Alla inlägg av Jan

Sön. f. Domssönd.

Psalm 488

Psaltarpsalm 670

Psalm 315

Henrik läser en av söndagens texter

I väntan på predikan

Psalm 111

Psalm 490

Postludium

Alla själars dag

Psalm 169

psalm 664

Psalm 256

Predikan vid Högmässa i S:t Stefanus Koinonia

på Söndagen efter Alla helgons dag (I), 4 November 2018

av Kåre Strindberg    över Luk 12:4-7.

Firningsämne: Vårt eviga hopp

Beredelseord: Rom 8:24-25. FB

Psalmer: 169 B: 1-4. 664. 256. 324: 1-3, 4-6. 297. 169 B: 5-7.

        I Faderns och     Sonens och Den Helige Andes namn:

Under den här dubbelhelgen har många fötter varit i rörelse

och ännu skall många steg tas ut till familjegravar

och minneslundar och kolumbarier,

en tradition som kommit till Sverige under 1950-talet.

   Ljus tänds framför fotografier av nära och kära,

och varje bild är en värld i sig.

Det är minnenas dag.

Det är gott att få vara fler om sina tankar och känslor

som alla ändå har.

   När Olof Palme dog och när Estonia gick under

och tsunamin i Thailand bröt ut

så drogs vi till varandra för att få tänka och tala

och få känna tillsammans.

   De som mötte präster och troende, fick se att också kristna sörjer

och delar samma grundvillkor som alla andra.

”Kristna är vanliga människor

som kommer med ovanliga påståenden”, sägs det.

Det hänger samman med att Kristus var både vanlig och ovanlig.

Han knöt an och förde tanken vidare.

Väldigt många människor följde Jesus, periodvis.

Det som Jesus satte igång hos dem

fortsätter vi att tänka på och tala med varandra om

   Så var det också den här dagen

som evangelisten Lukas återberättar.

Trots att väldigt många människor är samlade

så är det bara en mindre skara som Jesus här talar till.

Han säger: ”Mina vänner, låt er inte skrämmas”.

Förut levde de i ovisshet,

men nu, efter dessa lugnande ord,

så förstår de att de hade varit i fara.

De har varit i oändlig fara.

Liksom man varligt lotsar om någon går i sömnen,

högt ovan en avgrund,

så går Jesus försiktigt tillväga,

för att man inte skall snava till när man vaknar upp.

”Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen

men sedan inte kan göra mer”, säger Mästaren.

Det är farligt att leva, ja, livsfarligt,

för man kan dö.

   Men, hur blir det sen?

”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen,

men inte kan döda själen”, säger Jesus i Matteus version (kap. 28).

Kroppen dör, förr eller senare, men kan återställas i Jesu sällskap,

ja, till och med bli mycket bättre,

men själens liv och tillstånd är den helt avgörande saken här.

Den verkligt hårdkokta meningen ger oss Jesus i orden om Fadern:

”Frukta Honom som kan döda och sedan har makt

att kasta ner i helvetet.

Ja, Jag säger: Honom skall ni frukta.”

Men ett sådant utfall önskar varken Fadern eller Sonen,

som gör allt för att förhindra det fatala.

Låt oss ta fasta på det här ordet ”frukta”, gr. fobéomai.

Det översätts med skrämma, frukta, vara rädda.

Den som ännu minns Martin Luthers Lilla Katekes kommer ihåg

att han börjar varje förklaring av budorden, med:

”Vi skall frukta och älska Gud”.

Den som fruktar Gud visar vördnad och respekt för Gud

och vill ära Honom.

   Det finns all anledning att ta Gud på allvar.

Vi kan inte föra upp oss själva ur våra gravar

och ge oss nytt liv.

Han som har skapat allting uti minsta detalj

håller hela skapelsen vid liv överallt

och upprätthåller stunden och framtiden i Sin hand.

   Vi påminns här om det dubbla utfallet i evigheten

som gäller evigt liv och evig död.

Hinoms dal, sopstationen utanför Jerusalems gamla stadsmur,

där det brann för jämnan,

kallar Jesus för Gehenna och helvetet,

en bild för den eviga döden. (Allvarligt nog.)

Gud håller själens framtid i Sin hand,

fast Han vill inte skrämmas.

Men Han vill säga oss att själens lyckliga framtid

är ingenting som vi automatiskt ska räkna med.

   Det var just för att människorna inte

automatiskt överförs från jordelivet till Paradiset

som Jesus måste betala vårt pris på Korset,

lida och dö för vår skull.

Vår Frälsare delar med sig till Sina vänner

av Sin uppståndelse, åt alla som vill slå följe med Honom.

   Gud har omsorg och vet allt om sparvar liksom människor.

Vet du hur många hårstrån du har på ditt huvud?

Jag vet det inte heller,

men det finns En som vet.

Han som vet allt

om både gott och ont, sant och falskt, rätt och fel.

   Hur orkar Gud bära all kunskap?

Vem tröstar Gud?

Herren Jesus grät när Lasaros dött

och när Han såg in i historien hur det skulle gå för Jerusalem.

Gud Fader får ofta sörja.

Men du kan ge Gud en hyllning

så som ett barn klappar om sin förälder.

Gud väcker dig varsamt.

När du hyllar Honom med lovsång och lovprisning

så stärks din gemenskap med Honom

som är alla dina rötter genom förfäderna och anmödrarna

och som hoppas på din framtid med dem hos Kristus.

   En dag är framtiden inne.

Då skall Han hämta upp dem som satt sitt eviga hopp till Honom.

Gud vår Frälsare ”vill att alla människor skall bli frälsta

och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4).

Uppenbarelsetron vilar på Guds egna löften,

som Han har tillkännagivit.

T.ex. att ”Den som tror och blir döpt

skall bli frälst” (Mark 16:16 FB).

Frälst från vad då?

Frälst från den eviga döden.

Ibland kan hoppet kännas väldigt långt borta.

Flera av er har nog hört berättelsen

om de två kvinnliga missionärerna,

men den kan vara bra att påminna sig om.

Två kvinnor missionerade i ett land.

De var stärkta av Jesu löfte att vara med dem alla dagar.

Men den ena blev mördad och den andra fick svåra trosproblem

över meningen med alltsammans.

I sin nöd fick hon i en dröm se

missionsuppdraget som de två kvinnorna fått.

Sedan medsystern mördats fortsatte hon troget sin tjänst.

I en dröm såg hon parallella spår bredvid varandra i sanden,

under tiden för hela missionsuppdraget.

Först tre parallella spår i sanden;

hennes egna, medsysterns och Jesus´.

Hon förstod att Jesus gått med henne i sin fortsatta tjänst.

Men från och med den dagen hon själv blev våldförd kunde hon,

i synen, bara se ett enda spår i sanden.

Kvinnan var otröstlig, och frågade Jesus:

”Var var Du då, när detta hände? Varför var jag ensam?

Herren Jesus svarade:

”Kära barn, där du bara såg ett enda spår,

var då Jag bar dig!”

Den tro som Herren Själv har uppenbarat

ger oss hoppet om evigt liv.

Vi kan vara trygga

för Gud har satt Sitt goda rykte på

att kärleksfullt hjälpa alla

   Han har förberett en framtid

som får varje Söderhavs-semester att blekna

och varje jordisk jubelfets att likna

ett påvert knytkalas.

   Han har gått och planerat och längtat efter

att gästerna skall komma.

   Det är ingen idé att ens försöka beskriva

hur storslaget det blir,

för Han har förberett vida bättre

än vad något öga har sett,

eller något öra har hört

åt dem som älskar Honom!

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 324

 

Psalm 297

Slutpsalm 169 de 3 sista verserna

22:a sö efter Tref

22:a efter Tref. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

362:1-2, 88:-, 265:-, 337:-

Det är en bister rad negativa besked vi får i dagens texter. ”Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det”, har vi hört profeten Amos säga i GT-läsningen. Och sedan hörde vi Jesus säga i Ev.: ”Ni blir stående utanför och bultar och säger: Herre, öppna för oss! så kommer han att svara: Jag vet inte vilka ni är.” Och som om det inte räcker, så har vi i Ep. hört aposteln Petrus skriva till sina medkristna: ”Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er.”

Om vi nu tar det i tur och ordning, så börjar vi med att Jesus alltså säger att han kan komma att säga till människor som bultar på dörren till det hus där han finns: ”Jag vet inte vilka ni är.” Ja, det här förutsätter naturligtvis att de är intresserade av att komma till honom. Så är det inte alltid nu för tiden, får vi ju konstatera. Många av våra medmänniskor bryr sig inte om något annat än vad som finns i det här livet. Och många tycks vara nöjda med det.

Vi som nu ännu en söndag har samlats till gudstjänst kan tycka att det här är märkligt. Vi har fått klart för oss, eller har åtminstone fått en aning om, att det finns något större än det jordiska som omger oss. Bortom denna världens verklighet öppnar sig något större, något som är livets både ursprung och mål. I förhållande till det försöker vi ordna vårt liv. Vi blir angelägna om att bulta på den gudomliga porten, och blir förtvivlade om vi får höra: ”Jag vet inte vilka ni är.”

Men så är det alldeles klart inte för många av våra medmänniskor. Vi skall ha det i minnet, när vi möter dem, och det blir tal om vår tro. Det gudomliga som för oss är en realitet, är en hemlighet som man inte förstår sig på, och ofta inte bryr sig mycket om.

Vad vi får göra är att börja med det vi faktiskt har gemensamt: glädjen att leva som människa och mödan, ibland smärtan, med det. Att försöka övertyga genom att argumentera för att det rimligen finns en Gud brukar inte tjäna mycket till. Vad vi stilla kan göra är att väcka en längtan efter något som vara mindre flyktigt och bräckligt än det jordiska livet.

Men nu händer det ju inte så sällan att man inte är helt nöjd med livet som det är, och faktiskt börjar söka efter något som kan vara mer hållbart. Men då besannas ofta det som profeten sade: ”Då skall de irra omkring och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det.” Vi kan se att det finns en rad företeelser som blir avgörande viktiga, som ibland kan bli som religion. Och så engagerar man sig för att bevara klimatet eller att bli vegan eller att gå på gym och mycket annat. Det är inget fel med något av det, men vi kan ju se att det kan växa och bli ett slags livsgrund.

Om man nu faktiskt vill få höra Herrens Ord, så måste vi notera att det inte är helt lätt att hitta rätt. Vi lever i en efterkristen tid. En spridd mening är att kristen tro har haft sin chans, men misslyckats. Och vi får erkänna att det finns en hel del mörka sidor i kyrkohistorien. Det tjänar ingenting till att bortförklara det. Men vi kan samtidigt påminna om att mycket av det som vi ser som självklart, har kristen grund. Det var i klostren de första sjukstugorna växte fram. Det var de kristna som började med att ta sig an fattiga utanför kretsen av familj och vänner. Det var kyrkan som grundade de första universiteten.

När man för några år sedan skulle beskriva EU:s bakgrund, fanns det i förslaget att det skulle anges vår västerländska kultur har vuxit fram ur kristen tro. Nu ville man inte göra det, av någon tanke av religionsfrihet, förmodar jag. Men jag har svårt att förstå varför det skulle vara så svårt att acceptera faktum. Det handlar ju inte primärt om någon värdering, utan om att beskriva den faktiska historien.

Men läget är som det är: allt större grupper uppfattar inte längre det kristna budskapet som Herrens Ord. Och så kommer de att söka efter annat, ibland utan att hitta något, ibland antar de att ett eller annat budskap skulle ha gudomligt ursprung. Inte heller här tjänar det något till i mötet med medmänniskor att börja argumentera för att det bibliska budskapet är det enda, sanna Herrens Ord vi kan få höra och lita på. Vad vi kan göra är att stilla men envetet vittna om vad vi har funnit.

För det är ju vår tro att Gud faktiskt har gjort sig känd och har talat till oss. Han har benådat människor att förstå att han är Skaparen, och att berätta om hur han har lett historien. Sedan har han mer tydligt talat genom profeter, och vi har deras budskap nedtecknat i GT i Bibeln. Att tala med varandra är en grundläggande del av gemenskap, och det är den tydliga avsikten med det gudomliga budskapet: Gud vill att vi skall få gemenskap med honom.

Det viljan gick så långt att han själv kom som människa i Jesus av Nasaret. Nu var det inte längre fråga om ibland dunkla ord uttalade på avstånd, utan om mötet med en medmänniska. Evangelisten Johannes beskrev det som att själva det gudomliga Ordet blev människa och bodde bland oss, så att vi kunde ’se hans härlighet’, och ’härlighet’ är här ett ord som anger vad som är gudomligt. Vad han sade och gjorde har vi nertecknat i evangelierna i Bibeln.

Jesus själv skrev ingenting, men han utvalde apostlar som skulle föra budskapet vidare. De hade också uppdraget att, under ledning av Guds Heliga Ande, beskriva vad Jesus och tron på honom betyder för livet. Deras utläggningar har vi i de apostoliska breven i NT i Bibeln.

Vi kan alltså i de flesta fall inte göra mycket åt att våra medmänniskor inte uppfattar det på det sättet, annat då än att enständigt vittna om vad vi har funnit.

För oss själva borde väl allt vara frid och fröjd. Men nu får vi höra apostelns maning: ”Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er.” Ja, han menar t.o.m. att vår hållning skall vara: ”Gläd er i över att ni delar lidandena med Kristus.”

Eldprov och lidande, är det vad det är att vara kristen medför? Ja, vi ser det i den kristna historien, det är ju inte bara de kristna som står för de mörka sidorna av kyrkohistorien. Och dessvärre ser vi det runt omkring i världen av idag. När vi kristna vittnar om att vi har funnit Herrens Ord i Bibeln och personifierat i Jesus, nöjer sig somliga inte med att bara skaka på huvudet, utan blir så upprörda över det anspråket att de tillgriper våld för att få tyst på vittnesbördet. Så har den kristna historien fått sina ’vittnen’, ’martyrer’ som det heter på grekiska.

Vi kan se att det här finns en hemlighet, som inte är särskilt tilltalande, men uppenbarligen ofrånkomlig. Vägen till Guds rike medför lidande. Det är ett stilla personligt lidande, när vi inte får följa våra egna begär, utan har att anpassa oss till vad Gud vill och förväntar sig av oss. Och det kan bli ett yttre lidande, där vi i många avseenden är befriade, men som ändå få utstå på sofistikerade sätt.

Vi skall inse att den hemligheten har sitt centrum i Jesus. Hans verk fick ingen lysande avslutning, utan ledde till ”pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven”. Men det slutade inte där, utan vi bekänner också: ”på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”. Lidandet visade sig leda till liv i djupare dimension än det jordiska. Det är i linje med det som apostelns budskap kan bli: ”Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.”

Det är det här vi aktualiserar när vi firar nattvard. Vi tar emot det bröd som är ’hans kropp som blir utgiven för oss’ och det vin som är det ’nya förbundet genom hans blod, som blir utgjutet för många’. Och vi svarar med att säga: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.”

Låt oss då tacka Gud för att vi slipper irra omkring, utan att Herren i sin nåd har låtit oss finna hans Ord. Låt oss be om Andens kraft att förbli trogna i de lidanden som tron tydligen ofrånkomligen medför. Och låt oss lyssna till Herren Jesus och möta honom i nattvarden, så att han inte skall behöva säga: ”Jag vet inte vilka ni är.”

20:e sön. efter Tref.

Tacksägelsedagen – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

5:-, 168:-, 24:-, 23:5-7

”Upplyft era hjärtan till Gud”, uppmanar prästen som inledning till nattvardsmässan, och fortsätter: ”Låt oss tacka Gud, vår Herre.” Och församlingen svarar då: ”Det är tillbörligt och rätt.” Ja, vi i S:t Stefanus använder den gamla formuleringen, den som redan biskopen Kyrillos anger i Jerusalem på slutet av 300-talet. Det ändrades senare i Svenska kyrkan till ”Allena han är värdig tack och lov”, men vi har alltså återgått till den ursprungliga formuleringen.

Med den anger vi något grundläggande inte bara för hur vi skall möta Gud, utan än mer för hur balansen i tillvaron skall vara. Gud ger sina gåvor, och i nattvarden får vi ta emot Guds största gåva, Herren Jesus, Guds Son som blev människa, han ”som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull”, han som har uppstått från de döda och ger oss liv.

Vårt svar blir då tacksägelse. Det är vad som är ”tillbörligt och rätt”. Om så inte sker bryter relationen mellan Gud och skapelsen samman, den relation som vi människor, som han har skapat till sin avbild, är ansvariga för. Om tacksägelsen tystnar, dör skapelsen. Guds gåva som är liv, först i skapelsen, sedan i grunden fördjupad genom Jesu uppståndelse. Om den gåvan inte tas emot, om den inte får tacksägelse som svar, då är det slut.

Det här betyder att vi kristna här har en uppgift som blir större ju mer medmänniskorna runt omkring oss förlorar sin tro och upphör att tacka. Vi är den äkta mänsklighet som uppehåller skapelsen. Om än den stora massan har glömt bort att Gud till slut är alla goda gåvors givare, så hörs ändå vår tacksägelse. Det är vi som gör att skapelsen inte bryter samman! De andra förstår det inte, kan till och från bli fientligt inställda till oss, men när vi samlas, även om vi inte är så många, så noterar Gud att tacksägelsen faktiskt stiger upp till honom också från Aspudden i södra Stockholm.

Det är den här grundläggande hållning i mötet med Gud som kommer fram i GT-läsningen. Det rör sig om kung David mot slutet av hans liv. Han har samlat stora rikedomar, som han skall lämna som arv till sin son Salomo. De skall användas för att bygga ett tempel i Jerusalem. David fick ju inte bygga det själv, han hade trots allt för mycket blod på sina händer.

Då ber David, som blir det sista han gör i 1 Krön:s skildring av hans liv: ”Vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.” Grundläggande för vårt möte med Gud är att vi erkänner att vi har fått allt som en gåva från honom, och så tackar honom för det. Och David låter tacksägelsen bli mer än ord, han låter det bli handling med sina gåvor till Guds ära.

När vi firar nattvard, låter också vi tacksägelsen ta gestalt på liknande sätt. Vi bär fram bröd och vin, nödvändigt för att nattvard skall kunna firas. Vi har ju utvidgat vår gudstjänstordning, så att det här uttrycks i en bön. ”Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud, ty i din godhet ger du oss det bröd som vi frambär till dig. Av jordens frukt och människans arbete bereder du åt oss Livets bröd”, och på motsvarande sätt ”det vin som vi frambär till dig”.

Bönen går tillbaka på den judiska bordsbönen. Det är därför det heter ”Välsignad är du Herre …” Det motsvarar vad som skulle vara naturligare för oss att säga: ’Vi tackar dig, Herre, som i din godhet ger oss det bröd, det vin som vi frambär för oss.”

Offertoriet är vår tacksägelse i handling. Av vad vi har fått tar vi något och för det åter till Gud som ett påtagligt tecken på vår tacksägelse. Det får då bära också allt annat vi tackar Gud för, så som vi uttrycker det i den följande korta bönen: ”Herre, tag med dessa gåvor emot allt vad vi är till ande, själ och kropp.” Allt har vi fått av Gud, det tillhör i grunden honom, och vi markerar det genom att inte själviskt behålla allt för oss själva.

Vi vet då att det blir välsignat att göra som Jesus: ’Den natt då han blev förråd tog han ett bröd, tog han kalken och tackade Gud.” Då sker det stora att vi får inte bara en skapelsens gåva, utan också frälsningens. Brödet blir Kristi kropp och vinet blir Kristi blod ’utgivet för oss, utgjutet för oss till syndernas förlåtelse’, och till ”liv och salighet” som Luther lägger till i Katekesen.

Vi har som Ev. hört skildringen av hur en av de tio, som hade blivit botade av Jesus, kom tillbaka och prisade Gud. Något skall vi faktiskt ursäkta de andra nio. De fick uppmaningen att ’gå och visa upp sig för prästerna’. När de gjorde det, så hade de ju möjlighet att frambära sin tacksägelse i templet. Han som kom tillbaka var en samarier: han hade inte den möjligheten, så han kom tillbaka till Jesus. Med det angav han den inriktning som skall gälla också för oss. Det är han Fadern har sänt för vår frälsnings skull, som blir den naturliga mottagaren av vår tacksägelse, och som då för den vidare till Fadern.

Händelsen i Ev. anger ett mönster, som vi formar vår gudstjänst efter. Det började med att de sjuka ropade till Jesus: ”Förbarma dig över oss!” Så gör ju också vi i början av högmässan. Vi ropar i det livets elände i en värld, dit ’den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, har störtats ner’, som vi hörde på den helige ärkeängeln Mikaels dag för två veckor sedan.

Bönen om förbarmande är meningsfull, den leder till slut till tacksägelse. Just ’tacksägelse’, är det gamla namnet på nattvarden, ’evkaristi’ på grekiska. Och som vi redan har påmint oss, så är det ju så mässan börjar, åter igen med den gamla formuleringen: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att vi alltid och överallt tackar och lovar dig, allsmäktige Fader, helige Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre.”

Vi skall också notera att det är faktiskt inte direkt är något som Jesus ger, utan hans uppmaning, som bereder mark för tacksägelsen. Vi fick inte höra det i år, eftersom vårt firande av Mikaelidagen trängde undan 18 sön. efter Tref., men i den söndagens Ev. säger Jesus: ”Om någon vill göra hans vilja – hans som har sänt mig – skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.” På ett hemlighetsfullt sätt leder det att göra Guds vilja, att följa de maningar Herren Jesus ger, till tro på vem han är och till tacksägelse. Vi tänker oss mest att det är tvärt om, att tro leder till viljan att efterfölja Jesus. Men uppenbarligen gäller också att efterföljelse leder till fördjupad tro, till en tro som inser att mötet med Gud skall präglas av tacksägelse.

Vad jag har påmint om är att varje söndag är en tacksägelsedag. Men när vi nu firar årets stora Tacksägelsedag, så låter vi vår tacksägelse särskilt gälla vad Gud har gett oss just under det år som nu går mot sitt slut. ”Sommaren ymnighet strödde han kring våra stränder”, sjöng vi i gradualpsalmen, ymnigt i överflöd får vi väl säga efter den här sommaren. Men det kom ju till slut lite regn, så vi kan i djup tacksamhet stämma in i psalmen ord: ”Växten han givit, och jorden har burit sin börda.”

Till det allmänna skall vi så lägga det som vi var och en har att tacka för i våra liv. Nu bär vi också med oss minnet av olika saker som har plågat oss. Vi har anledning att ropa: ”Herre, förbarma dig!” Men vi får ändå inte glömma bort att kyrkan uppmanar oss att be: Ge oss tacksägelsen gåva också i motgångens tid! Vad som än händer är vi inte övergivna av vår himmelske Fader, så till slut skall vi ändå landa i tacksamhet.

Vår Tacksägelsedag anknyter till den GT:liga Lövhyddohögtiden. Då frambars tacksägelse vid avslutad skörd. Men dagen påminde också om folkets vandring genom öknen, då man hade att bygga hyddor att bo i. Men det var en dag för tacksägelse inte bara för Guds beskydd en gång i tiden, utan också för det stöd och skydd han ger under den fortsatta livsvandringen.

När vi nu lever i det nya förbundet, det som är grundat i Jesu död och uppståndelse, vet vi att det land vi är på väg mot är större än något jordiskt paradis. Jerusalem blir för oss en himmelsk stad. Och så får predikan i dag på årets Tacksägelsedag sluta med ord ur Hebr. ”Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Låt oss därför ständigt genom honom frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.”

Präster på besök och assisterande

19:e sön. efter Tref.

Predikan vid Högmässa i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia

19 e. Tref (I) 1983 års Ev.bok, den 7 Oktober  2018 av Kåre Strindberg

över 1 Mos 15:1-6.  Ef 6:10-18.  Mark 2:1-12.

Firningsämne: Trons kraft

Beredelseord: 1 Kor 2:1-5

Psalmer: 260:1-3.  663.  353:1-3.  395:1-3.  20.  31A:1-3.

I Faderns och     Sonens och Den Helige Andes namn:    

Helgens firningsämne är Trons kraft.

   Kyrkans envisa och uthålliga tro

är livsfarlig för denna världens härskare,

med sina kontrollbehov,

men den är nödvändig för den pånyttfödda världen

som vill växa och leva.

En sådan tro är både lätt och svår:

1. Det borde vara lätt att låta Gud ta ansvaret.

2. Det är dock ofta svårt att veta när man skall släppa taget och avvakta.

Vi måste lära oss att lyssna och invänta Guds tid.

Så kan vi verka i förberedda gärningar.

Då är det Gud Själv som leder, och Han misslyckas inte.

   Vi har hört den sublima berättelsen om Abraham,

som otåligt väntade på uppfyllelsen av Herrens löften.

I det underbara ordskiftet mellan Abraham och Herren

säger Herren: ”Se upp mot himmelen, och räkna stjärnorna

… Så skall din säd bli.”

Abraham trodde på Herren

och Herren räknade honom det till rättfärdighet.

Detta har vår kyrka gjort till Reformationens Materialprincip:

”Att vi genom tron räknas som rättfärdiga”

(Confessio Augustanas Apologi, kapitel IV).

Evangelisten Markus för oss med till det livaktiga Kafarnaum

där Jesus förkunnar ordet för folket.

Fyra män bär fram en lam till Jesus, men trängseln kring Honom är så stor

att de bryter upp taket och firar ner den lame, framför Mästaren.

Före någonting annat ger Jesus honom syndernas förlåtelse.

Hans synder hade förhindrat ett tillfrisknande.

Så är det ibland.

Jesus gör olika saker vid olika helanden.

Allting har sin tid.

”Var sak på rätt plats och tid vid rätt tillfälle”,

för avlösning likaväl som för helande.

Alla sjukdomar och handikapp beror inte på synder, verkligen inte,

men den här gången verkade det hänga samman.

Aposteln Paulus ger oss ett levande exempel på ödmjukhetens betydelse

för att kunna motta trons kraft och bruka den:

Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår Herre,

för att Han fann mig värd förtroende och tog mig i Sin tjänst,

mig som förut var en hädare och hänsynslös förföljare.

Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro”

(1Tim 1:12-13).

   Bland det viktigaste jag kan göra som präst

är att hjälpa till att ta bort onödiga hinder för att kunna tro

och ha gemenskap med Gud. Två hinder är vanliga:

1. T.ex tanken att tron är ovetenskaplig.

Jag tänker ofta på vad som står i Lilla boken om kristen tro (Verbum 1992):

”Den tid är långt borta då man menade

att vetenskapen gjorde Gud överflödig.

Tanken att blinda naturkrafter skulle kunna koppla samman

de 2000 enzymer som livet är beroende av

är lika sannolik som att slå 50 000 sexor i följd med en tärning.

Eller att en tornado som blåser genom ett skrotupplag

slumpmässigt skulle åstadkomma en Boeing 767”,

en jumbojet färdigtankad och startklar.

Chansen att allting har blivit till av en slump,

utan någon plan är försumbart liten.

Sannolikheten att de första cellerna skulle komma igång är 1 på 10

miljarder miljarder miljarder miljarder (37 nollor).

Skälen för att tro på en planerare, en Skapare,

vilar faktiskt på en stadig grund.

2. Det andra stora hindret för att kunna tro, brukar vara en osäkerhet

vid tanken på att vara beroende av en Gud som man inte känner särskilt väl.

Som människa känner man sig ofta ensam och utelämnad

i en otrygg värld med sjukdom, fattigdom och nöd.

Så är det för oss alla. Men mycket hamnar rätt

när man låter Gud få leva upp till sina egna löften.

Om det finns en plan bakom skapelsen

måste det också finnas en plan för mitt liv. Den vill jag veta!

Jesus lovade att vara med oss alla dagar till tidens slut.

Orden finner vi i Matteusevangeliets sista rader.

När vi låter Herren leva upp till detta,

kommer vi ännu ett stycke på väg.

Och vad har vi egentligen att förlora?

Hur finner man en frälsande och segerrik tro?

Man måste vända sig till den tro som Herren själv har uppenbarat

och göra den till sin.

Kyrkans kunskap om Gud bygger på uppenbarelsen,

dvs. på vad Gud har uppenbarat om Sig Själv.

Han har Själv framträtt och visat vem Han är och vad Han vill.

Vi hade aldrig kunnat veta någonting särskilt om Gud,

om vårt ursprung och mål och meningen med skapelsen

om inte Gud hade uppenbarat det för mänskligheten.

Där hjälper oss inte naturvetenskapen.

Den söker svar på frågorna när och hur Världen skapades,

hur den hålls samman.

Den uppenbarade tron svarar på frågan varför Världen skapades.

Denna för några uppenbarade tro är samlad i Bibeln, Den Heliga Skrift.

På den bygger Kyrkan. Denna tro kan vara din.

Du förfogar då över ytterligare en dimension.

Till Guds egenskaper hör också Hans förmåga

att uppenbara Sig för människor, på ett begripligt sätt.

Bibeln är själv en del av uppenbarelsen.

Den är levande ord som hjälper oss att ta emot evigheten.

I Guds sällskap kan vi färdas genom tid och rum

när den Helige Ande hjälper oss och vi får vara med om uppenbarelsen

för Abraham, som en röst, 1 Mos 12:1-17, för att nämna ett exempel

   Allra främst och allra mest har Gud framträtt och uppenbarat Sig

i Sin Son  Jesus Kristus.

Nu kan någon säga;

”Roligt för dem, men det där är inte min erfarenhet.”

Det är dock mycket som vi inte kan ha personlig erfarenhet av,

men behagar finnas ändå.

Mänskligheten är ett kollektiv, kyrkan likaså.

Du säger inte: Jag har inte sett några bakteriehärdar,

så jag tänker inte inta penicillin.

   När det gäller att förmedla en ursprunglig kunskap, färdighet och synsätt,

så handlar det om ett bevarande i trohet med originalets eget väsen.

Är man traditionsbärare i exv. folkmusik, kurbitsmåleri, sameslöjd,

taktäckning av gotländska agtak, eller träskeppsbygge på Västkusten,

så måste man tillägna sig den gamla kunskapen utan egna tillägg,

strykningar eller förändringar.

Där handlar det inte, för en gångs skull, om en förändring

från det lägre till det högre.

Nej, just där handlar det faktiskt om ett bevarande av det ursprungliga

för att det ska kunna klassas som äkta i st.f. falsarium.

   I dagens epistel från Efesierbrevets sjätte kapital

lär oss Herrens apostel vad vi bör beväpna oss med för den andliga kampen.

Den rustning vi behöver i kampen mot ondskans andemakter

är annorlunda än för denna världens militära soldater:

A.  Bälte = sanningen; vad som är uppenbart och vad Gud har lärt ut

B.  Pansar = kravet på rätt för alla

C.  Skor = villigheten att gå ut med budskapet om fred

D.  Trons sköld = vetskapen att Gud är starkare än ondskan

E.  Hjälm = kraften i tron att Jesus uppstod till nytt liv och att vi kan uppstå

F.  Svärdet = Bibeln: Guds ord och löften.

   Denna värld är fångad av sjukdomar, nöd, övergrepp, orättfärdighet,

fattigdom och döende.

Det finns en ond kraft som har försatt hela världen i obalans,

för att han vill ta Guds plats.

Han är en förlorare och lever för nuet.

Jesus är det levande Ordet genom vilket allting, också du och jag,

har blivit till och är beroende.

Det finns kraft hos Honom. I längden kan ingenting stå emot Honom.

Sök Frälsarens sällskap och stå för det,

för bara hos Honom finns det eviga livet,

med bestående skönhet och glädje, rikedom och hälsa.

   ”Hans är härligheten genom kyrkan” (Ef. 3:21).

Ge någonting tillbaka till Herren Jesus, 

som har gett dig allt, genom att du, i kyrkans liv, är händer,

fötter och mun för Honom. 

Han  utrustar dig genom Den Helige Ande. Det är Han värd. Det är du värd.

Amen

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande

såsom det var av begynnelsen, nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.

AMEN

Den helige Mikaels dag

psalm 3

Psalm 668

I väntan på predikan. Texterna var Dan. 6;16-22, Upp. 12:7.12, Luk. 10:17-20

Psalm 240

Psalm 483

Postludium

 

17:e sön efter Tref.

Sida 1 av 5 f Hans-Åkes postilla, 17 e. T. -18

Högmässa 17:de söndagen efter Trefaldighet den 23 september 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100.

Texter: Pred. 12: 1 – 7, 1 Joh. 4: 16 – 21, Luk. 16: 19 – 31

Liturgisk färg: grön

Skriftermål

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Oroa dig inte, när någon blir rik och välståndet

växer i Hans hus, ty ingenting får han med sig i döden, hans

rikedom följer honom inte dit ner. Fast han räknar sig som

lycklig i livet och prisas, för att det gått honom väl, går han

ändå till sina fäder, (Ps. 49: 17 – 20)

Denna dag är det lämpligt att tänka på rikedom och dess faror. Gud har sänkt oss mycket gott på denna jorden. Genom syndafallet har allt blivit snedvridet. I och för sig är det inte fel att vara rik, men det gäller att handla på ett rätt sätt. Man kan missbruka sina ägodelar, så att hon genom sitt missbruk tar skada till sin själ. Själviskheten måste bort. Girigheten måste bort. Matt. 6: 19ff. Samla inte skatter här på jorden – Samla skatter i him-len – Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Vi får inte binda oss för mycket vid detta livet. Mammon – pen-ningen -kan bli en avgud. Vi läser i Första Timoteusbrevet 6: 10 Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.

Egentligen har vi mycket att bekänna på alla områden. Jag vill sluta denna förmaning med orden, som även vi kan lita på, ur Ps. 49: 16, där Koras söner fröjdar sig: Men mig skall Gud köpa fri, han skall ta mig ur dödsrikets grepp.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sida 2 av 5 f Hans-Åkes postilla, 17 e. T. -18

Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Vår text idag skulle lätt kunna misstolkas: Rikedom är att förkasta, lev fattigt, så blir du frälst. Naturligtvis finns här en påverkan av historiens gång, Skillnaden mellan fattig och rik hade blivit stor. Stadsbildningarna hade bidragit till detta. Nu finns redan hos profeterna anklagelser mot de orättfärdigt rika. I riktigt gammal tid ansågs rikedom som en välsignelse. Den Gud älskar lyckan får – här är den objekt och Gud subjekt. Problemet med att detta inte stämde, har vi ju i Jobs bok. I vissa kretsar innebar messiasförväntningarna de gamla före-ställningarna, att alla skulle leva enkelt och sparsamt.

Jesus umgås och predikar för alla, både de fattiga och ”publikaner och syndare” vilka var den tidens fritänkare och livsnjutare. Vi kan inte hos Je-sus se något av motvilja gentemot de besuttna, bara en varning för rikedomens faror. Kommentatorer säger, att vi inte kan finna predikan om fattigdomsideal hos Jesus. Gamla predikningar tar upp det faktum, att vi måste ha vår skatt i himmelen.

Liknelsen börjar målande med stor kontrast mellan de båda männens livssituation. Det, som är intressant, är, att den fattige får ett namn: Lazarus. Det kan ha en symbolisk betydelse, då namnet är det hebreiska Elasar, vilket betyder Gud hjälper. Den fortsätter med ännu en stor kontrast i dödsriket, men där situ-ationen är omkastad. Den rike ser Lazarus långt borta i Abrahams sköte, nya översättningen vid A:s sida. Nu får man inte här draga några slutsatser om hur Jesus tänkt sig tillvaron genast efter döden. Detta är en liknelse. Poängen kräver, att man genast blir varse omkastningen i männens ställning. Den judiska före-ställningen var, att änglar omger och bär den fromme genom dödens mörker till Abrahams sköte. Han blir på andra sidan mottagen av Israels store, helige stam-fader. Jag vet inte varför, men vissa kommentatorer tar även fram en tredje kon-trast: bilden av begravningen. Den rike får en hederlig begravning med gråters-kor, pompa och ståt. Detta var viktigt vid denna tid. Den fattige Lazarus får säkert inget av detta. Sida 3 av 5 f Hans-Åkes postilla, 17 e. T. -18

Den rikes levnad hade varit ett liv i rikedomens bedrägeri, i sus och dus. Här är en varning för rikedomen; kanske inte i första hand till de rika, utan fastmer till dem, som avundades och hett åstundade rikedom. I världens ögon var den rike lycklig och avundsvärd, ur Guds synpunkt var det tvärt om. Den rike var en dåre, som festade sig rakt i fördärvet. Hans dåraktighet och tanklöshet visar sig däruti, att Abraham måste läxa upp honom och förklara, att han ligger som han bäddat.

Lazarus framställes inte som någon utomordentligt from man. Ändå får man inte falla i den fällan, att vi tror, att hans frälsning beror på att han var fattig. Han var naturligtvis av sin omgivning sedd som en nolla. Innebörden ligger i att vi måste se djupare än till det yttre. Vi kan inte bedöma en människa bara efter det, som vi ser utanpå.

Rikedomens bedräglighet har genom tiderna förklarats. Även rabbi-nerna före Jesus talade om detta. Vi vet, hur profeterna varnade. Vi skall alltså akta oss för framgångsteologiens tankar: tro rätt, lev rätt, så blir du frisk, rik och lycklig.

En predikant Fredrik Landahl (1832-1898, TD, kh Mariestad) vägval. Hon har två vägar att vandra på: Syndens väg till det mål, som kallas döden, och rättfärdighetens väg, som drager till det eviga livet. Enligt GT-ligt sätt att se, skulle Lazarus ha kunnat vara en ogudaktig man, som drabbades redan här i ti-den. Men hans slut visar på att icke så var fallet.

En intressant avslutning följer, då vi hör dialogen mellan Abraham och den rike. Den rike oroar sig för sina bröder. De lever naturligtvis på samma goda sätt som han med sina rikedomar utökade med arvet. Abraham förklarar, att de kan höra Guds Ord och Hans varningar varje sabbat i synagogan. I det här sammanhanget kan man fråga sig, hur den rike kommer på en sådan önskan. Den judiska läran säger, att innan Messias kommer skall Mose och Elias uppstå och förbereda Messias ankomst. Man menar nu, att här drar Jesus ett streck över denna uppfattning. Den siste förelöparen före Messias var Johannes Döparen.

Man har i synagogans gudstjänst allt, som behövs för att förstå och kunna gå vidare, då också vidare till Jesus som Messias är underförstått. Men Bibeln talar om dem, som ser men inte uppfattar, om dem, som hör men inte förstår. Nu får man inte dra predestinationsläran ut ur detta, att det skulle vara förutbestämt vilka som kommer att tro, liksom vilka, som inte kommer till tro. Det gäller för den enskilde att vilja tro. Herre, jag tror! Hjälp min otro!

Vilka lärdomar för vårt kristna liv, skall vi dra idag?

Överskriften är Gud eller världen. Ja, detta är den stora frågan, vilken mången går oberörd förbi. Vi ser ju tydligt av dagens text, att den dubbla ut-gången existerar, himmel eller helvete. Hur skall då den kristne förhålla sig, så hon kan vinna evig salighet? Denna text lär oss, att vi måste akta oss för Sida 4 av 5 f Hans-Åkes postilla, 17 e. T. -18

rikedomens faror. Dock icke så, att rikedom i sig är förkastlig. Man kan även ställa sig den frågan, om det skulle bli bättre i världen, om allt delades lika. Så gjorde i någon mån de första kristna och så görs på sätt och vis i t.ex. kloster. Men i den allmänna världen? Nog skulle det väl bli så att vissa sparade och gnetade för att få mer, medan andra slösade bort allt. Sedan bleve det som förr, en del blir rika, andra har medelmåttigt och somliga är utfattiga. Kanske beskrivningen är lite förenklad, men ni förstår nog innebörden. Det viktiga är, att var och en handhar sina tillgångar på ett ansvarsfullt sätt och hjälper, där det behövs.

Nästa lärdom – hur viktigt det är med Guds Ord. Den rike mannens bröder hade synagogans gudstjänst med lärdomar från Lagen och profeterna. Så har vi våra gudstjänster med Bibelns undervisning, som alltså är livsviktig för vår själ. Här kommer, utan påtryckning, tanken, hur viktigt är inte detta, alltså måste jag försöka föra budskapet vidare, så att människor kommer till tro och besöker kyrkan för sin själs frälsning.

En sista synpunkt och fundering: skulle människor tro, om någon återkommer från andra sidan och varnar? Jag tror inte det. Vi har ju redan något liknande med dem, som haft näradödenupplevelser. Det finns dem, som sett lju-set på andra sidan, andra har mött Jesus, andra åter har mött tidigare avlidna. Inte blir det någon rusning till kyrkorna för det. En del rycker på axlarna. Några försöker vetenskapligt förklara med elektriska funktioner i hjärnan. Andra åter, förstås lite förundrade i början, men slutar snart tänka på dessa konstigheter.

Tron kan bara bygga på den grundsten, som redan är lagd: Jesus Kris-tus. Vi får se på fakta utom oss själva. Åskådarna har vittnat, det får vi lita på. Vi får be om Andens hjälp att kunna tro, även i tider av nöd eller vid vandring i öknen. Ett skall vi alltid minnas: Livet är orättvist, men Gud är kärleken!

Jag vill avsluta med några ord ur nämnde Lindahls personliga pre-dikoavslutning: Så har denne tjänaren idag å Herrens vägnar satt eder före vägen till döden och vägen till livet. En af dessa vägar hafwen I att välja, på båda kunnen I icke vandra på samma gång. Gud wille gärna se eder saliga, men då måsten I låta eder finna på rättfärdighetens wäg. Djäfwulen, wärl-den och köttet wilja hafwa eder på syndens wäg, som drager till döden. O, wäljen ej det sista! Amen. Sida 5 av 5 f Hans-Åkes postilla, 17 e. T. -18

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till Kanneljärvi uppgick till , vil-ket härmed tacksamt erkännes. Kollekten idag tillfaller vår koinonia. På onsdag firas mässa i 17:de veckan efter Tref. kl 1830 , som leds av undertecknad. Även nästa söndag predikar undertecknad.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i försam-lingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen

Psalmer: 265: 1 – 2 Ingen hinner fram till den eviga ron som sig ej eldigt framtränger

688:- Saliga de, som hör Guds Ord

555:- På Gud och ej på eget råd vill jag min lycka bygga

262: 1 – 2 O sällhet stor, som Herren ger re´n här på denna jord!

262: 3 – 4 Bekymra er då inte mer för hem och dagligt bröd

240:-

59:- Med Gud och Hans vänskap, Hans Ande och Ord

Samt bröders gemenskap och nådenes bord

De osedda dagar vi möta med tröst,

Oss följer ju Herden

/: Oss följer ju Herden :/

Vi känna Hans röst. Sida 6 av 5 f Hans-Åkes postilla, 17 e. T. -18

16:e sön. efter Tref.

Predikan vid Högmässa 16 e. Tref.  (I)

i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia

16 September 2018, av Kåre Strindberg

   över Jes 38:17-20. Heb 2:14-15. Joh 11:1-44.

Firningsämne: Döden och livet

Psalmer: 32:5-9. 669. 67. 153. 240. 1:5-9.

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Innan Mose förberedde gudsfolket för sin bortgång

gav han dem ord från Herren inför framtiden:

”Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på

att jag har ställt dig inför liv och död,

välsignelse och förbannelse.

Du skall välja livet,

så att du och dina efterkommande får leva” (5 Mos 30:19).

Läkaren och specialisten i psykiatri Bengt Malmberg

skriver om dödens eller livets kultur

(Teologi & ledarskap 4/ 2011):

”Johannes Paulus II myntade i encyklikan Evangelium vitae [livets evangelium]

från 1995 begreppet »dödens kultur«

och lyfte fram de kristnas viktiga uppgift att främja äkta och sanna värden.

Han skriver: »I vår tids sociala situation,

präglad av en allvarlig kamp mellan en ›livets kultur‹ och en ›dödens kultur‹,

behöver vi utveckla ett skarpt kritiskt sinne

som förmår urskilja sanna värden och äkta behov«.

”Tron kännetecknas också av integration mellan ande och kropp.

I Jesus Kristus blev Gud människa, Gud inkarnerades i skapelsen,

delade vår mänskliga natur. Därmed helgades skapelsen,

och människonaturen blev gudomliggjord.

Därför är människovärdet oersättligt,

och ett av de tio budord Mose fick motta av Gud

på Sinai berg var förbudet att döda. ”

”abort, isoleringen av sexualiteten från dess reproduktiva innebörd

och eutanasi underminerar dessa värderingar”.

Så långt Bengt Malmberg.

Redan i det Gamla Testamentet framkommer,

fast oftast fördolt, ett hopp om evigt liv.

Vi kan inte välja bort den jordiska döden, men, i Jesu sällskap,

kan vi välja bort den eviga döden.

Detta är helgdagens stora ärende.

Om vi läser hela stycket i Johannes 11:e kapitel,

även de verser som nuvarande Evangelieboken

besynnerligt nog har utelämnat,

så får vi en rikare bild av dramat i Betania.

Jesus hade aldrig ett eget hem som vuxen:

”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon,

men Människosonen har inget ställe

där Han kan vila Sitt huvud” (Matt 8:20. Luk 9:58).

Vi vet att Han var gäst hos Sina troende i Kafarnaom

och hos de 3 syskonen i Betania.

Före  den skildrade ankomsten till Betania sade Jesus:

”Lasaros sover”.

I Mark 5:39  säger Jesus ”Flickan är inte död, hon sover”,

om synagogföreståndaren Jairos´ dotter.

Jesus uppväckte även änkans son i Nain  (Luk 7:12-15).

Det är så Herren ser på saken, för Honom är de döda bara sovande.

Eftersom lärjungarna inte förstod att Lasaros hade dött

sade Jesus rent ut till dem:

”Lasaros är död. Och för er skull, för att ni ska tro,

är Jag glad att Jag inte var där,

men låt oss nu gå till honom.”

Lasaros´ systrar Marta och Maria var i Betania

Marta sade till Jesus:

”Herre, om Du hade varit här hade min bror inte dött.”

Maria kastar sig för Jesus fötter och upprepar systerns ord.

Innan Jesus uppväckte Lasaros kan vi se 2 saker:

1.För det första: Jesus sade ”Jag är uppståndelsen och livet.

Den som tror på Mig skall leva om han än dör,

och den som lever och tror på Mig

skall aldrig någonsin  dö.”

   Alltså: Många hinner dö innan Jesus återkommer i härlighet

på Den yttersta dagen, men de skall uppväckas då.

Och många som lever när Jesus kommer åter

skall inte dö den jordiska döden,

utan föras upp till himmelen levande

likt Hanok i 1 Mos 5:24   och Elias i 2 kung 2:11.

2. För det andra: När Jesus såg att Maria och judarna grät av sorg

över Lasaros, så föll även Jesus Själv i gråt.

Senare skall Jesus gråta utanför Jerusalem

när Han ser in i framtiden hur det skall gå för staden (Luk 19:41-44).

Vår Frälsare räddar oss inte från alla sorger och bedrövelser,

men Han är med oss alla dagar efter Sitt löfte (Matt 28:20).

Kung Hiskia av sydriket Juda

talar till oss på 700-talet f.Kr. i dagens GT:liga läsning.

Han hade varit dödssjuk, men blivit frisk,

efter att ha bett till Herren och gråtit.

Hiskia fick, av nåd, 15 år till att leva.

Som levande kunde han tacka Gud,

som död hade det varit för sent.

Tyvärr är det ofta så att man först fattar faran

sedan man blivit räddad.

Alla de som inte har någon tro alls förstår inte

att de kan missa Det eviga livet.

Det är först när man gjort Jesu uppenbarade tro till sin egen

som man inser att man själv kunnat dö den eviga döden

vid sin jordiska död.

En förutsättning för att Gud skulle kunna rädda den syndiga människan

var att Han lät Sig födas som människa

och till Sin gudomliga natur

även fogade Sin mänskliga natur.

Det är vad dagens epistel påminner oss om.

Guds Son blir Människosonen. Gudamänniskan,

Den nya människan.

Vår Broder.

När det gäller dessa stora ting

som rör möjligheten till evigt liv och salighet,

så bör man inte chansa,

utan söka den kunskap som ändå finns

och har förvaltats av de troende i generation efter generation.

Det är fascinerande att läsa om de många vittnesbörd

som har samlats från människor som varit döda

men återkommit till livet.

Fenomenet kallas NDU – Nära-döden-upplevelser

och är samlade över hela världen.

De följer ett gemensamt mönster

av att man färdas fort genom en mörk tunnel,

för att sedan komma fram till en härlig plats.

Där möter nära och kära som ”gått före”.

Många har där sett Jesus Själv.

Vi låter lärjungen Petrus avsluta dagens predikan:

”Ni har inte sett Honom men älskar Honom ändå;

ni ser Honom ännu inte men tror på Honom och kan jubla

i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro:

era själars räddning (1 Pet 1:8-9).   

AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen,

nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.  Amen.

Psalm 240

Psalm 1