelse skulle ha varit förgäves. Han ville, att de kristna skulle äga tron på den Uppståndne Frälsaren. Men han visste också, att alla har ju inte tron. (2 Thess.3:2) Denna hans visshet står i motsats till två andra uppfattningar om tron. Enligt den ena är tron så gott som var människas egendom. Enligt den andra, så är tron så gott som ingens egendom. En del människor möter frågan, om man tror på Gud, med förvåning. Varför skulle man inte tro på Gud Någon svårighet att tro, har man aldrig haft. Från barndomen han man haft klart för sig, att det måste finnas en Gud, som ser allt, och som styr, och likaledes en Frälsare, som, blid och god, talar till hjärtat, tröstar människan och håller himmelen öppen.

Läser man i gamla postillor finner man, att det talas mycket om tro. Här varnas även för känslor. Kh Fredrik Landahl skriver: Guds vishet och godhet uppenbara sig däruti, att salighetssaken å människans sida icke avgöres genom andliga känslor, utan därigenom, att människan tror på Guds Son.

Denna barnatro måste man ha med förtröstan, så att man inte blir fridlös. Men vi har en Frälsare, som säger: Frid åt er alla. Han går genom lyckta dörrar. Tron får inte stänga Honom ute, så att Han bara blir en läromästare, som då och då kontrollerar lärjungens allvar i salighetssökandet. Nej, vi måste förlita oss på Guds nåd utan egen förtjänst. Skulle vi tro, att vi först måste uppfylla det och det, för att kunna ta emot Guds nåd, ja då får vi aldrig frid. Frälsaren måste få utföra Sin fridsstiftande gärning i själen. Låter vi inte Honom bliva vår Frälsare på djupet, kan livet bli ett sökande utan svar, en bättringskamp, som aldrig får känna vila och frid och aldrig får sjunga om seger.

Den andra gruppen menar alltså, att tron inte är en läxa för minnet eller ett eftersägande, utan en trång port och en smal väg, en skakande ånger, en bättringskamp och en pånyttfödelse till både hjärta och leverne. Därför är tron sällsyntare än något annat i världen. Den tillhör de få. Här kan man nog säga, att friden i hjärtat saknas.

Ingen av dessa två uppfattningar är den riktiga, när det gäller tron på den Uppståndne. Tron är icke något inneboende i oss. Den är en gåva från Gud.

Åtta dagar efter uppståndelsen, alldeles som det idag är åtta dagar efter Påsk, hade lärjungarna samlats inom lyckta dörrar av fruktan. Fruktan för människor kan göra också oss fridlösa. Nu hade de första otroliga ryktena om Jesu uppståndelse hos några övergått till trons visshet. Andra trodde mer eller mindre. En fanns som ville tro, men inte kunde, Tomas. Evangeliet berättar, att de första lärjungarna fick tron på den Uppståndne, genom att de umgicks med Honom efter uppståndelsen. Han stod mitt ibland dem. De såg Honom. Han talade med dem, och de hörde Hans röst. Han deltog i deras måltider. De förvärvade genom denna gemenskap med den Uppståndne en visshet om att Han levde, en visshet lika stark som vissheten om att de själva levde. Tron blev för dem en gåva given av Gud, då Han lät den Uppståndne framträda och bli synlig för dem. De tog sig icke själva förmågan att tro. Den blev dem given.

Hos Hesekiel läser vi om den stängda porten, kap. 44: Herren sade till mig: Denna port skall vara stängd och får inte öppnas. Ingen får gå in genom den, ty Herren, Israels Gud, har gått in genom den. Den skall förbli stängd. Men fursten får sitta där och hålla måltid inför Herren. Han skall gå in genom porthusets förhall och sedan gå ut samma väg. Man kan tolka den stängda porten på många sätt. Det kan betyda allt, som vi inte förstår; det som endast den Helige kontrollerar. Jesus har nästlat sig in i dödsriket och därmed öppnat dörren. Jesus kan tränga sig in i det stängda hjärtat. Jesus är mitt ibland oss, när vi är två eller tre församlade. Ja, Han är även närvarande, när vi ensamma är i Hans närhet. Jesus går genom lyckta dörrar till de tvivlande, till de oroliga, till de ensamma. Han går genom lyckta dörrar även till den, som vill vara Hans lärjunge, för att stödja och glädja.

Vi andra, som inte har sett eller hört eller vidrört den Uppståndne, varifrån skall vi få gåvan att tro på Honom?  Innan vi själva gör något som helst försök att komma till tro, har Gud lagt grunden åt oss. Det är Skriftens och Kyrkans vittnesbörd. Utan dem hade vi intet vetat och intet trott. Ingen annan väg till kunskap ges oss än deras vittnesbörd, som levde, när Frälsaren uppstod. Deras vittnesbörd och Skriftens ord är gåvan till oss. Detta skall förbereda oss att mottaga Anden, som vill väcka oss och leda oss fram till trons visshet. Vi skall lägga märke till att det i texterna talas om söndag och måltid. Därför kan vi säga att söndagens gudstjänst och gemenskap är av största betydelse, när det gäller att förvärva tron. En annan lika viktig händelse är måltiden – nattvarden. Gemenskapen med Herren Jesus där är av avgörande betydelse för att få tro och få tron att växa.

Visst är det en paradox, att tron på den Uppståndne är en gåva, men att tron är ett förvärv, som människan gör. Var och en, som kommit till tro, känner till denna paradox. Hon vet, att alltsammans varit och är idel nåd. Samtidigt vet hon, att hon själv fått, kanske med bävan och fruktan, skaffa sig sin tro och salighet. Denna motsats kommer hon aldrig att kunna förklara.

Förmågan att tro förvärvade Tomas genom att hålla fast vid lärjungakretsen, fast han kände, att han inte kunde tro på den Uppståndne. Lärjungarna höll sig tillsammans och stödde varandra. De sökte efterfölja deras Mästares befallningar. Deras sammanhållning blev deras räddning. Så skall också hon, som inte har förmågan att tro, söka sig till församlingen. I gudstjänsten söker församlingen gemenskap med Gud. Här kan Anden verka på henne och oss alla. Hon kan kämpa här mot sina tvivel och stärka viljan att tro.

Den Uppståndne har stort fördrag med den verklige tvivlaren. Han begär inte, att någon skall tro blint. Han vill inte, att människan skall tro på vinst och förlust eller med förtvivlans mod. Nej, då vill Han gå in genom vårt hjärtas lyckta dörr för att ge frid, ty där den Uppståndne är, där är frid och frihet, även friheten att tänka och att pröva. Men förmågan att tro får ingen, som inte har viljan till att tro – det är att samla sin själ, gå fram till den Uppståndne och säga: Herre, hjälp min otro!

Har vi undfått trons gåva och förmågan att tro, måste vi föra budskapet vidare och hjälpa den, som kämpar efter tron. Alla är kallade till att vara vittnen – missionärer. Vissa har fått en särskild kallelse till präst- eller diakonämbetet Om detta har talats i annat sammanhang, och vi återkommer säkert till detta, så jag förbigår det nu.

Vi kan minnas från denna dag, att den Uppståndne går genom lyckta dörrar, att den Uppståndne ger oss Sin frid, allt för att styrka vår tro.

Amen

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen

Pålysningar:

Kollekten Annandagen till Alsike blev ………..     Idag tillfaller kollekten vår koinonia. På onsdag mässa här som vanligt kl. 18.30, leds av undertecknad. Nästa söndag högmässa som vanligt kl. 1100 med predikan av biskop Göran.

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod, har fört fårens store Herde, vårHerre Jesus, upp från de döda, Han styrke Er i allt gott, så att Ni kan göra Hans vilja! Amen!

Trosbekännelsen

Psalmer: 150: 1 – 2

470:-

465: 2 – 4

465: 5 – 7

359:-

472:- 

Långfredagen

Långfredagens texter från Johannesevangeliet återges

Predikan Långfredagen den 30 mars 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 1500

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Outsägligen stor, Herre Jesus, var Din kärlek till oss fallna människor, att Du för vår skull blev människa, och led smälek, ångest, pina och död för oss syndare, som eljest hade måst evigt dö. Giv oss nåd att alltid minnas och i tro mottaga denna Din välgärning, så att vi därför lovar Dig,

tillika med Fadern och den Helige Ande. Hjälp oss att alltid föra ett kristligt leverne och i all nöd och motgång trösta oss därmed, att Du är vår Frälsare, som har förlossat oss från dödens och Djävulens våld, och som slutligen skall taga oss från denna mödosamma värld till Dig i himmelen, där vi i evighet skall fullkomna ditt lov. Amen.

Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.  Så skriver aposteln i 1Kor. 1. Han fortsätter:  vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.

Korset är försoningstecknet.

Herren Gud är den Helige, Rene och Rättfärdige, som icke kan tåla någon synd. Han har bestämt, att syndens lön är döden. Genom synden är människan utestängd från Paradiset – den tillvaro som hon en gång skapades för. Men Gud älskar människorna, som Han skapade till Sin avbild. Därför uttänkte Han Sin frälsningsplan, att i Jesus stiga ner till oss och ta straffet i vårt ställe. Så blev straffet utmätt och synden försonad. Vi går fria. Alltså är korset försoningstecknet.

Korset är segertecknet.

Jesu död på korset verkar vid första anblicken som ett nederlag. Ondskan synes triumfera. Syndens makt har lett till döden. Djävulen skulle tyckas triumfera, men se, i stället darrar han av fruktan, ty nu vet han, att han har förlorat. Boten är betald, nu finns det en räddning för människan. Han kan icke behålla alla människor i sitt våld. Vi har facit i hand: Jesus skulle uppstå och visa, att Djävulens och dödens makt är tillintetgjorda; denna seger börjar på korset. In hoc signo vinces – i detta tecken skall du segra. Vi minns legenden om Kejsar Konstantin. Före sin segerbatalj fick han en syn: Han skulle föra korset på sina banér. Han hörde en röst säga dessa ord. Slutligen kan vi vinna seger över dödens mörka hemlighet.  Den blir bara en övergång till det verkliga livet i Paradiset. Vi kan, ja, skall, lyssna till dessa ord: I detta tecken skall Du segra. Alltså är korset ett segertecken.

Korset är ett kärlekstecken.

Korset står som ett bevis på att Gud älskar oss. Jesus dog på korset driven av kärlek till oss fallna människor, av kärlek till Dig och mig. Fortsättningen för oss ligger också i dessa ord: I detta tecken skall du segra. Med korsets hjälp kan vi kämpa mot vår egen synd, mot vår egoism, mot vår lättja. Då kan vi på helgelsens väg bli allt bättre kristna. Vad innebär det? Ja, inte kan vi bli helt perfekta i denna fallna värd, men vi förstår, att det innebär uppoffringar och kärlek till vår nästa. Goda gärningar för att Gud vill det och vår nästa behöver dem. Kärlek! I Sin kärlek

vill Gud ge oss trons gåva; men då måste vi lyssna. Någon beskrev detta med Guds kallelse sålunda: Gud kallar oss hela tiden – precis som radion förmedlar sitt budskap ständigt. Vi kan inte höra programmet, om vi inte sätter på radion. Alltså, vi kan inte ta emot Guds kallelse och budskap, om vi inte gör oss beredda att lyssna.

Tala Herre! Din tjänare hör. Detta blir så lätt: Lyssna Herre! Din tjänare talar.

Herren vill ge oss tro, en tro som ger oss frid, ro och glädje. Vi får en ro längst därinne, även om det är oroligt omkring oss. Jag påminner om att tro är ro vid korset – tet är korset, därefter står då ro. Vidare korset står mitt i kristen – ordet kristen, där tet blir ett kors. Därför är korset ett kärlekstecken -Guds kärlek till oss och vår kärlek till Honom och nästan.

Amen.

Läst psalm: 460:-

Välönskan:

Gud, som skänker all nåd och som har kallat Er till Sin eviga härlighet genom Kristus, om vi nu än får lida en kort tid, Han upprätte Er, stödje Er och give Er fasthet!

Nyår

Högmässopredikan Nyårsdagen 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 11.oo

In nomine …

Jag vill börja denna gudstjänst med att tillönska Er, min familj i Herren,

Ett Gott Nytt nådens år 2018 och bedja med Wallin för mig och alla förkunnare:

O Du, som kröner året med Ditt goda! Giv att den ädla säd, som är Ditt helga Ord, av

mig må utsås rätt, och falla i god jord. Amen.

Oremus …

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

På den första dagen av detta Nådens År 2018 skall vi i denna beredelse rikta tre små ord till vår Himmelske Fader.

Det första är ordet: Tack.

Om vi tänker efter, så har vi egentligen mycket att tacka för. Vårt dagliga bröd, hus och hem. Vi skall tacka för frälsningen genom Herren Jesus. Även om vi tycker att allt ser mörkt ut, så finns tacksägelseämnen. Någon har sagt:

Emot mörk och gåtfull bakgrund lyser

Gyllne trådar spunna utav NÅD.

Tänker vi tillbaka, kan vi nog se Herrens gärningar i vårt liv. Likaså kan vi se Hans gärningar i vårt andliga liv. Hur Han liksom en Herde har fört oss genom öknen, både i det världsliga som det andliga livet, till vatten och gröna ängar. Vi kan kanske se handen, som länkade vårt livs öden och höll oss uppe, kanske genom att hålla oss nere; gjorde oss till platt intet för att just så göra oss till något.

Det andra ordet är: Förlåt.

Vi har mycket att be om förlåtelse för. Alla försummade tillfällen. Synden i våra liv måste bekännas inför Herren, den Helige, Rene. Han kan icke tåla någon synd. Syndens lön är döden. Det vet vi, men Gud hatar synden och älskar syndaren. Det är tryggt att veta. Vi får våra synder förlåtna i Jesu blod. Alla synder vill Herren ta från våra axlar. Vi får gå in i det nya året fria från syndens börda. Vi kan låta det förflutna, som blivit bekänt och förlåtet, vara glömt! Ty den synd, som kommit in under försoningens renande blod, är för evigt utplånad ur Guds åsyn.

Du, som plågas av gamla minnen, minns den lilla flickans ord, då hon blev tillfrågad, om det fanns något, som Gud inte kunde se. Hon svarade: Gud kan inte se den synd, som är skyld av Jesu blod.

Det tredje och sista ordet, vi skall rikta till vår himmelske Fader idag är: Hjälp.

Om vägen bakom oss vet vi något, men om framtiden vet vi ingenting. Det finns väl ingen, som inte känner behov av en hjälpande hand, som leder bland blinda skär genom storm och mörka vatten? Månne inte ett bönerop stiger ur månget hjärta i Nyårstid: Herre, hjälp. Havet är så stort och min båt är så liten. Sätt Dig vid rodret och styr min farkost, Du vågornas och vindarnas allsmäktige Herre.

Tänker vi framåt, kan vi ibland nästan förlamas av oro. Men vi får bedja: Herre hjälp! Vi får förlita oss på vår Gud, urtidens Gud, hela universums Skapare. Det känns tryggt, att vi får lämna allt i hans hand.

Gårdagen är förbi.

Morgondagen har du ännu icke sett.

Idag hjälper Herren. Amen.

Låt oss bedja och bekänna:

Predikan

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus kristus. Amen.

Jesus vare allt mitt nöje, Jesus blive alltid när, Jesus mina sinnen böje, Jesus vare mitt begär, Jesus styrke kropp och själ, Jesus mig beskydde väl, Jesus vare i mitt hjärta, Jesus lise i all smärta.

Nyårsdagen har alltid i den Kristna Kyrkan varit knuten till namnet, som är över alla namn, namnet Jesus. För att vi skall förstå betydelsen av ett namn, måste vi veta, vilka föreställningar man hade om namn i Israel.

Kände man en människas namn, hade man makt över och del i personen i fråga. När Jakob kämpade med Gud i nattens mörker, sade han: Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Om Jakob hade fått veta den för honom okändes namn, skulle han ha ägt nyckeln till hans väsen. Han skulle då ha känt till, vad denne ämnade göra med honom. Han skulle ha kunnat vinna förståelse hos den obekante och därmed räddning. Men namnet uppenbarades inte för honom.

Kyrkan uppenbarar namnet Jesus för människorna, för att de skall få del i det frälsningsbringande namnet. Vi kan jämföra oss med Jakob. Mörker omvärver oss. Mörker och förtvivlan. Framtiden oroar. Så kan vi få ljus och frid i namnet Jesus. Allt vad en människa behöver veta för sin frälsning ligger i namnet Jesus. Jesus är en biform av Josua och betyder: Jahve hjälper. I det namnet ligger det glada budskapet: Gud steg ned hit för vår frälsnings skull.  Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. Det ligger kraft i Jesusnamnet. I urkristendomen och i fornkyrkan ägde detta namn genom sin själva klang en sådan makt, att det botade sjuka och utdrev onda andar. Detta händer mera sällan nu; men ändå kan det sägas, att Jesusnamnets makt alltjämt är lika stor, kanske större. Ty detta namn rymmer nu icke bara begynnelsetidens underbara upplevelser – Jesu egen förkunnelse och kraftgärningar, Hans uppståndelse och Andens gåva – utan kristenhetens samlade erfarenhet under tjugo seklers kyrkohistoria är förknippade med detta namn. Hur brokig och motsägelsefull denna historia än ter sig, så uppenbarar den dock såsom helhet och i otaliga enskilda fall Jesu Kristi makt och världens vanmakt. Summan av kyrkans historia är den, att endast tron på Jesus kan skapa liv, segra över ondskan, över döden och Djävulen. Därför att detta efter två tusen år är klarare än någonsin, kan vi lugnt säga, att Jesu namn vid denna nyårstid har större makt an det någon gång innan har haft. Alltså kan vi hälsa det nya kalenderåret med allt vad det för med sig med glad förtröstan. Ty i Jesu namn måste det bli ett gott år, ett livets och segerns år, för Kyrkan i världen och därigenom för många i vida kretsar.

Vi sjunger så psalmen 47:- Säg känner du det underbara namnet

Evangelietexten ger oss grunden till frälsningshistorien. Född av kvinna blir nu Jesus genom omskärelsen ställd under lagen. Detta för att Han skulle kunna genomföra försoningsgärningen. Han blev ett med Sitt folk, förbundsfolket, och så stifta det Nya förbundet, vars förbundstecken är dopet. När Kyrkan har satt denna text på årets första dag, så är det för att visa, att vi är i världen, men icke av världen; vi lever med i världens liv och delar dess öden, men vi gör det i Jesu namn i tro på försoningen och dopets kraft. Så skall vi leva i Kyrkans hägn och under den Helige Andes ledning. Prof. Fridrichen påminner om att Jesus kunde utföra Sin gärning endast inom folkets förbund med Gud och i lydnad för dess ordningar. Han vill föra över lite av dessa tankar på Kyrkan och oss. Vi tillhör det Nya förbundet och har där ansvar. Nyår är inte bara en rannsakning hos den enskilde; vi måste alla vara med i församlingens självgranskning och tillbedjan. Det blir viktigt, att vi också får en förbundstrohet. Han kallar den för agape – det vi brukar översätta med brödrakärleken.

Tittar man i postillor, så ser man, att förkunnelsen helt är inriktad på Jesu försoningsverk, förklarad på olika sätt, och nödvändigheten av människans omvändelse.

Har man Jesus med sig, kan man se bakåt bärande på den tröst och kraft, som Jesus gett, och se framåt i ett glatt hopp vid anblicken av den i dunkel höljda framtiden.

Theodor Wallerius, präst i Göteborg död 1896 skriver: Är du stadd på salighetens väg, så se icke tillbaka. Tiden är kort. Nådetillfällena äro dyrbara, farorna stora; det man äger kan förloras. Var därför flitig, trogen och vaksam! Ingen tid har du till övers. Låt det vara målet för ditt sökande att bli förtroligt bekant med din Frälsare, att bliva fast grundad i förlitande på Jesu namn, så skall du i detta Jesu namn vinna och äga allt – ett gott mod vid tanken på det förflutna och ett välgrundat, tröstligt hopp vid anblicken av det, som komma skall, av den evighet, som närmar sig dig ett stort steg med varje ny nådedag.

Ett, Jesu, än påminner jag:

Var du min trogna följeslag

Och mig på vägen skydda.

I mörker var mitt klara ljus,

I fattigdom mitt rika hus,

I storm min lugna hydda.

Var min stav

Till min grav,

Spis och föda,

Ro i möda,

Allt i alla.

Sist min själ till himlen kalla.

Amen.

Bön efter predikan:

Evige, Allsmäktige Gud, stor i nåd, oföränderlig i trohet. Du förbliver såsom Du är, och Dina år har ingen ände. Dig hembär vi på denna årets första dag tacksägelse och lov, att Du ej tröttnar att förlåta oss, syndare, utan dagligen möter oss med ny nåd. Vi prisar Dig, att Du skänkt oss Din Son och att vi, i Hans heliga namn, får nalkas Dig i bönen, vissa om att Du hör oss och beskär oss, vad vi behöver, så att intet skall fattas oss. Vi beder Dig: Förläna oss, som i vår Frälsares namn har begynt ett nytt år, att icke försumma Din nåd, utan tacksamt emottaga Dina gåvor. Hjälp oss att vandra på Dina vägar, i kärlek till varandra och i fast förtröstan till Din nåd, som förmår allt. I Din bok är våra dagar skrivna. När den sista av dem ingår, mottag oss då i Ditt oförgängliga rike. Genom Din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Kollekten Menlösa barns dag till Frälsningsarméns Skogsbo blev 87:- Kollekten igår till Missionsprovinsen inbragte             Kr. Kollekten idag tillfaller vår koinonia. På onsdag firas mässa här kl. 1830 med undertecknad. På lördag, Epifania, predikar f Kåre Strindberg och nästa söndag undertecknad.

Välönskan över församlingen:

Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft! Amen.

Psalmer: 196: –

664:-

  46:-

  47: –

  40: 1 – 2

  40:  3 – 6

432:-

  17:-

             

Annandag Jul

SKRIFTETAL

In nomine…

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi firar idag vår skyddspatron den helige Stefanus. Som ni redan vet, så firades Jesu födelses fest från början vid olika tider, mest på Epifania den 6:te januari. Nu kommer då de gamla förberedelsefirningarna att äga rum efter Jul. Så redan innan man firade Jesu födelse den 25:te december, så firade man minnet av S:t Stefanus den 26:te. Den Helige Stefani öde visar oss, vad som kan ske med den kristne. Idag skall vi förutom att fira hans minne, även fira vår koinonias högtidsdag. Våra synder och tillkortakommanden bekänner vi som vanligt, men samtidigt skall vi fyllas av tacksamhet, tacksamhet över att Jesus fötts och att Han grundat Sin Kyrka.

Dagens psalm, den 46:te, tolkar, vad vi har att tacka för: Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit. Därför räds vi inte, om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup, om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror. Här är en flod vars strömmarger glädje åt Guds stad, som den Högste har helgat till Sin boning. Därinne bor Gud, den skall aldrig falla, den får hjälp av Gud när morgonen gryr. Folken larmar, riken vacklar. Då hörs Hans röst och jorden bävar. Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg.

Ja, Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

PREDIKAN

In nomine…

Gudstjänstfirande församling!

Denna dag har något av ett dubbelt budskap. Igår fick vi glädjas över att Ordet blev kött. Frälsaren kom till jorden. Idag kommer varningar: Hur det kan gå för Jesu efterföljare. Jesus hade varnat så mycket, att de första kristna säkert var medvetna om farorna. Tidigare var några versar från Matt 23 text på denna dag, några av Jesu verop. 34 Därför skall Jag sända er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem kommer ni att döda och korsfästa, och andra kommer ni att piska i era synagogor och jaga från stad till stad… 37 Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem, som blir sända till dig. Hur ofta har Jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.

Bibeln har många varningar för hur det kan gå, om vi överger närheten till Gud. Jag har tittat lite i gamla postillor och funnit, att man talar väldigt litet om den Helige Stefanus. Med hänvisning till dåtidens text talar man om Guds nåd, människans nådesförakt och Evangeliets kraft. Man tar upp Gammaltestamentliga texter, som berör detta. Jes. 65: 2 f. Ständigt har jag räckt ut händerna mot ett tredskande folk, som vandrar den orätta vägen och följer sina egna planer, det folk som öppet kränker mig hela tiden.

I 2 Krön. 15:2 läser vi: Hör på mig, Asa och hela Juda och Benjamin! Herren är med er, om ni är med Honom. Om ni söker Honom, skall han låta er finna Honom, men om ni överger Honom, skall Han överge er. Dessa ord från långt tillbaka är både uppmuntrande och varnande. Men är vi med Honom, så är Han med oss. Man har sagt, att martyrernas blod blev Kyrkans utsäde. Vi firar idag den förste martyren, den helige Stefanus. Han har följts av otaliga blodsvittnen, även i våra dagar är de många, som delar hans öde. Den helige Stefanus var bland de första diakonerna, som skulle hjälpa apostlarna.

Vi läser i Upp. 15:2 Och jag såg liksom ett glashav blandat med eld, och de, som hade kämpat sig fria från odjuret och dess bild och talet för dess namn, stod på glashavet med Guds harpor i händerna. Kristi församling på jorden är en stridande församling. Det syns tydligt även i våra dagar. I Efesierbrevet 6 läser vi: Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans

andekrafter i himlarymderna. Av det sagda kan vi se, att där finns två fiender: Världslig makt, sedan otro och Djävulen och hans anhang. Farligast är naturligtvis de onda andemakterna, ty dessa kan förföra och förvirra oss. Kyrkans inomvärldsliga fiender kan väl förgöra den troendes kropp men inte själen.

En kommentar talar om församlingens trosstrider. Grunden är tron på Jesus som människornas Frälsare. Rom. 10:10 Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Bibeln visar oss, att med tron följer strider. Den helige Paulus skriver till Timoteus i första brevet, 6:12 Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till. Hebréerbrevet (12) talar även det om strid och kamp: Låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp, vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. Att komma till tro och att behålla tron är alltid en form av strid. Otroshjärtat tar inte emot tron utan vidare. Där finns invändningar, högmod, förnuft som kämpar. Det dröjer innan ett sådant hjärta säger med Jakob i 1Mos. 32:26 ”Jag släpper Dig inte, förrän Du välsignar mig.”

Trons strider mot otron upphör aldrig. Den striden blossar upp titt som tätt, ty Djävulen vill ta bort tron ur hjärtat, särskilt när själen vandrar i ökentrakter. Då, när nåden icke förnimmes, när hjärtat är trögt, kan stapplanden och syndafall förekomma. Det blir strider, som måste utkämpas under bön och åkallan av Jesu Frälsarenamn.

Det är också en strid i världen mot otrons människor. Det är strider, som kan leda till martyrium. Vi läste i dagens evangelium: Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och de skall piska er i sina synagogor. Och ni kommer att ställas inför ståthållare och kungar för Min skull och stå som vittnen inför dem och hedningarna. En bekännelse av Herren Jesus leder ofta till strider. Den kristne skall älska frid och söka undvika strid. Men ibland är detta ej möjligt. Herren Jesus säger själv: Tro inte, att Jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Det kan en sann kristen inte göra något åt, att världen larmar och krigar, när den ser en kristen bekännare.

Kristi kyrka är alltid en bekännande kyrka, som har att strida för sin tro. Världen vill gärna ta bort bekännelsen och tämja kyrkan till ett lydigt redskap. Det sker tyvärr på många ställen idag. En församling utan bekännelse är ett salt utan sälta, ett ljus, som inte brinner eller som sätts under skäppan, där det ej kan lysa.

Det är inte alla gånger lätt att vara en Jesu lärjunge. Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Utan kors ingen krona. Utan kamp ingen seger. Det är den kristna församlingens erfarenhet i alla tider. Hoppet under striden, som håller modet uppe, är Kristi härlighetshopp. Han, som har givit löfte, är trofast.

Vi kan här tillägga, att för urkyrkan var det självklart, att sluttiden skulle vara en förföljelsetid. Denna syn fanns redan hos judarna, som talade om födslovåndorna i den messianska tiden. Det är skillnad mellan Kyrka och samhälle. De kan i mångt och mycket samarbeta, men Kyrkan är till sitt väsen en främmande storhet i världen. Kristen klokhet får aldrig bli världslig klokhet, aldrig kyrkopolitik eller taktik. Den kristna klokheten tolkas av den helige Paulus med orden i 1 Kor. 1: 23, 25: vi förkunnar en Kristus, som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, Guds dårskap är visare än människorna.

Vi får så fortsätta fira vår julhögtid i glädje över att Ordet blev kött. Samtidigt skall vi vara på vakt mot kristendomens fiender. Vi påminns åter och åter om vårt ansvar att vittna. Jag hittade följande sång i en anteckningsbok, som min faster samlat sånger i. Vi slutar predikan med att meditera över några verser: 

Du talar om väder du talar om vind

Du talar om rosor på ungdomlig kind.

Varför talar du icke om Jesus,

Du talar om solsken, du talar om regn.

Du talar om stater dess lagar och hägn.

Varför talar du icke om Jesus,

Som är syndares bäste Vän?

Du talar om samfund, bekännelse än

Så gärna om böcker och lärare, men

Varför talar du icke om Jesus,

Som är syndares bäste Vän?

Du talar måhända om kristendom, tro.

Men själen, säg har den hos Kristus sin ro?

Bliv skyndsamt med Honom förenad.

Ej länge på jord får du bo!

Han är ju den Sol, vilken aldrig går ner

Som värme och ljus åt din ökenfärd ger.

Varför talar du icke om Jesus,

Den Vännen, som ingen är lik?

Du beder om frihet, då fångdräkt du bär.

Du ber om benådning, då livdömd du är.

Varför beder du aldrig till Jesus.

Den Vännen, som ingen är lik?

Han älskar dig evigt. Han sviker dig ej,

I livet, i döden, i domen, o nej!

Ack, så tala, o, tala om Jesus

Den Vännen, som älskar dig så!

Amen.

1:a sön i Advent

Psalm 103

Psalm 104

Psalm 105

Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den. 2 Det är han som har lagt dess grund i havet och fäst den över de strömmande vattnen. 3 Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel? 4 Den som har skuldlösa händer och rent hjärta, som inte håller sig till falska gudar och aldrig har svurit falskt. 5 Han får väl-signelse av Herren och riklig lön av Gud, sin räddare. 6 Här är det släkte som sökt sig till Herren, som träder fram in-för ditt ansikte, du Jakobs Gud. 7 Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! 8 Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Her-ren, väldig i strid. 9 Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! 10 Vem är han, ärans ko-nung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung.

Vi skall nu öppna vårt hjärtas dörrar för Ärans konung, när vi träder upp till Hans heliga tempel, dit bara den skuldlöse har tillträde. Bara den skuld-löse, det betyder, att vi inte utan vidare kan gå ditin. Vi måste renas. Vilken lycka, att vi då har såväl det allmänna som det enskilda skriftermålet!

Så skall vi idag särskilt betänka det, som kyrkoårets sista söndagar lärt oss: Det finns ett före, ett nu och ett efter. Vi ser det i Guds frälsningsplan men också i vårt liv. Bibeln lär oss tydligt, hur synden står och lurpassar för att få oss på fall. Vi faller. Men sedan? Ja, det finns ju två vägar, att stanna kvar i synden eller be om förlåtelse. Med förlåtelsen blir det ett välsignat EFTER.

Före: då är vi alla lika. Se på jungfrurna med oljan. Inte visste man till vilken grupp var och en hörde. Nu: då var de uppdelade i två grupper – de som hade olja och de som inte hade olja. Sedan: En grupp fick följa med in, den andra blev ohjälpligt utanför. Som jag sagt tidigare: Bibelordet har många

bottnar och ibland irrar tankarna hit och dit på associationsbanorna. Vi kan låta den olja, som vi har eller får, betyda det, som Gud vill ge oss genom förlåtelsen:

förlåtelsens olja – lindring för den slagne

nådens olja – du smörjer mitt huvud med olja

trons olja – låt vår lampas olja brinna.

Förlåtelsen är alltså nödvändig för vårt dagliga liv men också för sa-ligheten.

Ja, Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

Nåd vare med Eder och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Jesu! låt mig städse börja

I ditt namn allt, vad jag gör,

Att jag måtte framgång spörja,

Och så sluta, som jag bör!

Ett nytt kyrkoår börjar. Allt som där kommer att ske, kommer att ut-vecklas till nya händelser, nya handlingar. Vad Gud gör, vet vi inte och behöver ej heller bekymra oss om. Men det, som vi skall göra, behöver vi sörja för. Däri-från kommer hur det blir för oss här i världen. Skall vi få trevligt, blir det ånger,

blir det olycka eller sällhet. Hur svårt och tungt är egentligen inte det ansvar, som är lagt på ett stackars svagt, dödligt hjärta!

Det är bara de borgerliga åren som i tidernas lopp har uppmärksam-mats. Där antecknas världshändelser, de jordiska herraväldenas uppgång och fall, deras herrars korta storhet och i graven försvinnande härlighet. Kyrkoåret är tyst och obemärkt. Men ändå sammanhåller det som med ett osynligt band de övriga åren och inflätar i dessas ofta mödosamma och mörka dagar sina ljusa högtider, stilla dagar av bön och visar hän mot det rike, som aldrig skall förgås.

Det är intressant att läsa om kyrkoårets utveckling. De stora högtiderna har mycket länge haft en förberedelsetid. Antalet adventssön-dagar har varierat. På 1000-talet fastställdes de till fyra. En intressant sak skall vi notera. I nuvarande Evangeliebok har fjärde Advent blivit en Mariadag. Man vet, att redan omkring 430 firades söndagen före Juldagen som en Mariafest på vissa håll. På en synod i Toledo 656 beslöts, att Marie bebådelse skulle firas åtta dagar före jul, alltså 18/12, för att man inte skulle behöva fira denna glädjedag under den stränga fastan före Påsk. En Mariadag före Jul har alltså gamla anor. Från 1000-talet har vi även Adventets innehåll klart. Man började kalla sönda-garna för Dominicae adventus Domini – söndagar före Kristi ankomst, tidigare söndagar före Jesu födelse. Man talar om Kristi ankomst i köttet, i människans sinne och till domen. Så fortsätter vi även idag att i Advent tala om Honom, som kom, som kommer och som skall komma.

Vi kan inte söka inom oss själva svaret på vad vi skall göra under den tid, som ligger framför oss i det nya kyrkoåret. Inte heller kan vi i världen söka svaret. Det är blott en början, som är god, ett fullföljande som är välsig-nat, ett slut, som är saligt.

I Jesu namn skall stå över alla våra förehavanden. Han säger själv: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Det är inte en vanlig herre, som vi skall följa och bekänna. Det är Konungen i sanningens rike. Visst ser man inte alltid Hans makt. Det sägs också, att Han är den mest förak-tade bland människors barn. Inte heller är det minnen av stor prakt och makt som frammanas i kyrkoårets gudstjänster. För församlingen berättas, att Han föddes i ett stall och lades i en krubba. En annan gång omtalas, att h

Han misshandlas och plågas. Till slut döms Han som en brottsling till döden. Visst omtalas då och då någon undergärning som blixtrar igenom Hans mänsk-liga förnedring, men ofta talar vi om förnedring, ringhet, smädelser. Mot detta står Hans egna ord: Mig är given all makt.

Denne Konung i sanningens rike firar vi särskilt idag på kyrkoårets första dag. Det heter, att Han skall beskydda och bevara oss för all skada och farlighet och att Han i striden, i den strid, som även vi har att genomkämpa,

omfattar oss med Sitt konungsliga beskydd. Vi ser Honom idag rida in i Jerusa-lem på en åsna. Människorna hade stora förhoppningar på Honom. Han skulle säkert befria dem från romarnas tyranni. Professor Fridrichsen tycker, att den urkyrkliga teologien varit lite för ivrig att söka finna profetior om Jesus i det Gamla Testamentet. Han menar, att man velat återfinna för många detaljer. Det behöver inte innebära några svårigheter, om vi bär i minne huvudprinci-pen, att Gamla Testamentet hänvisar till Messias, och att Jesus utförde Sin gär-ning i övertygelsen om att uppfylla Guds löften genom profeterna. Intåget i Je-rusalem, som det skildras av S:t Matteus, visar med vilken instinktiv säkerhet den kristna tron tog ut de betydelsefullaste orden i GT och tolkade dem i upp-fyllelsens ljus, orden från Sakarja i dagens Epistel. Denna syn på Messias som Fridsfursten har paralleller hos Jesaja kapitel 9 och 11 Även andra tankar dök upp då och då i Israel. Hos Jeremia ser vi framtidshärskaren som en krigare-gestalt, krigshjälten till häst. Men den äkta trons profetia väntade all hjälp av Gud. På underfullt sätt skall världsmakten krossas, dess maktmedel förintas, så att Israels konung kan rida in i sin huvudstad på det i fredstid vanliga riddjuret, det som av ålder bar såväl konungen som meniga män i Israel. 1 Mos. 49:11: Han binder vid vinträdet sin åsna, vid ädla rankan sin ås-ninnas fåle.

Genom Sitt intåg i Davids stad Jerusalem ridande på en åsna visade Jesus, att Han stod på trons linje och ville uppfylla trons hopp. Han skulle inte uppfylla de messianska drömmarnas mänskliga planer, utan som Guds redskap göra Faderns vilja. Han red alltså in i staden såsom trons grundläggare och fullkomnare (Jfr. Hebr. 12:2)

En annan av mina förebilder Retzius ger ytterligare ett bevis på Bibelordets många bottnar och tolkningar. Först talar han om hur viktigt det är, att Jesus är min Konung. Visst skulle denne Konung vara välkommen i våra liv; Han som i Sina Ord med så många dyra löften fast och visst. lovat oss frälsning. Retzius tar sedan fasta på orden Förer dem till Mig! Ta dem och led hit dem! Det får bli en uppmaning till alla kristna gentemot avfällingar och icketroende: Fö-rer dem till mig. Han skriver: Alltså måste arme botfärdige syndare warda förde till Jesum. Han är ju kommen för att frälsa det förlorade. Luk. 19. Jesus ro-par kom till Mig ni alla Matt. 11.28; Ps. 103:3a han förlåter alla mina synder. Till Jesus, såsom den rätte mannen, ifrån den de väl lupit, men nu skola trösteligen återkomma Jer. 3:1 (jag läser hela versen) Om en man skil-jer sig från sin hustru och hon lämnar honom och gifter sig med en annan, kan han sedan gå tillbaka till henne?

Blir då inte landet vanhelgat? Och du som har horat med många män, skulle du få komma tillbaka till mig? säger Her-ren.

Det är intressant att notera, att prästerna förr oftare än nu hänvisar till skriftställen hela tiden.

Vi lär oss alltså idag, att vi skall ta mot Herren Jesus i våra liv. Vi lär oss vidare, att vi skall föra människor till Honom. Förer dem till mig. Jag skulle dessutom lägga in i dessa ord, att vi skall föra till Jesus allt, som Han vill ha av oss. Det är vårt hjärta, vår tro, vår lydnad, våra goda gärningar för medmänni-skans skull, vår bön, vår lovsång, vårt tack, lov och pris. Ja, listan kan göras lång.

Även detta nya kyrkoår skall vi alltså stå under Jesu herravälde. Vi skall börja allt i Jesu namn. Då kan vi få framgång. Ja, kanske inte framgång i världsliga ting men framgång i vårt inre liv, att vi kommer allt längre på helgel-sens väg. Slutet kan då bara bli ett: evig salighet.

A M E N

Bön efter predikan:

Låt oss bedja med Wallins ord:

O, min Frälsare! så vill jag börja äfven det år, som idag träder upp öfver Din församling, och på hvilket Du med nåd och sanning ännu besöker jor-den. Om slutet deraf skall af mig upplefvas, eller någon af dess dagar varder min sista, det sörjer jag ej för; det hemställer jag till Dig. Endast hvarje min dag upp-går, hvarje min gerning sker i Ditt heliga namn, så är jag nöjd med Ditt behag och alltid viss på Din kärleksfulla närvarelse. Kom, o Jesu, blif mig när, i alla mina frestelser och bekymmer, mina strider och öden: så vet jag, att allt går väl – Och sedan, – låt mig blifva der Du är: i de heliges och sälles hemvist, i ljusets och fridens eviga rike, der alla knän skola sig böja i Ditt namn och alla tungor be-känna, att Du är Herren! AMEN

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud helge Er helt igenom och bevare Er hela och oskadda, när vår Herre Jesus Kristus kommer! Amen. 

Psalmer: 103: 1 – 4

655:-

104: 1 – 4

105:-

109: 1

109: 2 – 3

39:-

108:-

Psalm 109

Psalm 39

Postludium

22:e sönd. efter Tref.

Psalm 245

Psalm 550

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Texten idag handlar i mycket om Tro, tecken och under. Nog sker det ändå

tecken även i denna tid för den som vill se. Jag läste härförleden i Katolskt

magasin bl.a. följande:

En kvinna ringde, förtvivlad. Väninnan hade opererats, och det stora såret ville på inga villkor läkas. Det var ständiga omläggningar och risk för infektioner. Kände jag möjligen någon i deras trakter, som kunde lägga händerna på henne och be om läkedom? Jodå: hon själv! Ja, men hon hade ju aldrig bett för någons helande. Inte var väl hon värdig? Inte hade väl hon gåvan? Inte var väl hon kallad? Etc.

Hon var både döpt och konfirmerad. Alltså var hon kallad. Hon skulle bara väldigt enkelt ta den sjukas hand och naturligt och barnsligt be Jesus läka såret. Det var hon, som var den sjukas ”nästa”, den som hade kärlek nog för uppgiften.

Hon gjorde det och såret läkte.

Ar det inte märkligt att en så enkel handling har kommit så i skymundan i kyrkan? Är vi verkligen Kristi efterföljare? Varför gör vi då inte, som Han har sagt? Varför söker vi inte efterlikna Honom? Guds rike är inte ord utan kraft, skriver S:t Paulus (1 Kor 4:20). Ofta verkar det vara mest ord utan kraft.

Som döpta och konfirmerade är vi kungar, präster och profeter. Vi ska förkunna Guds storverk – i både ord och handling (1 Petr 2:9). Dessa tecken skall följa dem som tror: i Mitt namn skall de… lägga sina händer på sjuka och göra dem friska, säger Jesus (Mk 16:17, 18). När jag skriver denna artikel, befinner jag mig i Jasna Gara i Czestochowa, Polens främsta vallfartsort. I Mariakapellet, som är stort som en ordinär kyrka i Sverige, är väggarna fullbehängda från golv till tak med tackgåvor för läkedom som människor tagit emot: avlagda kryckor, kors, krucifix, hjärtan, bilder, plaketter, bärnstenshalsband… I sakristian står en lång kö för att få olja att smörja sjuka med där hemma, ”i enlighet med vår tro”. Paulinmunken som finns där säger glatt: Och om ni gör underverk här inom området, så är vi glada, om ni taIar om det, så vi kan skriva in det i våra dag-böcker. Men gör ni underverk hemma så behöver ni inte höra av er. – Hur länge har ni hållit på så här? frågar någon. – I sexhundra år!

Människor går till sjukstugan och frågar efter små tomflaskor för sin olja. Doktorn skrattar roat och letar, tillsammans med två sjuksköterskor, i alla förråd tills de hittar några.

Är det vidskepelse? Nej, vittnesbörd. Det är i vår rationella miljö, där det kristna vittnesbördet saknas, som marknaden i stället översköljs av vidskepliga bruk. Där vimlar det av dyra, tvivelaktiga och beroendeframkallande healingme-toder med rötter i grumliga andliga källor. Jag hörde någon säga, att man borde hänga ett anslag på de flesta kyrkdörrar: ”Här tror vi på Jesus, men bara i princip. Vi tror inte, att Han verkar idag. Vid ev. behov av helande var god kontakta när-maste pingstförsamling!”

Jag skulle önska även kyrkan i Sverige ett glatt och trosstärkande centrum. Det behövs! Lillemor Hallin

Många människor begär tecken och under för att vilja tro. Men Jesus säger här: Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jonatecknet.

Vid första anblicken kan man tycka, att Jesus går hårt åt sina

åhörare. De vill ju få ett tecken, så de kan tro. Vi kan emellertid se, att de frågar för att sätta Honom på prov. De var fientligt inställda till Honom. Tålamodet tryter. Jesus har visat, vem Han är genom massor av tecken och under samt genom Sin undervisning, men de ville inte tro. Här finns en varning till människan: Gud är kärleken, och Han kallar och kallar och kallar och kallar, men till sist vänder Han den ohörsamme ryggen – med gränslös sorg.

Tron får alltså oftast inte några andra tecken än Jesu uppståndelse och förkunnelsen därom. Hebréerbrevets författare skriver i sitt elfte kapitel

om tron, i första versen: Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.

Jag läste en gång om en prost Janzon på Wärmdö, som medverkade

till en hemmansägares vid namn Fogelström omvändelse. Som rubrik över berättelsen skrevs: Trons räknekonst. – Vid sin omvändelse uppfylldes Fogelström med stor fröjd och tröst i tron, så att han med mycken frimodighet genast började vittna om den Frälsare, som igenlöst honom åt Gud med Sitt

blod. Under många år stod han som ett klart skinande ljus på den plats, där Gud ställt honom, lycklig och viss i tron. En tid före sin död blev han blind. Vänner beklagade sig

och undrade, hur han hade det. Fanns den starka tron kvar? Han sade: Nu är jag lyckligare än någonsin. Nu, då jag icke kan få något intryck av de synliga tingen, är det alldeles ingenting emellan mig och Gud. Där är icke mer något för ögat, som kan fresta. – Det är endast den levande tron, som kan räkna så. Den levande tron, räknar icke som den jordiska människan. Prövningar kan föra oss närmare Gud. Vi tror, Att Gud icke prövar oss över vår förmåga. Men i detta sammanhang får vi naturligtvis inte glömma Själafiendens kraft, som gör allt för att förstöra Guds verk och vår tro.

Dagens överskrift lyder: Frälsningen. Detta är ett stort tema. Vad blir vi räddade, befriade, förlossade, försonade ifrån?

Begreppet frälsning har i GT vid betydelse. Det omspänner hela människolivet med alla dess aspekter, räddning från allt som hotar och fördärvar. Guds frälsningsverk med Israel, det gammaltestamentliga gudsfolket, är en förebild till hans eskatologiska räddning av församlingen, det 

nytestamentliga gudsfolket. 1 Kor. 10:11 Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss, som har tidsåldrarnas slut inpå oss.

Frälsningen har en nationell och kollektiv aspekt. Herren frälsar Sitt folk från Egyptens träldom, tillintetgör fienderna och för folket in i det förlovade landet. Genom Domarna frälsar Gud Israel från fiender och ger landet ro och välstånd. Så berättas vidare i GT om folkets räddning undan fiender genom Herrens ingripande.

Så har frälsningen även en individuell aspekt. Gud frälsar från onda människor, personliga fiender. Ps. 18:4 Till Herren, den högtlovade, ropade jag, och jag blev räddad från mina fiender. Gud frälsar i sjukdomsnöd. Job 33: 19 ff. Eller när en man tuktas av plågor på sin bädd, med ständiga smärtor i kroppen ….om då en ängel kommer till honom, ett av de tusende sändebuden, och förklarar honom rättrådig, då har Gud förbarmat sig och sagt: ”rädda honom från att sänkas i graven, lösen är erlagd.” hans kropp blir smidig som ynglingens, han återfår sin ungdoms kraft. När han ber till Gud blir han bönhörd, han får träda fram inför honom med jubel. Men frälsning är först och främst gudomlig hjälp i andlig och själslig nöd; Gud förlåter synder och 

befriar från syndens makt. Ur Ps. 40 Du, Herre, håller inte tillbaka din barmhärtighet mot mig … jag hotas från alla håll av olyckor utan tal. Mina synder har hunnit upp mig, jag förmår inte se dem. De är fler än håren på mitt huvud, och modet sviker mig. Jag ber dig, Herre, befria mig! … De som längtar efter din hjälp skall alltid säga: ”herren är stor.” jag är betryckt och fattig. herre skynda till mig! min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte!

Guds frälsning har även eskatologiska aspekter. Efter förskingringen skall Israel få uppleva Herrens frälsning med nationell, social och religiös

återupprättelse som följd. Amos 9:11 Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar. Frälsningen blir till slut universell, alla jordens ändar skall få se Guds frälsning, Jes. 52:10 Hela

jorden skall se, hur vår Gud räddar oss. Guds frälsning skall bringa nya himlar och en ny jord med ett uppståndelseliv, som aldrig dör. Jes.

26:19 Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla ni som vilar i mullen! GT:s rikaste och

djupaste uttryck för frälsningsbegreppet finns i profetens Jesajas trösteord i kap. 40 – 66.

Frälsningsbegreppet blir i NT mer begränsat till den religiösa betydelsen. Visserligen finns även den fysisk-materiella. Jesus frälsar de Sina från sjönöd, Han räddar den sjunkande Petrus. Paulus och hans sällskap räddas från döden vid skeppsbrott. I NT präglas begreppet av Skriftens grundsyn, att människans huvudfiende är synden, och att all nöd beror på syndens följd: Skilsmässa från Gud. Vi skall alltså räddas från Guds vrede, syndens skuld, mörkrets makt o.s.v. Positivt betyder frälsningen att gudsgemenskapen återupprättas, vi får barnaskap hos Gud, vi pånyttföds. Här finns redan från början det eskatologiska – redan här och nu tillhör vi det eviga Gudsriket. 1

Petri brev 1: 5,9 Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning, som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. Ni ser honom ännu icke men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje, då ni nu står nära målet för er tro: Era själars räddning.

Frälsningen är helt och hållet Guds verk. Människan kan inte frälsa sig själv vare sig genom goda gärningar eller genom kunskap. Frälsningen sker i Jesu blod. Gud själv har anvisat vägen till frälsning – tron på evangelium. Denna tro leder sedan till frälsande handlingar: Dop, nattvarden och bikt.

Som avslutning kan vi inveckla oss vidare i frälsningens mysterium.

Frälsningen är trefaldig. Den är ett fullbordat faktum. Den troende är frälst Efesierbrevet 2:8 Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Frälsningen är också något, som ständigt pågår. Den troende frälses oavlåtligen. Filipperbrevet 2: 12-13 Därför, mina kära, ni som alltid har varit lydiga: Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så, som när jag var hos er, utan ännu mer nu, när jag är långt borta. Ty det är Gud, som verkar i er, så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.

Frälsningens slutfas hör framtiden till. Den troende skall frälsas vid Herrens tillkommelse Filipperbrevet 3: 20-21 Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den, som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i ringhet, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.

Ja, detta var en liten genomgång av tro, tecken och frälsning. Trons mysterium är stort. Ibland blir allt så intellektuellt. De allra första kristna hade en kort bekännelse: Jesus är Herre. Så enkelt kan vi uttrycka vår tro. Jesus är Herre. Det innefattar allt, som vi säger om Honom: Herre över liv och död, Herre över våra liv, Herre med makt att förlåta synder, den Herre, som älskar oss.

A m e n

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till Missionsprovinsen blev Kr.

Kollekten till Koinonian på måndagens Gustaf Adolfshögtid blev 174:- Kr.

Kollekten idag tillfaller även den vår församling. På onsdag mässa 1830, som på

23:je ef. Tref., som ju faller bort i år; den leds av +Göran. Nästa söndag predikar undertecknad igen. Påminner om Kyrkostämman den 26 nov. efter högmässan.

Som postludium spelar Emil …

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud själv helge Er till hela Er varelse, så att hela Er ande och Er själ och Er kropp finnes

bevarade ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, återkomst! Amen

Psalmer: 245: 1 – 3 Jag nu den säkra grunden funnit, Som håller hoppets ankar kvar. I Jesus Kristus jag den funnit

657:- Alla Dina ord är ande och liv. Herrens ord är att lita på, Han handlar alltid trofast 550:- På Dig jag hoppas, Herre kär, Ja, Du min säkra tillflykt är.

391: 7 – 8 Jag är beredd här i Ditt hus Och omvärvd av Din mildhets ljus: Jag går till Dina helga sår

391: 9 –10 Ja, när Du nattvard hålla vill, Ditt bröst jag då mig tryggar till, Som sig Johannes till Dig slöt

111:- Kristus kommer – Davids son, Konung utan like. Ondskans välde, mörkrets makt, Bävar

16:- Kom, låt oss nu förenas här Med änglarna i höjd Samt tusen, tusen helgon där Och sjunga med stor fröjd: Halleluja! O Guds Lamm Som har segrat på Golgata! Halleluja, halleluja halleluja! Amen.

Psalm 391

Psalm 111

Psalm 16

Postludium

15:e sönd. efter Tref.

Psalm 575

Psalm 243

Predikan 15:de ef. Tref. den 24/9-17 S:t Sigfrids kyrka kl. 11.oo

Texter: 2 Mos. 32: 1 – 4 + 30 – 35, 1 Tim. 6: 7 – 10 + 17 – 19, Matt. 6: 19 – 23.

Skriftetal

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi har den senaste tiden talat mycket om pengar. Vi inleder idag med ett ord från Ordspråksboken 11: 28 Den som förtröstar på rike-dom, han faller, tidigare översättning förgås, men de rättfärdiga grönskar som löven. Här har vi ånyo en varning för jordiska rikedomar.

De oomvända förlitar sig på sina rikedomar. Där har deras hjärta sitt fäste. Hur ömkansvärda är de då, när rikedomen inte hjälper vid olyckor och sjukdomar. De förgås, eftersom de inte förlitat sig på Frälsaren, som förlåter synder. Rike-domarna har inte hållit dem borta från synden, därför förgås de.

De omvända har förtröstat på Herren Jesus och därigenom blivit

rättfärdiggjorda. De har gjort gott med sina ägodelar, men inte för att få en ri-kedom att förlita sig på, utan drivits av kärlek till Gud och medmänniskan.

Till vilken grupp hör Du och jag? Ja, vi vill nog tillhöra dem, som grönskar. Det får vi, när vi hela tiden försöker bli bättre på helgelsens väg, och när vi samtidigt bekänner våra svagheter och synder.

”Välsignad vare du Herre, som lär oss Guds vilja. Helgonens skara har funnit livets källa och paradisets port.

Må också jag genom ånger och omvändelse finna vägen,

Ty jag har förfelat mitt liv.

Ropa efter mig Herre

Och rädda mig”

Låt oss bedja och bekänna så sägande:

In nomine:

Ett är nödvändigt. Det är överskriften för idag. Jesus säger i en av dagens texter:

Matt 6:33

Sök först Hans rike och Hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Matt 6:34

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

I våra dagar jagar människor hit och dit. Efter vad? Ofta vet man inte riktigt själv. Man bekymrar sig för än det ena än det andra. Någon har sagt:

Gårdagen är förbi. Morgondagen har Du inte sett och idag hjälper Herren. Kunde vi inse, hur litet allt det vi oroar oss för betyder i vårt förhållande till Gud och våra medmänniskor, så skulle vi kunna äga ”den saliga bekymmerslös-heten”. Ja, naturligtvis är det inte fel att planera, vi kan ju inte bara sluta med det och leva för stunden. Mycken jäkt och oro skulle vi kunna bli av med, om vi lägger våra liv helt i Guds händer.

Gamla texten i Sv.ps. 175

Men såsom en fågel mot himmelens höjd

Sig lyfter på lediga vingar, Han lovar sin Gud, är glad och förnöjd, När han över jorden sig svingar.

Så lyfter sig själen i hjärtelig fröjd

Till himlen med lovsång och böner.

Hur lyckligt är inte det Guds barn, som, liksom en fågel under him-melen, lyfter sig på lediga vingar över alla bekymmer och sorger här på jorden. Är detta ett privilegium förunnat få här i världen? Nej, denna kristliga dagvisa, från vilken versen är tagen, har sjungits alltifrån medeltiden av vanligt enkelt folk ute i byarna, innan dagens slit och släp börjat. Det är ingen världsflykt i denna sång.

Det enda nödvändiga är att, som en annan av dagens texter berät-tar, sitta vid Jesu fötter och lyssna. Det betyder, att vi måste avsätta en stund varje dag till detta, olika för olika människor, det kan vara bön, meditation,

samtal med Gud, bibelläsning. Samtalet med Gud och bönen är det kristna li-vets andhämtning. Utan gemenskap med Gud blir det ingen andlig tillväxt.

Det enda nödvändiga är att följa Jesus. Detta är den enda vägen till frälsning. Den tidiga kyrkan uttryckte det så: Extra ecclesiam nulla salus – utanför kyrkan ingen salighet. Visst, Gud bestämmer vilka, som skall frälsas, men uttrycket visar på allvaret i att följa den enda frälsningsvägen. Det betyder också, att vi måste vara på vår vakt mot falska profeter och villolärare.

Dagens evangelietext innehåller två varningar från Jesus till oss, en följd av det enda nödvändiga. Ordet om skattsamlandet är inte så svårt att för-stå. För Jesu rika samtida bestod inte rikedomen i pengar. Den bestod i fina mattor, vävnader, tyger, guld och juveler. Allt sådant kunde lätt tas ifrån en. Mott och mal förstör mattor och tyger, tjuvar stjäl guld och ädelstenar. När en människa samlar på dessa skatter, är hon illa ute. Hon tryggar framtiden med sina skatter och där är hennes hjärta. Jesus vill visa på att man inte kan bygga sin trygghet på jordiska ting. Ty allt jordiskt står under förgängelsen. Här finns ingen säker förvaringsort. Den enda säkra tryggheten finns i himmelen hos Gud. Den, som har sina skatter och sitt hjärta där, kan lugnt möta framtiden. Jag har funderat på det här med skatter i himmelen. Vilka är dessa skatter? Det kan ju så lätt bli gärningslära. Det måste vara andra skatter än bara ett kristet liv. Vi börjar med dopet, som blir en skatt i himmelen genom sina gå-vor: syndernas förlåtelse (för arvsynden) och evigt liv samt Andens dop. Synda-förlåtelsen (för verks- och underlåtenhetssynder) genom Jesu försoningsverk. Rättfärdiggörelsen genom tron. Gemenskapen på ett alldeles särskilt sätt med Herren Jesus i Nattvarden, med dess gåvor av förlåtelse, evigt liv och salighet. Andens gåvor, vilka vi har nytta av här på jorden. Medlemskapet i Guds rike, som börjar här och nu med medlemskapet i Kristi Kyrka på jorden. Lydnad mot Guds vilja.

Utsagan om ögat kan vara lite svårgripbarare.

Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus,

men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.

Bilden av ögonen som kroppens ljus – nu lampa – har ju kommit in i vår föreställningsvärld. Vad vi skall tänka på, säger Birger Gerhardsson, är, att

Sida 4 av 6 f Hans-Åkes postilla, 15 e T -17

vi, med vår kännedom om ögat, fattar bilden något annorlunda än den ursprungligen var menad. Fast vi använder samma uttryck, föreställer vi oss, att ögonen släpper in ljus till oss, är kroppens fönster så att säga. Men då har bil-dens ursprungliga mening förändrats: Ögonen är kroppens lampor. Skillnaden är av betydelse för förståelsen.

Jesus tar alltså upp ett vanligt uttryck: Ögat är kroppens lampa. Om ögat är friskt, oskadat, då har hela kroppen ljus; är det sjukt vandrar hela människan i mörker. Är nu ljuset i oss mörker, vilket mörker är det då inte! I den He-liga Skrift finns mycket om detta par: Ljus – mörker. Ljuset är Gud och Hans himmelska rike, mörkret Satan och hans maktsfär. Med Jesus kommer det sanna ljuset in i världen på ett annat sätt än tidigare. Han är själv Ljuset. Hans efterföljare är ljusets barn och att följa Honom är att vandra i ljuset.

Det finns emellertid en fara i detta ord: Att det uppfattas som om människa skulle ha en gudagnista i sig. Enligt evangeliernas människouppfatt-ning finns ingen särskild del i människan, som skulle vara speciell, medan resten var jordisk. Människa är med hela sin varelse antingen ett ljusets barn eller också ett mörkrets. Med ande, själ och kropp, är hon antingen del av ljuset eller mörkret. Ljuset inom dig torde syfta på delaktighet i ljusets – Guds – rike, lär-jungaskapet. Att ljuset är mörker betyder, att lärjungaskapet kan vara enbart formellt och skenbart. Gerhardsson ger en omformad tolkning av Jesusordet:

Ni vet ju, att hela människan är höljd i mörker, om hennes ögon är fördärvade. Men vilket mörker vandrar hon inte i, om det himmelska ljuset hos henne inte ly-ser! Om hennes delaktighet i himmelriket endast är skenbar. Om hennes för-menta ljus är mörker. Om hon, som menar sig vara seende, i själva verket är blind. Vilket mörker!

Lärdomen vid Jesu fötter får oss att se på livet på ett nytt sätt. Själv-upptagenheten försvinner. Vi ser på vår nästa på ett nytt sätt. Det enda nöd-vändiga ger oss uppdraget att tjäna. Kh Orebäck skrev en gång: Alla behöver inte oss – men någon, några; människor som inte haft nog kraftiga armbågar, sorgsna, ensamma. Gud har gjort oss till nästa för någon vid vår vägkant. Om vi går förbi – vem vet, om då någon annan går just den vägbiten? Någon som hjäl-per.

Vi skall inte binda oss vid eller berömma oss av denna världens goda. Den helige Franciscus skriver: Av alla andra Guds gåvor till oss kunna vi icke berömma oss, emedan de icke tillhöra oss utan äro Guds. Men av vedermödans och bedrövelsens Kors kunna vi yvas, ty detta är vårt. Och fördenskull säger aposteln: Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjär-tan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till vår församling uppgick till Kr, vilket härmed tacksamt erkännes. Kollekten idag tillfaller Missionsprovinsen, som arbetar med vårt gemensamma bästa. Nästa söndag predikar biskop Gö-ran. Som postludium spelas

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt, vad vi ber eller tän-

ker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i för-samlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen.

Psalmer: 575: 1 – 2 Min själ, låt Gud i allt få råda, Han vet ditt väl, Han känner dig. Han är din hjälp i all din våda,

667:- Du öppnar Din hand Och mättar allt levande med nåd.

243:- Vi kristna bör tro och besinna, Vad Kristus så nådigt har lärt,

389: 1 – 4 Säll den, som håller Jesus kär Och i sitt hjärta Honom bär, Ty ingen större glädje är

389: 5 – 11 Du är en Konung, och Ditt ord Har makt i himmel och på jord

203:- Fram skrider året i sin gång, nu gulna lund och lid. Farväl med all din lust och sång

245: 7 – 8 Så ske med mig Guds goda vilja. Jag är Hans barn så har Han sagt

Psalm 203

Psalm 245

Postludium