Kategoriarkiv: Biskop Göran Beijer

Skärtorsdagen

Skärtorsdagen – 2018    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

394:-, 70:1-4, Cecilia: 569:-, 391:4-10, 393:-, 451:-

När mörkret faller samlas Guds folk till en måltid. Gud har uppmanat dem att göra det. Måltiden är samtidigt en beredelse för vad som skall hända. En gång i Egypten skulle de stryka en del av blodet av det slaktade lammet på dörrposterna. Den första Skärtorsdagen handlade det om Jesu blod, som de nästa dag skulle se det rinna längs korsets trä.

Det utgjutna blodet, påskalammets blod och Jesu blod, skulle vara ett skydd när ondskan skulle släppas fri och den förstfödda sonen skulle dödas. Och mer än så: blodet skulle leda till befrielse ur fångenskap och slaveri, första gången under en jordisk härskare, därefter under all ondskas furste.

I centrum finns, i det gamla såväl som i det nya förbundet, en måltid. Det var först påskalammsmåltiden, och den har så efterföljts av nattvarden. Det som de har gemensamt är tacksamheten till en Gud som skyddar och befriar, och så har den helgade måltid som gäller för oss också fått benämningen ’eukaristi’, det grekiska ord som betyder just ’tacksägelse’.

Det som gör de helgade måltiderna så förblivande betydelsefulla, är att de håller i minne den händelse som blev grundläggande för befrielsen. Vid påskmåltiden noterar man att den är ”en helig sammankomst, ett minne av uttåget ur Egypten”. Man läser om vad som hände, och sedan sägs det: ”I varje släkte är man skyldig att anse sig själv, som om man dragit ut ur Egypten. … Icke blott våra fäder har den Helige, lovad vare han, befriat, utan med dem har han befriat även oss.”

Det blir alltså mer än ett minne av vad som en gång hände, det är en förblivande verklighet. Och är frihet just då inte en realitet, har påskmåltiden ändå sin betydelse som något som ger hopp.

Allt det här gäller i än högre grad om nattvarden. Den påminner oss om vad som hände den Påskhögtid som förvandlade livets grundförutsättningar. Vid måltiden vände Jesus lärjungarnas tankar, utan att de då förstod det, från den gamla Påsken till den som skulle komma de närmaste tre dagarna. ”Detta är min kropp som blir utgiven för er. … Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

Det här skulle nu bli den nya grunden för befrielse att minnas. Det var ju också vad Jesus uttryckligen gav apostlarna i uppdrag: ”Gör detta till min åminnelse!” Aposteln förstod det inte på annat sätt, till sina medkristna i Korinth skrev han, som vi hörde: ”Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.”

Nu går vi ännu ett år in i det gudomliga mönstret att vid Påskhögtiden med en måltid inleda minnet av Guds mäktiga, befriande handlingar i det förflutna. Tre heliga dagar ligger framför oss, som skall innehålla först död, den förstfödde Sonens död, sedan befrielse till nytt och fördjupat liv. Det som är vårt instämmande i nattvardsbönen skall vi nu än en gång göra aktuellt: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.”

Det som sker i den Påsk, som vi i det nya gudsfolket minns, är något mycket större än den jordiska befrielse som den gamla Påsken ledde till. Det som nu sker sträcker sig bortom tid och rum. Det vi befrias från är ’synden, döden och djävulens våld’. Det är därför vår helgade måltid har lyft sig ur den specifika förbindelsen med det årliga Påskfirandet, till att bli den grundläggande gudstjänsten för oss kristna.

Men det är där, och därmed i den här kvällen på kyrkoåret, som den har sitt ursprung. Om vi i handling söndag för söndag, och ibland oftare än så, följer uppmaningen: ”Gör detta till min åminnelse”, så minns vi denna benådade kväll med stor tacksamhet hur den gavs.

Framför oss ligger de kommande tre heliga dagarna, ’triduum sacrum’ på kyrkans gamla språk, då vi skall minnas det som måltiden på ett hemlighetsfullt sätt gestaltar. Men här i Skärtorsdagskvällen ges också den ton och anda som genomsyrar den. Innan Jesus sade: ”Gör detta till min åminnelse”, hade han tvättat lärjungarnas fötter. Seden är naturligtvis inte längre aktuell, men för dem som vandrade barfota i sandaler, var det en normal förberedelse för en måltid. Var det lite högtidligare var det en syssla för en tjänare att utföra.

Nu har Jesus samlat sina apostlar. Han säger själv att han är deras Mästare och Herre och intar naturligtvis värdens plats vid deras måltid. Men så hände, alldeles tvärt emot vad som var att förvänta, att ”han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter.” Ja, han hade ju sagt att Människosonen inte hade ”kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Han som var, och än mer skulle bli deras Herre, visade påtagligt att han samtidigt var deras tjänare, innan han skulle ”ge sitt liv till lösen för många”.

Vi har i Ev. hört S:t Johannes sammanfatta det som Jesus gjorde: ”Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.” Det var Guds gränslösa kärlek som kom till uttryck. Det är därför något som skall beröra oss på olika sätt.

Det handlar naturligtvis ytterst om han beredskap att offra sig själv för vår skull, för att sona vår skuld och återupprätta vår gemenskap med vår himmelske Skapare, som i sin kärlek till oss visar sig vara vår Fader.

Men det handlar också om att han uppmanar oss att i det enkla göra som han: ”Om nu jag, som är er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.” Naturligtvis blir det här med att tvätta fötter bara ett exempel på vad det är att vara tjänare, med viljan att komma sina medmänniskors hjälp.

Den mer än tusen år gamla sången som vi sjungit ser det gudomliga sammanhanget: ”Där barmhärtighet och kärlek råder, där är Gud.” Vi markerade då vår beslutsamhet till ett liv i Jesu gemenskap och efterföljelse: ”Låt oss frukta, låt oss älska Livets Herre, och i sanning visa kärlek mot varandra.”

Med sången uttryckte vi också det som vi djup tacksamhet tar emot som den gåva som nu ges oss ännu ett år: ”Vi i ett förbund har blivit sammanslutna.” I en splittrad kultur, där till slut den enskilda människan har att ta vara på sig själv, har vi förts in en trons gemenskap. Den sidan av ’Jesu åminnelse’ leder oss till ett liv, där vi strävar efter att älska ’vår nästa som oss själva’. Den möda det innebär, får sin belöning i att, när det så behövs, vi har medkristna som ser oss som deras nästa att bistå.

Men än djupare har ”vi i ett förbund blivit sammanslutna”. Jesus bröt inte bara upp från sin plats vid bordet för att vara en tjänare. När måltiden var över, bröt han upp för att gå ut i det som skulle bli ”den natt då han blev förrådd”. Så slöts ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”.

På Jesu egen uppmaning låter vi nu vårt firande av korsets och uppståndelsens Påsk bli till ’hans åminnelse’, med vad det medför av både smärta över att det var nödvändigt, och tacksamhet över vad som faktiskt skett för vår frälsnings skull. Men det sker också varje gång vi firar nattvard, som alltid skall vara vår eukaristi, vår tacksägelse!

Palmsöndagen

Utanför kyrkan

Palmsöndagen – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 104:1-4,5-7, 452:5-8, Cecilia: 567:-, 448:3-4

Vi kan tala om ’vår vandring genom livet’, om livet som vår ’jordevandring’. Det är ju lite lustigt att vi fortfarande säger så, med tanke på hur lite vi går numera, det blir ju mer bil och tunnelbana. Men vi förstår vad som menas. Vi ser hur vi obevekligt rör oss framåt, det som omger oss förändras, vanligtvis sakta och gradvis, men ibland hastigt. Att leva är att vara i rörelse.

Det här gestaltar vi vid våra gudstjänster med processioner. En av dem deltar vi alla i: vandringen fram till nattvardsbordet. Annars är det de som tjänstgör som går i procession, vid högmässans inledning och avslutning. En inte oväsentlig, men enkel procession är det inför läsningen av evangeliet, när boken bärs ner från altaret.

Palmsöndagen har sin speciella karaktär av att det vid högmässan är tre processioner som vi alla deltar i. De är naturligtvis något som rent praktiskt behövs, så att vi kommer fram, med det finns också en symbolisk mening med var och en av dem. De uttrycker hur vårt liv som kristna skall se ut. Att vi kallas till en kristen ’livsvandring’ är något som finns redan i NT, man kunde tala om kristen tro som ’vägen’. När Paulus, så då ännu kallades Saul, begav sig till Damaskus, var det med uppdraget att ”om han kunde finna några som tillhörde Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem”.

Den första av våra vandringar idag på Palmsön. började vi utanför kyrkan. Den vanliga ingångsprocessionen med präster och altartjänare har idag alla deltagit i. Samtidigt har vi upprepat vad som en gång hände i Jerusalem, och som har gett dagen sitt namn: med palmer i händerna har vi beledsagat Jesus in i Jerusalem, in i den heliga staden.

Vi har fått göra det på vårt sätt: när det inte finns palmkvistar i vårt land, har vi enligt mycket gammal tradition använt sälgkvistar. Och vår kyrka blir vår heliga stad, dit vi följer vår Herre Jesus. För det är ju i kyrkan, vid gudstjänsterna där, som vi minns och gestaltar det som hände i Jerusalem, det som Jesus var på väg till.

Med tanke på vad som skall komma under Stilla veckan, och som skall få prägla våra gudstjänster, är tonen märkvärdigt glad. Vi följer Guds uppmaning genom profeten i GT-läsningen: ”Gläd dig och jubla, dotter Sion! Se, jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren.” Vartefter dagarna nu går med sitt förfärande innehåll, skall den glädjen faktiskt bestå, men förändra karaktär. Den skall fördjupas till tacksamhet för vad Herren Jesus gjorde och utstod för vår skull. Vi tar idag emot honom en kung, men skall få se honom som en kung av annat slag: han skall förses med törnekrona och få ett kors som sin tron.

Ep. har påmint oss om att intåget i Jerusalem bara var en etapp på Jesu långa vandring. Han bröt upp från sin position i den gudomliga Treenigheten och ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”. Det är vad Jultiden har påmint oss om. Nu skall vi fira Påsk, och det är vad aposteln därefter beskriver: ”När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.”

Det palmtåg som vi har inlett vår högmässa idag, vill påminna oss om hur vårt liv skall vara. Vi lever, som alla människor, i en värld där inte allt är till vårt bästa, och som därför kan bli ganska dystert. När vi söker efter något som kan ge oss tröst och hopp, har vi fått syn på Jesus. Vi har insett att det är meningsfullt att följa honom. När vi förstår att han har något speciellt att erbjuda om vi låter honom sätta sin prägel på livet, låter vi honom vara vårt livs Herre och kung, har vi satt vår tilltro till honom. De palmkvistar vi har i händerna blir ett tecken på vår tro.

Vi övergår så till att tänka på det som skall bli Palmsöndagens andra vandring. Vi påminner oss först en gång till om hur viktigt det är att på allt sätt ära Jesus, visa vår tacksamhet. Vi har hört om hur Maria visade sin tillgivenhet till Jesus genom att ta nardusbalsam och smörja honom. Och hon gör det med stort slöseri. Vår bibelöversättning, och också Folkbibeln, talar om ’en flaska’. Så har man förstått det, när evangeliet översattes till syriska, men på grekiska står det att hon tog ’ett pund’, d.v.s. ett halvt kilo. Man kan undra hur mycket det kunde vara värt, särskilt som det markeras att äkta nardus, vilket kan påminna oss om att halvfabrikat inte duger vid mötet med Jesus.

Jesus låter det ske! Vårt liv som kristna skall vara sådant att vi satsar allt på honom. Men när nu Judas, vilka motiv han nu än hade, påminner oss om att de fattiga behöver vårt bistånd, får vi dubbelsidigt besked av Jesus. Han säger först: ”Låt henne vara!” Vår hållning till Jesus är det viktigaste. Men sedan kommer det sakliga konstaterandet: ”De fattiga har ni alltid bland er.” När Jesus har fått det han skall ha, vänder vi oss till dem av våra medmänniskor, som livet har gått hårt fram emot. Vi delar med oss av det som Fadern i sin godhet har låtit oss få.

Det är samtidigt att ge till Jesus på ett annat sätt. I sin bild av den yttersta domen sade han ju att ”allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig”. Så är också sedan gammalt en del av Fastan att tänka på medmänniskor som har det svårt. Det är ju så att om man fastar och på annat sätt avstår från något av detta livets goda, så får man pengar över. Dem skulle vi ge till dem som behöver dem mer än vi.

Så skall vi alla delta i vår offertorieprocession idag. Några som representerar oss bär i vanliga fall fram våra gåvor, bröd och vin och vatten och kollekt till ett eller annat gott ändamål. Idag går vi alla fram till altaret för att ge vårt slutliga fasteoffer. Vi låter det genom ’Open Doors’ gå till dem av våra medkristna, som lider just därför att de, som vi, tror på Herren Jesus. Våra gåvor till behövande medmänniskor skall inte begränsas till medkristna, men i den tid som nu är, finner vi särskild anledning att komma ihåg dem.

Också vår offergång vill påminna oss om hur vårt liv skall vara. Vi skall inte behålla det vi får för egen del. Barmhärtighet och omtanke om andra, i tanke, ord och handling, skall vara framträdande hos den om vill följa Jesus. I Ep. påmindes vi om hur Jesus ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt”. Det är den inriktning också vårt liv skall ha.

Den sista vandringen är den vi företar vid varje högmässa, fram till altaret och nattvardsbordet. Det får ett särskilt djup idag på Palmsön. Vi har på vårt sätt följt Jesus i hans kungliga intåg i Jerusalem. Vad som där skall hända vet vi, och vi skall påtagligt påminna oss om det under Stilla veckan. Vi skall ställa oss inför hans kors i en kyrka där altaret är avklätt. Vi skall med smärta lyssna till skildringen av vad som hände och sjunga våra stillsamma passionspsalmer. Och vi skall på tredje dagen samlas i smyckad kyrka och sjunga psalmer i jubelton. Budskapet om att graven befanns vara tom ger oss anledning att ännu ett år tända vårt påskljus.

Då har vi firat Skärtors. ock hört hur Herren Jesus vid den högtidliga måltiden gav sina apostlar uppdraget: ”Gör detta till min åminnelse!” När vi nu gör så proklamerar vi: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.” Det som skedde de här dagarna, som utgör historiens mittpunkt och vändpunkt, minns vi, när vi firar nattvard. Så är det varje gång, men markerat idag på Palmsön., nu när Stilla veckan inleds.

Det är därför inte ett avlägset minne vi stannar inför, utan något som är en förblivande realitet. Det har sin grund i vad som en gång hände, det rör sig inte om någon gudasaga, men blir ändå genom Guds Ande närvarande, när vi i vår församlingsgemenskap samlas. Den Korsfäste och Uppståndne möter oss, med sin kropp och sitt blod.

Så vill också den tredje vandringen, vår nattvardsgång, påminna oss om hur vårt liv skall vara. För att det skall kunna bli ett liv i Jesu efterföljd, behöver vi få möta honom, ta emot vad han vill ge oss och ta på allvar vad han förväntar sig av oss. Vi får ”gå i Herrens frid” till livets olika glädjeämnen och krav. Men som Jesu lärjungar ger vi vårt liv den rytmen att vi varje söndag, åtminstone, kommer för att möta vår Herre i Ord och sakrament.

Ja, om hur vårt liv i tro på Jesus skall vara, påminner oss Palmsön. med sina tre vandringar!

Psalm 45

Psalm 448

Midfastosöndagen

Psalm 553

Psalm 76

Midfastosön. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

553:1-2, 76:-, 387:-, 440:6-7

För två månader sedan hade jag att predika över skildringen om hur Jesus förvandlade vatten till vin. Idag handlar det om hur Jesus hade gudomlig kraft att låta fem bröd, plus några fiskar, räcka till mat för femtusen män med sina familjer.

Jesus gjorde ett under med vin och ett med bröd. Hans hemlighetsfulla och välsignande handlande med de materierna fortgår, som vi vet. Med bröd och vin kommer han oss till mötes i nattvarden, och ger oss sina gudomliga gåvor. När han sade åt sina lärjungar att samla upp de överblivna bitarna, där vid Genesarets strand, blir det en bild för hur han lade upp ett förråd av helgat bröd att räcka till också för oss.

Som ni vet, tar Joh. upp händelser och Jesusord, som de andra evangelisterna inte tycks ha känt till. Men just skildringen av brödundret finns med i alla evangelierna. Det måste alltså ha bevarats i minnet som en av de mest signifikanta händelserna under Jesu verksamhet. I övrigt är det nästan bara skildringen av Jesu död och uppståndelse som finns i alla evangelierna.

Med viss förvåning noterar man att det i Joh. inte skildras hur Jesus instiftar nattvarden. Nu är det så att Joh. tydligt sammanställdes senare än de andra evangelierna. Johannes kan då ha tyckt att han inte behövde upprepa det. Vad han däremot gör, är att bevara hur Jesus efter brödundret talade om ’Livets bröd’, och helt tydligt om nattvarden. Det går en linje från brödundret till vårt nattvardsfirande!

Först skall vi dock en liten stund stanna vid en aspekt av brödundret som vi inte får glömma bort. Även om det nu var ett underverk som Jesus gjorde, så är Jesu handlande ändå en förebild för oss: vi skall dela med oss av vad vår himmelske Fader ger oss. Jesus uppmanar oss att be om ”vårt dagliga bröd”, så vi behöver inte känna oss själviska, när vi ber om det. Men när Gud så hör vår bön, är de gåvor han ger något att inte bara bruka för sig själv. Vi skall dela med oss av vårt bröd.

I Ep. idag uppmanades vi till just det: ”Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd”, skrev Paulus till kyrkan i Korint. Mitt i sin stränga kritik av hur de utformade sin tro och sitt liv i församlingen, kom han med uppmaningen att samla ihop en kollekt till de medkristna i Jerusalem, som led av hungersnöd. Nu når det oss som en allvarlig maning. Det Gud ger skall vi dela med oss av.

Aposteln ser det på ett fascinerande sätt, inte som att avstå från något, utan som en investering för en framtid efter Guds sinne. Han menar att Gud i anslutning till givmildhet ”skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning”.

Det finns här en sida av det här med att fasta. Om man i någon utsträckning drar ned på mat under Fastan och avstår från annat av livets goda, så sparar man ju faktiskt pengar. De är inte att behålla för sig själv, så att man ’tjänar in på gungorna vad man förlorar på karusellen’, utan något man skall använda för behövande medmänniskors bästa. Så låter vi ju också Fastan leda fram till vårt fasteoffer, förhoppningsvis stort, på Palmsön.

Men när vi har påmint oss om det här, och det behöver vi nog göra, så vänder vi åter till den tydliga linjen från brödundret till nattvarden.

Vi människor måste få bröd, annars svälter vi ihjäl. Men så som mänsklighetens attityd till sin Skapare är, är det jordiska livet förgängligt. Oviljan att leva som Gud vill, avskär oss från livets källa. Då ges oss dels en gudomlig källa till liv i dopet, dels en måltid med ’bröd från himlen’, ett bröd till evigt liv, i nattvarden.

När Jesus frestades, sade han, trots sin hunger, att människan lever ”av varje ord som utgår från Guds mun”. Vi skall vara tacksamma för att Herren har gjort det här mer påtagligt genom sakramentet. Guds Ord som föda för evigt liv gestaltas i nattvardsbrödet. Herren Jesus öppnar porten till ett liv, som ligger bortom det vi får här på jorden.

Så har nattvarden blivit den unikt kristna gudstjänsten. Läsning av heligt ord och predikan finner vi i de flesta religioner, och ibland också en välsignad måltid, som i den judiska påskmåltiden. Men den gemenskap som en måltid ger, fördjupas i nattvarden till att ge påtaglig gemenskap med Herren själv.

Paulus understryker det här, när han skriver till de kristna i Korint: ”Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett, är vi som är många en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.” Det grundläggande för en kristen församling är att vara ”de heligas gemenskap”, det är så viktigt att det finns med i dopbekännelsen, den som vi har som den Apostoliska trosbekännelsen, även om det där som en synonym till ’gemenskap’ talas om ’de heligas samfund’.

Uttrycket är en översättning av latinets ’communio sanctorum’, ett uttryck som är dubbeltydigt, och där båda betydelserna är värda att komma ihåg. Det han betyda ’gemenskapen med de heliga personerna’, och handlar då om den trons gemenskap som skall formas i församlingen. Men det kan också betyda ’gemenskapen med de heliga tingen’, och handlar då om sakramenten som grund för livet i kyrka och församling.

Paulus ord anger ju båda sakerna: brödet ger gemenskap med Kristi kropp, och det gemensamma brödet leder till att vi blir ”en enda kropp”. Vi har kommit att inse att det här att Herren bröt brödet är en viktig del av mässan, att vi bör påminna oss om att det sker, inte bara för att brödet skall spridas ut och bli till nytta, utan för att det skall bli något som samlar oss till en helgad gemenskap i tron.

Vi upprepar ju också apostelns ord. Först säger celebranten, när han bryter nattvardsbrödet: ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp.” Och alla svarar och anger därmed vad det leder till, när det delas ut: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.” Om vi nu än, av praktiska skäl, inte har ett enda bröd, så har vi i alla fall större oblater som bryts i mindre delar, så att det antyds att vi får bitar av ett större, gemensamt bröd.

Att brödundret är ett föregripande av nattvarden framgår av att det, i alla evangelierna, beskrivs med ord som sedan återkommer, när Jesus instiftar sakramentet. ”Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där”, hörde vi i dagens Ev. De andra evangelierna noterar dessutom att Jesus bröt bröden, precis som han senare skulle göra vid nattvardens instiftande: ”Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ’Ta detta, det är min kropp’.”

Alla de här fyra handlingar tar form vid våra mässor. För att Herren skall kunna ’ta’, måste vi ge något, och därför bär vi i offertoriet fram bröd och vin. Vi stämmer sedan in i den helgade tackbönen, på prästens uppmaning: ”Låt oss tacka Gud, vår Herre”, vilket vi betygar är ”tillbörligt och rätt”. Brödet bryts sedan, och ges oss. Så som Jesus gjorde vid brödundret och vid den första nattvarden, så gör han nu i mässan: ’han tog, tackade, bröt och gav’, vid nattvarden naturligtvis åtföljt av vinet.

Att brödet är hans kropp skulle Jesus sedan ange i den undervisning som följde efter brödundret. ”Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. … Och brödet som jag ger är mitt kött, för att världen ska leva.” Alldeles påtagligt ger ”brödet som vi bryter … delaktighet av Kristi kropp”.

Den del av nattvarden som är offertoriet, som ger möjlighet för Herren att ’ta’, är på sitt sätt särskilt framträdande i dagens Ev. Frågan ställdes ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” Aposteln Andreas svar blev: ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar.” Det vi nu råkar ha, mycket eller lite, skall vi bära fram till Herren. Vi gör det med lite bröd och vin och vatten vid mässans offertorium. Men vi förenar det med vår kollekt, som ju antingen går till Herrens verk i sin kyrka, eller till några av ’hans minsta bröder’, i vetskapen att ’vad vi har gjort för någon av dem, det har vi gjort för honom’, för Herren Jesus själv.

Så ger oss kyrkan idag, mitt i Fastans vandring i kamp med ondskans makter, en söndag då vi räcks Livets bröd. Med stor tacksamhet tar vi emot det, och då också löftet att det ständigt räcks oss, när vi samlas för att fira mässa. Men vi glömmer inte bort att det bröd som ges oss som ”vårt dagliga bröd”, är något som vi skall dela med oss av.

Psalm 387

Psalm 45

Postludium

2:a sön i Fastan

Psalm 245 vers3

Psalm 247

Psalm 551

Psalm 45

Slutpsalm 272

 

 

2:a sön e Epifania

2:a efter Epif. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

34:1-3, 337:-, 436:-, 349:3-4

Det här är en trevlig söndag att predika. 600 l vin! Ja, Gud är då inte snål, när han skall hjälpa värdfolket i deras dilemma. Och inte är han bunden av någon beskäftig moralism. Det antyds ju tydligt att en del av gästerna nog hade fått i sig lite för mycket. Men ändå ser han med god marginal till att vinet kommer att räcka.

Det vi först skall notera är alltså att Gud generöst kommer med sina gåvor till vår hjälp. Och i Bibelns värld tillhör vin en av basvarorna. Det är ju inte riktigt så för oss, som bor för långt norrut för att ha vin som en naturlig del av vardagen. Vi måste ju importera det, som Bibelns folk själv odlade och framställde.

I Psalt. 104 får vi en bild av det grundläggande för livet. Där tackar man Gud för att ”du vattnar bergen från din sal”, och då blir den välsignade följden: ”vin, som gör människan glad, olja, som ger hennes ansikte glans, och bröd, som ger henne styrka.” Här anges fyra saker, och de är tillräckliga för att uppehålla livet: vatten, bröd, vin och olja. Vad som skedde i Kana var att livet började bli skadat, eftersom det var brist på en av ingredienserna. Jesus visade att han hade del av Guds förmåga att skapa och vilja att ge. Han kunde återställa det goda livet.

Redan det här skulle kunnat vara nog för att säga att Jesus ”uppenbarade sin härlighet”. Den ’härlighet’ det handlar om är naturligtvis Guds härlighet. Jesus ’uppenbarade sitt gudomliga väsen’, kunde man översätta. Men Gud nöjer sig ju inte med att vara Skaparen, särskilt inte, när han nu har sänt sin Son att leva i sin skapelse. Han är också Frälsaren, och det är också i det avseendet hans gudomliga härlighet nu visade sig för första gången.

Då handlar vin inte bara om en skapelse i god ordning, utan också om den framtid Gud vill ge sitt folk och sin mänsklighet. Profeten Joel kan t.ex. förmedla löftet om en gudomlig framtid: ”Så skall logarna fyllas av säd, pressarna flöda över av vin och olja.” Och ännu tydligare om vart Gud vill leda historien förkunnas genom profeten Jesaja: ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.” Nu sägs det ju inget om vad man åt där vid bröllopet i Kana, men nog är det lite känsla av att profetian går i uppfyllelse!

När Jesus för första gången framträdde offentligt, så var det alltså som en som skänker vin. Då kan vi låta våra tankar gå till den hemlighetsfulla förebild för Jesus som finns i Melkisedek. Hebr. tecknar ju Jesus som ”överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek”. Det är vad Herren Gud sade om Davids Herre i Psalt. 110.

Psalmen anknyter till skildringen i 1 Mos. av hur “Melkisedek, kungen i Salem,” mötte Abram, som han ännu hette, hur han ”kom ut med bröd och vin”. Redan här i Kana handlade Jesus alltså ”på samma sätt som Melkisedek”.

Att Jesus är den som ’kommer med bröd och vin’, har nu fått sin fortsättning i kyrkan, i nattvarden. Och det är då tydligt inte längre bara frågan om skapelsens bröd och vin. Det har vi redan fått som gåva av vår himmelske Fader, och bär fram en del av det för att det skall välsignas. Och sedan ges det tillbaka till oss och är då mer än bröd och vin. Herren Jesus räcker oss sin kropp och sitt blod.

På motsvarande sätt som Jesus en gång ’uppenbarade sin härlighet’ i Kana i Galileen, så uppenbarar han den nu för oss i nattvarden. Fast det är ju inte lika lätt att se den. Det blir på liknande sätt som det som vi hörde om i GT-läsningen.

Mose hade bett om att få se Guds härlighet. Det gick Gud med på, men ändå med ett förbehåll: Mose fick bara se honom på ryggen, för Guds ansikte får ingen se. Det är uppenbart att Guds härlighet är så överväldigande att det jordiskt mänskliga inte förmår bära det. Det insåg S:t Paulus, och skriver därför att Gud ”bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se”. Gud måste skärma av sin härlighet på ett eller annat sätt. Mose fick se Gud på ryggen. Lärjungarna i Kana såg den gudomlige klädd i mänsklig gestalt. Och i nattvarden är han dold under bröd och vin.

Att Jesus lät vinet flöda, ledde till att lärjungarna såg hans gudomliga väsen. Men dit hör också att det tilldrog sig vid ett bröllop. Äktenskapet är en bild för förhållandet mellan Gud och hans folk, som profeterna gärna använder. Hosea inleds med en beskrivning av folket som en otrogen hustru. Men Gud vill ändå ”söka vinna hennes hjärta”, och ger löftet: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande.” Jesaja säger om Jerusalems upprättelse att “som när en ung man äktar en flicka, så skall han som bygger upp dig ta dig till äkta, och som brudgummen gläds åt sin brud, så skall din Gud glädjas över dig”.

Här ger profeten dessutom en anknytning till vin som tecken på frälsningstiden: ’främlingar skall inte längre dricka ditt vin’, nej, ”de som skördar vinet skall dricka det på mina heliga förgårdar”.

Det är i det här bildspråket som Guds folk gärna framställs i kvinnliga kategorier: ’dotter Jerusalem’, ’dotter Sion’. Och det är därför som Höga Visan finns med i Bibeln. I och för sig förtjänar den sin plats som skildring av den del av skapelsen som kärleken utgör, i övertygelsen att mänsklig kärlek är en avglans av den gudomliga. Men till det kunde man lägga en tolkning, där det kärleksfulla samtalet blir mellan Gud som brudgummen och folket, eller den enskilde, som bruden. Där säger hon: ”Min vän är min och jag är hans”. Men sedan vänder hon på ordningen, inser att hon är den som tar emot: ”Jag är min väns, till mig står hans lust.”

Man skall ju också komma ihåg att några av Jesu liknelser handlar om bröllop: den om bröllopet där många var inbjudna, men få ville komma, liknelsen om de tio brudtärnorna. Bröllopet blir en bild för Guds rike, för den frälsningens tid som Gud utlovar. Så blir det också i Upp. Där säger en ängel till aposteln: ”Kom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.” Sedan får han se ”den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud”.

Om redan det att han gav vin, visade på hans hemlighet, så underströks det genom att det var vid ett bröllop det skedde. Det är klart att redan det att vatten hade förvandlats till vin, gav anledning till aningar om något gudomligt. Men när de olika detaljerna, välkända genom profeternas löften och längtande fromhet, sammanföll så blev hemligheten med Jesus uppenbar. Och evangelisten kan tillägga att ”hans lärjungar trodde på honom”. Det är klart att det än så länge rörde sig om en ganska enkel tro. Sakta skulle Jesus leda dem in i trons djupare hemligheter. Men det första, och på många sätt svåraste steget, var ändå taget.

Kan nu en modern människa tro på det här. Kan verkligen vatten kan förvandlas till vin? Ja, om man tror att Gud har skapat allt, så är det här lilla förvandlande skapelseundret inte särskilt märkligt. Men låt oss inse att den moderna tidens tänkande är förrädiskt. I stället för att sikta in sig på vad skildringen vill säga, att Jesus uppenbarar sig som den som bär gudomlig härlighet, drar man iväg tänkandet till frågan om undret i sig. Frestarens taktik är sådan: att få oss att ställa andra frågor än de viktiga.

Låt oss nu rikta blickarna mot honom som kommer med vin, om än inte 600 l den här gången. Men lite vin i nattvardskalken räcker för att befästa och fördjupa vår tro på honom.

Postludium, av och med Tomas Appelqvist:

Sön. efter Jul

psalm 125

Sön. e. Jul – 2017    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

125:1-4, 33:-, 112:-, 432:-, 430:4

”Varför då?” Det är frågan som den här söndagen i Julveckan, Juloktaven, ställer. Liksom vid den andra stora högtiden, Påsken, är budskapet så stort och genomgripande att det behövs mer än en dag för att få grepp om det. Varje dag och mässa öppnar sakta hemligheten.

Visserligen skall man om Julen och dess budskap säga som Grundtvig i sin julpsalm: ”Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå”. Men om vi nu måste inse att vi aldrig helt pejlar djupet i budskapet, så kan vi ändå få vissa huvudpunkter klara för oss. När huvudbudskapet är att Gud har kommit till oss genom Jesus, har uppenbarat sig, så blir det som hände inte helt och hållet en hemlighet.

Det börjar då med att svar ges på frågan ”Vad hände?” Skall man fira Jul helt och hållet, skall det vara tre mässor. Den första är midnattsmässan. Då skildras hur herdar i trakten av Betlehem fick besök av en ängel som meddelade: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” Att något omvälvande ägt rum bekräftades av att en änglahär prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Herdarna sökte sig då in i staden för att ”se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta”. Och de berättade då ”vad som hade sagts till dem om detta barn”. Det är vad Juldagens morgonmässa handlar om. Det himmelska budskapet leder till att man gör någonting. Människor som fått en gudomlig kallelse svarar på den.

När det sedan är dags för Juldagens högmässa, är frågan ”Vem är han?” Svaret ger oss S:t Johannes i inledningen till sitt evangelium: ”Ordet blev människa och bodde bland oss.” Det är inte vilket barn som helst som har fötts. Det är Gud själv som har trätt in i sin skapelse för att finnas i den som människa. Barnet är, som profetian utlovade, Immanuel, ’Gud med oss’.

När vi nu är framme vid söndagen efter Jul, blir frågan ”Varför?” ”Vad betyder det som har skett för oss?” Och svaret ger oss S:t Paulus i dagens Ep. ”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under Lagen, för att han skulle friköpa dem som står under Lagen och vi få söners rätt.” Gud blev ett människobarn för att vi skulle kunna bli Guds barn.

I en gammal antifon, som användes redan på 400-talet, heter det: ”Förunderliga utbyte! Människans skapare antar kropp och själ och föds av en jungfru. Utan mans medverkan blir han människa för att ge oss del av sin gudom.” På latin är det: ”O admirable commercium!” ”O beundransvärda kommers”. Det som sker vid Jul ses som en byteshandel. Med Jesus tar Gud emot vår mänskliga natur, och erbjuder i utbyte sin gudomliga natur.

Vi möter den här beskrivningen av vad som hände vid flera tillfällen i våra julmässor. I offertoriet, när vi ställer i ordning för att fira nattvarden, ber vi: ”Låt det saliga byte bli verklighet, som ger oss del av den gudomliga naturen hos honom som blev människa för vår skull.” Och när det är dags för Herrens bön, låter jag den få inledningen: ”Du lät din Son födas band oss som ett barn, för att vi i Ande och sanning skulle kunna bli dina barn; därför ber vi med tacksamhet och glädje”, och så ber, som vi nu med utbytet kan säga, inspirerade av Anden: ”Abba! Fader vår, som är i himmelen …”

”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under Lagen, för att han skulle friköpa dem som står under Lagen och vi få söners rätt.” Aposteln säger alltså att det, utöver att vi skulle ”få söners rätt”, ’bli Guds barn’, handlar om en sak till. Gud sände sin Son för att ”friköpa dem som står under Lagen”. Det är naturligtvis också ett slags kommers. Vi är fångar som köps fria.

Bilderna för att få någon insikt i vad Jesu födelse och gärning betyder växlar. Det handlar om att ”stå under Lagen”, och att vi får vår dom, när vi nu inte lever som den stadgar. När vi lyssnade till GT-läsningen, fick vi en annan bild. Då handlar det mer om att vara fånge hos en fientlig makt. Och då ges det profetiska löftet: ”Därför blev han deras räddare i all nöd.” Gud överger inte sitt folk, utan räddar dem, när de har råkat i fångenskap.

Och Jesaja tillägger:  ”Det var inget sändebud, ingen ängel utan han själv som räddade dem.” Uppgiften är för stor, vår onda fiende för stark, för att någon annan än Gud själv skulle kunna rå på honom. Så Gud sände sin Son, den del av Treenigheten som agerar och utför de gudomliga gärningarna. Och så sjunger vi att ’den stilla natten’ inte bara innebär att ”mörkret flyr, dagen gryr”, utan också att ”räddningstimman för världen slår”.

Allt det här förstod väl ännu inte de två fromma personerna i dagens Ev., Simeon och Hanna. Men Simeon, som hade kommit till templet, ”ledd av Anden”, leddes också till att ana det gudomliga skeende som hade tagit sin början med Jesu födelse. Och så kunde han säga: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid.”

Ja, så blev det. Jesus förkunnade att Guds rike var nära, men det är ett budskap som hotar makthavare av alla slag, världsliga och andliga. Det dröjde inte länge innan man reagerade. Redan i Mark. 3 noteras att ”fariseerna gick ut och började göra upp planer med herodianerna för att döda honom”. Fariseerna, den andligt dominerande gruppen, gick i ohelig koalition med den världsliga makten, herodianerna, kung Herodes följe.

Vi vet vart allt skulle leda: till korset på Golgata. Han som föddes som människa, skulle också dö som människa. Men liksom barnet i Betlehem inte var vilket barn som helst, så skulle hans död inte vara vilken död som helst. Det skulle bli ”ett syndoffer för alla tider”, i sin död ’bar han mångas synder’.

Inför det här blir vår reaktion densamma som Hannas: ”Hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.” Och det är ju just det vi gör när vi firar nattvard.

Redan inledningen ställer oss sida vid sida med Hanna. Uppmaningen kommer:Låt oss tacka Gud, vår Herre”, och vi svarar: ”Det är tillbörligt och rätt.” En viktig sida av mässan är att den är vår tacksägelse för allt vad Gud har gjort genom Jesus. Så blev också den tidiga benämningen, vid sidan av ’brödsbrytelsen’, ’eukaristi’, ’tacksägelse’. Och om vi i högmässans inledning stämmer in i änglarnas sång i julnatten: ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar”, så vill vi nu ”med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga” en annan änglasång: ”Helig, helig, helig Herre Gud Sebaot.”

Sedan är det också så att vi i nattvardsbönen gör som Hanna: ’talar om barnet’, på olika sätt lyfter fram vad som hans liv med tiden ledde till. I bönen som vi använder nu i Jultid påminner vi oss först att ”han föddes av jungfrun Maria genom den helige Ande”, och säger sedan att ”vi firar åminnelsen av hans lidande, uppståndelse och upptagande i härlighet”.

Låt oss nu komma ihåg att vi inte bara skall ’tala om barnet’ med varandra utan med ’alla som väntar på befrielse’. Vi är naturligtvis medvetna om att alla våra medmänniskor inte gör det, men vi kan ju inte veta vilka som faktiskt gör det. Låt oss därför vara frimodiga med vårt budskap om vem barnet i krubban är och varför han föddes.

En sista del av svaret på frågan ”varför” får vi inte glömma bort! När profeten förmedlade löftet att Gud själv skulle komma för att rädda sitt folk, sina barn, gav han också budskapet att ”han befriade dem av kärlek och medömkan”. Vi har en Gud som, trots allt vad vi är och gör, älskar oss och förbarmar sig över oss. I stor tacksamhet låter vi bönen bli: ”I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle klar, en stråle av Guds kärleks ljus, i signad juletid.”

Psalm 432

 

Juldagen

Psalm 119

Juldagen – 2017 — 1:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

119:-, dansk, 122:-, 432:-, 127:-

Vad gör man när det är stopp i avloppet? Ja, man tar fram den där flaskan med något slags kemikalie, och läser på anvisningen och gör efter den. Fungerar inte det, ringer man föräldrar eller barn, beroende på ålder, eller någon vän, och hör vad de har att föreslå. Hjälper inte heller det, finns det bara en sak att göra: man får ringa efter en rörmokare. Och när han kommer, ja, ’han’, antalet kvinnliga rörmokare är ju inte överdrivet stort, då blir man glad, för nu skall allt kunna ordna sig.

Det finns en alldeles påtaglig likhet mellan den här banala erfarenheten och Jul. I hela Advent har vi sett fram emot att en som vi behöver skall komma, och som därför är efterlängtad. För det är dessvärre så, om vi skall vara ärliga, att vi människor stökar till livet, bortom vad vi kan ställa till rätta. Det gavs en instruktionsbok om hur man skall göra, i GT:s lag, och den finns fortfarande, men problemen kvarstår. Och det kom människor med goda råd om hur livet skall formas, så att det blir bra. Vi kallar med profeter, och dem är det ännu värt att lyssna till.

Det som är Julens budskap är att det nu har kommit en som kan ställa i ordning det som varken gudomliga instruktioner eller benådade människor räckte till för. Gud själv har kommit till oss, till vår trasiga värld, för att ordna upp i röran. Våra tankar går idag till den heliga natten i Betlehem, där Guds ängel meddelade: ”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad.”

Det gudomliga budskapet nådde oss på nytt i natt, och när det nu har blivit dag, tänker vi igenom vad det betyder. För, som det ofta blir när Gud handlar, är det inte riktigt vad vi kunde förvänta. Gud kommer till oss, och så handlar det om att ett barn har fötts! Är det inte alldeles för alldagligt, det som Julen handlar om?

Ja, många kommer naturligtvis inte längre. De gläds åt det nyfödda barnet, så som man oftast gläds åt vilket nyfött barn som helst. Kanske blir man tacksam över att man själv och ens egna barn fick födas under bättre förhållanden, och kanske skänker man också en tanke och en liten slant till dem som har det mer som Maria och Jesusbarnet, när vår värld nu ser ut som den gör.

Och det är ju bra så! Men då har man ändå bara skrapat på ytan. Om barnet i krubban sade alltså ängeln: ”I dag har en Frälsare fötts åt er.” Julbudskapet väcker frågan: kan det verkligen vara så? En som har uppdraget att frälsa, att rädda oss, borde väl vara kraftfullare än så? Nu är det ju han själv som behöver vård och omsorg, för att kunna räddas till ett fortsatt liv.

Här ligger en gudomlig hemlighet, som vi inte kan förundras nog mycket över. När nu Gud hade lovat att sända en Frälsare, hade han kunnat koma med ”med makt och stor härlighet”. Men då hade det ju varit skrämmande! Herdarna blev ju förskräckta redan av att få se änglar. Vi skulle ha tvingats anpassa oss till honom av rädsla.

Nu kom han som ett litet barn. Som fr Hans-Åke påminde om i går, betyder det att vi fylls av ömhet och tillgivenhet. Gud vill inte göra oss rädda, utan att vi skall bli glada. Han anknyter till en egenskap, som han har skapat oss med. Vi ser det om och om igen vid naturkatastrofer: det finns nästan alltid någon som tar sig an små barn som har blivit ensamma. Så Gud kom till oss just som ett barn, som väcker vår tillgivenhet.

Men det betyder också att när han nu själv skulle komma för att reparera sin skapelse, så gjorde han det helt på de villkor han hade gett för att vara en människa. Och då måste det börja med att han blev ett hjälplöst litet barn. Vi kan förstå att Gud noggrant utvalde och benådade den kvinna, Maria, som skulle bli barnets moder, han måste ju lita på att det fick alla de omsorger ett nyfött barn behöver.

Men att Gud valde att komma som en av oss människor, visar också på högheten med att vara människa, en höghet som vi så ofta förnedrar. I skapelseberättelsen markeras att

människan skapades till ’Guds avbild’. Julbudskapet bekräftar detta, när vi inser att barnet i krubban är, som vi hörde i Ev., ’Ordet som blev människa’, det gudomliga Ordet, en gång verksamt i skapelsen, det ’genom vilket allt blev till’. Han har kommit för att ge oss möjlighet att bli vad vi som människor var avsedda att vara: ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn.”

Alla kommer inte till den insikten, när de stannar inför julkrubban och sjunger de älskade julsångerna. Aposteln noterar också, som vi hörde i Ep.: ”Erkänt stor är vår religions hemlighet.” Jag gillar inte riktigt översättningen, ordagrant blir det ’vår gudsfruktans hemlighet’. Bo Giertz översätter: ”den hemlighet, som vi tror på”. Till Julen hör enträgen bön att få nåden att inse vad som sker i det som skedde. Och man behöver då bara komma ett litet stycke på väg för att kunna glädjas åt att det vi sjunger om är verkligt och livsavgörande. Vi sjunger inte de gamla julsångerna därför att de främst ger så fin julstämning, utan därför att de formulerar vad vi har fått nåden att tro.

Då blir Julen inte bara ett minne av vad som hände för så där 2000 år sedan. Det är något som nu sker på nytt. I en av de finaste dikterna från den tidiga högkyrkligheten, tyvärr med lite för krånglig melodi i psalmboken, skriver Elis Erlandsson: ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem.” I nattvardsmässan föds Jesus på nytt och alldeles påtagligt i vår mitt.

”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet”, är det centrala budskapet i det traditionella Ev. för Juldagens högmässa. Hur det hänger ihop med nattvarden förstår vi bättre, om vi låter det bli ordagrant: ”och Ordet blev kött.” Med Jesus kom Gud själv materiell gestalt. Då i Betlehem var det, tydligt för alla sinnen, som människa. Till ”vår gudsfruktans hemlighet” hör att hans materiella gestalt nu är bröd och vin. Det enkla kvarstår: då ett litet nyfött barn, nu en enkel måltid. Ändå säger vi med dikten: ”O, sakrament som oss i nåd bereder, att Gud, den evige, på jorden se.”

Han som föddes i Julnatten, föds nu i kyrkan, när vi samlas för att möta honom i Ord och sakrament. Vid mässan är vi som herdarna, vi samlas kring ’den Frälsare fötts åt oss’.

Men det är mer personligt än så. Vi har en julpsalm av den danska prästen och diktaren Grundtvigs, som av någon anledning inte fått plats i vår psalmbok, som börjar med det bibliska: ”Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå.” Mot bakgrund av att ”fursten i Guds rike … får bli en hemlös like sin första makt på jord”, kommer det som skall vara vår inbjudan: ”Men kom! Jag vill upplåta mitt hjärta, själ och sinn’, och bedja, sucka, gråta: Kom, Jesu, till mig in!”

Det blir inte Jul på riktigt förrän vi, du och jag, inbjuder Guds Son att födas i vårt liv. Det går en linje från krubban i Betlehem till altarets nattvardsbord och till vårt hjärta. Till ”vår gudsfruktans hemlighet” hör, skrev aposteln, att han ”vann tro i världen”. I Ev. konstateras, vemodigt men nyktert: ”Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.” Men det finns undantag, och vår bön skall vara att vi får höra dit: ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.”

Så vill vi ta emot honom som nu har kommit från Gud. Instruktioner i gudomliga skrifter och anvisningar av benådade profeter visade sig inte få någon rätsida på livets bekymmer och hopplöshet. Då sände Gud sin Son att komma till oss. Budskapet når oss att ”i dag har en Frälsare fötts åt er”. Världen är sig inte lik längre, för ”ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. Min önskan och min bön som er biskop är nu att det ljuset skall lysa också för er, och förändra och förnya också era liv!

Psalm122

Psalm127