Kategoriarkiv: Biskop Göran Beijer

2:a sön e Epifania

2:a efter Epif. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

34:1-3, 337:-, 436:-, 349:3-4

Det här är en trevlig söndag att predika. 600 l vin! Ja, Gud är då inte snål, när han skall hjälpa värdfolket i deras dilemma. Och inte är han bunden av någon beskäftig moralism. Det antyds ju tydligt att en del av gästerna nog hade fått i sig lite för mycket. Men ändå ser han med god marginal till att vinet kommer att räcka.

Det vi först skall notera är alltså att Gud generöst kommer med sina gåvor till vår hjälp. Och i Bibelns värld tillhör vin en av basvarorna. Det är ju inte riktigt så för oss, som bor för långt norrut för att ha vin som en naturlig del av vardagen. Vi måste ju importera det, som Bibelns folk själv odlade och framställde.

I Psalt. 104 får vi en bild av det grundläggande för livet. Där tackar man Gud för att ”du vattnar bergen från din sal”, och då blir den välsignade följden: ”vin, som gör människan glad, olja, som ger hennes ansikte glans, och bröd, som ger henne styrka.” Här anges fyra saker, och de är tillräckliga för att uppehålla livet: vatten, bröd, vin och olja. Vad som skedde i Kana var att livet började bli skadat, eftersom det var brist på en av ingredienserna. Jesus visade att han hade del av Guds förmåga att skapa och vilja att ge. Han kunde återställa det goda livet.

Redan det här skulle kunnat vara nog för att säga att Jesus ”uppenbarade sin härlighet”. Den ’härlighet’ det handlar om är naturligtvis Guds härlighet. Jesus ’uppenbarade sitt gudomliga väsen’, kunde man översätta. Men Gud nöjer sig ju inte med att vara Skaparen, särskilt inte, när han nu har sänt sin Son att leva i sin skapelse. Han är också Frälsaren, och det är också i det avseendet hans gudomliga härlighet nu visade sig för första gången.

Då handlar vin inte bara om en skapelse i god ordning, utan också om den framtid Gud vill ge sitt folk och sin mänsklighet. Profeten Joel kan t.ex. förmedla löftet om en gudomlig framtid: ”Så skall logarna fyllas av säd, pressarna flöda över av vin och olja.” Och ännu tydligare om vart Gud vill leda historien förkunnas genom profeten Jesaja: ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.” Nu sägs det ju inget om vad man åt där vid bröllopet i Kana, men nog är det lite känsla av att profetian går i uppfyllelse!

När Jesus för första gången framträdde offentligt, så var det alltså som en som skänker vin. Då kan vi låta våra tankar gå till den hemlighetsfulla förebild för Jesus som finns i Melkisedek. Hebr. tecknar ju Jesus som ”överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek”. Det är vad Herren Gud sade om Davids Herre i Psalt. 110.

Psalmen anknyter till skildringen i 1 Mos. av hur “Melkisedek, kungen i Salem,” mötte Abram, som han ännu hette, hur han ”kom ut med bröd och vin”. Redan här i Kana handlade Jesus alltså ”på samma sätt som Melkisedek”.

Att Jesus är den som ’kommer med bröd och vin’, har nu fått sin fortsättning i kyrkan, i nattvarden. Och det är då tydligt inte längre bara frågan om skapelsens bröd och vin. Det har vi redan fått som gåva av vår himmelske Fader, och bär fram en del av det för att det skall välsignas. Och sedan ges det tillbaka till oss och är då mer än bröd och vin. Herren Jesus räcker oss sin kropp och sitt blod.

På motsvarande sätt som Jesus en gång ’uppenbarade sin härlighet’ i Kana i Galileen, så uppenbarar han den nu för oss i nattvarden. Fast det är ju inte lika lätt att se den. Det blir på liknande sätt som det som vi hörde om i GT-läsningen.

Mose hade bett om att få se Guds härlighet. Det gick Gud med på, men ändå med ett förbehåll: Mose fick bara se honom på ryggen, för Guds ansikte får ingen se. Det är uppenbart att Guds härlighet är så överväldigande att det jordiskt mänskliga inte förmår bära det. Det insåg S:t Paulus, och skriver därför att Gud ”bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se”. Gud måste skärma av sin härlighet på ett eller annat sätt. Mose fick se Gud på ryggen. Lärjungarna i Kana såg den gudomlige klädd i mänsklig gestalt. Och i nattvarden är han dold under bröd och vin.

Att Jesus lät vinet flöda, ledde till att lärjungarna såg hans gudomliga väsen. Men dit hör också att det tilldrog sig vid ett bröllop. Äktenskapet är en bild för förhållandet mellan Gud och hans folk, som profeterna gärna använder. Hosea inleds med en beskrivning av folket som en otrogen hustru. Men Gud vill ändå ”söka vinna hennes hjärta”, och ger löftet: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande.” Jesaja säger om Jerusalems upprättelse att “som när en ung man äktar en flicka, så skall han som bygger upp dig ta dig till äkta, och som brudgummen gläds åt sin brud, så skall din Gud glädjas över dig”.

Här ger profeten dessutom en anknytning till vin som tecken på frälsningstiden: ’främlingar skall inte längre dricka ditt vin’, nej, ”de som skördar vinet skall dricka det på mina heliga förgårdar”.

Det är i det här bildspråket som Guds folk gärna framställs i kvinnliga kategorier: ’dotter Jerusalem’, ’dotter Sion’. Och det är därför som Höga Visan finns med i Bibeln. I och för sig förtjänar den sin plats som skildring av den del av skapelsen som kärleken utgör, i övertygelsen att mänsklig kärlek är en avglans av den gudomliga. Men till det kunde man lägga en tolkning, där det kärleksfulla samtalet blir mellan Gud som brudgummen och folket, eller den enskilde, som bruden. Där säger hon: ”Min vän är min och jag är hans”. Men sedan vänder hon på ordningen, inser att hon är den som tar emot: ”Jag är min väns, till mig står hans lust.”

Man skall ju också komma ihåg att några av Jesu liknelser handlar om bröllop: den om bröllopet där många var inbjudna, men få ville komma, liknelsen om de tio brudtärnorna. Bröllopet blir en bild för Guds rike, för den frälsningens tid som Gud utlovar. Så blir det också i Upp. Där säger en ängel till aposteln: ”Kom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.” Sedan får han se ”den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud”.

Om redan det att han gav vin, visade på hans hemlighet, så underströks det genom att det var vid ett bröllop det skedde. Det är klart att redan det att vatten hade förvandlats till vin, gav anledning till aningar om något gudomligt. Men när de olika detaljerna, välkända genom profeternas löften och längtande fromhet, sammanföll så blev hemligheten med Jesus uppenbar. Och evangelisten kan tillägga att ”hans lärjungar trodde på honom”. Det är klart att det än så länge rörde sig om en ganska enkel tro. Sakta skulle Jesus leda dem in i trons djupare hemligheter. Men det första, och på många sätt svåraste steget, var ändå taget.

Kan nu en modern människa tro på det här. Kan verkligen vatten kan förvandlas till vin? Ja, om man tror att Gud har skapat allt, så är det här lilla förvandlande skapelseundret inte särskilt märkligt. Men låt oss inse att den moderna tidens tänkande är förrädiskt. I stället för att sikta in sig på vad skildringen vill säga, att Jesus uppenbarar sig som den som bär gudomlig härlighet, drar man iväg tänkandet till frågan om undret i sig. Frestarens taktik är sådan: att få oss att ställa andra frågor än de viktiga.

Låt oss nu rikta blickarna mot honom som kommer med vin, om än inte 600 l den här gången. Men lite vin i nattvardskalken räcker för att befästa och fördjupa vår tro på honom.

Postludium, av och med Tomas Appelqvist:

Sön. efter Jul

psalm 125

Sön. e. Jul – 2017    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

125:1-4, 33:-, 112:-, 432:-, 430:4

”Varför då?” Det är frågan som den här söndagen i Julveckan, Juloktaven, ställer. Liksom vid den andra stora högtiden, Påsken, är budskapet så stort och genomgripande att det behövs mer än en dag för att få grepp om det. Varje dag och mässa öppnar sakta hemligheten.

Visserligen skall man om Julen och dess budskap säga som Grundtvig i sin julpsalm: ”Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå”. Men om vi nu måste inse att vi aldrig helt pejlar djupet i budskapet, så kan vi ändå få vissa huvudpunkter klara för oss. När huvudbudskapet är att Gud har kommit till oss genom Jesus, har uppenbarat sig, så blir det som hände inte helt och hållet en hemlighet.

Det börjar då med att svar ges på frågan ”Vad hände?” Skall man fira Jul helt och hållet, skall det vara tre mässor. Den första är midnattsmässan. Då skildras hur herdar i trakten av Betlehem fick besök av en ängel som meddelade: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” Att något omvälvande ägt rum bekräftades av att en änglahär prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Herdarna sökte sig då in i staden för att ”se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta”. Och de berättade då ”vad som hade sagts till dem om detta barn”. Det är vad Juldagens morgonmässa handlar om. Det himmelska budskapet leder till att man gör någonting. Människor som fått en gudomlig kallelse svarar på den.

När det sedan är dags för Juldagens högmässa, är frågan ”Vem är han?” Svaret ger oss S:t Johannes i inledningen till sitt evangelium: ”Ordet blev människa och bodde bland oss.” Det är inte vilket barn som helst som har fötts. Det är Gud själv som har trätt in i sin skapelse för att finnas i den som människa. Barnet är, som profetian utlovade, Immanuel, ’Gud med oss’.

När vi nu är framme vid söndagen efter Jul, blir frågan ”Varför?” ”Vad betyder det som har skett för oss?” Och svaret ger oss S:t Paulus i dagens Ep. ”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under Lagen, för att han skulle friköpa dem som står under Lagen och vi få söners rätt.” Gud blev ett människobarn för att vi skulle kunna bli Guds barn.

I en gammal antifon, som användes redan på 400-talet, heter det: ”Förunderliga utbyte! Människans skapare antar kropp och själ och föds av en jungfru. Utan mans medverkan blir han människa för att ge oss del av sin gudom.” På latin är det: ”O admirable commercium!” ”O beundransvärda kommers”. Det som sker vid Jul ses som en byteshandel. Med Jesus tar Gud emot vår mänskliga natur, och erbjuder i utbyte sin gudomliga natur.

Vi möter den här beskrivningen av vad som hände vid flera tillfällen i våra julmässor. I offertoriet, när vi ställer i ordning för att fira nattvarden, ber vi: ”Låt det saliga byte bli verklighet, som ger oss del av den gudomliga naturen hos honom som blev människa för vår skull.” Och när det är dags för Herrens bön, låter jag den få inledningen: ”Du lät din Son födas band oss som ett barn, för att vi i Ande och sanning skulle kunna bli dina barn; därför ber vi med tacksamhet och glädje”, och så ber, som vi nu med utbytet kan säga, inspirerade av Anden: ”Abba! Fader vår, som är i himmelen …”

”När tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under Lagen, för att han skulle friköpa dem som står under Lagen och vi få söners rätt.” Aposteln säger alltså att det, utöver att vi skulle ”få söners rätt”, ’bli Guds barn’, handlar om en sak till. Gud sände sin Son för att ”friköpa dem som står under Lagen”. Det är naturligtvis också ett slags kommers. Vi är fångar som köps fria.

Bilderna för att få någon insikt i vad Jesu födelse och gärning betyder växlar. Det handlar om att ”stå under Lagen”, och att vi får vår dom, när vi nu inte lever som den stadgar. När vi lyssnade till GT-läsningen, fick vi en annan bild. Då handlar det mer om att vara fånge hos en fientlig makt. Och då ges det profetiska löftet: ”Därför blev han deras räddare i all nöd.” Gud överger inte sitt folk, utan räddar dem, när de har råkat i fångenskap.

Och Jesaja tillägger:  ”Det var inget sändebud, ingen ängel utan han själv som räddade dem.” Uppgiften är för stor, vår onda fiende för stark, för att någon annan än Gud själv skulle kunna rå på honom. Så Gud sände sin Son, den del av Treenigheten som agerar och utför de gudomliga gärningarna. Och så sjunger vi att ’den stilla natten’ inte bara innebär att ”mörkret flyr, dagen gryr”, utan också att ”räddningstimman för världen slår”.

Allt det här förstod väl ännu inte de två fromma personerna i dagens Ev., Simeon och Hanna. Men Simeon, som hade kommit till templet, ”ledd av Anden”, leddes också till att ana det gudomliga skeende som hade tagit sin början med Jesu födelse. Och så kunde han säga: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid.”

Ja, så blev det. Jesus förkunnade att Guds rike var nära, men det är ett budskap som hotar makthavare av alla slag, världsliga och andliga. Det dröjde inte länge innan man reagerade. Redan i Mark. 3 noteras att ”fariseerna gick ut och började göra upp planer med herodianerna för att döda honom”. Fariseerna, den andligt dominerande gruppen, gick i ohelig koalition med den världsliga makten, herodianerna, kung Herodes följe.

Vi vet vart allt skulle leda: till korset på Golgata. Han som föddes som människa, skulle också dö som människa. Men liksom barnet i Betlehem inte var vilket barn som helst, så skulle hans död inte vara vilken död som helst. Det skulle bli ”ett syndoffer för alla tider”, i sin död ’bar han mångas synder’.

Inför det här blir vår reaktion densamma som Hannas: ”Hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.” Och det är ju just det vi gör när vi firar nattvard.

Redan inledningen ställer oss sida vid sida med Hanna. Uppmaningen kommer:Låt oss tacka Gud, vår Herre”, och vi svarar: ”Det är tillbörligt och rätt.” En viktig sida av mässan är att den är vår tacksägelse för allt vad Gud har gjort genom Jesus. Så blev också den tidiga benämningen, vid sidan av ’brödsbrytelsen’, ’eukaristi’, ’tacksägelse’. Och om vi i högmässans inledning stämmer in i änglarnas sång i julnatten: ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar”, så vill vi nu ”med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga” en annan änglasång: ”Helig, helig, helig Herre Gud Sebaot.”

Sedan är det också så att vi i nattvardsbönen gör som Hanna: ’talar om barnet’, på olika sätt lyfter fram vad som hans liv med tiden ledde till. I bönen som vi använder nu i Jultid påminner vi oss först att ”han föddes av jungfrun Maria genom den helige Ande”, och säger sedan att ”vi firar åminnelsen av hans lidande, uppståndelse och upptagande i härlighet”.

Låt oss nu komma ihåg att vi inte bara skall ’tala om barnet’ med varandra utan med ’alla som väntar på befrielse’. Vi är naturligtvis medvetna om att alla våra medmänniskor inte gör det, men vi kan ju inte veta vilka som faktiskt gör det. Låt oss därför vara frimodiga med vårt budskap om vem barnet i krubban är och varför han föddes.

En sista del av svaret på frågan ”varför” får vi inte glömma bort! När profeten förmedlade löftet att Gud själv skulle komma för att rädda sitt folk, sina barn, gav han också budskapet att ”han befriade dem av kärlek och medömkan”. Vi har en Gud som, trots allt vad vi är och gör, älskar oss och förbarmar sig över oss. I stor tacksamhet låter vi bönen bli: ”I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle klar, en stråle av Guds kärleks ljus, i signad juletid.”

Psalm 432

 

Juldagen

Psalm 119

Juldagen – 2017 — 1:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

119:-, dansk, 122:-, 432:-, 127:-

Vad gör man när det är stopp i avloppet? Ja, man tar fram den där flaskan med något slags kemikalie, och läser på anvisningen och gör efter den. Fungerar inte det, ringer man föräldrar eller barn, beroende på ålder, eller någon vän, och hör vad de har att föreslå. Hjälper inte heller det, finns det bara en sak att göra: man får ringa efter en rörmokare. Och när han kommer, ja, ’han’, antalet kvinnliga rörmokare är ju inte överdrivet stort, då blir man glad, för nu skall allt kunna ordna sig.

Det finns en alldeles påtaglig likhet mellan den här banala erfarenheten och Jul. I hela Advent har vi sett fram emot att en som vi behöver skall komma, och som därför är efterlängtad. För det är dessvärre så, om vi skall vara ärliga, att vi människor stökar till livet, bortom vad vi kan ställa till rätta. Det gavs en instruktionsbok om hur man skall göra, i GT:s lag, och den finns fortfarande, men problemen kvarstår. Och det kom människor med goda råd om hur livet skall formas, så att det blir bra. Vi kallar med profeter, och dem är det ännu värt att lyssna till.

Det som är Julens budskap är att det nu har kommit en som kan ställa i ordning det som varken gudomliga instruktioner eller benådade människor räckte till för. Gud själv har kommit till oss, till vår trasiga värld, för att ordna upp i röran. Våra tankar går idag till den heliga natten i Betlehem, där Guds ängel meddelade: ”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad.”

Det gudomliga budskapet nådde oss på nytt i natt, och när det nu har blivit dag, tänker vi igenom vad det betyder. För, som det ofta blir när Gud handlar, är det inte riktigt vad vi kunde förvänta. Gud kommer till oss, och så handlar det om att ett barn har fötts! Är det inte alldeles för alldagligt, det som Julen handlar om?

Ja, många kommer naturligtvis inte längre. De gläds åt det nyfödda barnet, så som man oftast gläds åt vilket nyfött barn som helst. Kanske blir man tacksam över att man själv och ens egna barn fick födas under bättre förhållanden, och kanske skänker man också en tanke och en liten slant till dem som har det mer som Maria och Jesusbarnet, när vår värld nu ser ut som den gör.

Och det är ju bra så! Men då har man ändå bara skrapat på ytan. Om barnet i krubban sade alltså ängeln: ”I dag har en Frälsare fötts åt er.” Julbudskapet väcker frågan: kan det verkligen vara så? En som har uppdraget att frälsa, att rädda oss, borde väl vara kraftfullare än så? Nu är det ju han själv som behöver vård och omsorg, för att kunna räddas till ett fortsatt liv.

Här ligger en gudomlig hemlighet, som vi inte kan förundras nog mycket över. När nu Gud hade lovat att sända en Frälsare, hade han kunnat koma med ”med makt och stor härlighet”. Men då hade det ju varit skrämmande! Herdarna blev ju förskräckta redan av att få se änglar. Vi skulle ha tvingats anpassa oss till honom av rädsla.

Nu kom han som ett litet barn. Som fr Hans-Åke påminde om i går, betyder det att vi fylls av ömhet och tillgivenhet. Gud vill inte göra oss rädda, utan att vi skall bli glada. Han anknyter till en egenskap, som han har skapat oss med. Vi ser det om och om igen vid naturkatastrofer: det finns nästan alltid någon som tar sig an små barn som har blivit ensamma. Så Gud kom till oss just som ett barn, som väcker vår tillgivenhet.

Men det betyder också att när han nu själv skulle komma för att reparera sin skapelse, så gjorde han det helt på de villkor han hade gett för att vara en människa. Och då måste det börja med att han blev ett hjälplöst litet barn. Vi kan förstå att Gud noggrant utvalde och benådade den kvinna, Maria, som skulle bli barnets moder, han måste ju lita på att det fick alla de omsorger ett nyfött barn behöver.

Men att Gud valde att komma som en av oss människor, visar också på högheten med att vara människa, en höghet som vi så ofta förnedrar. I skapelseberättelsen markeras att

människan skapades till ’Guds avbild’. Julbudskapet bekräftar detta, när vi inser att barnet i krubban är, som vi hörde i Ev., ’Ordet som blev människa’, det gudomliga Ordet, en gång verksamt i skapelsen, det ’genom vilket allt blev till’. Han har kommit för att ge oss möjlighet att bli vad vi som människor var avsedda att vara: ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn.”

Alla kommer inte till den insikten, när de stannar inför julkrubban och sjunger de älskade julsångerna. Aposteln noterar också, som vi hörde i Ep.: ”Erkänt stor är vår religions hemlighet.” Jag gillar inte riktigt översättningen, ordagrant blir det ’vår gudsfruktans hemlighet’. Bo Giertz översätter: ”den hemlighet, som vi tror på”. Till Julen hör enträgen bön att få nåden att inse vad som sker i det som skedde. Och man behöver då bara komma ett litet stycke på väg för att kunna glädjas åt att det vi sjunger om är verkligt och livsavgörande. Vi sjunger inte de gamla julsångerna därför att de främst ger så fin julstämning, utan därför att de formulerar vad vi har fått nåden att tro.

Då blir Julen inte bara ett minne av vad som hände för så där 2000 år sedan. Det är något som nu sker på nytt. I en av de finaste dikterna från den tidiga högkyrkligheten, tyvärr med lite för krånglig melodi i psalmboken, skriver Elis Erlandsson: ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem.” I nattvardsmässan föds Jesus på nytt och alldeles påtagligt i vår mitt.

”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet”, är det centrala budskapet i det traditionella Ev. för Juldagens högmässa. Hur det hänger ihop med nattvarden förstår vi bättre, om vi låter det bli ordagrant: ”och Ordet blev kött.” Med Jesus kom Gud själv materiell gestalt. Då i Betlehem var det, tydligt för alla sinnen, som människa. Till ”vår gudsfruktans hemlighet” hör att hans materiella gestalt nu är bröd och vin. Det enkla kvarstår: då ett litet nyfött barn, nu en enkel måltid. Ändå säger vi med dikten: ”O, sakrament som oss i nåd bereder, att Gud, den evige, på jorden se.”

Han som föddes i Julnatten, föds nu i kyrkan, när vi samlas för att möta honom i Ord och sakrament. Vid mässan är vi som herdarna, vi samlas kring ’den Frälsare fötts åt oss’.

Men det är mer personligt än så. Vi har en julpsalm av den danska prästen och diktaren Grundtvigs, som av någon anledning inte fått plats i vår psalmbok, som börjar med det bibliska: ”Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå.” Mot bakgrund av att ”fursten i Guds rike … får bli en hemlös like sin första makt på jord”, kommer det som skall vara vår inbjudan: ”Men kom! Jag vill upplåta mitt hjärta, själ och sinn’, och bedja, sucka, gråta: Kom, Jesu, till mig in!”

Det blir inte Jul på riktigt förrän vi, du och jag, inbjuder Guds Son att födas i vårt liv. Det går en linje från krubban i Betlehem till altarets nattvardsbord och till vårt hjärta. Till ”vår gudsfruktans hemlighet” hör, skrev aposteln, att han ”vann tro i världen”. I Ev. konstateras, vemodigt men nyktert: ”Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.” Men det finns undantag, och vår bön skall vara att vi får höra dit: ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.”

Så vill vi ta emot honom som nu har kommit från Gud. Instruktioner i gudomliga skrifter och anvisningar av benådade profeter visade sig inte få någon rätsida på livets bekymmer och hopplöshet. Då sände Gud sin Son att komma till oss. Budskapet når oss att ”i dag har en Frälsare fötts åt er”. Världen är sig inte lik längre, för ”ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. Min önskan och min bön som er biskop är nu att det ljuset skall lysa också för er, och förändra och förnya också era liv!

Psalm122

Psalm127

3:e sön i Advent

3:e i Advent – 2017 — 1:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

107:1-3, 99:-, 103:1-4, 36:-

“Nåd, ljus och frid från Kristus, som var, som är och som skall komma!” Det är min inledande hälsning nu under Adventstiden. Det markerar att det i vår tro, när vi nu har en uppstånden Herre, inte bara handlar om vad som en gång hände, utan också om hur det är nu och om vad som skall komma.

Det är som i en gammal stad. Husen är nya, men ofta går gatorna på samma sätt som när staden först byggdes. Sedan kan staden ha byggts ut med nya gator och hus, men i de centrala delarna är mönstret oförändrat. På motsvarande sätt är det med kristen tro: det mönster som lades från början, gäller fortfarande.

I Advent blir det här tydligare än annars. Vi söker oss tillbaka till vad som hände som förberedelse för Jesu födelse och framträdande. Det som en gång hände, när Gud genom honom kom oss människor till mötes, det upprepas nu för oss, och det skall komma att upprepas inför livets och tidens slut. Därför läser vi viktiga avsnitt i Bibeln, som skildrar vad som skedde.

Det blir då tydligt att det handlar om två saker: en rad gudomliga löften om en välsignad framtid, men också uppmaningar att göra oss beredda inför framtiden. Det betyder att vi å ena sidan fylls av längtan efter vad som är utlovat, nu som det en gång var, och å andra sidan av allvarlig omsorg över hur vårt liv ser ut, vilket leder till syndabekännelse och vilja till bättring.

Båda de här sidorna blir tydliga med Johannes döparen, som kyrkan vill minnas idag på 3:s sön. i Advent. Han kallas ’förelöparen’ och ’vägröjaren’, och därmed anges de två sidorna av förberedelsen för Jesus. Han kommer med budskapet om att tiden för uppfyllelsen av löftena nu är nära, men också med maningen till bot och bättring.

Vi har i dagens textläsningar påmints om båda sakerna. Tydligast är löftena om vad framtiden med Gud skall innebära. I dagens Ev. hörde vi hur Johannes sände sina lärjungar för att få klart för sig om Jesus var den som profeterna hade utlovat. De fick inget direkt svar, utan uppmaningen att se vad som hände med Jesus. Det de borde se, var hur de profetiska löftena gick i uppfyllelse. Vi har hört ett av de löftena, de som särskilt profeten Jesaja så tydligt framförde. ”Den dagen skall de döva höra när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se, fria från dunkel och mörker. De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren, de fattigaste jubla över Israels Helige.” Flera liknande gudomliga profetior finns i hans bok.

Advent är därför en tid fylld av förväntan. Som förberedelsetid inför den ena stora högtiden på kyrkoåret skiljer den sig från den andra, Fastan. Då bereds vi för det värsta, för Jesu lidande och död på korset, och så kommer Påsk som en överraskning. Med Advent är det tvärtom, nu inbjuds vi att vänta på något gott, som inte är svårt att förutse.

Men låt oss komma ihåg att Advent är tiden av väntan på vad som skall komma. Så som samhällets julfirande tar gestalt är det inte helt lätt. För många är det Jul redan nu, och sedan är den över, när den egentligen skall börja. Det här verkar förödande på vår tro, och leder ofrånkomligt till sekularisering. Det finns ett samband mellan löfte och längtan och tro. För det som redan är för handen behövs ingen tro, då kan man ju veta.

Därför utvecklas och fördjupas vår tro bäst, om vi låter Advent, så gott det går, vara en tid, då vi väntar på att Herren Kristus på nytt skall komma. Vi borde vara måna om att låta åtminstone vissa saker som hör till Jul vänta. Guds löften är fasta, men uppfyllelsens tid är ännu inte inne. Det blir då också en övning för hur det ofta är i våra liv. Vi väntar på något gott som har utlovats, och som vi har god anledning att förvänta, men det dröjer. Och så kan vi bli otåliga och misslynta. Firar vi Advent på rätt sätt, lär vi oss att vänta, utan att förlora hoppet. Gud kommer inte att svika oss, men det kan ta sin tid!

Advent är en tid av tillit. Löftena når oss, och vi säger oss att Gud inte sviker sina löften. Så var det en gång. Luk. noterar i samband med skildringen av Johannes döparen att ”folket

gick där i förväntan, och alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Messias”. Vi vet det också av andra källor att tiden inför Jesu födelse och framträdande var en tid fylld av förväntan. Det framgår ju också av frågan som Johannes lärjungar skulle ställa: “Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Samtidigt var det tydligt att Johannes insåg att det inte var han som var löftenas uppfyllelse, utan han var Förelöparen.

Det här med längtan efter vad som skall komma, blir inte lika självklart, när det gäller löftet om Jesu återkomst vid livets och tidens slut. Det är nog inte lika angeläget för oss, som för de första kristna, att ropa: ”Kom, Herre Jesus! Kom snart!”

Ser vi det ur ett jordiskt perspektiv, går det ju utför med livet. Vi blir äldre och tröttare och sjukare. Framtiden, i varje fall på längre sikt, ser inte så ljus ut. Vi längtar inte precis efter att livet skall vara över, men ändå är vi bekymrade över vad framtiden skall föra med sig.

Men nu inbjuds vi att låta också vårt liv få ett Adventsperspektiv. Vi skall våga se mot framtiden med förväntan. Den ligger i Guds hand, och kännetecknas av att han har gett sina löften. Det skall bli bättre än nu!

Men då gäller det att inte glömma bort den andra sidan av Adventsbudskapet: Gör bättring! I Ev. hörde vi Jesus lyfta fram en annan profetutsaga, den här gången av profeten Malaki. Vi hörde den förra söndagen: ”Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig.” Vid ett annat tillfälle sade Jesus att den profetian handlade om Johannes döparen.

Till budbärarens uppgift hörde alltså att röja väg för honom som skall komma. I Ep. hörde vi Paulus påminna om vad som skall hända, när Herren kommer på nytt: ”Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet.” Jesaja kom med det gudomliga budskapet att ”alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas”. I överförd mening har vi här löftet att våra underlåtelser skall täckas över och våra synder lyftas bort, att vårt missmods dalar skall fyllas igen, men också den varnande påminnelsen om att vårt övermods höjder skall plattas till.

Vi tar till oss profetorden, och sjunger därför i vår stora Adventspsalm: ”Bereden väg för Herran! Berg sjunken, djup stån opp! … Välsignad vare han, som kom i Herrens namn.” När vi i nattvardsmässan upprepar de psaltarord som utgör refrängen i psalmen, så har vi ändrat tempus. Vi sjunger inte bara om vad som en gång hände, utan om vad som händer nu: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.”

Vid nattvardsmässan sker nu för oss det som en gång hände med Jesu födelse och framträdande, och föregrips det som skall en gång skall ske. Det är platsen då löftena går i uppfyllelse. Enligt de gudomliga profetorden skall ”de döva höra och de blindas ögon se och de förtryckta glädjas och de fattigaste jubla”. Så sker alldeles påtagligt, om än inte ständigt som på beställning. Men vi förstår också, i enlighet med bibliskt mönster, orden i överförd mening. Vår andliga dövhet och blindhet övervinns. Vi som är förtryckta av ondska till det yttre och synd till det inre, fylls av glädje, när Herren Jesus i mässan kommer oss till mötes.

Därför är det också angeläget för oss att göra oss beredda för det. Vi inleder vanligen våra högmässor med bönen: ”Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till os, må i oss finna en beredd boning.” Med den beredelsen medvetet genomförd, får vi i nattvarden inte bara syndernas förlåtelse, utan också ”liv och salighet”, som Katekesen sammanfattar det.

Herren Kristus är den “som var, som är och som skall komma”. I mässan, med tillhörande beredelse, tar det gestalt, som vi idag har hört om i välsignade textläsningar. Tiden är ny men, för att använda den inledande bilden, gatorna löper så som de lades ut från början. Vi hör Johannes döparens röst från det förgångna tala också till oss: ’Bered för Herren, för tiden är inne då han skall komma!’ Fyllda av den förväntan och det hopp som Adventstiden ger, går vi honom till mötes!