Annandag Jul

Psalm 113

S:t Stefanus dag – 2018    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

På Julnatten är allt så enkelt, närmast självklart. Fast man får naturligtvis bortse en smula från omständigheterna. Dit hör människor som tvingades att anpassa sig efter ockuperande myndigheter, och att det var så fullt av människor att ett hörn i ett stall var den enda plats, där Maria kunde få viss avskildhet för att föda. Men det är ju trots allt glädje och frid som präglar skildringen.

Dagarna runt högtiden däremot är det inte så enkelt och fridfullt. Det har ju råkat att bli så. Det dröjde bortåt 300 år innan kyrkan bestämde sig för att minnas och fira Jesu födelse. Det hade varit hans död och uppståndelse som sågs som det centrala i det kristna budskapet, i evangeliet. Och när man då började fira Jul och gjorde det vid midvintertid, fanns flera minnesdagar redan på plats. För det som man näst efter Påsken hade börjat fira, var minnesdagar för apostlar och martyrer. Och de har mer med Påsk att göra än med Jul, och blir vid en första anblick lite udda vid den här tiden av kyrkoåret.

Men när vi nu räknar med att den Helige Ande har lett kyrkans växt och utveckling, skall vi inse att det ligger en gudomlig pedagogik i det här att det nyfödda barnet har fått sina följeslagare. Det var ingen billig frid som etablerades med den första Julen i Betlehem. Nog för att Gud unnar oss julgran och julljus, julmat och julklappar, men det handlar ändå om den ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus talar om.

Så har vi nu samlats för att på Annandag Jul minnas S:t Stefanus. Jag skall strax återkomma till honom, men först något om de andra följeslagarna. I övermorgon, Fjärdedag Jul, skall vi minnas de menlösa, d.v.s. de oskyldiga, barnen. Med en gång blev det klart vad Jesus skulle komma att säga, som vi hörde i dagens Ev.: ”Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!” De som makten haver här i världen reagerar med kraft mot allt som kan tyckas hota den. Till det förvridna i världen hör oviljan att leva i fred, om det inte tjänar en själv.

I fredags mindes vi aposteln S:t Tomas. Det som han blir ett exempel på är vår benägenhet att tvivla på goda nyheter. Misstänksamhet, snarare än tillit, blir lätt vår livshållning. I går hörde vi hur ”herdarna vände hem och prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se”. Ja, Tomas fick till slut också han se, och kunde då säga: ”Min Herre och min Gud!” Vi har fått nåden att följa honom i mötet med Herren Jesus, men vi ser ju hur så många fastnar i tvivlet och misstron.

I morgon, Tredjedag Jul, är det minnesdagen för aposteln och evangelisten S:t Johannes. Då blir det mer enkelt. Det var ju han som kom in i den tomma graven och ”såg och trodde”. Samtidigt finns i honom en länk till Julen, för det var ju han som vid korset fick uppdraget att ta hand om Herrens moder Maria. De båda apostlarna blir, var på sitt sätt, en påminnelse om att det inte är nog att fira Jul genom att sjunga några julsånger och betrakta en julkrubba. Det som skedde skall leda till ett liv i tro.

 Johannes evangelium har en avslutande kommentar: ”Det är den lärjungen som vittnar om detta och har skrivit detta, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.” ’Vittne’ är vad det grekiska ordet ’martyr’ betyder. Men det har ju kommit att få en speciell betydelse, och då är det dags för honom vi nu påminns om på Annandag jul, diakonen och martyren S:t Stefanus.

Det börjar med att han i enkel mening vittnar om Herren Jesus. När man då i en av synagogorna ifrågasatte hans budskap, kunde de inte ”hävda sig mot visdomen och Anden i det han sade”. Men det visade sig, som sedan ofta har upprepats i mänsklighetens historia, att det inte bara är politisk makt som inte tål att bli utmanad. Det gäller också intellektuella och religiösa maktpositioner. Nyheter och nyupptäckter som hotar att rita om kartan måste avvisas.

Då är man också i det här avseendet beredd att ta till alla upptänkliga medel, till slut våld om inget annat hjälper. Och så inträffar det förvridna att människor som väl hade ambitionen att söka sanningen om Gud, tog till falska vittnen för att hävda sin sak. När Stefanus då förklarade sig i ett tal, som dagens läsning ur NT hoppade över, blev de arga. Och när han vittnade om den himmelska syn han fick, ledde inte heller det till eftertanke. Argument, aldrig så starka, hjälper inte när makten, också intellektuell makt, utmanas. ”Alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom.”

Så blev då Stefanus den förste martyren, i den mening ordet har kommit att få. Dessvärre har han inte blivit den ende. Kyrkans historia är blodig. Det är modernt att peka på alla missgärningar som har skett i kyrkans namn, däribland en hel del våldsdåd. Dem får vi erkänna, men kan påpeka att de som drabbat kristna slår det med råge. Så minns vi idag inte bara S:t Stefanus, utan också de många som efter honom dött för sin tro.

Vad värre är: det fortsätter än idag, i ökad utsträckning. Den stora engelska tidningen The Daily Telegraph påminde om det i sin ledare i går på Juldagen. Där noterades att över 3000 kristna i år har dödats för sin tro. Det är 8-10 om dagen, och dubbelt så många som förra året. Den engelske utrikesministern har beslutat att det här är något som måste få påverka hur Storbritannien formar sin utrikespolitik.

Något liknande märks inte i vårt land. När det noteras att kristna förföljs runt om i världen, svarar vår utrikesminister att man skall bekymra sig om all religiös förföljelse. Det är naturligtvis riktigt, men man bör ändå ta särskild hänsyn till det faktum att de kristna utgör 80 % av dem som drabbas av förföljelse. Organisationen Open Doors, som vi ju då och då tar upp kollekt till, beräknar att över 200 miljoner kristna på ett eller annat sätt diskrimineras. Det är ung. var tionde.

Än så länge, men vi vet inte hur länge, slipper vi blodigt martyrium i Europa, möjligen har det funnits en religiös ton i något terrordåd. Men helt säker står inte religionsfriheten, diskussionen om friskolor på religiös grund visar det. Och det anses opassande att komma med kristna argument i samhällsdebatten. Det blir en tydlig kontrast till hur man är angelägen att ta hänsyn andra minoritetsgruppers synpunkter.

Den överhängande risken för ökat förtryck skall vi ta med, när vi nu i S:t Stefanus koinonia firar vår skyddspatrons dag. Det var väl en av orsakerna att vi valde just honom. Vi ville vittna om Herren Jesus, utan några anpassningar till vad kulturklimatet finner lämpligt.

Och vi bar med oss erfarenheter att inte vara välkomna, inte ens i det kyrkosamfund där vi kommit till tro och var aktiva. Vi upptäckte att en del av dem som vi trodde var vår medkristna, i själva verket var våra motkristna. Hittills har vi uthärdat den ovilja som mött oss. Vi tar nu S:t Stefanus som förebild för att stå fast också om och när det blir hårdare tider.

En andra anledning till att vi valde S:t Stefanus att inspirera oss, var att han var diakon, en av de första sju. Kyrkans historia har lärt oss att det att i Kristi efterföljd bry sig om och hjälpa drabbade medmänniskor, är ett kraftfullt vittnesbörd. Så kunde också Petrus i sitt första brev komma med maningen: ”Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar och prisar Gud.” Det var det här som gjorde slut på omfattande förföljelserna i fornkyrkan. Vanliga människor fann det till slut vara orimligt att man skulle jaga goda och vänliga människor.

Det är inte lätt för oss i en liten koinonia att ta diakonalt ansvar för medmänniskor. Vi har ju fullt upp att göra med att bara överleva. Men skall vi bli något annat än en grupp som vårdar sina egna intressen, får vi inte glömma bort dem vi har runt oss. Så även om vi har skäl för att det inte blir så mycket av vår diakonala ansvar, skall vi ha lite dåligt samvete. Inte heller i det här får vi glömma bort att vi har valt S:t Stefanus som vår förebild.

Annandag Jul, när den nu har kommit att infalla på den gamla S:t Stefanus dag, ger oss ett realistisk perspektiv på hur budskapet om den nyfödde Frälsaren tas emot. Fast vi hörde det redan i Ev. igår: ”Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom.” Dessbättre är det inte den enda möjliga följden: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”

 

Psalm 348