Kategoriarkiv: Biskop Göran Beijer

4:e söndagen e. Tref.

Psalm 588

Psaltarpsalm 670

Psalm 291

Psalm 161

Postludium

2:a söndagen e. Tref.

Söndagens texter

Jes 25:6-7; Upp 19:5-9; Luk 14:16-24

2:a efter Tref. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

370:1-2, 321:-, 220:-, 201:3-5

”Jag sökte Gud, men när jag fann honom, insåg jag att det var han som hade sökt mig.” Jag vet inte vem som har sagt det, men den insikten är i linje med det bibliska budskapet. Det är Gud som har initiativet.

Bibelns första elva kapitel handlar om vad som brukar kallas ’urhistorien’. Men när vi i tolfte kapitlet kommer in i historien så som vi också på annat sätt kan beskriva den, heter det: ”Herren sade till Abram: ’Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig’.” Gud vänder till den mänsklighet som har varit på väg bort från honom, för att ge den möjlighet att komma tillbaks till honom.

Det är på motsvarande sätt med det att det judiska folket som blev Guds folk. Mose kunde säga till det: ”Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden. Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er.” Det var inte för att det lilla folket hade förtjänat det, utan därför att Gud ville ha det så, som Gud särskilt tog sig an det.

Paulus säger samma sak, med de nya omständigheter som Herren Jesus har gett: ”Gud  har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet.” Det är från Gud allting utgår. Det vi gör, hur vi än kan uppfatta det, blir till slut en reaktion på vad Gud gör, vare sig vi inser det eller inte.

I dagens Ev. beskriver Jesus i en liknelse hur det förhåller sig: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster.” Det börjar med att en inbjudan sänds ut. Himmelriket är inte som en popkonsert, där man måste köa för att få tag i biljetter. Det är inte vi som av någon anledning får för oss att söka oss till Gud, utan det är han som inbjuder oss.

När fäderna i vår kyrkas tradition skulle beskriva en människas andliga väg, sammanfattade de det i vad som kallas ’nådens ordning’. De grundläggande stegen i den är kallelsen, upplysningen och helgelsen. Om predikan måste dock sägas att den ofta fastnar i det andra steget, upplysningen, där människan först får klart för sig att hon är syndig och behöver förlåtelse, men också att det är vad som erbjuds i tron på Herren Jesus.

Men det finns ett före och ett efter. Det börjar med att Gud kallar oss, och det får sin fortsättning i att Gud genom Anden leder oss in i ett alltmer helgat liv. Och det som kyrkan idag, när nu raden av söndagar efter Trefaldigheter i olika aspekter av kristen tro och kristet liv, vill påminna oss om är kallelsen.

Det är också den tydliga utgångspunkten i liknelsen i dagens Ev.: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster.” Och det är en inbjudan som hela tiden utvidgas. När de först inbjudna tackar nej, med olika skäl för det, kommer uppmaningen: ”Gå genast ut på gator och gränder i staden”, och sedan utsträcks den bortom stadens hank och stör: ”Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt.” Vi kan ju påminna oss om att ’hedning’ ursprungligen betyder ’en som bor på heden’, utanför staden alltså, till slut inbjuds också ’hedningarna’.

Men om utgångspunkten i liknelsen är den inbjudan som går ut, så handlar den lika mycket om hur människor svarar på den. Vi får ett par exempel på att människor tackar nej. Tonen är att det är ganska märkligt. Det är väl för all del betydelsefulla ting i livet, egendom och familj, det handlar om. Reaktionen blir att man väl kunde ha väntat med det där någon dag eller så.

Det att Gud kallar oss innebär att det måste komma ett svar från oss. Men ordningsföljden blir alltså inte att vi söker och finner, utan att Gud kallar och vi svarar. Och vårt svar blir avgörande för hur det blir. Det tillhör vår förståelse av skapelsen att Gud har skapat oss människor till sin avbild. Till det hör att vi har en fri vilja. Den är visserligen svårt skadad av syndafallet. Men det handlar ju ändå om just det att människan har möjligheten att säga ja eller nej. Och vad man än kan fundera över den skadade fria viljan så kvarstår den kapaciteten, som ju liknelsen illustrerar: de som var inbjudna tackade nej.

Det som är problemet med tidens tänkande om Gud, är att Gud är god och nådig, fullständigt oberoende av har vi beter oss. Men det handlar om ’den mottagna nåden’. Det tjänar t.ex. ingenting till att vara döpt, om man inte med tro på Herren Jesus lever i sitt dop, om man inte strävar efter att ’hålla allt som han befallt oss’.

Det som är ett evangelium, ett ’gott budskap’, är att budskapet är så tydligt: Gud bryr sig om oss och kallar oss till sig. Utgångspunkten för vårt liv i tro är inte vad vi bemödar oss om, utan vad Gud gör. Även om vårt svar alltså blir avgörande, så är det ändå inte vi som behöver ta initiativet.

Nu skall den andra delen av predikan handla om vad Gud kallar oss till. Här anknyter liknelsen till en bild som går igenom hela Bibeln: en fest, en måltid, en bröllopsfest. Så har det varit från början. Första gången som Gud tar tydligare kontakt än genom att tala, är när tre män kommer till Abram, som han ännu heter. Han gör då i ordning en måltid, som han bjuder dem på.

Och så har vi dagens GT-text hört den profetian om hur det en gång skall bli: ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk.” Det centrala i händelserna som ledde till uttåget ur Egypten är påskalammsmåltiden. I evangelierna är det inte bara i liknelser det talas om måltid, utan det förekommer ofta i skildringarna av Jesu verksamhet. Helt oväntat åt han tillsammans med syndare, och de många som hade kommit för att höra honom fick dela på en måltid, som utgick från fem bröd och två fiskar, det exakta antalet är faktiskt angivet i alla fyra evangelierna.

I NT-läsningen hörde vi den bild av framtiden hos Gud som Upp. ger: ”Tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. … Och ängeln sade till mig: ’Skriv: Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid’.” Vi känner väl igen de orden, de är ju den inbjudan till nattvardsgången, som vi har i vår gudstjänstordning.

Det som är den bibliska bilden för det som Gud inbjuder och kallar oss till, tar gestalt i vår gudstjänst. Det har vi inte kommit på av oss själva, utan det är ju något som Jesus uppmanade sina apostlar, och därmed den kommande kyrkan, till: ”Gör detta till min åminnelse!” Det gamla gudsfolket hade sin helgade måltid i påskalammsmåltiden. Då gällde åminnelsen hur lammets blod, struket på dörrposterna, hade befriat folket från fångenskapen i Egypten. I det nya gudsfolket, Kristi kyrka, handlar det om hans blod, utgjutet på korset för att befria oss från fångenskapen under synden. ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

Länge lade man i vår reformatoriska tradition tyngdpunkten på förkunnelsen av Guds Ord. Det får vi under inga omständigheter glömma bort. Men efter Jesu instiftelse står Ordet inte ensamt, det kompletteras och fullkomnas i nattvarden. Gud inte bara talar till oss, han inbjuder oss också till en måltid, så som han om och om igen gör i Bibeln. Vi skall vara tacksamma att vi nu har återfått den ordning som under lång tid var bortglömd i vår kyrka: när vi som tror på Herren Jesus samlas till gudstjänst, så lyssnar vi till Guds Ord, till evangeliet, men firar också den heliga måltiden, nattvarden.

Ja, det är ju helt i linje med liknelsen som vi har lyssnat till som Ev. idag: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster.” Nu når motsvarande inbjudan oss inför nattvarden. Det är klart att vi har tagit det första positiva steget att svara på inbjudan genom att vara här. Men med vemod noterar vi att vi inte är så många, och vi vet att skarorna i kyrkorna runt oss inte heller är så stora.

Men nu gäller det att ta också nästa steg, att med tro och liv svara ja till den gudomliga gemenskap som vi inbjuds till. Varningen ges att det blir slentrian att fira nattvard. Vi måste ha klart för oss vem det är som inbjuder oss och som vi då möter. Vid varje mässa har vi att genomgripande tacka ja till den gudomliga kallelsen.

”Se, Guds Lamm, som borttager världens synder. Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid.”

Heliga Tref. dag

Allt är iordning-gjort inför gudstjänsten och inleds med

psalm 51

Sedan bekänner vi vår synd och tillkortakommande. När vi så har fått förlåtelse och rening av våra själar genom Jesus Kristus, är vi mogna att fortsätta vår gudstjänsten genom att ta del i vad Bibeltexterna har att säga oss. Så väl enskilt som kollektivt.

5 Mos 4:32-34, 39-40 Att höra Guds röst och ändå bli till liv. – Herren är Gud, det finns ingen annan

Psalm 663 sjunges: Kom och se vad Gud har gjort, underbara är hans gärningar mot människors barn, Halleluja.

Apg 2:24-35 Kung Davids profetia: Du skall icke låta din Helige se förgängelsen. – Fadern har uppväckt Sonen och sänt Anden.

Psalm 19

Evangelietexten från Matt 11:25-30 – Ingen känner Fadern utom Sonen

Hel. Tref. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

51:-, 19:-, 18:-, 5:-

”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu.  Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen.” Jesus sade så mot slutet av sitt avskedstal. Det som hade hänt var så oväntat och omtumlande och alldeles unikt att det var omöjligt för en människa att omedelbart ta det till sig. Och mer skulle det ju bli, med den Helige Andes utgjutande den första kristna Pingstdagen.

Vi kan också av NT förstå att det tog viss tid innan apostlarna insåg att en rad bortglömda profetior, t.ex. de i Jes. om Herrens lidande tjänare, handlade om Jesus. Sakta klarnade den oväntade bilden av Guds frälsningsplan. Man hade tänkt sig att Gud var mäktig och skulle befria sitt folk genom kraftfullt handlande. Vi hörde ju Mose i GT-texten tala om ”prövningar och tecken, under och krig, med stark hand och lyftad arm och med skräckinjagande stordåd, så som Herren, er Gud, gjorde med er i Egypten”.

Men så visade det sig att det var genom att avstå från all gudomlig kraft som frälsningen hade fullgjorts. Det var först sedan han hade utblottat sig och utlämnat sig att dö på korset, som segern kom med hans uppståndelse och upphöjelse vid himmelsfärden. Det krävdes en tid av Andens ledning, innan våra första kristna trossyskon insåg det.

I Apg. beskrivs ganska utförligt hur Anden ledde apostlarna till insikten om att missionsbefallningen att ’göra alla folk till lärjungar’ betydde just det. Det som hade skett med Jesus hade ju skett inom ramen för det judiska gudsfolket. Jesus hade under sitt liv t.o.m. sagt, vid mötet med den kanaaneiska kvinnan: ”Jag är inte sänd till andra än de förlorade fåren av Israels hus.”

Men så hade Anden lett Petrus till officeren Cornelius, och övertygat honom om att också icke-judarna där skulle döpas, när de hade kommit till tro på Jesus. Och senare hade man i Antiokia börjat förkunna evangeliet om Jesus också för icke-judar. Och där de av Anden fått uppdraget att sända ut Barnabas och Saulus på en missionsresa. Man kan notera att de nämns i den ordningen och att Paulus ännu nämns vid sitt judiska namn! På Cypern och i Kappadokien i nuv. Turkiet kom icke-judar till tro.

Men tanken att det var till det gamla gudsfolket som Gud riktade sig kvarstod, för att bli kristen måste man först ansluta sig till det och bli jude. Till slut samlades man till ett apostlamöte i Jerusalem. Där beslutade ”den Helige Ande och vi” att man inte först måste bli jude. Av hänsyn till sina judiska trossyskon, hade man dock att iaktta vissa regler.

Den här söndagen, den som avslutar Pingstveckan, handlar om Treenigheten. Också det är en insikt om Guds hemlighetsfulla väsen som inte direkt finns i Bibeln, utan som Anden ledde fram till.

Bakgrunden finns naturligtvis där. I Ev. idag hörde vi Jesus säga: ”Ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen.” I Joh. finner vi många liknande uttalanden av Jesus. Och i dagens Ep., ett avsnitt av Petrus predikan efter Pingstundret, för han samman de som man så småningom förstod som gudomens tre personer: ”Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det. Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den Helige Ande av Fadern har han nu utgjutit den, så som ni här ser och hör.”

Ännu kunde det då uppfattas som tre skilda personer, Fadern, Sonen och Anden. Men det stod i strid med övertygelsen om att det bara finns en Gud. Det hade ju varit det speciella med den tro som skildras i GT. I en värld, där människor trodde på många gudar, hade man kommit till tron på en enda Gud. I GT-läsningen hörde vi Mose markera det: ”Därför skall du i dag inse och besinna att det är Herren som är Gud uppe i himlen och nere på jorden, det finns ingen annan.”

En enda Gud, som uppträder som om det rör sig om tre olika personer, hur skulle man förstå det? Under Andens ledning fick man klart för sig att Gud är ’treenig’. Gud är på en och samma gång en enda och tre. Från mänsklig synpunkt är det orimligt, vårt sätt att räkna innebär ju att man gör skillnad på ett och tre. Om man inte gör det, blir det oordning i räkenskaperna!

Under Andens ledning kunde dock apostlarna, och med tiden vi, förstå att det här rör sig om en gudomlig hemlighet bortom vad vi människor kan klura ut. Det är inte ovanligt att man, för att få ett slags förståelse av gudomen, talar om ’Gud, Jesus och anden’, anden då om en gudomlig kraft, inte som en person.

Men skall man på mänskligt språk formulera gudomliga hemligheter, får man problem redan med termerna. De latinska kyrkofäderna fastnade för termen ’person’. Det betyder egentligen ’teatermask’, om vi skulle översätta det, skulle det väl bli ’en Gud med tre roller’. Problemet är ju att vi uppfattar ’person’ som någon som är tydligt skild från andra personer. På grekiska använde man termen ’hypostas’, som kan översättas som ’gestalt’, och som inte är lika avgränsat. Kanske skulle termen ’personlighet’ bättre ange vad det handlar om, någon som har en specifik karaktär, vilja och avsikt med sitt handlande.

När vi noterar att den kristna tron faktiskt går utöver det bibliska budskapet, även om alla detaljerna finns där, får vi nog erkänna att den reformatoriska grundsatsen ’sola scriptura’, ’Bibeln allena’ är en sanning med modifikation. Viktiga delar av kristen tro går inte att finna direkta bibliska belägg för. Det framhöll f.ö. flera av de reformatoriska fäderna själva, och det gäller inte bara tron på Gud som treenig. Det är också därför vi talar om ’Bibeln och bekännelsen’, eller ’Skriften och traditionen’. Men om bekännelsen och traditionen gäller naturligtvis att den inte får stå i motsättning till det bibliska budskapet.

Ja, nu håller det på att bli en teologisk föreläsning. Innan predikan når sitt slut, skall vi fråga oss inte bara ’vad’, utan också ’varför’. Vad har Treenigheten för betydelse för oss i vår tro och i vårt liv som kristna?

I dagens Ev. säger Jesus direkt efter betygandet att han och Fadern känner varandra, och att vi kan lära känna Fadern genom Sonen: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” Den treenige Gudens verk har att göra med omsorgen om oss. Genom synden, det att vi lever på egna villkor och inte efter Guds vilja, är den av Gud skapade världen inte längre ett paradis, utan har blivit en värld utan Gud, där vi plågas som främlingar. Vårt liv präglas av Guds konstaterande efter syndafallet: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd.”

Gud skulle kunde ha sagt: ’Nu får människan skylla sig själv.’ Men så lätt ger kärleken inte upp, i stället blir budskapet: ”Jag vill skänka er vila.” Gud har inte övergett sin skapelse. Han sänder sin Ande, som skapar liv, inte fullständigt liv, som en gång, men ändå liv mitt i alla nedrivande krafter.

Och när tiden för det var inne sände han Sonen att bli människa, för att tala till oss om vem Gud egentligen är och vad han vill, och för att ge oss frälsning och befrielse från dödens makt genom att själv dö, för att sedan föra fram livet till seger genom sin uppståndelse.

När så hade skett, utgöts Anden på ett nytt sätt, och har nu att också verka inom frälsningens ram. Nu är det Anden som ’skänker oss vila’ genom att, på grund av Sonens verk, leda oss till tro och ge oss ett levande hopp. Genom hoppet, som nog får sägas vara lite bortglömt i vår tradition som så envetet talar om tron, sprängs gränserna för den jordiska tillvaron. Vi kan sucka över att Gud inte alltid tycks ge oss den utlovade vilan, när vi skulle behöva den. Men det handlar om livet i sin helhet, och det är en helhet som sträcker sig bortom den död som annars tycks vara slutet.

Det fascinerande med vårt kristna hopp är att den gudomliga vila som vi har fått löfte om, förberedande tar gestalt redan nu. I Pingstsekvensen för en vecka sedan bad vi att Anden skall bli ”vilan när vår nöd blir lång, frihet mitt i livets tvång, svalka mitt i smärtans glöd”. Många av er har mött medkristna, som vittnar om att det är just så. Kanske har ni också själva fått något litet tecken på att det är så.

Det får nu bli vår bön idag, att vi skall våga lita på att Gud i sin Treenighets verk vill ’skänka oss vila’ i livets möda, och att han, när det blir tungt, när vi börjar tappa modet, skall låta den verkligheten bli tydlig för oss!

 

Nattvardspsalm

Psalm efter Nattvarden

Psalm 5