Bönsöndagen

Psalm 209

Högmässopredikan söndagen Rogate den 6 maj -18

kl. 11.oo S:t Sigfrids kyrka

Skriftermål

In nomine …

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig. Herren bygger upp Jerusalem och samlar det skingrade Israel. Han ger läkedom åt de förtvivlade, Han helar deras sår. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn. Vår Herre är stor, Hans kraft är väldig, Hans vishet är utan gräns. Herren stöder de svaga, de gudlösa slår Han till marken. Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra. Psalm 147: 1 – 7.

Vår inledning kan ha olika tyngdpunkter. Det är ju det gamla skriftermålet med sin botförkunnelse och biktspegel. Ibland har vi en upplysande historisk del. Ibland kan tacksägelsen och lovsången få ta överhand. Så idag. Kyrkan jublar fortfarande på ett alldeles särskilt sätt över Jesu uppståndelse och Påskens budskap. Den lästa psalmen uppmanar oss till lovsång. Varför? Jo, Herren församlar sina förskingrade barn såsom en herde församlar fåren. Han stillar vår förtvivlan och vår oro. Vi får göra så, som Levi Petrus sjöng: Blicka mot himmelen opp! Medan du stjärnorna räknar, Växer din tro, ditt hopp. Herren vill i Sin vishet hjälpa de svaga. Han vet, vad som är bäst för oss.

Detta Skriftermål får bli en tacksägelse över Guds storhet och vishet. Samtidigt blir det en begrundan av mitt kristna liv. Inser jag alltid Guds vishet? Tror jag, att Han vill låta allt lända till mitt bästa? Vänder jag mig alltid till Honom med mina bekymmer och min nöd? Eller försöker jag klara mig själv? Tror jag på bönhörelse? Ibland är det svårt att tro, att Gud vet bäst. Vi undrar, varför Han tillåter vissa saker att hända. I det här sammanhanget vill jag åter påminna om, att vi får bli arga på Gud. Det ligger i människans natur att vredgas, när något går henne emot. Varför skulle vi då inte få vredgas, när vi tycker, att Gud gör fel? Och handen på hjärtat: Visst tycker vi det alla ibland! Men Han tål det. Vissa får väldigt dåligt samvete i ett sådant fall. Men inte behöver vi ha mer dåligt samvete över det, än när vi vredgas på en broder.  Något hör det väl ihop med att vrede är en av dödssynderna. Det är naturligtvis, för att inte vreden skall leda till illdåd. Uppblossande ilska mot Gud i samband med sorg och besvikelse är något annat än djup och långvarig, kanske otyglad, vrede.

AMEN

Låt oss bedja och bekänna, så sägande:

Predikan

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen

Vi läser i Matt. 7: 11 Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er Fader i himlen ge det, som är gott åt dem, som ber Honom? Här har vi ett ord, som kan ge tro på bönhörelse. Redan psalmisten sjunger i den 94:de psalmen: Skulle Han, som gett er öron, inte höra, Han, som skapat ögat, inte se? Wallin menar, att det är en kristens glädje att kunna bedja och känna sig bönhörd.

Vi fortsätter med att lyssna till vad Katekesen säger om bönen.

166.  Vad är bönen?

Bönen är vårt hjärtas samtal med Gud, vår käre himmelske Fader, evad vi anropa Honom om andligt eller lekamligt gott eller tacka och prisa Hans heliga namn.

167.  Varför skola vi bedja?

Vi skola bedja, emedan Gud manat oss till bönen och lovat oss bönhörelse, så ock därföre, att vi städse behöva fly till Honom och öppna vårt hjärta för Hans nåd och hjälp.

168.  Huru skola vi bedja?

Vi skola bedja av ödmjukt och botfärdigt hjärta, med barnslig undergivenhet, i Jesu namn.

Om bön har skrivits mycket under tidens gång. Trots att bön egentligen är något enkelt, så är det samtidigt en konst att bedja. Jesu lärjungar bad Honom att lära dem bedja. Han avvisade inte deras begäran. Det måste betyda, att Han visste, att det är en konst. Ja, ni vet, vad man brukar säga: Bönen skall vara enkel och rakt på sak. Samtidigt vet också många troende, hur saligt det är att vara i Jesu närhet med en form av samtal och tillbedjan. Förutom Fader vår finns ytterligare en mycket viktig bön. Den finns väl i olika versioner, men denna har jag lärt: Herre Jesus Kristus, Du den levande Gudens Son, var barmhärtig emot mig, arme syndare. Amen.

Jesusbönens ursprung finns någonstans i medeltidens dunkel. I den ryska hustavlan Domostroj, som tillskrivs Ivan den förskräckliges (1530-1584) andlige uppfostrare Silvester läser vi: Varje kristen bör alltid hålla radbandet i handen och Jesu bön oavlåtligt på läpparna i kyrkan och hemma och på torget, och stående och sittande och på varje plats … sägande sålunda: Herre Jesus Kristus o.s.v. Då man i tre år utövat en sådan bön, utlovas ett viktigt resultat: Bönen uppslukar hjärtat och hjärtat slukar upp bönen och börjar ropa denna bön oavbrutet, dag och natt, och det befrias från alla fiendens nät genom Kristus Jesus, vår Herre.

Den läsvärda boken: ”En rysk pilgrims berättelser” ger oss en inblick i Jesusbönen och kristet liv. Han börjar med att berätta, att hans enda ägodelar är kläderna på kroppen, en brödpåse samt den Heliga Skrift. Han är en hemlös pilgrim på vandring. Han besöker högmässan i en kyrka på 24:de söndagen efter Pingst. Där predikas över 1 Tess: Bedjen oavlåtligen. Jag undrade över hur det kunde vara möjligt. Men fann i Bibeln, att man måste bedja oavlåtligen – 1Thess 5:17 be ständigti varje stund bedja i anden – Ef 6:18 Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.allestädes upplyfta heliga händer till bön1 Tim 2:8  Jag vill, att männen på varje ort skall be med renade, lyfta händer, utan vrede och utan förbehåll. – Han funderar på allt detta. Ett svar kommer till honom genom en godsägare. Den oavlåtliga bönen är människosjälens oavbrutna strävan till Gud. För att ha framgång i denna saliga övning är det nödvändigt att ständigt oftare bedja Gud, att Han lär oss att bedja oavlåtligen. Bed allt ivrigare och oftare, bönen själv skall uppenbara för dig, på vilket sätt den kan bli en oavlåtlig bön. Detta kräver tid.

Den oavlåtliga bönen och strävan till Gud kan få oss att tänka på Höga Visan 5:1: Jag sov, men mitt hjärta var vaket. Hör, min vän knackar på: ”Öppna för mig, min syster, min älskade,” Gamla översättningen löd: Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta. Hör, då klappar min vän på dörren; Öppna för mig, du min syster, min älskade.

Bönen skall även vara en väg till helgelse och närmare gemenskap med Jesus.

För dagens ämne är början av evangeliets första vers intressant – men den har man inte tagit med i Evangelieboken: Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Enligt Prof. Fridrichsen syftar den dagen på tiden, då Jesus är förhärligad och åter kommer till de Sina i den genom Andens upplysning och ledning myndiga kyrkan. Då först kommer lärjungarna att förstå evangeliets fullhet. Bönen i Kyrkan måste nu vara en bön i Jesu namn. Jesus uttrycker med Sina ord, att den kristne har fullt tillträde till Fadern. Bönen direkt till Fadern och löftet om bönhörelse skall ge fullkomlig glädje. Denna glädje hör till den nya tidsåldern i Kyrkans tid, och som ingen kan fråntaga Gudsfolket. Tron på bönhörelsen och enheten med Fadern ger upplevelsen av glädje. Lärjungarna menar här, att de förstår, vad Jesus säger, att Han talar öppet. Han förklarar för dem, att det är ett missförstånd. Den öppna förkunnelsen kan ske först i Kyrkan. Den tro, som lärjungarna nu har, kommer att svikta i den omedelbart förestående prövningen, då de alla skall överge Honom. Detta konstaterande sker dock utan bitterhet från Jesus. Varma ord av tröst och förtröstan avslutar detta avsnitt.

Först i den andeledda kyrkan kommer förkunnelsen att ske öppet. Där blir det lättare att förstå allt, vad Jesus gjort och sagt. Där råder en glädjefylld gemenskap. Prof. Fridrichsen slutar sin utläggning: Det är, när Kyrkan upplöses i individualistisk subjektivism och mänsklig kulturreligion, som Jesusproblematiken reser sig igen och växer människorna över huvudet. Jesu seger över världen kan icke komma en sekulariserad kristenhet till godo, som slutit fred med världen.

Är det inte hit Svenska kyrkan kommit? Den har blivit liberal. Var och en får tolka budskapet efter eget huvud. Kyrkan flirtar med både världen och hedniska religioner!

Bönen och gemenskapen i Kyrkan vid studiet av Guds Ord leder oss till djupare självkännedom; så också får den ryske pilgrimen lära sig mer om sig själv. Han får höra talas om en biktfader utanför Kiev, som har ett mycket gott rykte som själasörjare. Han beger sig dit och har med sig ett ark med nerskrivna synder, som han vill bekänna. När biktfadern läst, säger han: Du har nerskrivit alla obetydliga småsaker, men det väsentliga har du utelämnat … Du har inte erkänt och skrivit på ditt papper, att du inte älskar Gud, att du hatar din nästa, att du inte tror på Guds ord, att du är fylld av högmod och äregirighet. Den ryske pilgrimen blir bestört. Jag hoppas, att också Du blir bestört, när jag säger: Detta gäller också dig – och mig – Du älskar inte Gud. Du hatar din nästa. Du tror inte på Guds ord. Du är fylld av högmod och äregirighet.

Denne biktfader hade gjort sig en biktspegel, som han alltid använde. Innehållet mycket förkortat och lite förenklat lyder:

Jag älskar inte Gud. Om jag älskade Gud, skulle jag alltid tänka på Honom med glädje. Men oftast tänker jag på annat, jordiska glädjeämnen, och tycker, att det är arbetsamt att bedja; bönen – samtalet med Gud – som skulle skänka min själ näring.

Jag älskar inte min nästa. Jag vill inte ständigt verka för min nästas väl. Jag vill inte, som Evangeliet säger: Offra egen ära, välfärd och frid för min nästas välgång. I så fall skulle hennes glädje vara min glädje och hennes olycka min olycka.

Jag har ingen religiös tro. Jag tror varken på odödligheten eller på Evangeliet. Om jag vore övertygad om evigt liv och straff för våra handlingar, skulle jag ständigt tänka därpå. Tanken på odödligheten skulle förskräcka mig. Jag skulle bete mig som en främling på väg till hemlandet. Men tvärtom, jag binder mig vid jordiska ting. En hemsk tanke låter jag tränga in i mitt hjärta: Vem vet, vad som händer vid döden? Säger jag, att jag tror på odödligheten, så talar endast mitt förnuft. Hjärtat är inte helt övertygat. Hade jag tro, skulle Guds ord vara det viktigaste för mig. Jag skulle ständigt studera det. Ingenting skulle kunna hålla mig borta därifrån. Men i stället läser jag Bibeln bara då och då. Tycker ofta, att jag måste för så gör en kristen.

Jag är fylld av högmod och sinnlig egenkärlek. Ja, allt jag gör bevisar det. Ser jag något gott hos mig själv, vill jag visa det utåt, så att alla kan se. Jag beundrar mig själv. Jag visar ödmjukhet utåt, men tillskriver min egen kraft allt gott. Jag anser mig bättre än andra, om inte i alla fall inte sämre. Ser jag något fel hos mig, vill jag släta över och förklara. Jag blir arg, om människor inte uppskattar mig. Jag skryter om mina förtjänster.

När pilgrimen läst denna biktspegel, skriver han: När jag läst igenom denna bikt, som prästen givit mig, var jag förskräckt i djupet av min varelse och tänkte: Min Gud! Vilka förfärliga synder döljer sig inte inom mig, och till detta ögonblick har jag inte förstått det!

Efter denna lärdom om försök att vandra närmare Gud, skall vi betrakta det svåraste, när det gäller bönen: Bönhörelsen.

171.  Huru uppfyller Gud Sitt löfte om bönhörelse?

Gud uppfyller så Sitt löfte om bönhörelse, att Han, när Hans tid kommer, giver oss det, varom vi bedit, eller ock det, som bättre och nyttigare är. Jes 55:8: Mina planer är inte era planer och era vägar inte Mina vägar, säger Herren.

Katekesen försöker här på ett trösterikt sätt förklara det, som inte kan förstås. Gud vill, att vi skall bedja och göra alla våra önskningar kunniga inför Honom. Han har lovat höra bön. Han har lovat oss bönhörelse. Men samtidigt vill Han, att vi skall bedja: Ske din vilja. Detta är något av en paradox. Men vad kan vara bättre än Guds vilja? Ändå står vi frågande inför detta faktum, att så många ber ihärdigt utan att få svar. Är månne Djävulen och hans makt inblandad här? Hans ständiga kamp mot Guds goda vilja?

Varför kan inte Gud segra här och nu? Ja, våra svåra frågor står kvar. Vi kan bara bedja, att vi får vara kvar i Guds närhet. Och att vi får det, det kan vi lita på! Jesus sade: Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut!

Vi avslutar med en bön av Dietrich Bonhoeffer, tysk luthersk präst,

teolog och motståndsman f. 1906 och avrättad av nazisterna den 9 april 1945:

O, Gud, ibland är vi vissa om Din vilja, ibland förstår vi ingenting.

Upplys oss, Herre, när frågorna kommer.

Ibland ser vi klart Din ledning, ibland ser vi ingenting alls.

Hjälp oss, Herre, när tvivlen kommer.

Ibland ser vi spåren av Din kärlek, ibland ser vi ingenting

Var med oss, Herre, när ängslan kommer.

Ibland arbetar vi för Din frid, ibland gör vi ingenting för den.

O, gör oss vakna, Herre, och låt Din frid komma.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Meddelanden:

Kollekten förra söndagen till Open Doors blev …………… Idag tillfaller den Missionsprovinsen, vilken har ont om pengar. På torsdag, Kristi himmelsfärds dag predikar f Kåre, nästa söndag predikar undertecknad.

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store Herde, vår Herre Jesus, upp från de döda, Han styrke Er i allt gott, så att Ni kan göra Hans vilja! Amen 

Trosbekännelsen

Psalmer: 209:-

667:-

525:-

465: 4 – 5

465: 6 – 7

359:-

211:-

   

                 

Psalm 465

Psalm 359

Psalm 211

Postludium