Bönsöndagen

Inledningspsalm 238

Förberedelse inför gudstjänsten

Bönsöndagen – 2017 – 3:e årg. – 50 års prästvigningsdag
S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
238:-, 528:-, 419:-, 257:3-5

I Ep. vi hörde talar Paulus om att vi kristna har ett hopp, men ändå måste ’vänta uthålligt’. Men det kan vi, eftersom ”Anden stöder oss i vår svaghet” och ”vädjar för de heliga”, och ”de heliga” är då en beteckning på alla som tror på Jesus, inte är reserverad för dem som vi ser som helgon. Det som är apostelns fasta övertygelse är att ”Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan”.

”Gud hjälper dem som älskar honom att nå det goda”, det kan missuppfattas. Med det menas inte att ju mer man älskar Gud, ju mer hjälp får man av honom. Utan det betyder att den som älskar Gud, kan vara övertygad om att vad som än händer, så kommer Gud att se till att det kommer något gott ut ur det. Han har en kallelse, som han, ibland på underliga sätt, ser till att det blir något av.

Det är ganska märkligt, eller kanske inte, att det bibelordet finns i texterna den söndag, då det är 50 år sedan jag prästvigdes. För hade det inte varit så, hade jag inte stått här.

Sommaren efter andra ring, som det ju hette, det som motsvarar första året i gymnasiet nu, hade jag ordnat så att jag skulle få sommarjobb i en bokhandel. Men just när skolan slutade, blev jag sjuk i något slags öra-näsa-halssjukdom. Jag blev sängliggande tillräckligt lång tid för att vara tvungen att meddela bokhandeln att jag inte kunde ta det utlovade sommarjobbet.

Ja, vad skulle det då bli av sommaren? Men så anlände ett kort från grabb, som jag hade mött på Kyrkliga Gymnasistförbundets vintermöte. Vi hade brevväxlat lite under våren. Nu hade han liftat i Europa, det var ju vad man gjorde på den tiden, innan tågluffarkorten hade kommit. Han meddelade att han på hemväg skulle stanna till i Osby, hos Fader Gunnar, och tyckte att jag också skulle komma dit.

Ja, sommaren var ju i alla fall förstörd, så jag antog förslaget. Jag är ju prästbarn, så jag kände mig naturligt hemma i kyrkan. Men där med Fader Gunnar mötte jag något, som jag väl hade anat där på vintermötet. Det var en vision av kyrkan, inte bara som fungerande folkkyrka, utan som en allmännelig och världsvid kyrka, en kyrka med tidlösa traditioner, som i många fall blivit bortglömda i Svenska kyrkan, men som skulle kunna väckas till liv igen och förnya den. Inte minst handlade det om att få en levande liturgi, med nattvarden i centrum.

Jag hade lätt för matematik och naturvetenskap och gick på det som kallades reallinjen. Jag hade väl närmast i sikte att bli lärare. Men den där visionen av kyrkan, som jag fick där hos Fader Gunnar, ville inte släppa. Och så blev det med mig som med Paulus, fast naturligtvis på ett lite enklare plan: ”Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska synen”. Det var präst jag skulle bli.

Det här perspektivet lyftes också fram vid min prästvigning. Biskop Olof Herrlin höll sitt prästvigningstal utifrån ett ord i Jer., och jag citerar det ur gamla bibelöversättningen, som ju var den som lästes då: ”Du, Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas; du grep mig och blev mig övermäktig.”

Ja, det är så Gud ordnar det., han ser till att man ’når det goda’ efter hans kallelse. Nu står jag här och har varit präst i 50 år. Och det började alltså med att jag blev sjuk en sommar, när jag var gymnasist!

Och då blir ett ord ur dagens Ev. aktuellt: ”Er Fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.” Eftersom jag tänkte mig annat för livet, och knappast behövde skämmas för det, var inte det att jag skulle bli präst ett svar på någon bön om Guds ledning i livet. Men så är det: Gud vet vad som är meningsfullt för en människa och kommer med svaret, innan ens tanken på en bön finns. För oss alla gäller det då att vara uppmärksamma på vad den Helige Ande visar på, och våga lita på att Gud faktiskt, vad som än händer, ”hjälper dem som älskar honom att nå det goda”.

Det är alltså 50 år sedan jag prästvigdes. Och jag gör det nu tillsammans med er, mitt i församlingen. För det att jag blev präst är inte något bara för mig privat. Det är något som berör er också. Så som Herren har grundat och ordnat med sin kyrka, skall det finnas präster. Vår tro bygger på att budskapet om Herren Jesus har nått och når oss. Men för att ett budskap skall kunna föras ut, måste det finnas en budbärare. Och det uppdraget gav ju den Uppståndne till sina apostlar: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er.” Då hade de också, när han kvällen före sitt lidande förvandlade deras måltid till nattvardens sakrament, gett dem uppdraget: ”Gör detta till min åminnelse.” Så markerar också Augsburgska bekännelsen att för att vi skall få tro ”har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats.”

Mot bakgrund av det här ser Paulus kyrkans ämbete som en Guds gåva. I Ef. citerar han en Psaltarvers: ”Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor.” Och det betyder, skriver aposteln, att ”han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”.

Jag är alltså en Guds gåva till er. Det är något för både mig och er att meditera över. För mig blir den oroande frågan om jag är en god gåva, som är något med att få. Naturligtvis är en Guds gåva alltid god, men nu skall den ju passera genom mig, och frågan är hur pass oförändrad den får förbli. För er blir frågan om ni tar emot den som den Guds gåva den vill vara, om ni mäktar se igenom mina svagheter och olater till vad den innerst är.

För att en präst skall fungera efter Guds sinne, behövs ett samspel. Det gäller naturligtvis i allmänhet i livet, men inte minst när det handlar om att vara präst: man formas av de förväntningar som ställs på en, och av den respons man får. Till slut blir det så att en församling får den präst den förtjänar.

I Tidegärden förekommer några gånger under Fastan en bön, som jag har haft anledning att särskilt stämma in i, med tanke på att den här dagen skulle komma: ”Tänk på ditt folk och dess herdar, så att folket aldrig saknar ledning, och herdarna kan glädjas åt ett lyssnade folk.” Jag har försökt se till att ni inte saknar ledning, och jag har fått nåden att, som jag uppfattar det, vara en herde som ’gläds åt ett lyssnande folk’.

Att det inte blir någon mening med att vara präst, om tjänsten inte är insatt i ”de heligas gemenskap”, blir vi idag påminda om i GT-texten. Mose har fått uppgiften att be genom att hålla sina händer upplyfta. Som den bräckliga människa som också han var, orkade han inte med det hur länge som helst. Det krävdes att det kom några och stödde honom, som medverkade till att den speciella bönen kunde fortgå. Det är med gemensamma krafter som det mål uppnås som Gud har angett.

Det är så här det fungerar med prästämbetet också. Gud har gett det att genomföra speciella uppgifter. Men utan församlingens stöd är det inte möjligt. Och då handlar det inte bara om att en gåva blir meningslös, om ingen tar emot den. Utöver att få ett lyssnade folk behöver en präst få en församling, som stöder honom och hjälper honom och, naturligtvis, samtidigt ber för honom.

Jag är djupt tacksam att det har blivit så för mig, i alla de sammanhang jag har tjänstgjort. Min prästtid har fyra delar: distriktspräst i en småkyrka på Söder i Visby, informationssekr. på Svenska kyrkans mission, kaplan i S:t Jacob har i Stockholm och till slut så S:t Stefanus och Missionsprovinsen. Det är klart att det här sista är betydelsefullt. När Svenska kyrkan inte längre visade något intresse för mig, när där inte längre fanns ”ett lyssnande folk”, har ni gjort det möjligt för mig att fortsätta att inte bara vara, utan också tjäna som präst.

Och naturligtvis tänker jag den här dagen på många som har funnits runt mig genom åren, både medarbetare och som troget kyrkfolk. Många av dem finns inte längre bland oss här på jorden, utan ingår i den gemenskap ”med dina trogna i alla tider”, som omger oss varje mässa. Fast hon som var kyrkvärd och ledare för barnverksamheten i småkyrkan i Visby, där jag började tjänstgöra som präst, Alice, lever ännu. I höstas åkte jag till Visby och gratulerade henne på 90-årsdagen. Och med stilla tacksamhet ser jag att flera av er som är här idag, har funnits med mer än halva min prästtid. Utan dem och utan er hade det inte blivit stor mening med den.

Den bön jag nu, denna bönsöndag, ber er stämma in i, är att jag skall få ännu några år som präst. Väl medveten om att tiden är på väg att rinna ut för mig, är jag beredd att hålla på ett slag till. Och jag hoppas att ni tycker att det kan vara meningsfullt att då hjälpa mig ’hålla upp händerna’ i den tjänst Gud har gett mig så att vi tillsammans kan ” bygga upp Kristi kropp”.

Familjen Beijer bjöd på mat och dryck dagen till ära Biskop Göran och Christer i samtal med varandra