Kategoriarkiv: Biskop Göran Beijer

4:e söndagen e. Tref.

Psalm 588

Psaltarpsalm 670

Psalm 291

Psalm 161

Postludium

2:a söndagen e. Tref.

Söndagens texter

Jes 25:6-7; Upp 19:5-9; Luk 14:16-24

2:a efter Tref. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

370:1-2, 321:-, 220:-, 201:3-5

”Jag sökte Gud, men när jag fann honom, insåg jag att det var han som hade sökt mig.” Jag vet inte vem som har sagt det, men den insikten är i linje med det bibliska budskapet. Det är Gud som har initiativet.

Bibelns första elva kapitel handlar om vad som brukar kallas ’urhistorien’. Men när vi i tolfte kapitlet kommer in i historien så som vi också på annat sätt kan beskriva den, heter det: ”Herren sade till Abram: ’Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig’.” Gud vänder till den mänsklighet som har varit på väg bort från honom, för att ge den möjlighet att komma tillbaks till honom.

Det är på motsvarande sätt med det att det judiska folket som blev Guds folk. Mose kunde säga till det: ”Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden. Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er.” Det var inte för att det lilla folket hade förtjänat det, utan därför att Gud ville ha det så, som Gud särskilt tog sig an det.

Paulus säger samma sak, med de nya omständigheter som Herren Jesus har gett: ”Gud  har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet.” Det är från Gud allting utgår. Det vi gör, hur vi än kan uppfatta det, blir till slut en reaktion på vad Gud gör, vare sig vi inser det eller inte.

I dagens Ev. beskriver Jesus i en liknelse hur det förhåller sig: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster.” Det börjar med att en inbjudan sänds ut. Himmelriket är inte som en popkonsert, där man måste köa för att få tag i biljetter. Det är inte vi som av någon anledning får för oss att söka oss till Gud, utan det är han som inbjuder oss.

När fäderna i vår kyrkas tradition skulle beskriva en människas andliga väg, sammanfattade de det i vad som kallas ’nådens ordning’. De grundläggande stegen i den är kallelsen, upplysningen och helgelsen. Om predikan måste dock sägas att den ofta fastnar i det andra steget, upplysningen, där människan först får klart för sig att hon är syndig och behöver förlåtelse, men också att det är vad som erbjuds i tron på Herren Jesus.

Men det finns ett före och ett efter. Det börjar med att Gud kallar oss, och det får sin fortsättning i att Gud genom Anden leder oss in i ett alltmer helgat liv. Och det som kyrkan idag, när nu raden av söndagar efter Trefaldigheter i olika aspekter av kristen tro och kristet liv, vill påminna oss om är kallelsen.

Det är också den tydliga utgångspunkten i liknelsen i dagens Ev.: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster.” Och det är en inbjudan som hela tiden utvidgas. När de först inbjudna tackar nej, med olika skäl för det, kommer uppmaningen: ”Gå genast ut på gator och gränder i staden”, och sedan utsträcks den bortom stadens hank och stör: ”Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt.” Vi kan ju påminna oss om att ’hedning’ ursprungligen betyder ’en som bor på heden’, utanför staden alltså, till slut inbjuds också ’hedningarna’.

Men om utgångspunkten i liknelsen är den inbjudan som går ut, så handlar den lika mycket om hur människor svarar på den. Vi får ett par exempel på att människor tackar nej. Tonen är att det är ganska märkligt. Det är väl för all del betydelsefulla ting i livet, egendom och familj, det handlar om. Reaktionen blir att man väl kunde ha väntat med det där någon dag eller så.

Det att Gud kallar oss innebär att det måste komma ett svar från oss. Men ordningsföljden blir alltså inte att vi söker och finner, utan att Gud kallar och vi svarar. Och vårt svar blir avgörande för hur det blir. Det tillhör vår förståelse av skapelsen att Gud har skapat oss människor till sin avbild. Till det hör att vi har en fri vilja. Den är visserligen svårt skadad av syndafallet. Men det handlar ju ändå om just det att människan har möjligheten att säga ja eller nej. Och vad man än kan fundera över den skadade fria viljan så kvarstår den kapaciteten, som ju liknelsen illustrerar: de som var inbjudna tackade nej.

Det som är problemet med tidens tänkande om Gud, är att Gud är god och nådig, fullständigt oberoende av har vi beter oss. Men det handlar om ’den mottagna nåden’. Det tjänar t.ex. ingenting till att vara döpt, om man inte med tro på Herren Jesus lever i sitt dop, om man inte strävar efter att ’hålla allt som han befallt oss’.

Det som är ett evangelium, ett ’gott budskap’, är att budskapet är så tydligt: Gud bryr sig om oss och kallar oss till sig. Utgångspunkten för vårt liv i tro är inte vad vi bemödar oss om, utan vad Gud gör. Även om vårt svar alltså blir avgörande, så är det ändå inte vi som behöver ta initiativet.

Nu skall den andra delen av predikan handla om vad Gud kallar oss till. Här anknyter liknelsen till en bild som går igenom hela Bibeln: en fest, en måltid, en bröllopsfest. Så har det varit från början. Första gången som Gud tar tydligare kontakt än genom att tala, är när tre män kommer till Abram, som han ännu heter. Han gör då i ordning en måltid, som han bjuder dem på.

Och så har vi dagens GT-text hört den profetian om hur det en gång skall bli: ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk.” Det centrala i händelserna som ledde till uttåget ur Egypten är påskalammsmåltiden. I evangelierna är det inte bara i liknelser det talas om måltid, utan det förekommer ofta i skildringarna av Jesu verksamhet. Helt oväntat åt han tillsammans med syndare, och de många som hade kommit för att höra honom fick dela på en måltid, som utgick från fem bröd och två fiskar, det exakta antalet är faktiskt angivet i alla fyra evangelierna.

I NT-läsningen hörde vi den bild av framtiden hos Gud som Upp. ger: ”Tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. … Och ängeln sade till mig: ’Skriv: Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid’.” Vi känner väl igen de orden, de är ju den inbjudan till nattvardsgången, som vi har i vår gudstjänstordning.

Det som är den bibliska bilden för det som Gud inbjuder och kallar oss till, tar gestalt i vår gudstjänst. Det har vi inte kommit på av oss själva, utan det är ju något som Jesus uppmanade sina apostlar, och därmed den kommande kyrkan, till: ”Gör detta till min åminnelse!” Det gamla gudsfolket hade sin helgade måltid i påskalammsmåltiden. Då gällde åminnelsen hur lammets blod, struket på dörrposterna, hade befriat folket från fångenskapen i Egypten. I det nya gudsfolket, Kristi kyrka, handlar det om hans blod, utgjutet på korset för att befria oss från fångenskapen under synden. ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

Länge lade man i vår reformatoriska tradition tyngdpunkten på förkunnelsen av Guds Ord. Det får vi under inga omständigheter glömma bort. Men efter Jesu instiftelse står Ordet inte ensamt, det kompletteras och fullkomnas i nattvarden. Gud inte bara talar till oss, han inbjuder oss också till en måltid, så som han om och om igen gör i Bibeln. Vi skall vara tacksamma att vi nu har återfått den ordning som under lång tid var bortglömd i vår kyrka: när vi som tror på Herren Jesus samlas till gudstjänst, så lyssnar vi till Guds Ord, till evangeliet, men firar också den heliga måltiden, nattvarden.

Ja, det är ju helt i linje med liknelsen som vi har lyssnat till som Ev. idag: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster.” Nu når motsvarande inbjudan oss inför nattvarden. Det är klart att vi har tagit det första positiva steget att svara på inbjudan genom att vara här. Men med vemod noterar vi att vi inte är så många, och vi vet att skarorna i kyrkorna runt oss inte heller är så stora.

Men nu gäller det att ta också nästa steg, att med tro och liv svara ja till den gudomliga gemenskap som vi inbjuds till. Varningen ges att det blir slentrian att fira nattvard. Vi måste ha klart för oss vem det är som inbjuder oss och som vi då möter. Vid varje mässa har vi att genomgripande tacka ja till den gudomliga kallelsen.

”Se, Guds Lamm, som borttager världens synder. Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid.”

Heliga Tref. dag

Allt är iordning-gjort inför gudstjänsten och inleds med

psalm 51

Sedan bekänner vi vår synd och tillkortakommande. När vi så har fått förlåtelse och rening av våra själar genom Jesus Kristus, är vi mogna att fortsätta vår gudstjänsten genom att ta del i vad Bibeltexterna har att säga oss. Så väl enskilt som kollektivt.

5 Mos 4:32-34, 39-40 Att höra Guds röst och ändå bli till liv. – Herren är Gud, det finns ingen annan

Psalm 663 sjunges: Kom och se vad Gud har gjort, underbara är hans gärningar mot människors barn, Halleluja.

Apg 2:24-35 Kung Davids profetia: Du skall icke låta din Helige se förgängelsen. – Fadern har uppväckt Sonen och sänt Anden.

Psalm 19

Evangelietexten från Matt 11:25-30 – Ingen känner Fadern utom Sonen

Hel. Tref. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

51:-, 19:-, 18:-, 5:-

”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu.  Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen.” Jesus sade så mot slutet av sitt avskedstal. Det som hade hänt var så oväntat och omtumlande och alldeles unikt att det var omöjligt för en människa att omedelbart ta det till sig. Och mer skulle det ju bli, med den Helige Andes utgjutande den första kristna Pingstdagen.

Vi kan också av NT förstå att det tog viss tid innan apostlarna insåg att en rad bortglömda profetior, t.ex. de i Jes. om Herrens lidande tjänare, handlade om Jesus. Sakta klarnade den oväntade bilden av Guds frälsningsplan. Man hade tänkt sig att Gud var mäktig och skulle befria sitt folk genom kraftfullt handlande. Vi hörde ju Mose i GT-texten tala om ”prövningar och tecken, under och krig, med stark hand och lyftad arm och med skräckinjagande stordåd, så som Herren, er Gud, gjorde med er i Egypten”.

Men så visade det sig att det var genom att avstå från all gudomlig kraft som frälsningen hade fullgjorts. Det var först sedan han hade utblottat sig och utlämnat sig att dö på korset, som segern kom med hans uppståndelse och upphöjelse vid himmelsfärden. Det krävdes en tid av Andens ledning, innan våra första kristna trossyskon insåg det.

I Apg. beskrivs ganska utförligt hur Anden ledde apostlarna till insikten om att missionsbefallningen att ’göra alla folk till lärjungar’ betydde just det. Det som hade skett med Jesus hade ju skett inom ramen för det judiska gudsfolket. Jesus hade under sitt liv t.o.m. sagt, vid mötet med den kanaaneiska kvinnan: ”Jag är inte sänd till andra än de förlorade fåren av Israels hus.”

Men så hade Anden lett Petrus till officeren Cornelius, och övertygat honom om att också icke-judarna där skulle döpas, när de hade kommit till tro på Jesus. Och senare hade man i Antiokia börjat förkunna evangeliet om Jesus också för icke-judar. Och där de av Anden fått uppdraget att sända ut Barnabas och Saulus på en missionsresa. Man kan notera att de nämns i den ordningen och att Paulus ännu nämns vid sitt judiska namn! På Cypern och i Kappadokien i nuv. Turkiet kom icke-judar till tro.

Men tanken att det var till det gamla gudsfolket som Gud riktade sig kvarstod, för att bli kristen måste man först ansluta sig till det och bli jude. Till slut samlades man till ett apostlamöte i Jerusalem. Där beslutade ”den Helige Ande och vi” att man inte först måste bli jude. Av hänsyn till sina judiska trossyskon, hade man dock att iaktta vissa regler.

Den här söndagen, den som avslutar Pingstveckan, handlar om Treenigheten. Också det är en insikt om Guds hemlighetsfulla väsen som inte direkt finns i Bibeln, utan som Anden ledde fram till.

Bakgrunden finns naturligtvis där. I Ev. idag hörde vi Jesus säga: ”Ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen.” I Joh. finner vi många liknande uttalanden av Jesus. Och i dagens Ep., ett avsnitt av Petrus predikan efter Pingstundret, för han samman de som man så småningom förstod som gudomens tre personer: ”Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det. Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den Helige Ande av Fadern har han nu utgjutit den, så som ni här ser och hör.”

Ännu kunde det då uppfattas som tre skilda personer, Fadern, Sonen och Anden. Men det stod i strid med övertygelsen om att det bara finns en Gud. Det hade ju varit det speciella med den tro som skildras i GT. I en värld, där människor trodde på många gudar, hade man kommit till tron på en enda Gud. I GT-läsningen hörde vi Mose markera det: ”Därför skall du i dag inse och besinna att det är Herren som är Gud uppe i himlen och nere på jorden, det finns ingen annan.”

En enda Gud, som uppträder som om det rör sig om tre olika personer, hur skulle man förstå det? Under Andens ledning fick man klart för sig att Gud är ’treenig’. Gud är på en och samma gång en enda och tre. Från mänsklig synpunkt är det orimligt, vårt sätt att räkna innebär ju att man gör skillnad på ett och tre. Om man inte gör det, blir det oordning i räkenskaperna!

Under Andens ledning kunde dock apostlarna, och med tiden vi, förstå att det här rör sig om en gudomlig hemlighet bortom vad vi människor kan klura ut. Det är inte ovanligt att man, för att få ett slags förståelse av gudomen, talar om ’Gud, Jesus och anden’, anden då om en gudomlig kraft, inte som en person.

Men skall man på mänskligt språk formulera gudomliga hemligheter, får man problem redan med termerna. De latinska kyrkofäderna fastnade för termen ’person’. Det betyder egentligen ’teatermask’, om vi skulle översätta det, skulle det väl bli ’en Gud med tre roller’. Problemet är ju att vi uppfattar ’person’ som någon som är tydligt skild från andra personer. På grekiska använde man termen ’hypostas’, som kan översättas som ’gestalt’, och som inte är lika avgränsat. Kanske skulle termen ’personlighet’ bättre ange vad det handlar om, någon som har en specifik karaktär, vilja och avsikt med sitt handlande.

När vi noterar att den kristna tron faktiskt går utöver det bibliska budskapet, även om alla detaljerna finns där, får vi nog erkänna att den reformatoriska grundsatsen ’sola scriptura’, ’Bibeln allena’ är en sanning med modifikation. Viktiga delar av kristen tro går inte att finna direkta bibliska belägg för. Det framhöll f.ö. flera av de reformatoriska fäderna själva, och det gäller inte bara tron på Gud som treenig. Det är också därför vi talar om ’Bibeln och bekännelsen’, eller ’Skriften och traditionen’. Men om bekännelsen och traditionen gäller naturligtvis att den inte får stå i motsättning till det bibliska budskapet.

Ja, nu håller det på att bli en teologisk föreläsning. Innan predikan når sitt slut, skall vi fråga oss inte bara ’vad’, utan också ’varför’. Vad har Treenigheten för betydelse för oss i vår tro och i vårt liv som kristna?

I dagens Ev. säger Jesus direkt efter betygandet att han och Fadern känner varandra, och att vi kan lära känna Fadern genom Sonen: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” Den treenige Gudens verk har att göra med omsorgen om oss. Genom synden, det att vi lever på egna villkor och inte efter Guds vilja, är den av Gud skapade världen inte längre ett paradis, utan har blivit en värld utan Gud, där vi plågas som främlingar. Vårt liv präglas av Guds konstaterande efter syndafallet: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd.”

Gud skulle kunde ha sagt: ’Nu får människan skylla sig själv.’ Men så lätt ger kärleken inte upp, i stället blir budskapet: ”Jag vill skänka er vila.” Gud har inte övergett sin skapelse. Han sänder sin Ande, som skapar liv, inte fullständigt liv, som en gång, men ändå liv mitt i alla nedrivande krafter.

Och när tiden för det var inne sände han Sonen att bli människa, för att tala till oss om vem Gud egentligen är och vad han vill, och för att ge oss frälsning och befrielse från dödens makt genom att själv dö, för att sedan föra fram livet till seger genom sin uppståndelse.

När så hade skett, utgöts Anden på ett nytt sätt, och har nu att också verka inom frälsningens ram. Nu är det Anden som ’skänker oss vila’ genom att, på grund av Sonens verk, leda oss till tro och ge oss ett levande hopp. Genom hoppet, som nog får sägas vara lite bortglömt i vår tradition som så envetet talar om tron, sprängs gränserna för den jordiska tillvaron. Vi kan sucka över att Gud inte alltid tycks ge oss den utlovade vilan, när vi skulle behöva den. Men det handlar om livet i sin helhet, och det är en helhet som sträcker sig bortom den död som annars tycks vara slutet.

Det fascinerande med vårt kristna hopp är att den gudomliga vila som vi har fått löfte om, förberedande tar gestalt redan nu. I Pingstsekvensen för en vecka sedan bad vi att Anden skall bli ”vilan när vår nöd blir lång, frihet mitt i livets tvång, svalka mitt i smärtans glöd”. Många av er har mött medkristna, som vittnar om att det är just så. Kanske har ni också själva fått något litet tecken på att det är så.

Det får nu bli vår bön idag, att vi skall våga lita på att Gud i sin Treenighets verk vill ’skänka oss vila’ i livets möda, och att han, när det blir tungt, när vi börjar tappa modet, skall låta den verkligheten bli tydlig för oss!

 

Nattvardspsalm

Psalm efter Nattvarden

Psalm 5

 

 

Skärtorsdagen

Skärtorsdagen – 2018    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

394:-, 70:1-4, Cecilia: 569:-, 391:4-10, 393:-, 451:-

När mörkret faller samlas Guds folk till en måltid. Gud har uppmanat dem att göra det. Måltiden är samtidigt en beredelse för vad som skall hända. En gång i Egypten skulle de stryka en del av blodet av det slaktade lammet på dörrposterna. Den första Skärtorsdagen handlade det om Jesu blod, som de nästa dag skulle se det rinna längs korsets trä.

Det utgjutna blodet, påskalammets blod och Jesu blod, skulle vara ett skydd när ondskan skulle släppas fri och den förstfödda sonen skulle dödas. Och mer än så: blodet skulle leda till befrielse ur fångenskap och slaveri, första gången under en jordisk härskare, därefter under all ondskas furste.

I centrum finns, i det gamla såväl som i det nya förbundet, en måltid. Det var först påskalammsmåltiden, och den har så efterföljts av nattvarden. Det som de har gemensamt är tacksamheten till en Gud som skyddar och befriar, och så har den helgade måltid som gäller för oss också fått benämningen ’eukaristi’, det grekiska ord som betyder just ’tacksägelse’.

Det som gör de helgade måltiderna så förblivande betydelsefulla, är att de håller i minne den händelse som blev grundläggande för befrielsen. Vid påskmåltiden noterar man att den är ”en helig sammankomst, ett minne av uttåget ur Egypten”. Man läser om vad som hände, och sedan sägs det: ”I varje släkte är man skyldig att anse sig själv, som om man dragit ut ur Egypten. … Icke blott våra fäder har den Helige, lovad vare han, befriat, utan med dem har han befriat även oss.”

Det blir alltså mer än ett minne av vad som en gång hände, det är en förblivande verklighet. Och är frihet just då inte en realitet, har påskmåltiden ändå sin betydelse som något som ger hopp.

Allt det här gäller i än högre grad om nattvarden. Den påminner oss om vad som hände den Påskhögtid som förvandlade livets grundförutsättningar. Vid måltiden vände Jesus lärjungarnas tankar, utan att de då förstod det, från den gamla Påsken till den som skulle komma de närmaste tre dagarna. ”Detta är min kropp som blir utgiven för er. … Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

Det här skulle nu bli den nya grunden för befrielse att minnas. Det var ju också vad Jesus uttryckligen gav apostlarna i uppdrag: ”Gör detta till min åminnelse!” Aposteln förstod det inte på annat sätt, till sina medkristna i Korinth skrev han, som vi hörde: ”Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.”

Nu går vi ännu ett år in i det gudomliga mönstret att vid Påskhögtiden med en måltid inleda minnet av Guds mäktiga, befriande handlingar i det förflutna. Tre heliga dagar ligger framför oss, som skall innehålla först död, den förstfödde Sonens död, sedan befrielse till nytt och fördjupat liv. Det som är vårt instämmande i nattvardsbönen skall vi nu än en gång göra aktuellt: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.”

Det som sker i den Påsk, som vi i det nya gudsfolket minns, är något mycket större än den jordiska befrielse som den gamla Påsken ledde till. Det som nu sker sträcker sig bortom tid och rum. Det vi befrias från är ’synden, döden och djävulens våld’. Det är därför vår helgade måltid har lyft sig ur den specifika förbindelsen med det årliga Påskfirandet, till att bli den grundläggande gudstjänsten för oss kristna.

Men det är där, och därmed i den här kvällen på kyrkoåret, som den har sitt ursprung. Om vi i handling söndag för söndag, och ibland oftare än så, följer uppmaningen: ”Gör detta till min åminnelse”, så minns vi denna benådade kväll med stor tacksamhet hur den gavs.

Framför oss ligger de kommande tre heliga dagarna, ’triduum sacrum’ på kyrkans gamla språk, då vi skall minnas det som måltiden på ett hemlighetsfullt sätt gestaltar. Men här i Skärtorsdagskvällen ges också den ton och anda som genomsyrar den. Innan Jesus sade: ”Gör detta till min åminnelse”, hade han tvättat lärjungarnas fötter. Seden är naturligtvis inte längre aktuell, men för dem som vandrade barfota i sandaler, var det en normal förberedelse för en måltid. Var det lite högtidligare var det en syssla för en tjänare att utföra.

Nu har Jesus samlat sina apostlar. Han säger själv att han är deras Mästare och Herre och intar naturligtvis värdens plats vid deras måltid. Men så hände, alldeles tvärt emot vad som var att förvänta, att ”han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter.” Ja, han hade ju sagt att Människosonen inte hade ”kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Han som var, och än mer skulle bli deras Herre, visade påtagligt att han samtidigt var deras tjänare, innan han skulle ”ge sitt liv till lösen för många”.

Vi har i Ev. hört S:t Johannes sammanfatta det som Jesus gjorde: ”Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.” Det var Guds gränslösa kärlek som kom till uttryck. Det är därför något som skall beröra oss på olika sätt.

Det handlar naturligtvis ytterst om han beredskap att offra sig själv för vår skull, för att sona vår skuld och återupprätta vår gemenskap med vår himmelske Skapare, som i sin kärlek till oss visar sig vara vår Fader.

Men det handlar också om att han uppmanar oss att i det enkla göra som han: ”Om nu jag, som är er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.” Naturligtvis blir det här med att tvätta fötter bara ett exempel på vad det är att vara tjänare, med viljan att komma sina medmänniskors hjälp.

Den mer än tusen år gamla sången som vi sjungit ser det gudomliga sammanhanget: ”Där barmhärtighet och kärlek råder, där är Gud.” Vi markerade då vår beslutsamhet till ett liv i Jesu gemenskap och efterföljelse: ”Låt oss frukta, låt oss älska Livets Herre, och i sanning visa kärlek mot varandra.”

Med sången uttryckte vi också det som vi djup tacksamhet tar emot som den gåva som nu ges oss ännu ett år: ”Vi i ett förbund har blivit sammanslutna.” I en splittrad kultur, där till slut den enskilda människan har att ta vara på sig själv, har vi förts in en trons gemenskap. Den sidan av ’Jesu åminnelse’ leder oss till ett liv, där vi strävar efter att älska ’vår nästa som oss själva’. Den möda det innebär, får sin belöning i att, när det så behövs, vi har medkristna som ser oss som deras nästa att bistå.

Men än djupare har ”vi i ett förbund blivit sammanslutna”. Jesus bröt inte bara upp från sin plats vid bordet för att vara en tjänare. När måltiden var över, bröt han upp för att gå ut i det som skulle bli ”den natt då han blev förrådd”. Så slöts ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”.

På Jesu egen uppmaning låter vi nu vårt firande av korsets och uppståndelsens Påsk bli till ’hans åminnelse’, med vad det medför av både smärta över att det var nödvändigt, och tacksamhet över vad som faktiskt skett för vår frälsnings skull. Men det sker också varje gång vi firar nattvard, som alltid skall vara vår eukaristi, vår tacksägelse!

Palmsöndagen

Utanför kyrkan

Palmsöndagen – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 104:1-4,5-7, 452:5-8, Cecilia: 567:-, 448:3-4

Vi kan tala om ’vår vandring genom livet’, om livet som vår ’jordevandring’. Det är ju lite lustigt att vi fortfarande säger så, med tanke på hur lite vi går numera, det blir ju mer bil och tunnelbana. Men vi förstår vad som menas. Vi ser hur vi obevekligt rör oss framåt, det som omger oss förändras, vanligtvis sakta och gradvis, men ibland hastigt. Att leva är att vara i rörelse.

Det här gestaltar vi vid våra gudstjänster med processioner. En av dem deltar vi alla i: vandringen fram till nattvardsbordet. Annars är det de som tjänstgör som går i procession, vid högmässans inledning och avslutning. En inte oväsentlig, men enkel procession är det inför läsningen av evangeliet, när boken bärs ner från altaret.

Palmsöndagen har sin speciella karaktär av att det vid högmässan är tre processioner som vi alla deltar i. De är naturligtvis något som rent praktiskt behövs, så att vi kommer fram, med det finns också en symbolisk mening med var och en av dem. De uttrycker hur vårt liv som kristna skall se ut. Att vi kallas till en kristen ’livsvandring’ är något som finns redan i NT, man kunde tala om kristen tro som ’vägen’. När Paulus, så då ännu kallades Saul, begav sig till Damaskus, var det med uppdraget att ”om han kunde finna några som tillhörde Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem”.

Den första av våra vandringar idag på Palmsön. började vi utanför kyrkan. Den vanliga ingångsprocessionen med präster och altartjänare har idag alla deltagit i. Samtidigt har vi upprepat vad som en gång hände i Jerusalem, och som har gett dagen sitt namn: med palmer i händerna har vi beledsagat Jesus in i Jerusalem, in i den heliga staden.

Vi har fått göra det på vårt sätt: när det inte finns palmkvistar i vårt land, har vi enligt mycket gammal tradition använt sälgkvistar. Och vår kyrka blir vår heliga stad, dit vi följer vår Herre Jesus. För det är ju i kyrkan, vid gudstjänsterna där, som vi minns och gestaltar det som hände i Jerusalem, det som Jesus var på väg till.

Med tanke på vad som skall komma under Stilla veckan, och som skall få prägla våra gudstjänster, är tonen märkvärdigt glad. Vi följer Guds uppmaning genom profeten i GT-läsningen: ”Gläd dig och jubla, dotter Sion! Se, jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren.” Vartefter dagarna nu går med sitt förfärande innehåll, skall den glädjen faktiskt bestå, men förändra karaktär. Den skall fördjupas till tacksamhet för vad Herren Jesus gjorde och utstod för vår skull. Vi tar idag emot honom en kung, men skall få se honom som en kung av annat slag: han skall förses med törnekrona och få ett kors som sin tron.

Ep. har påmint oss om att intåget i Jerusalem bara var en etapp på Jesu långa vandring. Han bröt upp från sin position i den gudomliga Treenigheten och ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”. Det är vad Jultiden har påmint oss om. Nu skall vi fira Påsk, och det är vad aposteln därefter beskriver: ”När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.”

Det palmtåg som vi har inlett vår högmässa idag, vill påminna oss om hur vårt liv skall vara. Vi lever, som alla människor, i en värld där inte allt är till vårt bästa, och som därför kan bli ganska dystert. När vi söker efter något som kan ge oss tröst och hopp, har vi fått syn på Jesus. Vi har insett att det är meningsfullt att följa honom. När vi förstår att han har något speciellt att erbjuda om vi låter honom sätta sin prägel på livet, låter vi honom vara vårt livs Herre och kung, har vi satt vår tilltro till honom. De palmkvistar vi har i händerna blir ett tecken på vår tro.

Vi övergår så till att tänka på det som skall bli Palmsöndagens andra vandring. Vi påminner oss först en gång till om hur viktigt det är att på allt sätt ära Jesus, visa vår tacksamhet. Vi har hört om hur Maria visade sin tillgivenhet till Jesus genom att ta nardusbalsam och smörja honom. Och hon gör det med stort slöseri. Vår bibelöversättning, och också Folkbibeln, talar om ’en flaska’. Så har man förstått det, när evangeliet översattes till syriska, men på grekiska står det att hon tog ’ett pund’, d.v.s. ett halvt kilo. Man kan undra hur mycket det kunde vara värt, särskilt som det markeras att äkta nardus, vilket kan påminna oss om att halvfabrikat inte duger vid mötet med Jesus.

Jesus låter det ske! Vårt liv som kristna skall vara sådant att vi satsar allt på honom. Men när nu Judas, vilka motiv han nu än hade, påminner oss om att de fattiga behöver vårt bistånd, får vi dubbelsidigt besked av Jesus. Han säger först: ”Låt henne vara!” Vår hållning till Jesus är det viktigaste. Men sedan kommer det sakliga konstaterandet: ”De fattiga har ni alltid bland er.” När Jesus har fått det han skall ha, vänder vi oss till dem av våra medmänniskor, som livet har gått hårt fram emot. Vi delar med oss av det som Fadern i sin godhet har låtit oss få.

Det är samtidigt att ge till Jesus på ett annat sätt. I sin bild av den yttersta domen sade han ju att ”allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig”. Så är också sedan gammalt en del av Fastan att tänka på medmänniskor som har det svårt. Det är ju så att om man fastar och på annat sätt avstår från något av detta livets goda, så får man pengar över. Dem skulle vi ge till dem som behöver dem mer än vi.

Så skall vi alla delta i vår offertorieprocession idag. Några som representerar oss bär i vanliga fall fram våra gåvor, bröd och vin och vatten och kollekt till ett eller annat gott ändamål. Idag går vi alla fram till altaret för att ge vårt slutliga fasteoffer. Vi låter det genom ’Open Doors’ gå till dem av våra medkristna, som lider just därför att de, som vi, tror på Herren Jesus. Våra gåvor till behövande medmänniskor skall inte begränsas till medkristna, men i den tid som nu är, finner vi särskild anledning att komma ihåg dem.

Också vår offergång vill påminna oss om hur vårt liv skall vara. Vi skall inte behålla det vi får för egen del. Barmhärtighet och omtanke om andra, i tanke, ord och handling, skall vara framträdande hos den om vill följa Jesus. I Ep. påmindes vi om hur Jesus ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt”. Det är den inriktning också vårt liv skall ha.

Den sista vandringen är den vi företar vid varje högmässa, fram till altaret och nattvardsbordet. Det får ett särskilt djup idag på Palmsön. Vi har på vårt sätt följt Jesus i hans kungliga intåg i Jerusalem. Vad som där skall hända vet vi, och vi skall påtagligt påminna oss om det under Stilla veckan. Vi skall ställa oss inför hans kors i en kyrka där altaret är avklätt. Vi skall med smärta lyssna till skildringen av vad som hände och sjunga våra stillsamma passionspsalmer. Och vi skall på tredje dagen samlas i smyckad kyrka och sjunga psalmer i jubelton. Budskapet om att graven befanns vara tom ger oss anledning att ännu ett år tända vårt påskljus.

Då har vi firat Skärtors. ock hört hur Herren Jesus vid den högtidliga måltiden gav sina apostlar uppdraget: ”Gör detta till min åminnelse!” När vi nu gör så proklamerar vi: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.” Det som skedde de här dagarna, som utgör historiens mittpunkt och vändpunkt, minns vi, när vi firar nattvard. Så är det varje gång, men markerat idag på Palmsön., nu när Stilla veckan inleds.

Det är därför inte ett avlägset minne vi stannar inför, utan något som är en förblivande realitet. Det har sin grund i vad som en gång hände, det rör sig inte om någon gudasaga, men blir ändå genom Guds Ande närvarande, när vi i vår församlingsgemenskap samlas. Den Korsfäste och Uppståndne möter oss, med sin kropp och sitt blod.

Så vill också den tredje vandringen, vår nattvardsgång, påminna oss om hur vårt liv skall vara. För att det skall kunna bli ett liv i Jesu efterföljd, behöver vi få möta honom, ta emot vad han vill ge oss och ta på allvar vad han förväntar sig av oss. Vi får ”gå i Herrens frid” till livets olika glädjeämnen och krav. Men som Jesu lärjungar ger vi vårt liv den rytmen att vi varje söndag, åtminstone, kommer för att möta vår Herre i Ord och sakrament.

Ja, om hur vårt liv i tro på Jesus skall vara, påminner oss Palmsön. med sina tre vandringar!

Psalm 45

Psalm 448