Alla inlägg av Lars

2:a sön e Epifania

2:a efter Epif. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

34:1-3, 337:-, 436:-, 349:3-4

Det här är en trevlig söndag att predika. 600 l vin! Ja, Gud är då inte snål, när han skall hjälpa värdfolket i deras dilemma. Och inte är han bunden av någon beskäftig moralism. Det antyds ju tydligt att en del av gästerna nog hade fått i sig lite för mycket. Men ändå ser han med god marginal till att vinet kommer att räcka.

Det vi först skall notera är alltså att Gud generöst kommer med sina gåvor till vår hjälp. Och i Bibelns värld tillhör vin en av basvarorna. Det är ju inte riktigt så för oss, som bor för långt norrut för att ha vin som en naturlig del av vardagen. Vi måste ju importera det, som Bibelns folk själv odlade och framställde.

I Psalt. 104 får vi en bild av det grundläggande för livet. Där tackar man Gud för att ”du vattnar bergen från din sal”, och då blir den välsignade följden: ”vin, som gör människan glad, olja, som ger hennes ansikte glans, och bröd, som ger henne styrka.” Här anges fyra saker, och de är tillräckliga för att uppehålla livet: vatten, bröd, vin och olja. Vad som skedde i Kana var att livet började bli skadat, eftersom det var brist på en av ingredienserna. Jesus visade att han hade del av Guds förmåga att skapa och vilja att ge. Han kunde återställa det goda livet.

Redan det här skulle kunnat vara nog för att säga att Jesus ”uppenbarade sin härlighet”. Den ’härlighet’ det handlar om är naturligtvis Guds härlighet. Jesus ’uppenbarade sitt gudomliga väsen’, kunde man översätta. Men Gud nöjer sig ju inte med att vara Skaparen, särskilt inte, när han nu har sänt sin Son att leva i sin skapelse. Han är också Frälsaren, och det är också i det avseendet hans gudomliga härlighet nu visade sig för första gången.

Då handlar vin inte bara om en skapelse i god ordning, utan också om den framtid Gud vill ge sitt folk och sin mänsklighet. Profeten Joel kan t.ex. förmedla löftet om en gudomlig framtid: ”Så skall logarna fyllas av säd, pressarna flöda över av vin och olja.” Och ännu tydligare om vart Gud vill leda historien förkunnas genom profeten Jesaja: ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.” Nu sägs det ju inget om vad man åt där vid bröllopet i Kana, men nog är det lite känsla av att profetian går i uppfyllelse!

När Jesus för första gången framträdde offentligt, så var det alltså som en som skänker vin. Då kan vi låta våra tankar gå till den hemlighetsfulla förebild för Jesus som finns i Melkisedek. Hebr. tecknar ju Jesus som ”överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek”. Det är vad Herren Gud sade om Davids Herre i Psalt. 110.

Psalmen anknyter till skildringen i 1 Mos. av hur “Melkisedek, kungen i Salem,” mötte Abram, som han ännu hette, hur han ”kom ut med bröd och vin”. Redan här i Kana handlade Jesus alltså ”på samma sätt som Melkisedek”.

Att Jesus är den som ’kommer med bröd och vin’, har nu fått sin fortsättning i kyrkan, i nattvarden. Och det är då tydligt inte längre bara frågan om skapelsens bröd och vin. Det har vi redan fått som gåva av vår himmelske Fader, och bär fram en del av det för att det skall välsignas. Och sedan ges det tillbaka till oss och är då mer än bröd och vin. Herren Jesus räcker oss sin kropp och sitt blod.

På motsvarande sätt som Jesus en gång ’uppenbarade sin härlighet’ i Kana i Galileen, så uppenbarar han den nu för oss i nattvarden. Fast det är ju inte lika lätt att se den. Det blir på liknande sätt som det som vi hörde om i GT-läsningen.

Mose hade bett om att få se Guds härlighet. Det gick Gud med på, men ändå med ett förbehåll: Mose fick bara se honom på ryggen, för Guds ansikte får ingen se. Det är uppenbart att Guds härlighet är så överväldigande att det jordiskt mänskliga inte förmår bära det. Det insåg S:t Paulus, och skriver därför att Gud ”bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se”. Gud måste skärma av sin härlighet på ett eller annat sätt. Mose fick se Gud på ryggen. Lärjungarna i Kana såg den gudomlige klädd i mänsklig gestalt. Och i nattvarden är han dold under bröd och vin.

Att Jesus lät vinet flöda, ledde till att lärjungarna såg hans gudomliga väsen. Men dit hör också att det tilldrog sig vid ett bröllop. Äktenskapet är en bild för förhållandet mellan Gud och hans folk, som profeterna gärna använder. Hosea inleds med en beskrivning av folket som en otrogen hustru. Men Gud vill ändå ”söka vinna hennes hjärta”, och ger löftet: ”Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande.” Jesaja säger om Jerusalems upprättelse att “som när en ung man äktar en flicka, så skall han som bygger upp dig ta dig till äkta, och som brudgummen gläds åt sin brud, så skall din Gud glädjas över dig”.

Här ger profeten dessutom en anknytning till vin som tecken på frälsningstiden: ’främlingar skall inte längre dricka ditt vin’, nej, ”de som skördar vinet skall dricka det på mina heliga förgårdar”.

Det är i det här bildspråket som Guds folk gärna framställs i kvinnliga kategorier: ’dotter Jerusalem’, ’dotter Sion’. Och det är därför som Höga Visan finns med i Bibeln. I och för sig förtjänar den sin plats som skildring av den del av skapelsen som kärleken utgör, i övertygelsen att mänsklig kärlek är en avglans av den gudomliga. Men till det kunde man lägga en tolkning, där det kärleksfulla samtalet blir mellan Gud som brudgummen och folket, eller den enskilde, som bruden. Där säger hon: ”Min vän är min och jag är hans”. Men sedan vänder hon på ordningen, inser att hon är den som tar emot: ”Jag är min väns, till mig står hans lust.”

Man skall ju också komma ihåg att några av Jesu liknelser handlar om bröllop: den om bröllopet där många var inbjudna, men få ville komma, liknelsen om de tio brudtärnorna. Bröllopet blir en bild för Guds rike, för den frälsningens tid som Gud utlovar. Så blir det också i Upp. Där säger en ängel till aposteln: ”Kom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.” Sedan får han se ”den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud”.

Om redan det att han gav vin, visade på hans hemlighet, så underströks det genom att det var vid ett bröllop det skedde. Det är klart att redan det att vatten hade förvandlats till vin, gav anledning till aningar om något gudomligt. Men när de olika detaljerna, välkända genom profeternas löften och längtande fromhet, sammanföll så blev hemligheten med Jesus uppenbar. Och evangelisten kan tillägga att ”hans lärjungar trodde på honom”. Det är klart att det än så länge rörde sig om en ganska enkel tro. Sakta skulle Jesus leda dem in i trons djupare hemligheter. Men det första, och på många sätt svåraste steget, var ändå taget.

Kan nu en modern människa tro på det här. Kan verkligen vatten kan förvandlas till vin? Ja, om man tror att Gud har skapat allt, så är det här lilla förvandlande skapelseundret inte särskilt märkligt. Men låt oss inse att den moderna tidens tänkande är förrädiskt. I stället för att sikta in sig på vad skildringen vill säga, att Jesus uppenbarar sig som den som bär gudomlig härlighet, drar man iväg tänkandet till frågan om undret i sig. Frestarens taktik är sådan: att få oss att ställa andra frågor än de viktiga.

Låt oss nu rikta blickarna mot honom som kommer med vin, om än inte 600 l den här gången. Men lite vin i nattvardskalken räcker för att befästa och fördjupa vår tro på honom.

Postludium, av och med Tomas Appelqvist:

7:e sön i Påsktiden

Sammanfattning av predikan Hm Sönd f Pingst AD 2017, S:t Stefanus koinonia, Sthlm.
Jonas Nilsson VDM, Gamla Hjelmseryd.
Joh 16:12–15.
SvPsb 162:1–2, 161:2–3, 62, 146:3–5.

– Nåd och Frid ifrån Gud vår Fader och Herren, Jesus Kristus, vare med er alla. Amen.

Låt oss be: O Du Helige Ande, Kom. Fyll trons hjärtan. Tänd hos oss alla din levande kärlekslåga, du som med hjälp av skilda språk och länder församlar folken i vår Herre Jesu Kristi tro. Endräktliga. Halleluja. Halleluja.

Jesus säger: ”Men när han kommer, Sanningens Ande, skall han vägleda er med hela sanningen” (Joh 16:13)

En uppenbar svårighet för oss idag är att t.o.m. begreppet sanning är ifrågasatt. Predikan ska inledningsvis stanna något inför sanningsbegreppet, därefter försöka fånga något av lärjungarnas bön och tillbedjan dessa speciella dagar.

När vår nu gamla moderna värld skakades av murens fall och en slags nydlighet svepte in över Sverige föreföll plötsligt allt vara möjligt. Vår gamla dominerande världsordning ifrågasattes från alla möjliga håll och vi fick lära oss att varje sammanhang skapar sina egna sanningar. Vi tänkte nog som regel omedvetet att det svenska samhällssystemet står över något sådant eftersom detta samhälle tänktes se till alla människor, oavsett närmaste kretsen. Men tanken om att varje sammanhang skapar sina sanningar fick snabbt fäste i den politiska världen och i utbildningsvärlden. Vi hade fostrats av en sanning där rätt är rätt och fel är fel – det föreföll självklart. Nu skulle man istället förstå och resonera om matematiken. Världens bästa skola började gunga.

När Jesus säger att Han är Vägen, Sanningen och Livet, så gäller det mer än matematik. Inte så få skulle nog kunna hålla med om att det utgående folkhemmets sanning hade krympts, likt det gamla Sovjets, till att i stor utsträckning bli en maktfråga: folkmajoriteten avgör vad som är sant i en viss stund, i en viss fråga. Det är uppenbart att det blir ohållbart. En grundfråga är – vart tog samvetet vägen?

Begreppet sanning i den Bibel Jesus hört användas i gudstjänsten stavas med tre bokstäver: alfabetets första, sista och mellersta med druvklasar av vokalpunkter under: ÄMÄT och talade om att sanningen är helheten, gäller allt.

Bildningens sanningsbegrepp på grekiska hade en länk in i den grekiska mytologin där den flod som Karo förde den döde på in till dödsrikets kung kallades Läthä. På den floden tvingade resenären glömma allt det tidigare för den ändlösa grottekvarnen i underjorden. Grekiskans sanningsbegrepp A-läthä, icke-glömska, talar om gåvan och förmånen att få komma ihåg, inte tvingas glömma. Det har Herrens folk i alla tider fått göra, komma ihåg vad Herren gjort för dig. Där blir ingenting oviktigt men allt lagt under Guds försoning. Alltså, Sanningens Ande lär om mer än fragmentariska satser som fogas samman på lämpligt sätt.

Två saker blir tydliga i dagens evangelium: 1. Sanningens Ande förhärligar Jesus, 2. Allt kommer från Fadern som Kristus har fullkomlig delaktighet i. Det som lyser igenom detta evangelium det är att Anden vill MER. Anden tar emot av Kristus som fått det av Fadern, och Anden ger vidare, till växt, mognad och sändning.

När vi får stanna inför Andens uppfyllande, i den mycket speciella tid som vi nu befinner oss i efter Kristi Himmelsfärd och inför Pingstdagen – då lärjungarna fått beskedet att Hjälparen är nära och att Guds Ande uppfylla löftena – så får vi dessutom förstå att de var samlade dit denna undervisning knyts, till Jesu sista måltid, i den övre salen i stan. Där höll de nu samman under bön och tillbedjan.

Hur såg den bönen och de textläsningarna ut?

Vi kan först komma ihåg att Pingstdagen inte var ett nytt påfund. Det var en av de stora obligatoriska vallfartsfesterna till Jerusalem då judar från hela dåvarande världen var samlade. Man firade samma vänteperiod som mellan uppbrottet från Egypten och ankomsten till Sinai, nästan femtio dagar. Man läste med största sannolikhet om ankomsten till Sinai. Där stiger Herren också ned på berget under moln och töcken. Under en årsperiod vid Sinai ges uppenbarelsen. Efter att Tabernaklet byggts och Sinaiförbundets lagar preciserats, räknas folket inför uppbrottet. När tabernaklet byggts färdigt faller slutligen eld från himlen, när tabernaklet färdigställts och elden till offerveden ska tändas. Den elden tänder Herren själv. Samma sak upprepas vid Salomos tempels invigning, ordentligt utlagt i Krönikeböckerna där gudstjänsten med rökelse och musik står fram i hela sin skönhet. I just Krönikeböckerna får kung Salomo i invigningsbönen stå på eller i en talarstol som har samma form som tabernaklets brännofferaltare och infriar på så sätt det som redan vid Sinai sades om Israels folk – ni är ett kungarike av präster. Kung Salomos agerande liknar en prästs.

Det förunderliga är att när den uppdateringen kom, alltså i Krönikeböckerna, så förefaller NT inte bara se det som en komplettering till Kungaböckerna utan något av en sammanfattning av hela GT, placerad sist bland GT:s böcker. I den sammanfattningen, alltså Krönikeböckernas, ser vi profeten Moses vid berget föras samman med prästen Aron vid tabernaklet och kung Salomo i templet – Davidsättlingen. Det som gör det relevant att ta fram just de s.k. Krönikeböckerna i Pingsttid är att de också pekar framåt mot missionens tid. Den siste som i så fall hörs i Bibeln är hednakungen Kores som uppmanar Guds folk att gå upp och bygga Herrens, himmelens Guds hus i Jerusalem.

Det som på ett särskilt sätt infrias på kyrkans Pingstdag det är att alla Herrens stammar på nytt räknas in i de tolv. Därför är Pingstdagen framför allt ett återupprättande av hela Israel. De facto hade Juda dominerat totalt sedan återkomsten. I ljuset av Pingstdagen blir Jesu gärning belyst såväl från norr i Galileen med tjänstekvinnornas stammars söner, som med Samarien där Josefs söner härjat. Men syftet är inte ett politiskt rike utan ett Herrens tempel för alla folk. Nu dras alla folk in i denna tjänst, inte med bockars och kalvars blod, utan med Jesu gudomliga, i sitt folks kroppar.

Jesus är samtidigt profeten som undervisat, Han är prästen som fullgjort försonandet och Han är nu konungen som regerar på sin tron. Allt sammanfattat i himmelsfärden. Kanske kan Salomos närmast totala identitet med sin far kung David säga något om Faderns och Sonens relation. Såsom Sonen förhöll sig till sin far så är vi kallade att förhålla oss till vår himmelske Fader.

Det mest unika i Krönikeböckernas framställning är bestämningen av templets plats, till det Moria berg som påminner om Abrahamsoffret. Det är unikt därför att i 1 Mos talas det aldrig om Moria berg utan enbart om Moria land. Det blir alltså tydligt att detta Herrens berg, grundat på Abrahamsförbundet, når vidare än Sinaiberget, det som Apostlagärningarna är så tydliga med. Det är tydligt redan i Krönikeböckernas inledning därför att där dras alla världens folk in.

Låt oss därför påminna oss om, och sjunga de psalmer som vi kan tänka en gång präglades av kung David och hans söner, och be om Andens rustning så att vi kan översätta detta för de vardagsmiljöer som är våra, att man även där kan få höra talas om

en Skapare som har en alldeles särskild tanke med människans skapelse i man och kvinna: vår himmelske Fader,

om en Frälsare som vill rädda och inkludera alla människor men som också skiljer oss åt som herden skiljer fåren från getterna,

om den Helige Ande som vill levandegöra detta för oss och alla människor denna dag – att all denna kunskap och vishet är oss given i den Heliga Skrift. Jag läser sista psaltarpsalmen i våra biblar (150):

Halleluja! Prisa Gud i hans helgedom, prisa honom i hans mäktiga valv. Prisa honom för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet. Prisa honom med basunklang, prisa honom med lyra och harpa. Prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängar och flöjt. Prisa honom med ljudande cymbaler, prisa honom med klingande cymbaler. Allt som andas ska prisa Herren! Halleluja!

Sanningens Ande inkluderar hela världen och befriar oss från det helvetiska tuggandet av oförätter för att få minnas också det svåraste i försoningens ljus, och ffa: Herrens kärleks gärningar som möjliggjort allt detta och öppnar himmelens portar för den som ber, här. Den Sanningen är stor, och den glöder, i Jesu Namn och Närvaro. Amen.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

 

Bönsöndagen

Inledningspsalm 238

Förberedelse inför gudstjänsten

Bönsöndagen – 2017 – 3:e årg. – 50 års prästvigningsdag
S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
238:-, 528:-, 419:-, 257:3-5

I Ep. vi hörde talar Paulus om att vi kristna har ett hopp, men ändå måste ’vänta uthålligt’. Men det kan vi, eftersom ”Anden stöder oss i vår svaghet” och ”vädjar för de heliga”, och ”de heliga” är då en beteckning på alla som tror på Jesus, inte är reserverad för dem som vi ser som helgon. Det som är apostelns fasta övertygelse är att ”Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan”.

”Gud hjälper dem som älskar honom att nå det goda”, det kan missuppfattas. Med det menas inte att ju mer man älskar Gud, ju mer hjälp får man av honom. Utan det betyder att den som älskar Gud, kan vara övertygad om att vad som än händer, så kommer Gud att se till att det kommer något gott ut ur det. Han har en kallelse, som han, ibland på underliga sätt, ser till att det blir något av.

Det är ganska märkligt, eller kanske inte, att det bibelordet finns i texterna den söndag, då det är 50 år sedan jag prästvigdes. För hade det inte varit så, hade jag inte stått här.

Sommaren efter andra ring, som det ju hette, det som motsvarar första året i gymnasiet nu, hade jag ordnat så att jag skulle få sommarjobb i en bokhandel. Men just när skolan slutade, blev jag sjuk i något slags öra-näsa-halssjukdom. Jag blev sängliggande tillräckligt lång tid för att vara tvungen att meddela bokhandeln att jag inte kunde ta det utlovade sommarjobbet.

Ja, vad skulle det då bli av sommaren? Men så anlände ett kort från grabb, som jag hade mött på Kyrkliga Gymnasistförbundets vintermöte. Vi hade brevväxlat lite under våren. Nu hade han liftat i Europa, det var ju vad man gjorde på den tiden, innan tågluffarkorten hade kommit. Han meddelade att han på hemväg skulle stanna till i Osby, hos Fader Gunnar, och tyckte att jag också skulle komma dit.

Ja, sommaren var ju i alla fall förstörd, så jag antog förslaget. Jag är ju prästbarn, så jag kände mig naturligt hemma i kyrkan. Men där med Fader Gunnar mötte jag något, som jag väl hade anat där på vintermötet. Det var en vision av kyrkan, inte bara som fungerande folkkyrka, utan som en allmännelig och världsvid kyrka, en kyrka med tidlösa traditioner, som i många fall blivit bortglömda i Svenska kyrkan, men som skulle kunna väckas till liv igen och förnya den. Inte minst handlade det om att få en levande liturgi, med nattvarden i centrum.

Jag hade lätt för matematik och naturvetenskap och gick på det som kallades reallinjen. Jag hade väl närmast i sikte att bli lärare. Men den där visionen av kyrkan, som jag fick där hos Fader Gunnar, ville inte släppa. Och så blev det med mig som med Paulus, fast naturligtvis på ett lite enklare plan: ”Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska synen”. Det var präst jag skulle bli.

Det här perspektivet lyftes också fram vid min prästvigning. Biskop Olof Herrlin höll sitt prästvigningstal utifrån ett ord i Jer., och jag citerar det ur gamla bibelöversättningen, som ju var den som lästes då: ”Du, Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas; du grep mig och blev mig övermäktig.”

Ja, det är så Gud ordnar det., han ser till att man ’når det goda’ efter hans kallelse. Nu står jag här och har varit präst i 50 år. Och det började alltså med att jag blev sjuk en sommar, när jag var gymnasist!

Och då blir ett ord ur dagens Ev. aktuellt: ”Er Fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.” Eftersom jag tänkte mig annat för livet, och knappast behövde skämmas för det, var inte det att jag skulle bli präst ett svar på någon bön om Guds ledning i livet. Men så är det: Gud vet vad som är meningsfullt för en människa och kommer med svaret, innan ens tanken på en bön finns. För oss alla gäller det då att vara uppmärksamma på vad den Helige Ande visar på, och våga lita på att Gud faktiskt, vad som än händer, ”hjälper dem som älskar honom att nå det goda”.

Det är alltså 50 år sedan jag prästvigdes. Och jag gör det nu tillsammans med er, mitt i församlingen. För det att jag blev präst är inte något bara för mig privat. Det är något som berör er också. Så som Herren har grundat och ordnat med sin kyrka, skall det finnas präster. Vår tro bygger på att budskapet om Herren Jesus har nått och når oss. Men för att ett budskap skall kunna föras ut, måste det finnas en budbärare. Och det uppdraget gav ju den Uppståndne till sina apostlar: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er.” Då hade de också, när han kvällen före sitt lidande förvandlade deras måltid till nattvardens sakrament, gett dem uppdraget: ”Gör detta till min åminnelse.” Så markerar också Augsburgska bekännelsen att för att vi skall få tro ”har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats.”

Mot bakgrund av det här ser Paulus kyrkans ämbete som en Guds gåva. I Ef. citerar han en Psaltarvers: ”Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor.” Och det betyder, skriver aposteln, att ”han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”.

Jag är alltså en Guds gåva till er. Det är något för både mig och er att meditera över. För mig blir den oroande frågan om jag är en god gåva, som är något med att få. Naturligtvis är en Guds gåva alltid god, men nu skall den ju passera genom mig, och frågan är hur pass oförändrad den får förbli. För er blir frågan om ni tar emot den som den Guds gåva den vill vara, om ni mäktar se igenom mina svagheter och olater till vad den innerst är.

För att en präst skall fungera efter Guds sinne, behövs ett samspel. Det gäller naturligtvis i allmänhet i livet, men inte minst när det handlar om att vara präst: man formas av de förväntningar som ställs på en, och av den respons man får. Till slut blir det så att en församling får den präst den förtjänar.

I Tidegärden förekommer några gånger under Fastan en bön, som jag har haft anledning att särskilt stämma in i, med tanke på att den här dagen skulle komma: ”Tänk på ditt folk och dess herdar, så att folket aldrig saknar ledning, och herdarna kan glädjas åt ett lyssnade folk.” Jag har försökt se till att ni inte saknar ledning, och jag har fått nåden att, som jag uppfattar det, vara en herde som ’gläds åt ett lyssnande folk’.

Att det inte blir någon mening med att vara präst, om tjänsten inte är insatt i ”de heligas gemenskap”, blir vi idag påminda om i GT-texten. Mose har fått uppgiften att be genom att hålla sina händer upplyfta. Som den bräckliga människa som också han var, orkade han inte med det hur länge som helst. Det krävdes att det kom några och stödde honom, som medverkade till att den speciella bönen kunde fortgå. Det är med gemensamma krafter som det mål uppnås som Gud har angett.

Det är så här det fungerar med prästämbetet också. Gud har gett det att genomföra speciella uppgifter. Men utan församlingens stöd är det inte möjligt. Och då handlar det inte bara om att en gåva blir meningslös, om ingen tar emot den. Utöver att få ett lyssnade folk behöver en präst få en församling, som stöder honom och hjälper honom och, naturligtvis, samtidigt ber för honom.

Jag är djupt tacksam att det har blivit så för mig, i alla de sammanhang jag har tjänstgjort. Min prästtid har fyra delar: distriktspräst i en småkyrka på Söder i Visby, informationssekr. på Svenska kyrkans mission, kaplan i S:t Jacob har i Stockholm och till slut så S:t Stefanus och Missionsprovinsen. Det är klart att det här sista är betydelsefullt. När Svenska kyrkan inte längre visade något intresse för mig, när där inte längre fanns ”ett lyssnande folk”, har ni gjort det möjligt för mig att fortsätta att inte bara vara, utan också tjäna som präst.

Och naturligtvis tänker jag den här dagen på många som har funnits runt mig genom åren, både medarbetare och som troget kyrkfolk. Många av dem finns inte längre bland oss här på jorden, utan ingår i den gemenskap ”med dina trogna i alla tider”, som omger oss varje mässa. Fast hon som var kyrkvärd och ledare för barnverksamheten i småkyrkan i Visby, där jag började tjänstgöra som präst, Alice, lever ännu. I höstas åkte jag till Visby och gratulerade henne på 90-årsdagen. Och med stilla tacksamhet ser jag att flera av er som är här idag, har funnits med mer än halva min prästtid. Utan dem och utan er hade det inte blivit stor mening med den.

Den bön jag nu, denna bönsöndag, ber er stämma in i, är att jag skall få ännu några år som präst. Väl medveten om att tiden är på väg att rinna ut för mig, är jag beredd att hålla på ett slag till. Och jag hoppas att ni tycker att det kan vara meningsfullt att då hjälpa mig ’hålla upp händerna’ i den tjänst Gud har gett mig så att vi tillsammans kan ” bygga upp Kristi kropp”.

Familjen Beijer bjöd på mat och dryck dagen till ära Biskop Göran och Christer i samtal med varandra

Vardagsevangelisation

Daniel Ringdahl, Roseniuskyrkan, delgav oss sina tankar om evangelisation på Annandag Påsk 2017-04-17.

Ljudinspelning

En kort sammanfattning av vad Daniel sade:
  • Det är givetvis bara Gud som skapar tro i en människas hjärta.
    Därför behöver vi förmedla ett ord om Jesus som Gud kan använda för att skapa tro.
  • Samtidigt har Han valt att använda oss som sina redskap, till att berätta om sina gärningar för andra människor.
    För att kunna göra det måste vi ha en nära relation till andra människor. Vi behöver tala till dem, på ett ödmjukt och respektfullt sätt, så de får veta någonting om vad det är vi tror på.

I Bibeln får vi många uppmaningar att dela vår tro med andra människor, t.ex. 1 Petr. 2:9, Joh. 15:16.

Den situation där jag bäst kan vara evangelist, det är mot en nära vän som ännu inte känner Jesus. Jag behöver odla en relation till någon som är utanför kyrkan, i hemmet eller bland vännerna, en granne, en arbetskamrat. Be för den människan. Kanske Gud har satt just dig till att stå bredvid honom eller henne.

Det är komplicerat att nå fram till en människas hjärta, men Gud kan göra det. Därför är det så värdefullt att det är en vän som tar med en annan till kyrkan.

Kanske vi lägger lite för stor vikt vid vår egen förmåga att övertyga andra människor genom det vi säger och litar mindre på att Gud faktiskt kan använda oss och vårt bristfälliga vittnesbörd.

”Vi kan inte tiga med det som vi har sett och hört” sa apostlarna. I det enkla vittnesbördet kanske vi kan få berätta för någon om vad Jesus betyder för oss. Vad betyder det egentligen att Han är min Herre och Frälsare?

Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har (1 Petr. 3:13–17). Det gäller alla oss mottagare av det här brevet.

Vi måste inte försvara dumheter i kyrkans historia. Var beredd att svara, men gör det ödmjukt och respektfullt! Sen bär ju evangeliet i sig på en anstöt, och en del kommer att bli upprörda, oavsett hur vänliga vi försöker vara.

Vi kan fundera över vad vi kan göra i vår vardag, i våra liv och i vår gudstjänstgemenskap, för att människor som kommer ska känna att de hör hemma. Att de få vara en del av gemenskapen.


En utskrift av hela föredraget finns här: Ringdahl.pdf